Lär aldrig hästen hur stark den är

Det finns en del problem som uppstår i hanteringen av häst som är otroligt svåra att få bort. Ja – som faktiskt inte går att få bort helt alls! Det är också ofta tyvärr saker som dessutom kan bli riktigt farliga. En sådan sak är när hästen har lärt sig hur stark den är. Så mitt tips som tränare är – låt aldrig någonsin hästen förstå hur stark den verkligen är.

Jag vet inte hur många som funderar på det. Men om man möter en stor stark och vältränad karl på, säg en sisådär 120 kg, så skulle man aldrig någonsin tro att man som en person som är så mycket mindre än just den personen, skulle kunna få denna stora man att göra saker, ja till och med snällt följa med trots att han egentligen inte vill, med hjälp av våld. Alla förstår nog vad resultatet skulle bli. Om inte så rekommenderar jag inte att man provar. Försök istället att med ord övertyga människan om att det är en bra idé att gå åt ett visst håll och guida fint och säg att det blir jättebra om han väljer just det du hade tänkt dig. Det kommer funka bättre. Lvoar.

Men en häst, som är så mycket större – runt 500 (!) kg eller så, ska det tydligen gå bra? Konstig logik i min värld. Men så är det ibland. Och då får man problem på riktigt. För en häst lär sig snabbt. Och glömmer aldrig. Och har den väl fattat att bara deras halsmuskler är fyra gånger människans bålmuskulatur, så finns det liksom ingen bra väg tillbaka. Den kunskapen kommer alltid finnas där.

Jag har mött det många gånger. Jag har en sådan i mitt eget stall. Den var så när den kom. Den är så när den känner sig osäker och bara vill hem. Då blir det så också. OM inte personen som hanterar den har dels lite tur och dels en jäkla teknik. Eller om personen ifråga också känner att detta är på gång och lyckas avvärja ansatsen att dra iväg. Tekniken den hästen kan sätta till för att dra omkull sin ledare är anmärkningsvärd, ja till och med imponerande. Hästen tar sats med bogen emot en och vänder sig bortåt och sedan är det kört. I princip. Om man som sagt inte har tur.

Det går att hantera en sådan häst på ett säkert sätt – tills det inte gör det. Då går den hästen hem. Den sliter sig. Vad du än gör. Så den blir aldrig helt säker. Och för att få den att gå med dig 99.9 gånger av 100 måste du jobba en hel del med att hästen ska vilja följa dig. Så är det. Och då blir det farligt värre. Vem kommer hästen att slita sig loss från nästa gång, kommer någon att bli skadad på kuppen? Eller hamnar hästen ute på en stor väg när den slitit sig fri?

Ändå envisas folk med att försöka dra och knuffa en halv bil runt istället för att lära hästen att gå för lätta hjälper, och att aldrig lära den att bli stark. Det finns en anledning till att man ska ta till sig det där med inlärningsteori – hur vi lär hästar saker, och hur hästar lär sig, på allvar. Annars kan det gå på tok på riktigt.

Den största hästen vi haft på besök här på gården var ett enormt och otroligt vackert nordsvenskt sto. Vilken drömhäst! Men enorm…. Men – hon hade ingen aning om att hon någonsin kunde slita sig loss eller bara ta sig iväg från sin edare. Det hade hon aldrig lärt sig så hon var lätt som en fjäder att leda, trots sin fysiska tyngd. Nu tyckte hon ju om sin matte också, och det gjorde inte saken sämre – de var ett team som höll ihop och då hade hon ju ingen anledning att försöka lära sig att sticka iväg heller. Det är så det ska vara.

Tack och lov är min största häst här hemma precis likadan. Hon väger som ett snöre – dvs grimskaftet. Aldrig att hon drar i detta snöre, aldrig att hon skulle försöka slita sig, även om hon kan bli nog så stressad och taggad ibland. Hon är lärd rätt, precis som alla andra här i stallet, utom den jag just berättade om. Det ger en trygg och sunt tillvaro för hästarna. Och en mycket enklare och behagligare tillvaro för oss människor. Där vi inte blir trötta i armarna för att försöka dra runt på djur som har en hjärna som fungerar alldeles utmärkt och som kan lära sig att samarbeta med oss, och som har helt egna vackra och fantastiska ben att gå på som kan leda dem till den riktning i den takt och det tempo som vi föredrar, utan att det handlar om att utöva ett krig. Ett krig både vi och hästen förlorar när vi lär dem hur starka de är.

 

 

 

 

Annonser

Förstår hästen vad du menar?

Vill inte hästen som du vill?

Är den ”dum”?

I så fall blir frågan – förstår hästen verkligen vad du menar med det du tror dig säga?

En häst har i grunden, om den är otränad, ingen aning om vad vi människor vill att den ska göra. Hur ska den förstå det? Den har ingen agenda, inget mål med tillvaron (förutom äta och sova och vara i goda vänners lag förstås), och den har absolut inga drömmar om några fantastiska byten på någon ridbana eller prisrosetter eller vad det nu kan vara vi människor drömmer om när vi funderar på en tillvaro med häst. Den vill har trygghet. Och mat. Och må bra.

När vi börjar hantera hästen och sedan rider in den tränar vi in massor med saker. Vi bygger upp en kommunikation med hästen där det ena betyder att hästen ska göra en sak och det andra betyder att hästen ska göra en annan sak. Och en sak är säker- vi lär också in massor med saker som hästen lär sig, utan att vi menar det över huvud taget.

Ibland är vi ganska säkra på vad vi vill med träningen och hur det ska gå till. Att en signal ska betyda just att hästen ska göra en viss sak, och inget annat. Och att en annan signal ska betyda att hästen ska göra något visst annat, och bara det. Men det är inte alltid så det blir i praktiken. Och det är faktiskt inte alla som har koll på detta.

För ibland så vill människor som rider böja en hästs hals med tygeln. Ibland betyder i princip samma tygeltag sväng. Och en tredje gång hoppas de på att hästen stannar när de gör i princip samma sak med tygeln. Hästen förväntas då kunna skilja på vad vi vill, utan att vi ändrar signalen. Så lär vi inte göra när vi kör bil i alla fall. Men så gör faktiskt många med en häst. Förvirrande för hästen, eller hur?

Ibland kommer också en person med ett helt annat kommunikationssystem och rider eller hanterar hästen. Och blir sur på hästen för att den inte fattar någonting. ELler för att den är dum, eller okunnig. Som om någon skulle börja tala med mig på grekiska och bli sur för att jag inte svarar eller ser förvirrad ut (jag kan nota bene inte många ord på grekiska, så det skulle bli rena grekiskan för mig):

Då hjälper det inte att skrika högre. Eller att bli sur, eller att tycka att hästen är dum. Det lär inte bli bättre för det. Om vi däremot ser till att lära in att en viss signal alltid betyder en viss sak, och att vi kan lära in detta på ett roligt och för hästen begripligt sätt. Då skulle vi själva inte behöva bli så sura när vi rider, och tycka att hästen är så ”korkad” eller dum. Och vi skulle väldigt sällan känna att vi behöver straffa hästen för att den gör ”fel”.

Vi kan välja vårt angreppssätt när vi rider. Ska vi rida konstruktivt och utvecklande, eller fastna på ”fel” och hitta syndabockar? OM vi menar allvar med att vi vill utveckla vår ridning och hästens förmåga, är det givetvis det förstnämnda som gäller. Då behöver vi ställa oss några frågor, som reder ut begreppen och lägger ansvaret där det hör hemma – hos oss själva, inte hos hästen.

Är vi så klara i signalerna som vi tror att vi är, och vet vi egentligen vad vi säger? Har hästen lärt sig den signalen i så fall, och vet vad vi vill att den ska göra? Eller har den lärt sig att signalen egentligen betyder något annat, eller inte har någon innebörd alls (det kan vi ha lärt den utan att vi vet om det själva). Och sist men inte minst Kan hästen faktiskt utföra det vi ber den om? Ber jag om något som den klarar av, eller är det helt enkelt för svårt?

En tränare sa en gång till mig: Set your horse up to succeed. Här kommer  alla dessa tre frågor in. Kan vi svara ja på alla dessa frågor, så kan vi också ge oss sjutton på att vi kommer komma vidare mot det mål vi själva har. Hästen har som sagt inga mål mer än en trevlig tillvaro. De gör så gott de kan utifrån sina egenskaper och sitt fantastiska minne – där allt de faktiskt lärt sig har samlats och där de svarar på det sätt som för dem framstår som mest fördelaktigt.

En som verkligen gottar in sig i det här med inlärning hos hästar och hur viktigt det är är Dr Andrew McLean. McLean har en PhD i ”equine cognition and learning” och har gett ut en mängd böcker i ämnet. Han har också varit en mycket framgångsrik fälttävlansryttare och åker numera världen över för att lära ut mer om vad hästen egentligen är för ett förunderligt djur, till alla som vill höra, förstå och lyssna. En bok av honom är en bra julklapp för alla som älskar hästar, och ibland dyker han upp i Sverige. Det finns också en mängd artiklar skrivna om honom och om vad han har att berätta för oss i hästvärlden. En av de mer intressanta handlar just om hur och vad vi lär hästen och vad vi ska tänka på när vi lägger upp ett ridsystem (och hanteringsystem) för hästen. Den artikeln är publicerad på Horsemagazine och kan läsas via den här länken.

Inte lätt att se hästens synvinkel

Om vi kunde se världen ur hästens synvinkel, vad lätt det skulle vara att hantera dem då! Men det gör vi inte och kommer ju aldrig att göra helt och fullt. Men det gäller ju för all del människor också – vi kommer aldrig någonsin att fullt kunna förstå hur en annan människa tänker, känner och upplever. Däremot skadar det knappast med så mycket kunskap och en så stor förmåga som möjligt vad gäller att tolka hur andra upplever världen. Då kan vi ju också agera och reagera på ett sådant sätt som  allt som oftast hjälper, istället för att i oförstånd stjälpa och skapa oreda.

I hästforskningens värld är hästens synvinkel under lupp, just för att kunna skapa en tillvaro där blir bättre förstådda, och därmed mår bättre. Rapporter från denna forskning är  alltid lika spännande att läsa om. Det här med stress till exempel, är inte lätt att komma underfund med. Många gånger har jag hört ”hästen är inte stressad – bara ”dum””. Och hur vet vi det? För att vi själva inte ser anledningen till stress? Men hur är det från hästens synvinkel då? De tänker annorlunda än vi, och ser världen på ett annat sätt. Kanske ändå, att de upplever förvirring, även om vi inte gör det. Men, säger många då: den reagerar ju inte som en stressad häst. Hur gör man då, som häst – när man agerar stressat? Behöver det nödvändigtvis handla om att forsa runt som ett skållat troll, och darra av skräck? Knappast. Vissa fryser fast, blir sega och avvaktande eller undvikande. Andra skadar sig själva och genomför överslagshandling efter överslagshandling.  Det är kort sagt mycket svårt att se om en häst är stressad. Att den är dum, händer dock nästan alltid. Så då borde varningssignalerna i våra huvuden ringa. Och att kunna läsa av en häst rätt, det är hästkunskap det. Det är så svårt att se och förstå när en häst blir stressad att forskarna nu tagit sig an att mäta stressen objektivt. Genom att jämföra de objektiva mätningarna med de observationer av hästen som görs, kan vi både koppla ihop NÄR en häst blir stressad med exakt hur den reagerar. Smart värre, och något jag hoppas kommer utvecklas framöver.

Att forskarna också håller på att ta fram feromoner, doftämnen som ger en lugnande effekt på hästar, kanske inte är så dumt det heller. För även om vi många gånger både kan och SKA undvika att stressa upp våra vänner hästarna, finns det tillfällen då det är hart när omöjligt att undvika, inte minst vid veterinärbesök.

Mer om forskningen vad gäller hästars stress kan du läsa om i Tidningen Ridsport. 

Viljestyrt eller reflex

Klassisk betingning och operant betingning är två mycket viktiga begrepp när det kommer till inlärning. Det gäller både människor och djur. Den klassiska betingningen är något inlärt som automatiskt utlöses hos en individ vid en händelse, den operante betingningen är något som är inlärt och som väljs av individen. Att kunna skilja mellan dessa två olika betingningar gör det klart lättare att förstå djur såväl som människor och deras beteende. Vad väljer de själva och vad väljer de inte, men som händer ändå? Det är också mycket praktiskt att ha kunskap om dessa två grundläggande inlärningssystem som finns hos oss och hästarna för att sedan kunna använda det i vår träning – av oss själva och djuren.

Då jag har hittat en ypperlig sida som beskriver dessa två saker enkelt och bra, är det bara att hänvisa istället för att skriva själv. Beskrivningen finns på CANIS.

Hästspråket ett socialt fenomen

Än en gång har en studie visat att unghästar behöver äldre flockindivider för att få en bra förståelse för hur ”man uppför sig som häst”. Återigen, och som alltid, kommer denna forskning från Universitetet i Rennes. Det är fasligt vad de hinner med där borta. I vilket fall som helst…. Där visar studier att tvååringar som bara busar med andra tvååringar blir bra mycket mer stökiga än tvååringar som får gå i en blandflock.

Hästspråket och flockbeteendet är en kulturell betingelse, precis som vårt språk och vår samvaro i ett samhälle. När vi flyttar utomlands blir detta uppenbart för oss.  Hästspråk och HUR man beter sig i en flock är något som hästar till stora delar (men inte alla) måste lära sig. Det går i arv från generation till generation. Om vi bryter detta blir hästen utan sitt kulturarv. Det är min tolkning av hästens sociala beteende, som är så mycket mer komplext och ett resultat av både arv och miljö, än vi ofta tror.

Jag har sett hästar som inte lärt sig språket och tycker att andra hästar ”snackar rena grekiskan”. De hästar som kan sitt språk kan bli väldigt frustrerade på sådana hästar. De fattar ju ingenting!, verkar de tycka. Men så kan de stackars hästarna inte språket heller. Hittade också på nätet när jag surfade runt en etolog (jag har länken någonstans på sidan…. ska leta fram den senare och lägga in) som var fascinerad över hur vi förutsatte att hästar kan det naturliga språket när vi tränar (enligt honom främst när det gäller natural horsemanship). Men vad händer om hästen inte kan det då?

Många hästar avvänjs tidig och sätts sedan med andra åringar som också avvänjs tidigt. Är de hingstar blir de sedan, när de är tre eller så,  ensamma för resten av livet.  Vilket språk talar en sådan häst?

Studien publicerades i Developmental Psychobiology 2008;50(4):408-417.

Hästens sinnen alltför outforskade

Hur hästen egentligen känner och upplever världen genom sina sinnen är fortfarande ett mysterium. Forskningen har lång väg att gå för att förstå dessa, som vi nu har börjat förstå, komplexa varelser.

Det vi vet
Vi vet att hästens syn är extremt välutvecklat för att se i mörker. Vi vet också att deras ögons placering gör att de oftast ser världen med enbart ett öga, där det område där de kan se med båda ögonen är klart begränsat. För att se bra behöver de röra på huvudet och fånga upp objektet i den så kallade binokulära zonen -där de ser med två ögon. Men de andra sinnena, de som troligen betyder än mer för hästen än ögonen, är långt ifrån klarlagda.

Hörseln

Av öronens storlek och den möjlighet som finns för hästen att rikta in öronen som parabolantenner förstår vi kanske att de hör mycket bättre än vi, och också kan pinpointa varifrån ett ljud kommer. De hör även mycket högre ljudfrekvenser och lägre ljudfrekvenser än vi människor.

Beröring
Vi vet också att hästens förmåga att känna beröring är mycket, mycket bra. De känner minsta fluga på fällen. Deras upplevelse av smärta är precis som andra däggdjurs, då nervreceptorsystemet utmed huden är likadan. Vissa områden är känsligare än andra.

Hästar är som de sociala djur de är känsliga för beröring. De föredrar smekande rörelser före klappande. Det är aldrig någonsin någon annan häst som klappar en annan – eller har ni sett det? Kel däremot och långa lugna smekningar uppfattas som mysigt och höjer välbefinnandet.

Lukten och smaken
Luktsinnet är troligen är den så känslig att den mer påminner om hundens än om människans. Tack vare den långa noshålan, som sträcker sig hela vägen genom huvudet, kan mängder med små, små partiklar fångas upp. Lukten kan lokalisera vatten, välja mat och fånga upp fienders lukt på långt håll. Ston känner igen sina föl på lukten bland annat. Smaken är också mycket väl utvecklad. De föredrar gärna sött och salt.

Vad betyder det?
Hästens otroligt känsliga sinnen fångar upp minsta förändring, minsta ljud och minsta lukt. De uppfattar rörelser otroligt bra. Minsta lilla muskelrörelser uppfattas av hästen. För vår del betyder det att även de små, små skillnaderna i vårt uttryck, i vårt sätt att vara och i vår lukt påverkar hästens syn på oss. Det är kanske dags att fundera på varför vi skriker åt hästar ibland när de hör minsta viskning, varför vi klappar till dem när de känner minsta beröring, och varför vi inte fokuserar mer på hur vi egentligen beter oss när vi är med hästen. För de missar ingenting, och de har ett hästminne värt namnet.

Vad vet vi om hur det är att vara häst???
Vi ”vet” gärna när hästar är dumma, när de larvar sig och när de är si och så. Vi vet också vad som borde vara. Men allt som oftast är detta borde vara utifrån vår egen synvinkel, såsom vi uppfattar världen. Och det är inte alls så som hästen uppfattar livet. Det mantra jag gärna återkommer till när det gäller hästen –
”hästen vet bäst hur det är att vara häst” verkar verkligen gälla, enligt beteendeveterna inom häst…. och hur vet vi då vad som är ”rätt” och ”fel”? Något att fundera på nästa gång du besöker din häst kanske….

Källor:
Elsevier B.V. – forskare i hästars beteende.
Bok: Ultimate Horse Care – Francis Burton
Se gärna denna länk för mer information.

Hästen mer än bara instinkt

Jag trillade på en veterinärmedicinsk artikel om hästarnas sinnen som jag gärna länkar till.
Här är länken:
Thinking Horse, skriven av Evelyn B. Hanggi, PhD

Artikeln är intressant för den uppmärksammar oss på att hästar inte är som vi, att de följer en egen logik och inte är så dumma som vi kanske kan tro.

Vänja en häst
Inte minst tar Evelyn upp frågan om tillvänjningsprocesser och vad som händer när det blir fel. Hästar har ett bra minne och otrevliga upplevelser sitter i. Därför är det också viktigt att träna in en häst på rätt sätt, så att obehag och andra otrevligheter undviks. Hästar, liksom människor, undviker gärna obehag och det är en aktiv handling.

Desensetizing
Evelyn tar upp ett exempel med en häst som lärt sig att tränset gör ont. Det är då en lång process att få den att godta tränset. Det leder också till att hästen kan blir rädd om huvudet i andra situationer. Det gäller tat ”desensitize”, som hon skriver. Ordet är mycket användbart. Det görs effektivast genom att ta ett steg i taget och backa när hästen säger att det är för mycket. Det kräver lite tålamod men är också ett hållbart sätt att förändra förväntningarna om vad som ska hända ur hästens synvinkel.

Systemet med att gå långsamt fram och genast stoppa när hästen säger stopp är något jag själv gärna praktiserar på alla hästar, särskilt de unga men också äldre hästar som spänner sig eller skyggar undan. Det kan ju låta självklart. Vi slänger inte bara på en sadel och hoppar upp när hästen är oinriden. Men systemet med steg-för-steg och låta hästen visa när det blir för mycket glöms faktiskt gärna i många fall.

Vi håller emot, stoppar hästen när den försöker gå, tvingar in bettet i munnen etc. Ett bra grundarbete här med lugn och ro och låta hästen själv komma fram till att det är okej, blir sedan en häst som glatt tar bettet i munnen, står still när vi hoppar upp etc. Det blir också en användbar och säker häst. Hästens skyggande och vilja att gå iväg är något vi ska lyssna på. Och fråga oss varför. Men det gäller också att ha bra känsla när en inlärning är på gång. att hästen reagerar är normalt, och vi kan låta den göra det utan att behöva stoppa processen. När vi ska gå undan och backa, är en fråga om psykologi och erfarenhet och en stor dos känsla. Fel använt kan hästen annars bli än räddare för det vi försöker vänja den till.

Pavlov lever
Pavlov är också kvar i inlärningsprocessen, i alla fall som fenomen. En häst som lär sig att ”trav” betyder att vi kommer mana på den till trav kommer också automatiskt att trava. Det är vad man kallar för klassisk betingning. Men klassisk betingning kan också orsaka beteenden som vi inte vill att hästen ska ha. Och det är lättare att åstadkomma det än vad vi förs kanske tror. Tänk er en häst som sparkar i boxväggen. Om den får mat när den gör det lär den inte sluta. Snarare tvärtom. Inlärningen enligt Pavlovs modell med klassisk betingning kommer sitta som gjuten-. hästen kommer att sparka för att få sin mat…

Positiv eller negativ förstärkning
Evelyn diskuterar även den negativa alternativt den positiva förstärkningen. Här tar hon upp lastningen, som enligt klassiskt manér ofta betyder negativa förstärkningar. Det är en situation som kan bli riktigt farlig när hästen till slut blir så skärrad så den skadar sig själv och eller andra. Inte blir det bättre av att människan sedan ger upp. Minnet av händelsen blir att lastning är en fruktansvärt otäck situation som bör undvikas till varje pris.
En studiegrupp arbetade med hästar på ett positivt manér istället. Dessa hästar kunde snabbt lära sig att det var trevligt att gå in i transporten. Studien utesluter inte att negativ förstärkning kan vara lämplig i vissa fall, men att den framför allt behöver komnbineras med positiv.

Positiv förstärkning ger många fördelar
Den positiva förstärkningen gör hästen mentalt stabil under hela arbetsprocessen, eftersom den gärna hänger med i uppdragen. En härlig bild i rapporten visar en person som står ett par meter bort från hästen och anvisar in den i trailern. Hästen kliver glatt in. Det är något att eftersträva för oss alla!

Generalisering eller mekaniskt lydande
Generalisering är ett begrepp som används för att beskriva hur en individ lär sig tolka liknande signaler, eller stimulus. NÄr en häst har en generliserad syn på t ex skänkeln har den möjlighet att tolka olika ryttares skänklar (alla gör vi lite olika) och därmed anpassa sig efter det. En häst som inte fått lära sig generalisera, utan bara lärt sig gå efter precisa rörelser, blir också ofta mekanisk i sin ”lydnad”. Det innebär i princip att enbart exakt rätt skänkelrörelse ger ett visst utslag, inte tanken som ryttaren hade. Hästen stänger av sin hjärna och tolkar inte ryttarens olika rörelser, utan inväntar passivt på exakt rätt signal. Här ligger Pavlov nära till hands.

Det hämmar i sin tur inlärningen för framtiden, eftersom hästen gärna förhåller sig passiv. Det i sin tur kan troligen (min anmärkning) också leda till att hästen har svårt att hantera nya situationer och därmed bli farlig.

Undvik mekaniskt lydande
Genom variation i träningen ges hästen en chans att tolka de signaler den får och åter ta hjärnan i bruk. Intresset och hästens vakenhet ökar. Det här forskningresultatet tycker jag talar emot en alltför stenkonsekvent ridning.

Hästen lär sig genom att observera
Hästen lär sig genom att observera andra. MEN här finns ett stort men att ta upp – stereotypa beteenden som krubbitning, luftsnappning, vävning och liknande är inte ett resultat av att en häst lär en annan. Sådant smittar inte. Många har däremot upplevt att ett stall ofta har fler hästar som t ex krubbiter än andra stall. Det kan då lätt tolkas som om det smittar. Faktum är dock att hästarna är utsatta för samma miljö och den miljön, där hästar uppvisar stereotypa beteenden, inte är en särskilt bra miljö för hästen. Stress, otillräckligt med stimuli, för få fodringar etc är orsaken till sådana beteenden. Det bekräftar Evelyn, och det är en sanning som kommit fram i många andra studier.

I övrigt finns det enligt Evelyn alltför liten forskning över hur hästar lär sig av andra hästar.

Avancerade kognitiva funktioner
Evelyn vill inte stoppa med att hästar enbart uppträder enligt Pavlovs modell. De är mycket mer än så. TYvärr, säger hon, är forskningen i de mer avancerade segmenten av hästens psykologi i sin linda. Troligen behöver de inte lära in varje sak för sig och se allt som nytt. De kan istället klassificera sin omgivning så att den har en förståelse för den. Det här är en viktig poäng och något som vore kul att se mer forskning på.
Det betyder att de, liksom vi, delar upp världen i olika kategorier utefter det som är viktigt för oss. Vi lever i en värld där vi grupperar saker för att göra den förståelig. Vi gör det genom vårt språk – mat, möbler, svenskar, länder, och allt vad det nu är vi kan gruppera och dela in. Hur gör hästarna i det här fallet? Jag hoppas på mer forskning snart.