Jag har skrivi några inlägg om hur hästar hanteras i andra länder än vårt. Det är viktigt, och nyttigt, att få en jämförelsepunkt. Tyvärr är det ofta de negativa sidorna av olika sporter som presenteras. Det gäller att få en nyanserad bild av den mångfald av val som vi människor gör för våra djurs räkning. Här kommer därför en helt annan historia, än de sorgsamma och plågsamma

 När jag satt och skrev om travhästarnas möjliga öde i Malta, kom jag att tänka på den resa jag gjorde till Jamaica. Här är min största upplevelse av det landet.

Stor sport

Hästkapplöpningar i Kingston är en sport för kungar och folk. Det är en av de största sporterna i landet och röner extremt stort intresse. Över 20 000 personer arbetar inom sporten, och flera jockeys har blivit internationella stjärnor. Det blir även hästar. Det var dock inget jag funderade på särskilt mycket när jag gick i land på den gröna och frodiga ön Jamaica. (den som vill läsa mer om kapplöpning på Jamaica kan gärna gå in på länkarna i slutet av inlägget).

Resa till naturen

Den här dagen när jag upptäckte Jamaicas landsbygd fick jag också uppleva hästarnas sanna paradis, utan att jag hade en aning om att det skulle ske. Kanske är det därför jag har blivit förälskad i Jamaica, och tycker att det nog är ett paradis för mig också?

Vi tog en jeepfärd uppför bergen, med Bob Marley dånande i öronen. Guiderna log sina breda vita leenden och pratade om att de på Jamaica minsann ”don’t drink and drive, we smoke and fly”….. Vi åt fantastisk frukt och regnet strilade ner för våra soltörstande kroppar. Men vad gjorde det i en värld som bemötte en iskall svensk med varm och öppen hjärtlighet?

Rakt in i paradiset

Guiden skjutsade ut oss i det grönaste gröna. Allt är frodigt. Han berättar om gräset som importerats och nu växer överallt och som växer året runt (!), han berättar om hus som är halvklara för att människorna på ön inte lånar pengar. Deras stolthet får dem att tjäna pengar först, bygger en bit och jobbade vidare. Stoltheten sken igenom och längre och längre ut i grönskan for vi. Vi ser fattigdom men också mycket mänsklighet på landsbygden. Jamaica är ett land med stora kontraster.

Titta på hästarna!

Så kommer vi till en grind mitt ute i ingenstans. Guiden går ut och öppnar med nyckel. Vi hade nu äntrat största jordägarens marker.  Snart dyker det upp grönskande fält där några black angus betar, runda och trinda. Vidare genom skog och äng och plötsligt börjar jag se hästar! 

Jag vart så hänförd, så här är vi faktiskt på väg ut från hästhagarna... men det är ändå en bild....

Jorden var mörkaste röd, och lera stänkte upp på mina vita linnebyxor. Men jag var lycklig. Det här var vad jag ville uppleva! Vackra hästar, stolta hästar. Långt borta. I enorma hagar, nu pratar vi tiotals ja tjugotals hektar, med meterhögt gräs på kuperade kullar med träd lite här och var ser jag dem spridda lite här och var i små grupper. Ingen trängsel här inte… Långbenta ädla varelser, som på avstånd betraktar vår tokiga jeepfärd. Vi kör nästan över en saltsten och badkaren står på rad.  

– What do they use these horses for? , frågade jag guiden.

– Nothing, any more. They used to race in Kingston, but now they’re retired. This is their sanctuary. Well, some of them had to take a break from racing, and will be back…

Han smilar med sitt bländvita leende. I bakgrunden gungar Bob Marleys röst vidare.

Men schhhhhh….. berätta inte det här för mina hästar. De skulle bli gröna av avund och fråga varför vi inte flyttar dit – evigt gröna ängar????? wow…….

Jamaica – ett kapplöpningsland