Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

Vi har tid

…och hästar tar mycket tid och kräver tålamod. Är det något jag lärt mig är att allt med hästar måste skyndas långsamt med. Så fort man jäktar för att få något gjort går allt åt pipsvängen. Det är som förgjort. Hästar och tid hör helt enkelt inte ihop.

Och stressar vi slarvar vi så då blir ingenting bra heller, även om det för stunden fungerar. Tar vi oss inte tiden att träna in något, utan bara hoppas att det funkar, kan det hela dessutom bli farligt.

Det finns massor med vardagsgrejer jag tycker många slarvar med. Det där med att sadla och tränsa i lugn och ro, och se att hästen är med på noterna. Lära hästen att det är okej att bli sadlad och att deras uppgift är att stå still när sadeln kommer på (även om man har hästen lös). Lära hästen att det är trevligt att bli tränsad (vilket också innebär att man måste orka tränsa på ett trevligt sätt), att vänta in en häst som tvekar istället för att tvinga sig på den så fort man möter minsta motstånd. Andas en minut – så går det mycket fortare. Och faktiskt – så kommer du spara en enorm mängd tid framöver – för om du skaffar dig en häst som är lätt att tränsa (genom att du lärt den att det är trevligt och angenämt och att allt sker på ett lugnt sätt) så kommer du ju inte behöva tjafsa varenda gång sedan, i resten av hästens liv. Det ger många timmars vinst. Men ändå verkar folk inte hinna detta i början? Dumsnålt kanske? Dumsnålt med tid…..

Än viktigare att ta sig tid är när vi rider. En galoppfattning när hästen är ur balans bara för att du vill ha en galoppfattning just då, blir det ingen bra träning av. En galoppfattning som sker i balans, och som alltid sker i balans, blir det däremot en champion av. Sådant tar tid. Att lära sig. Att kunna utföra. Att kunna vänta in under ridpasset.

Men allra viktigast är det när vi pratar om att utveckla en häst, eller försöker få en sjuk häst frisk. Hästar behöver eoner av tid för att utvecklas. De behöver god systematisk träning som sker i ett litet pyttesteg i taget och att man verkligen lägger en god grund för hästens utveckling. Här slarvas det och det här diskuteras flitigt i medier lite överallt. Men få verkar fatta att det handlar om just deras hästar – för de kan ju hoppa och studsa eller får godkänt på dressyrprogrammen. Så länge det varar ja. Sedan blir det risk för höga veterinärräkningar och hästar som stannar på LA istället för kommer vidare, för att en grund inte satts som den ska.

Och halta hästar sätts ofta igång alldeles för snabbt. Det ska liksom bli superatleter av hästar på nolltid, utan systematiskt träning? Kroppar fungerar inte så. Prova själv. GÅ från soffpotatis i november utan att ha sprungit en meter till Stockholm maraton (sker i början av juni) nästa år. Och se hur din kropp mår sen. Någon kanske klarar det, vi andra får brutna kroppar. Och vi kommer framför allt aldrig att vilja springa en meter till om vi försöker ändå. Näe – det måste få ta tid att bygga upp en kropp och en knopp, oavsett om man bara är ovan eller varit dålig. Så tid – det är den bästa vännen vi har. Om vi använder den väl och skaffar oss mer. Själv önskar jag mig en sisådär 28 timmar per dygn istället för 24. Skulle underlätta. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära och så mycket att träna in. Dagarna räcker ju inte till!

P.S Det var en av mina elever som berättade att SPanska Ridskolans Legendariske Chef Podhajsky sagt till sina elever att ”de har tid” när de skulle fatta galopp. Mycket klokt tycker jag – så nu använder jag frasen ofta, ofta!