Det finns bara ett rätt sätt i ridning

….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.

Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀

Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.

Här har du hans eget inlägg i Ridsport

Annonser

Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.

 

Förstår hästen vad du menar?

Vill inte hästen som du vill?

Är den ”dum”?

I så fall blir frågan – förstår hästen verkligen vad du menar med det du tror dig säga?

En häst har i grunden, om den är otränad, ingen aning om vad vi människor vill att den ska göra. Hur ska den förstå det? Den har ingen agenda, inget mål med tillvaron (förutom äta och sova och vara i goda vänners lag förstås), och den har absolut inga drömmar om några fantastiska byten på någon ridbana eller prisrosetter eller vad det nu kan vara vi människor drömmer om när vi funderar på en tillvaro med häst. Den vill har trygghet. Och mat. Och må bra.

När vi börjar hantera hästen och sedan rider in den tränar vi in massor med saker. Vi bygger upp en kommunikation med hästen där det ena betyder att hästen ska göra en sak och det andra betyder att hästen ska göra en annan sak. Och en sak är säker- vi lär också in massor med saker som hästen lär sig, utan att vi menar det över huvud taget.

Ibland är vi ganska säkra på vad vi vill med träningen och hur det ska gå till. Att en signal ska betyda just att hästen ska göra en viss sak, och inget annat. Och att en annan signal ska betyda att hästen ska göra något visst annat, och bara det. Men det är inte alltid så det blir i praktiken. Och det är faktiskt inte alla som har koll på detta.

För ibland så vill människor som rider böja en hästs hals med tygeln. Ibland betyder i princip samma tygeltag sväng. Och en tredje gång hoppas de på att hästen stannar när de gör i princip samma sak med tygeln. Hästen förväntas då kunna skilja på vad vi vill, utan att vi ändrar signalen. Så lär vi inte göra när vi kör bil i alla fall. Men så gör faktiskt många med en häst. Förvirrande för hästen, eller hur?

Ibland kommer också en person med ett helt annat kommunikationssystem och rider eller hanterar hästen. Och blir sur på hästen för att den inte fattar någonting. ELler för att den är dum, eller okunnig. Som om någon skulle börja tala med mig på grekiska och bli sur för att jag inte svarar eller ser förvirrad ut (jag kan nota bene inte många ord på grekiska, så det skulle bli rena grekiskan för mig):

Då hjälper det inte att skrika högre. Eller att bli sur, eller att tycka att hästen är dum. Det lär inte bli bättre för det. Om vi däremot ser till att lära in att en viss signal alltid betyder en viss sak, och att vi kan lära in detta på ett roligt och för hästen begripligt sätt. Då skulle vi själva inte behöva bli så sura när vi rider, och tycka att hästen är så ”korkad” eller dum. Och vi skulle väldigt sällan känna att vi behöver straffa hästen för att den gör ”fel”.

Vi kan välja vårt angreppssätt när vi rider. Ska vi rida konstruktivt och utvecklande, eller fastna på ”fel” och hitta syndabockar? OM vi menar allvar med att vi vill utveckla vår ridning och hästens förmåga, är det givetvis det förstnämnda som gäller. Då behöver vi ställa oss några frågor, som reder ut begreppen och lägger ansvaret där det hör hemma – hos oss själva, inte hos hästen.

Är vi så klara i signalerna som vi tror att vi är, och vet vi egentligen vad vi säger? Har hästen lärt sig den signalen i så fall, och vet vad vi vill att den ska göra? Eller har den lärt sig att signalen egentligen betyder något annat, eller inte har någon innebörd alls (det kan vi ha lärt den utan att vi vet om det själva). Och sist men inte minst Kan hästen faktiskt utföra det vi ber den om? Ber jag om något som den klarar av, eller är det helt enkelt för svårt?

En tränare sa en gång till mig: Set your horse up to succeed. Här kommer  alla dessa tre frågor in. Kan vi svara ja på alla dessa frågor, så kan vi också ge oss sjutton på att vi kommer komma vidare mot det mål vi själva har. Hästen har som sagt inga mål mer än en trevlig tillvaro. De gör så gott de kan utifrån sina egenskaper och sitt fantastiska minne – där allt de faktiskt lärt sig har samlats och där de svarar på det sätt som för dem framstår som mest fördelaktigt.

En som verkligen gottar in sig i det här med inlärning hos hästar och hur viktigt det är är Dr Andrew McLean. McLean har en PhD i ”equine cognition and learning” och har gett ut en mängd böcker i ämnet. Han har också varit en mycket framgångsrik fälttävlansryttare och åker numera världen över för att lära ut mer om vad hästen egentligen är för ett förunderligt djur, till alla som vill höra, förstå och lyssna. En bok av honom är en bra julklapp för alla som älskar hästar, och ibland dyker han upp i Sverige. Det finns också en mängd artiklar skrivna om honom och om vad han har att berätta för oss i hästvärlden. En av de mer intressanta handlar just om hur och vad vi lär hästen och vad vi ska tänka på när vi lägger upp ett ridsystem (och hanteringsystem) för hästen. Den artikeln är publicerad på Horsemagazine och kan läsas via den här länken.

Lösgjordhet – vad är det?

Ett av de viktigaste målen för varje ridhäst är att den ska bli så lösgjord som möjligt. En lösgjord häst är en häst som är avslappnad i sin kropp och vars rörelse går igenom hela kroppen i varje steg. Det är det som förr kallades ”gå på tygeln”. Och först när hästen är lösgjord, kan vi över huvud taget tänka tanken på att samla den på ett korrekt sätt. Utbildningsskalan, om än med några år på nacken, är nog så giltig än idag.

Utbildningsskalan för en häst lyder som följer och i följande ordning:

Takt, Lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning, samling. Takt, lösgjordhet och kontakt hör i hop – det ena ger det andra som ger det tredje i samverkan med varandra. Detsamma gäller de tre senare punkterna schwung, rakriktning och samling – de bygger alla på varandra.

Lösgjordhet må komma som nummer två utav sex punkter, och i det första blocket av hästens utbildning, men det är något som man ofta får återgå till och jobbar med, hur mycket hästen än är utbildad och ”kan”. För mycket av ridjobbet kan ge spänningar, vilka måste jobbas bort kontinuerligt och i varje ridpass. Det är som att gymnastisera hästen till att kunna använda kroppen på rätt sätt – så att vi sedan kan samla om vi vill (eller hoppa höga hinder för allandel – en sådan häst behöver också vara lösgjord).  För i varje givet ögonblick gäller det att hästen är lösgjord för att det andra ska fungera.

Vad är lösgjordhet

En lösgjord häst kan böja sin kropp i sidan utan att få spänningar och ryggen rör sig i varje steg. Hela kroppen är involverad i rörelsen, från baktån till nacken. Det spelar ingen roll om hästen har huvudet lite högre eller lite lägre, det är genomsläppligheten av rörelsen igenom kroppen som är det intressanta. Ett bra kvitto däremot, är att hästen ska kunna sträcka ut halsen framåt nedåt, och därigenom stretcha ut sina ryggmuskler, utan att den lixom trillar framåt och blir springig. Den ska kunna hålla kvar sin takt och tempo, även med långa tyglar som bjuder hästen att sträcka ut. Det är det vi kallar för att lägga ner en häst. I den här formen trivs hästen och kan jobba utan att slappna av. Det är  värt att komma ihåg att lösgjordhet är något som kommer både mentalt och fysiskt på en häst – en stressad häst är knappast lösgjord, en bekymrad häst är inte heller lösgjord. Det kan bara en nöjd häst vara.

Mer om lösgjordhet och vad det är kan du läsa om på Horseproblems.

Steget blir hos en lösgjord häst mjukt och rullar igenom hela hästen. Det är helt enkelt väldigt lätt att sitta på en lösgjord häst, då den inte stöter igenom rörelsen någonstans. Allt är böljande mjukt. Men det räcker med att en enda led eller muskel är stel, för att rörelsen igenom kroppen ska bli kantig och avig. Så att lösgöra en häst, det är lättare sagt än gjort. Kontakten genom tygeln med hästens mun känns som om man håller i ett par gummiband, så mjuk men ändå levande känns den.

Hur ser en lösgjord häst ut?

Man ser på en häst att den är lösgjord genom rundningen i halsen och att den är balanserad. Den ser inte ut att tippa framåt, och steget är lugnt och taktfast. Förr fick jag tyvärr lära mig att hästen skulle vara krökt i nacken – det var att gå på tygeln det! Men att knäcka in nacken gör inte bra form på en häst. Det här verkar hålla i sig lite grann, och det är inte så nyttigt för hästen. Många hästar har en tendens att låsa sig i bogarna, eller ha spänningar på andra sätt. Och många ryttare är lite duktigare på att få igång bakkärran än att kunna fånga upp rörelsen så att den även går igenom hästens framparti. Hästarna blir då framtunga, istället för lösgjorda och så fort man då försöker sänka hals och huvud framåt-nedåt springer hästen iväg.  Frambenen får ta hårda stötar i varje steg och hästen riskerar att få hältor, framför allt fram.

I en fin artikel i Equipage, visar Bo Tibblin skillnaden mellan en lösgjord lång och låg häst och en framtung häst. Här ser du tydligt skillnaden ,och kanske kan få en känsla för hur det känns där uppepå, när hästen är avspänd och genomsläpplig.

Lösgörande övningar

Vad kan vi då göra för att hjälpa en häst att bli lösgjord? För det första måste hästen må bra i grunden och tycka om det där med att bli riden. Sedan ska all utrustning passa hästen. Annars är ridningen obekväm. Att ha hästen i balans i sina skor är också bra, så en hovslagare som vet hur den ska göra för att hjälpa just din häst är viktigt.

Så – nu kan vi gå upp i sadeln.

När vi väl är där ska vi kika på oss själva först. Har vi mjuk hand och rider vi ”fram till handen”. Ok – bra. Är vi i balans och avslappnade? Ännu bättre. Nu har hästen en chans att bli det också. Har vi ett ridsystem som kan visa hästen skillnaden mellan att aktivera sin kropp och springa framåt? Nu börjar det likna något! Då kan vi ta till oss lite övningar som hjälper än bättre. Till de lösgörande övningarna på banan finns:

  • Övergångar
  • tempoväxlingar
  • framdelsvändningar
  • skänkelvikningar
  • böjda spår
  • sidepass

Dessa kan vi variera i oändlighet för att hjälpa hästen att komma i balans och till lösgjordhet. På Hippson hittar du en mängd olika tips på hur du kan kombinera desa olika lösgörande övningarna för att få hästen riktigt fin!