Andrew McLean

av

Förstår hästen vad du menar?

Vill inte hästen som du vill?

Är den ”dum”?

I så fall blir frågan – förstår hästen verkligen vad du menar med det du tror dig säga?

En häst har i grunden, om den är otränad, ingen aning om vad vi människor vill att den ska göra. Hur ska den förstå det? Den har ingen agenda, inget mål med tillvaron (förutom äta och sova och vara i goda vänners lag förstås), och den har absolut inga drömmar om några fantastiska byten på någon ridbana eller prisrosetter eller vad det nu kan vara vi människor drömmer om när vi funderar på en tillvaro med häst. Den vill har trygghet. Och mat. Och må bra.

När vi börjar hantera hästen och sedan rider in den tränar vi in massor med saker. Vi bygger upp en kommunikation med hästen där det ena betyder att hästen ska göra en sak och det andra betyder att hästen ska göra en annan sak. Och en sak är säker- vi lär också in massor med saker som hästen lär sig, utan att vi menar det över huvud taget.

Ibland är vi ganska säkra på vad vi vill med träningen och hur det ska gå till. Att en signal ska betyda just att hästen ska göra en viss sak, och inget annat. Och att en annan signal ska betyda att hästen ska göra något visst annat, och bara det. Men det är inte alltid så det blir i praktiken. Och det är faktiskt inte alla som har koll på detta.

För ibland så vill människor som rider böja en hästs hals med tygeln. Ibland betyder i princip samma tygeltag sväng. Och en tredje gång hoppas de på att hästen stannar när de gör i princip samma sak med tygeln. Hästen förväntas då kunna skilja på vad vi vill, utan att vi ändrar signalen. Så lär vi inte göra när vi kör bil i alla fall. Men så gör faktiskt många med en häst. Förvirrande för hästen, eller hur?

Ibland kommer också en person med ett helt annat kommunikationssystem och rider eller hanterar hästen. Och blir sur på hästen för att den inte fattar någonting. ELler för att den är dum, eller okunnig. Som om någon skulle börja tala med mig på grekiska och bli sur för att jag inte svarar eller ser förvirrad ut (jag kan nota bene inte många ord på grekiska, så det skulle bli rena grekiskan för mig):

Då hjälper det inte att skrika högre. Eller att bli sur, eller att tycka att hästen är dum. Det lär inte bli bättre för det. Om vi däremot ser till att lära in att en viss signal alltid betyder en viss sak, och att vi kan lära in detta på ett roligt och för hästen begripligt sätt. Då skulle vi själva inte behöva bli så sura när vi rider, och tycka att hästen är så ”korkad” eller dum. Och vi skulle väldigt sällan känna att vi behöver straffa hästen för att den gör ”fel”.

Vi kan välja vårt angreppssätt när vi rider. Ska vi rida konstruktivt och utvecklande, eller fastna på ”fel” och hitta syndabockar? OM vi menar allvar med att vi vill utveckla vår ridning och hästens förmåga, är det givetvis det förstnämnda som gäller. Då behöver vi ställa oss några frågor, som reder ut begreppen och lägger ansvaret där det hör hemma – hos oss själva, inte hos hästen.

Är vi så klara i signalerna som vi tror att vi är, och vet vi egentligen vad vi säger? Har hästen lärt sig den signalen i så fall, och vet vad vi vill att den ska göra? Eller har den lärt sig att signalen egentligen betyder något annat, eller inte har någon innebörd alls (det kan vi ha lärt den utan att vi vet om det själva). Och sist men inte minst Kan hästen faktiskt utföra det vi ber den om? Ber jag om något som den klarar av, eller är det helt enkelt för svårt?

En tränare sa en gång till mig: Set your horse up to succeed. Här kommer  alla dessa tre frågor in. Kan vi svara ja på alla dessa frågor, så kan vi också ge oss sjutton på att vi kommer komma vidare mot det mål vi själva har. Hästen har som sagt inga mål mer än en trevlig tillvaro. De gör så gott de kan utifrån sina egenskaper och sitt fantastiska minne – där allt de faktiskt lärt sig har samlats och där de svarar på det sätt som för dem framstår som mest fördelaktigt.

En som verkligen gottar in sig i det här med inlärning hos hästar och hur viktigt det är är Dr Andrew McLean. McLean har en PhD i ”equine cognition and learning” och har gett ut en mängd böcker i ämnet. Han har också varit en mycket framgångsrik fälttävlansryttare och åker numera världen över för att lära ut mer om vad hästen egentligen är för ett förunderligt djur, till alla som vill höra, förstå och lyssna. En bok av honom är en bra julklapp för alla som älskar hästar, och ibland dyker han upp i Sverige. Det finns också en mängd artiklar skrivna om honom och om vad han har att berätta för oss i hästvärlden. En av de mer intressanta handlar just om hur och vad vi lär hästen och vad vi ska tänka på när vi lägger upp ett ridsystem (och hanteringsystem) för hästen. Den artikeln är publicerad på Horsemagazine och kan läsas via den här länken.

Annons
av

Hästar skruttiga på att hålla kortminnet aktivt….

Hästminnet är enastående. Som jag skrivit om tidigare kan de med lätthet komma ihåg inlärning som skedde för sex år sedan. Det fungerar precis som träningen skett igår. Det torde göra vilken student som helst grön av avund…. Däremot torde hästar blir fruktansvärt dåliga projektledare, oavsett det fantastiska minnet. De är nämligen ungefär lika dåliga på att hålla fast och komma ihåg sin vilja, som de är på att komma ihåg händelser.

Det visar i alla fall en studie av den kände etologen Andrew McLean. I hans studie fick hästar sitta fast och se och höra hur en person la ut hö i ett av två möjliga ställen i en hage. När hästarna sedan släpptes loss direkt var saken solklar. Hästen sprang ofelbart till rätt ställe för att äta maten. Värre blev det när hästen fick vänta en stund. Maten kom de ihåg, men inte vart den var…Skillnaden på den häst som hittade direkt och den som fick leta var tio sekunder……

Den här studien visar verkligen att hästen lever i nuet och har ett bra långminne, men ett dåligt kortminne. Det som den ville för en stund sedan och den plan den då hade, behöver inte alls vara samma plan minuten senare. För hästen är det en nackdel i inlärningen. Den har helt enkelt svårt att koncentrera sig och hålla flera saker i primärminnet så att säga, som jag förstår det. Det gäller därför inte minst att ha bra timing i allt som görs med en häst.

Däremot borde det ju vara en fördel för oss människor när vi vill bryta ett beteende? Det är därmed lätt att få hästen att distraheras från det den gör och ge dem en annan uppgift att intressera sig för – så är det gamla glömt?

Studien heter Short-term spatial memory in the domestic horse och kan, om man betalar för sig, läsas här. Studien gjordes i Australien år 2004

av

Skänkelns användning – Klämma som en tandkrämstub eller?

Skänkeln är näst efter vikten det viktigaste verktyget vi har för att lotsa vår häst i träningen. Målet inom de största sportgrenarna, såsom hopp och dressyr, är att få hästen ”mellan hand och skänkel”.

Vad säger ”de lärde”

Både den internationella hästtränaren Julio Borba och etologen och tränaren Andrew McLean hävdar att motstridiga hjälper – där ryttaren ger en förhållning samtidigt som de driver ger dubbla budskap till hästen och enbart förvirrar situationen. Istället ska hjälperna separareras. Antingen rider vi framåt, eller så bromsar vi. Sitsen är den viktigaste hjälpen och en klämmande skänkel ger enbart spänningar i både ryttare och häst. Det är ett obehag som hästen inte kan komma ifrån och som bara stör hästen i dess arbete.

Vad gäller kläm är Anky van Gruswen och Kyra Kyrklund också rörande överens, även om de nog inte skulle hålla med om allt den andra säger. En signal räcker och sedan är det nog. Förstärkning är en sak, men kläm är inte som det är tänkt.

Vad säger handboken?

Här verkar alla egentligen vara rörande överens. I Ridhandboken, del 1, ges tydliga instruktioner för hur en skänkel ska användas. Det står:

”När underskänklarna ligger mjukt mot hästens sida kommer inverkan till stånd genom att hästens bål rör sig rytmiskt växelvis åt höger och vänster. ……. hästen driver sig själv utan att ryttaren aktivt använder sina muskler”

och:

”Skänkeln får under inga omständigheter ligga kvar och klämma.”

Halvhalter och samling utförs i första hand med vikten, och inget annat. En mothållande skänkel är en tillbakadragan skänkel, och medverkar till rörelse framåt. Den är ganska passiv och ska ligga stilla. Det står inget om att en häst ska klämmas av skänkeln.

Behöver bara antyda till en väl inlärd häst

Även internationella hästtränare Leslie Desmond propagerar för detta med att inte klämma och inte gasa när vi bromsar. ”Om du rider framåt, så ha framåt som fokus, inget annat”. Hon menar att inte ens ett tryck från skänkel behövs när skänkelns signaler väl är befästa. Det räcker med intensionen och en påbörjan itll drivning för att hästen ska uppfatta budskapet. Varför vänta tills trycket kommer, när syftet är uppenbart? Hästen vill ju inte bli klämd så den kommer reagera bara för att vi börjar flytta skänkeln. Det är det som kallas fina hjälper!

En följsam sits kräver en balanserad men ej klämmande skänkel.

Klämma som en tandkrämstub

Ändå har tyvärr många uppfattningen att man ska driva frenetiskt samtidigt som man håller emot med tygeln. Drag och tryck blir samtidiga och sker under en lång period.  Ryttaren får kämpa järnet för att hålla ihop hästen och blir som ett femte hjul.

Jens Fredricsson, unghästutbildare på Flyinge, menar också att det råder en missuppfattning här. För det är inte alls det som är meningen. Det går aldrig att få en självbärande häst med framåtbjudning genom att ge ett så att säga stödhjul åt hästen, som det inte ens vill ha. Det är hästen som ska bära ryttaren, inte tvärtom.

Men, trots detta lärs gärna konstant drivning ut genom utrop som – driv, människa, driv!, använd skänkeln!, åk inte häst! och liknande av tränare, även om åka häst betyder att koncentrera sig, inte att kämpa hjärnet. Samma sak gäller handen. Det ger lätt en uppfattning om att detta ska ske under en längre period, dessutom. Så då driver folk som galningar och håller hårt i handen. Jag har själv upplevt ett antal ryttare som gör detta. Det finns också de som med spö, röst och skänkel försöker förmå hästarna att gå framåt i skritt på lång tygel! Vilka inlärningsmetoder har använts på de hästar de ridit innan, för att detta ska krävas, och hur i hela friden får man en sådan häst i galopp eller till något som ens liknar samling? När jag berättat om hästars känslighet och vikten av att vara avslappnad i sadeln och inte klämma, driva och dra samtidigt har de haft svårt att förstå vad jag menar, men jag hoppas det här inlägget klargör en del.

Vad blir effekten av ständig drivning?

Men jag har förståt att detta lärs ut lite här och var. Jag har till och med hört tränare säga att hästen ska klämmas in som en tandkrämstub, alternativt kramas som en apelsin. Vad ger det för signaler till en häst? Långvarigt tryck – oavsett om det är i tygeln eller från benen, signalerar ju ingenting. Hästen blir inte av med trycket när den går framåt. För att då kunna driva framåt måste trycket ökas. Den blir bara skänkeldöd, eftersom så hårt tryck behövs hela tiden. För ryttaren blir drivningen en källa till spänningar, och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att sitta djupt i en sadel och klämma med underbenen (för skänkeln ses ofta som vaden…). Hästen blir irriterad, ryttaren blir spänd och trött.

Eftersom hästen inte heller kommer undan trycket oavsett vad den gör kan vi dessutom, genom att rida enligt klämprincipen, hamna farligt nära inlärd hjälplöshet. Hästen ger upp försöken och struntar i vad vi säger. Den blir passiv istället för aktiv partner i det som vi kallar ridning som konst. Konsten uteblir totalt.

Förändringen grejen

Det är förändringen som är en signal. När vi ger en signal, det vill säga kommunicerar ett budskap till hästen, önskar vi en reaktion. Vad vill en klämmande skänkel som ligger på hela tiden? Lampan lyser liksom inte mer för att vi trycker på onknappen hårdare. Det är att vi trycker på knappen som utlöser ett beteende.  Och med fina instrument, behöver vi bara lätta fina signaler. Det är när dessa fungerar perfekt, som vi verkligen kan dansa med hästar….

Uppdatering 21 april – Podhajsky
Ja, så fick jag ännu en man till skaran av de som berättar om hur ett envetet hackande bara gör hästen matt för skänkeln istället för aktiv. Det är den numera bortgågne chefen för Spanska Ridskolan, gurun som skrev om dess filosofi och ridmetod samt också räddade själva skolan från undergång under andra världskriget. I hans ridlära beskrivs vikten av en medveten skänkel och hur den ska användas mycket noga. Se hela inlägget om Podhadsky här .

av

Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel