Att inte begränsa rörelsen

 

Hästen rör sig igenom kroppen på ett helt naturligt sätt när den inte har vare sig ryttare, häst, träns, inspänningar eller andra doningar på sig när den går. Kika här:

 

Inte undra på att det är svårt att rida – vi måste vara följsamma i den här rörelsen i varenda steg hästen tar så vi inte begränsar deras förmåga att använda sin kroppn är vi sitter på den. Inser också att det kanske inte är så konstigt ändå att man inte hittar en sadel som hästen är nöjd med så lätt – den kan ju hämma rörelsen lite här och där på hästen, även om den till en början ser ut att ligga bra.

Eftersom det är så svårt att rida tar många till hjälpmedel – som faktiskt begränsar denna rörelse igenom hästen (inspänningar och annat), man försöker också hålla ihop hästen med hård hand och genom att klämma med skänkeln. Det som händer är nog givet – man begränsar den naturligt rörelsen och skapar spänningar då hästen tvingas ihop till en ram istället för att hitta sin bärighet.

 

Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.

Sadelfrågor…..

verkar vara den vanligaste frågan på nätet just nu — i alla fall de forum jag följer. Då kommer ofta med en dålig bild på en häst i en stallgång och så blir det alltid tretusen femhundra förslag på sadlar som passar – för att folk gillar dessa sadlar, eller har dem till salu!

Det går inte att få tips på sadlar på det viset. Bilderna säger absolut ingenting om hur hästen rör sig under ryttare och ger inte precis en tredimensionell bild av hästen, näe man får inte ens bild på hela hästen så man kan se om hästen ser ut egentligen – bara en ryggbit. Den säger heller absolut ingenting om dig som ryttare. Och vem säger att de som svarar kan ett skvittens om sadlar eller ens vet vad som är fram och bak på en häst? Inget….

Vill du verkligen veta vilken sadel som kan passa dig och din häst? Ta en sadelutprovare till hjälp om du inte kan själv. Men sånt kan man tydligen inte skriva på nätet, för då är man trist och tråkig antar jag (eller okunnig för att man inte kan ge ett konkret tips). Som de där människorna med sjuka djur som hoppas på hjälp från random person på nätet, istället för gör det enda rätta och ringer en veterinär om de själva inte vet på råd.

Jösses – det finns faror med nätet alltså, även om det finns bra saker med det också. Tyvärr drabbar nackdelarna många gånger helt oskyldia – som hästarna…

 

Dressage Today ger kunskap på nätet

Youtube och de många internettidningarna med olika hästfokus och poddar är ypperliga kunskapskällor för alla som vill veta mer om hästar, ridning och allt runt omkring dessa två så centrala ting i livet. Det kan däremot vara svårt att hitta rätt i den djungel som finns vad gäller videos, samtal, tips, råd och inte minst artiklar om hur man ska göra.

Jag tänkte jag skulle få ett litet kartotek till hjälp själv för att hitta tillbaka till allt det jag hittar som är bra, men det krävs en del jobb. Det ligger än så länge på planeringsstadiet, även om mina blogginlägg ger lite bra hänvisningar här och där. Ett tips jag har för ridning och hästar inom dressyr är i alla fall Dressagetoday. Här finns många nyttiga ridtips, tankar om hantering och behandling av hästar (främst inom dressyr då) och klokheter i stort och smått.

Kika in en kulen vinterdag vettja – du kan lära dig mycket!

http://www.dressagetoday.com

 

Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

Hästens stora hjärta

Vi som jobbar med hästar hela dagarna vet precis hur stort hjärta hästar har. Mentalt i alla fall. Det är enormt. ❤ Men hur ser deras fysiska hjärta ut? Hur stort är det egentligen? Ganska så stort…. Det väger i snitt fyra kilo per häst (oftast 1 % av kroppsvikten), och rekordet ligger på mycket mer än så.

Inte undra på det. Det är en hel del blod som ska pumpas runt i deras stora kroppar. För det krävs en ganska stor och kraftfull motor. Hur stort hjärtat blir i praktiken beror på två faktorer – gener och ansträngning. Når hästen är ung växer hjärtat, precis som övriga kroppen. Om kroppen belastas när hästen anpassar sig hjärtat efter den förväntade belastningen och blir större än på en häst som inte behöver/får belasta sin kropp.  Sådant ses inte minst på trav- och galopphästar. De har ofta mycket större hjärtan än hästar som inte ansträngt sig under unga år. De tränas ju hårt som unga, och har ofta gått sitt första lopp redan vid två års ålder. Efter fyra års ålder slutar hjärtat att växa.

Och hjärtats storlek påverkar hästens prestationsförmåga. Ju större hjärta desto bättre kan blodet flöda ut i kroppen och syresätta muskler under ansträngning. Ganska enkelt egentligen – större motor är lika med större effekt.

Det här är intressant ur träningsperspektiv. Vi ridfolk rider ju in hästarna vid tre års ålder ungefär, och då har man väldigt lite tid på sig att träna uppsuttet för att hjärtat ska få sin träning och byggas upp med tanke på framtida kroppsbelastningar. Det betyder i och för sig inte att man behöver rida in sin häst tidigare. Det finns ju andra sätt att bygga upp hjärtat på, och det är nog en bra idé. Löshoppning, galoppträning från backen och inte minst enorma hagar med kompisar att leka och stoja med tränar upp hjärtat.

Själva hästhjärtat fungerar ungefär likadant som vårat. Dock är vilopulsen ofta lägre än vår – eller det beror kanske på vem man jämför med. Pulsen hos en vanlig häst är i alla fall mellan 28 och 44 slag per minut, och endast väldigt vältränade människor kommer ner på sådana pulsslag. Vanliga dödliga, som jag då, brukar ha en vilopuls omkring 70 slag. Med variationer mellan 55 och 80 beroende på vem man är. Ju mer vältränad, desto lägre puls. Det sägs att tennislegenden Björn Borg i sina forna dagar liksom Gunde Svan hade en vilopuls om 30, vilket ju väl kan mäta sig med hästens vilopuls. Så tränade de hårt under unga år också, vilket troligen skapade ett stort och effektivt hjärta.

När hästen börjar röra på sig så ökar pulsen. Mest är den såklart när hästen går på fält med fyrsprång – den typ av galopp där hästen sträcker ut sig allra mest. då kan pulsen komma upp i 240 utan problem. Det är ganska mycket det.

Värt att notera är också att hästar tar ett andetag i varje galoppsprång, vilket gör att de får massor med syre till blodet för varje språng det tar. Det blir många andetag per minut jämfört med de få de tar i vila – ca ett tiotal (8-16). Genom rörelsen som kroppen genomgår i galopparbetet underlättas andningen och hästens kropp blir en mycket effektiv maskin i rörelsen framåt. I trav är det inte lika lätt för hästen att få takten i andetagen och där tar det mellan två och tre steg innan hästen genomfört en andning och då får kroppen andas utan att få hjälp av själva galopptakten, där bröstkorgen genom rörelsemönstret pressas ihop när frambenen är i backen och blir större när språnget är. . Galopp är bra grejer det, om man vill ha en hälsosam häst (jag brukar ju tjata om det… 😉 )

 

 

 

 

 

 

 

Hästens blodomlopp

Dressage Today – ett magasin att räkna med

Internet är väl för fantastiskt! Säger jag och känner mig gammal. Såklart är det det! Här finns allt. Eller nästan i alla fall. Det finns både bra och dåliga tipsi form av videos och texter. Så det gäller att sållra mellan det goda och det mindre bra. Men hur vet man vad som är vad om man är ny eller inte kan så mycket om en viss sak.

Man tar råd av andra såklart.

Här är ett tips för alla vetgiriga:

Dressage Today

Massor med tips om ridning i allmänhet och dressyr i synnerhet!

Läsvärt så det förslår.

Lösgjordhet – vad är det?

Ett av de viktigaste målen för varje ridhäst är att den ska bli så lösgjord som möjligt. En lösgjord häst är en häst som är avslappnad i sin kropp och vars rörelse går igenom hela kroppen i varje steg. Det är det som förr kallades ”gå på tygeln”. Och först när hästen är lösgjord, kan vi över huvud taget tänka tanken på att samla den på ett korrekt sätt. Utbildningsskalan, om än med några år på nacken, är nog så giltig än idag.

Utbildningsskalan för en häst lyder som följer och i följande ordning: Takt, Lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning, samling.

Takt, lösgjordhet och kontakt hör i hop – det ena ger det andra som ger det tredje i samverkan med varandra. Detsamma gäller de tre senare punkterna schwung, rakriktning och samling – de bygger alla på varandra.

Lösgjordhet må komma som nummer två utav sex punkter, och i det första blocket av hästens utbildning, men det är något som man ofta får återgå till och jobba med, hur mycket hästen än är utbildad och ”kan”. För mycket av ridjobbet kan ge spänningar, vilka måste jobbas bort kontinuerligt och i varje ridpass. Det är som att gymnastisera hästen till att kunna använda kroppen på rätt sätt – så att vi sedan kan samla om vi vill (eller hoppa höga hinder för allandel – en sådan häst behöver också vara lösgjord).  För i varje givet ögonblick gäller det att hästen är lösgjord för att det andra ska fungera.

Vad är lösgjordhet

En lösgjord häst kan böja sin kropp i sidan utan att få spänningar och ryggen rör sig i varje steg. Hela kroppen är involverad i rörelsen, från bakhoven hela vägen igenom kroppen till nacken. Det spelar ingen roll om hästen har huvudet lite högre eller lite lägre, det är genomsläppligheten av rörelsen igenom kroppen som är det intressanta. Ett bra kvitto däremot, är att hästen ska kunna sträcka ut halsen framåt nedåt, och därigenom stretcha ut sina ryggmuskler, utan att den lixom trillar framåt och blir springig. Den ska kunna hålla kvar sin takt och tempo, även med långa tyglar som bjuder hästen att sträcka ut. Det är det vi kallar för att lägga ner en häst. I den här formen trivs hästen och kan jobba utan att slappna av. Det är  värt att komma ihåg att lösgjordhet är något som kommer både mentalt och fysiskt på en häst – en stressad häst är knappast lösgjord, en bekymrad häst är inte heller lösgjord. Det kan bara en nöjd häst vara.

Mjuk gång

Steget blir hos en lösgjord häst mjukt och rullar igenom hela hästen. Det är helt enkelt väldigt lätt att sitta på en lösgjord häst, då den inte stöter igenom rörelsen någonstans. Allt är böljande mjukt. Men det räcker med att en enda led eller muskel är stel, för att rörelsen igenom kroppen ska bli kantig och avig. Så att lösgöra en häst, det är lättare sagt än gjort. Kontakten genom tygeln med hästens mun känns som om man håller i ett par gummiband, så mjuk men ändå levande känns den.

Hur ser en lösgjord häst ut?

Man ser på en häst att den är lösgjord genom rundningen i halsen och att den är balanserad. Den ser inte ut att tippa framåt, och steget är lugnt och taktfast. Förr fick jag tyvärr lära mig att hästen skulle vara krökt i nacken – det var att gå på tygeln det! Men att knäcka in nacken gör inte bra form på en häst. Det här verkar hålla i sig lite grann, och det är inte så nyttigt för hästen. Många hästar har en tendens att låsa sig i bogarna, eller ha spänningar på andra sätt. Och många ryttare är lite duktigare på att få igång bakkärran än att kunna fånga upp rörelsen så att den även går igenom hästens framparti. Hästarna blir då framtunga, istället för lösgjorda och så fort man då försöker sänka hals och huvud framåt-nedåt springer hästen iväg.  Frambenen får ta hårda stötar i varje steg och hästen riskerar att få hältor, framför allt fram.

I en fin artikel i Equipage, visar Bo Tibblin skillnaden mellan en lösgjord lång och låg häst och en framtung häst. Här ser du tydligt skillnaden ,och kanske kan få en känsla för hur det känns där uppepå, när hästen är avspänd och genomsläpplig.

Lösgörande övningar

Vad kan vi då göra för att hjälpa en häst att bli lösgjord? För det första måste hästen må bra i grunden och tycka om det där med att bli riden. Sedan ska all utrustning passa hästen. Annars är ridningen obekväm. Att ha hästen i balans i sina skor är också bra, så en hovslagare som vet hur den ska göra för att hjälpa just din häst är viktigt. Annars behöver hästen spänna sig för att hålla balansen, precis det motsatta mot lösgjordhet med andra ord.

När vi väl är uppe i sadeln ska vi kika på oss själva först. Har vi mjuk hand och rider vi ”fram till handen”. Ok – bra. Är vi i balans och avslappnade? Ännu bättre. Nu har hästen en chans att bli det också. Har vi ett ridsystem som kan visa hästen skillnaden mellan att aktivera sin kropp och springa framåt? Nu börjar det likna något! Då kan vi ta till oss lite övningar som hjälper än bättre. Till de lösgörande övningarna på banan finns:

  • Övergångar
  • tempoväxlingar
  • framdelsvändningar
  • skänkelvikningar
  • böjda spår
  • sidepass

Dessa kan vi variera i oändlighet för att hjälpa hästen att komma i balans och till lösgjordhet, från enklare övningar till riktigt kluriga. Men det kan vara svårt att hitta roliga slingor och övningar på egen hand, dag efter dag. Som tur är finns det andra som hittat på bra övningar och gärna delar med sig av andra. På till exempel Hippson kan du hitta en mängd olika tips på hur du kan kombinera olika lösgörande övningarna för att få hästen riktigt fin, och en bra tränare kan ge än flera kluriga och roliga övningar som gör din häst riktigt, riktigt, lösgjord.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

Xenophon med Balkenhol i spetsen gör omstart i debatten om rollkur

Så tystnade då tankegångarna och funderingarna på det där med rollkur, efter att FEI grundat nya regler om framridning. De nya reglerna skulle förhoppningsvis stoppat aggressiv ridning och många ansågs nöjda med detta. Det förevisades också mängder med low deep and round-metodik av framstående ryttare, Patrik Kittel (Sveriges dressyrstjärna nr 1 just nu) togs in i gemenskapen igen och allt var frid och fröjd.

Eller?

Vad säger egentligen de nya reglerna? Definitionen rollkur som bra metod för att åstadkomma resultat för Grand Prix-resultat är stendöd. Men är själva metoden bakom det också död? Organisationen Xenophon menar att den inte är det och pekar på viktiga saker som visar att det snarare är så att rollkuren nu fått legitimitet – istället för tvärtom!

Vad som sägs i reglerna är mycket kortfattat att aggressiv ridning inte blir tillåten på framridningsbanan och att man inte får ha en överdriven nackform i mer än tio minuter i taget på en häst. Hela regelverket kan du läsa här

Vad menar de nu?

Xenophon är en organisation av professionella dressyrmänniskor som arbetar för ”god klassisk ridning”. De har nu gått ut med ett pressmeddelande i ett försök att få folk att tänka till angånde rollkuren, och vilka (icke)konsekvenser de nya reglerna ger. I sitt resonemang stödjer de sig främst på en handfull argument som jag också anser håller mer än väl:

– för att ”rollkura” behövs inga aggressiva metoder! R
ollkuren än inte mindre förhatlig och förkastlig ur biomekanisk eller hästpsykologisk vinkel för det. En häst VILL göra bra ifrån sig, och VET att ett bett gör ont om man som häst försöker gå emot det! Det går därför utmärkt på många hästar att rollkura ner dem utan att använda mycket kraft. Läs gärna mitt inlägg om tränsets och bettets historia och anledningen till att de finns.

– Dessutom räcker det med att lägga kraften hemma – så har hästen lärt sig att det inte är någon idé att försöka komma undan…. Inlärningsmetodik behöver inte användas i en positiv anda. Läs gärna mitt inlägg om ”learned helplessness”, något som diskuteras mellan etologer när det gäller rollkur.

– Bra ridning och självbärighet åstadkoms inte med handen! Att ”rida” en häst i form genom handen är en omöjlighet. Det ger en falsk eftergift i handen och hästen blir inte självbärig med sådan ridning.

– TIO minuter i en statisk position för en häst är en eon av tid.

Xenophon kanske har startat diskussionen på nytt? Låt oss hoppas det – för hästarnas skull.

Pressmeddelandet kan du läsa här

Podhajsky – ridkonstnär och Spanska ridskolans hjälte

Bild från andra världskriget. Podhajsky ses i mitten

Colonel Podhajsky var en man som stod för sina ideal och som genom sina handlingar och sitt arbete visat sig mer än värdig att kallas för hästkonstnär och hästens beskyddare. Han stod för samarbete, harmoni och balans vad gäller allt som har med hästar att göra och besatt under sin livstid en kunskap om hästar som få kan skryta med.

OS-medaljör
Padhojsky utbildades i den österrikiska militären och kom snabbt att avancera i graderna. Hans kunskaper om hästar och ridning imponerade på många, och han hade stora framgångar på tävlingsbanorna. År 1936 kom Alois Padhojsky att ta en individuell bronsmedalj i Berlin-OS på hästen Nero. Han tävlade för Österrike och slogs av två tyskar. Det var faktiskt samma år som svenskarna lyckades ta ett brons i lag med Adlercreutz, Colliander och Sandström med i laget.

Spanska Ridskolan
Tre år senare, samma år andra världskriget bröt ut, fick Podhajsky i uppdrag att verka som chef över Spanska ridskolan. Han visste att han tog sig an en enorm uppgift, men kanske hade han inte räknat med fullt så många utmaningar som kom att följa. Kriget blev nästan slutet för denna klassiska insitution, som grundades år 1572. HIngstarna fick samma år som kriget utbröt flytta till en annan stad. Även stona flyttades för att undkomma krigets härjningar. Kriget slog hårt på hästarna. Mat och trygghet var bristvaror och många försökte få tag på hästarna – inte minst på grund av att folk svalt. De såg hästarna som kött.

General Patton
Mycket har sagts om General Patton. Men han gjorde en sak som kom att förändra Spanska Ridskolans framtid. Som gammal hästmänniska – han hade själv deltagit i samma OS som Podhajsky, kunde han inte tiga still när Podhajsky bad om ridskolehästarnas beskydd och också visade upp vad dessa hästar gick för i en helt avgörande uppvisning. Amerikanarna lade hästarna under sitt beskydd, och under ibland dramatiska former vårdades och säkrades hästarnas framtid.

Disney kom år 1963 att skapa en film om händelserna: the miracles of the white stallions.

Räddades
Så kom då de undersköna lipizzanarna och den enorma kunskap som finns att räddas till eftervärlden. Inte bara som ett minne, utan i högsta grad som ett levande väsen. Traditionen bärs vidare av nya beridare och nya hästar, som alla visar upp sin ridskonst på Spanska Ridskolan och i dess klassiska lokaler där kristallkronorna vajar i taket. Tur är väl det, för hur hade ridkonsten annars bevarats?

Böcker
Podhajsky drev vidare sitt livsverk ända fram till sin pensionsdag år 1965. Efter det förärade han oss andra genom att skriva böcker om sitt liv, sitt kunnande och sina insikter i hästarnas värld. Han tog sig till och med tid att skriva en bok om ridläran som han såg det – som den konst den är. Detta gjorde hand då han insåg att den klassiska dressyren, utifrån Spanska ridskolans filosofi, i mångt och mycket var en muntlig tradition som fördes vidare mellan deras egna väggar. Han ville att fler av oss skulle få en inblick i ridningens ädla konst.

Glädjande nog har den inte bara översatts till svenska – den finns gratis att läsa på Internet också! Det här är en guldgruva för alla som vill veta vad ridkonst betyder. Boken kan laddas ner i pdf-format här. I boken står enormt mycket intressanta saker, Här beskriver Podhajsky samlingens grunder, utbildningen av den unga hästen, böjning, form, gångarter och inte minst hur en ryttare ska bete sig och vad som krävs för att bli en bra ryttare.


”Mer än någon annan konst är den hippologiska förbunden med visheten i
livet. Flera av dess grundsatser kan samtidigt tjäna som riktlinjer för livet i
övrigt. Detta visar tydligt på ridsportens uppfostrande värde. Så som ryttaren
bara kan bli framgångsrik genom kroppslig och själslig balans, så behöver
människan denna själsliga jämvikt för att, dana sin karaktär och klara sig genom
livet.”

Jo – jag tackar jag! Visa ord och inga visor! Eller vad sägs om:

”Varje framgångsrik utbildare måste känna sin skydsling ingående. Också
ryttaren måste känna sin häst, såväl kroppslig som psykisk läggning. Han måste
alltså inte bara behärska hästens anatomi och ha förstått varje enskild muskels
och leds funktion, utan även vara psykolog för att kunna sätt sig in i sin
fyrbente partners reaktioner. Bara när han klarar av detta är ryttaren kapabel
att vid utbildningen förhindra att hästen blir grinig och olustig.”

Minst lika intressant är den historiska inledningen, där han avhandlar hur synen på hästar, och därmed träningsmetoderna, varierat i det förflutna och hur effektiva dessa metoder var. Det är en mycket bra genomgång över de ryttare och tränare som påverkat andras ridstilar och ridmetoder och känns som en bra sammanfattning. Boken är helt klart extremt läsvärd för alla som ser ridandet som en konst och som vill uppnå en högre nivå på sin ridning och sin relation till sin häst än enbart den instrumentella. För Podhajsky var teori respektive kunskap en dygd och en förutsättning för en tillvaro tillsammans med hästar. Eller för att låna hans egna ord:

För en framgångsrik utbildning av en ryttare är följande tre viktiga grundförutsättningar
nödvändiga:
1. Förståelse av den djupare meningen med all ridning
2. Erhållandet av den rätta känslan
3. Uppövandet av den kroppsliga skickligheten att praktiskt kunna utföra
ridningen

och

”Verkan är
inte svår att fastställa men däremot orsaken. Orsaken kan bara urskiljas med
hjälp av kunskaper och dessa kunskaper ger oss teorin.”

Se Podhajsky live tack vare SVT

Det går att se Podhajsky rida, även om han sedan 1973 inte finns bland oss mer. Ett fantastiskt klipp finns i SVT:s öppna arkiv, ett klipp som refererar till de Internationella tävlingarna på Stadion i Stockholm som arrangerades år 1952. I slutet av filmen får man se Podhajsky. Här är länken. Då hästarna inte kom tillbaka till sina lokaler i Wien förrän år 1955 är alltså det här klippet taget innan dess. Och – spana in formen på hästarna, samt njut av ryttarnas sitsar! Märk väl också stångtygelns längd, samt hur kandartyglarna hålls i handen (stångtyglarna finns båda i vänster hand).