Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .