Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

Ridning – till vilket pris? del 1

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Mer om veterinärkostnader

För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.

Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.

Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.

 

 

Hålla äldre hästen ohalt

Lång uppvärmning, lösgörande övningar i mängder och långa återhämtningsperioder. Så kan man hålla hältan borta på den äldre hästen enligt Agria, i deras härliga kampanj #stopphälstan. Jag tillägger att långa skritturer ute i skog och mark, gärna i ojämn terräng, och en superbra sadel inte skadar heller! 😀

Tilläggas kan att veterinär Heuschmann som undersökt så många hästar i sitt långa liv också påpekade att god, med betoning på god och balanserad, samt varierad ridning håller veterinären borta mer än någon annan förebyggande metod/behandling som någon någonsin hittat på.  Han har en poäng….. det är vi människor och den träning vi utsätter hästarna för som skapar hältor i många fall, det går inte att bortse ifrån.

Följ kampen mot hältor på Agrias hemsida, hos oss här på Busenkelt och inte minst på Hippson. För att alla hästar förtjänar att få må bra!

 

Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

De allt högre veterinärkostnaderna diskutera flitigt både bland oss djurägare och media Förr frågade man inte vad det kostade – man fick hjälp och betalade. Via faktura oftast. Priserna var rimliga, även om det ibland kändes i plånboken.

Idag är det en annan femma. Priserna har skjutit i höjden. De privata riskkapitalbolagen som köpt upp ett antal kliniker anses ligga bakom. Man får ringa och jämföra priser för att få något prisvärt – inte lätt när det är akut och man mest behöver hjälp typ nu. Det diskuteras också mycket huruvida klinikerna överbehandlar djuren. I jakten efter pengar. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag tycker det är otroligt sorgligt när priserna ökar så dant, att var man snart inte har råd med ett djur. För det är ett faktum att priserna stuckit iväg. I en internationell jämförelse ligger Sverige garanterat på topp. Vad gäller priserna som tas ut….. I Skåne åker flera till Danmark för att få ner kostnaderna. Ibland är det bra att vara nära Europa. Hur har det blivit så? Och varför reagerar så få ändå? Är det fult att tala priser när det kommer till veterinär?

Vi som har många djur vet vart vi ska vända oss. Jag använder Mälarkliniken och Hallstahammars Veterinärstation. Två ”små” aktörer, med vettiga avgifter för dig som är stammis. Mälarkliniken har dessutom jour, om det råder panik. Tyvärr är det längre än till andra stationer, men då priserna varierar så häftigt tillika kompetensen och förmågan att lyssna, är det dit jag åker. Här vet jag att de tar hand om min häst, och mig, på bästa sätt.

Jag är också med i facebookgruppen för ett veterinärkooperativ. Tanken är att första sjukhuset ska ligga i Mälardalen. Det vore väl toppen! Konkurrens behövs – inte bara vad gäller service. Utan även vad gäller priser. Jag är beredd att gå in med en slant om det här blir av, för att sänka kostnaderna. Jag hoppas också att försäkringsbolagen, som noterat de kraftiga prishöjningarna, reagerar. För det kostar. För alla deras kunder, och för alla som inte är kunder men som har djur ändå. Läs mer om veterinärkooperativet på delade länken.

 

 

Det allt mer skenande veterinärkostnaderna fick några eldsjälar att starta facebookgruppen Veterinärkooperativetrobinhooddjursjukhus , ‘gruppen har snart 2000 medlemmar som alla på ett eller annat sätt är beredda att jobba för att ett Kooperativt djursjukhus skall bli verklighet. Det började med att eldsjälarna fick höra att Strömsholms djursjukhus ville ha 5600 kronor för att avliva en…

via Veterinärkooperativ en framtidsmodell av djursjukhus i Sverige? —

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

Vintervila hellre än sommarvila

Det rättar ut sig med tiden….men det kommer inte av sig självt. Under vintern har vi rustat för än en fullsatt vår- sommar och höstsäsong med hästarna. Det har bytts och donats med sadlar, vi har bytt hovslagare och vi har tagit ut veterinär för tandkollar och annat smått och gott. Allt detta för att hästarna ska må så bra som möjligt och för att vi också ska kunna rida på dem utan att de ska fara fysiskt illa av det. För det krävs en del pysslande. Hästarna kan på sätt och vis säga till om något inte är bra, men det kan vara svårt att lista ut vad det är som inte är bra. Och det är ju klart bättre att fixa saker innan det går så illa att hästarna upplever obehag av sadel, hovbeslag, tänder eller annat. Rätt gjort från början, och det blir klart färre fel att tampas med.

Det är under vintern vi hinner fundera och reflektera som mest. Även planerna under året har satts och målen för varje häst. Det är mycket som det ska tänka på när vi har med hästar att göra och det gäller ibland att backa tillbaka och försöka se helheten och vilka delar det är som behöver förbättras. Och sen är alla hästar värda en längre vila också.

Det har vi gärna just under vintern. Då verkar hästarna trivas med att få ta det lugnt och se kylan och mörkret an. De får turas om att ha vila så vi som är på gården alltid har några hästar att rida på i alla fall – annars skulle ju livet bli bra tråkigt, och tänk vad jobbigt att sätta igång alla hästar samtidigt igen. Näe – några i taget får det bli, så vi har att träna på.

En längre vila ger ordentlig återhämtning och många små saker, som annars kunde blivit stora, läks ut med hjälp av tidens gång. Att det gör gott, det är de flesta tränare och alla forskare eniga om. Många väljer dock att lägga vilan på sommaren. Men då är det ju som roligast att hålla på med häst, och för vår del på Lösa Tyglar är det högsäsong då. Svårt och onödigt att ta ledigt då!

Som grädde på moset brukar hästarna vara väldigt glada i att få hänga på igen när vi sätter igång dem efter vintervilan. De verkar verkligen njuta av att få ladda om. Det är som om man boostat dem med en vitamininjektion, en varaktig sådan. De är glada att det händer något, är utvilade och fräscha. Då jag är den som själv rider till alla hästar på gården har jag ju järnkoll sen på vad hästarna behöver för att utvecklas vidare.

hubertihot

.

Hur vanliga är felbehandlingar av häst?

Ikväll handlar ett av fallen på SVT:s program PLUS om en liten fölis som blivit så felbehandlad att hästen inte gick att rädda. En fruktansvärd historia som ledde till det ”värsta” som kan hända en veterinär – en erinran. Mycket mer brukar det inte bli. I det här fallet var det en Distriktsveterinär som felat. Ansvarig arbetsgivare är Jordbruksverket, ett verk som också håller i veterinära ansvarsnämnden, den nämnd som går igenom eventuella felaktiga behandlingar efter anmälningar av djurägare som anser att veterinärerna inte gjort som de ska…..

I det här fallet krävde också fölägaren ersättning av Jordbruksverket. Men se där tog det stopp. Ända tills PLUS dök upp. Nu tänker Jordbruksverket gå igenom fallet en gång till. Att det ska behövas ett TV-program för att få ordning på ansvaret hos våra myndigheter? Det är inte klokt, men tyvärr inte första gången det i så fall  händer. Tragiskt. Alla kan inte hamna i TV, men alla har rätt till SIN rätt, särskilt när det gäller fall mot myndigheter. Men så är det tydligen inte.

Jag undrar hur mycket fel som egentligen görs som ingen tar upp till prövning? Mitt fall som jag beskriver nedan anmälde jag aldrig. Jag fick extrema avdrag på fakturan för att jag var så kritisk direkt till veterinären istället. Med det lät jag mig nöja. Vad skulle en prick ge – det skulle ju inte ta bort eländet som skedde i alla fall. Gjort var ju gjort….

Min felbehandlingshistoria när det kommer till häst är en tragisk historia för mig, särskilt som jag har hållt de allra högsta tankar om just dessa outsinligt envisa och energiska människor som man kan ringa mitt i natten och de kommer och räddar ens häst när allt går åt pipan. För innan det här fallet jag fick på halsen, hade jag bara haft fantastiska erfarenheter av distriktarna som jag behövt ta hjälp av.

Det handlade om en sårskada på en häst relativt nära armbågsleden, men som tur var några centimeter nedanför, vilket borde vara ett gott tecken. Inget ovanligt problem, men tyvärr gick allt fel. Hästen var uppstallad på ett annat ställe än i mitt stall, och här kände jag inte distriktarna alls. Men jag ringde dem i förvissning om att de, liksom de veterinärer jag brukar ha kontakt med, skulle göra ett toppenjobb. Veterinär kommer ut och dränerar såret och ger metacam. Då hästen inte blev bättre, utan sämre av bara metacam och dränering, ringde jag ut dem igen. Såret är svullet och hästen börjar till slut halta. Jag ringer flera gånger och tar ut distrikaren flera dagar i sträck. Trots mina förfrågningar vägrar veterinären ge antibiotika. Jag frågar flera gånger, möts varje gång med kommentaren sånt ger man inte längre. Och att det inte handlar om en infektion. Konstigt sa jag, och hänvisade till tidigare erfarenheter. Jag avfärdades med en suck och mummel om nya tider, nya behandlingsmetoder. Vari dessa nya behandlingsmetoder betydde, fick jag aldrig veta. Bara att antibiotika skulle man vara försiktig med….  

Till saken hör att jag faktiskt haft en häst som hade drabbats av nästan exakt samma sak bara veckor tidigare. Då i ett annat distrikt eftersom den hästen stod i mitt stall (och därmed i ”mitt distrikt”, med en veterinär jag känner väl och som har högt anseende i kåren). Då hade hästen fått förskrivet penicillin och blev helt bra på en vecka.

Sen gick allt snabbt. Såret infekterades och infektionen spreds i kroppen.  Hästen visade i och för sig inga stora symtom, men jag kände något var fel. Så jag körde hästen till klinik några dagar senare (efter helg). Till en veterinär att lita på. Förtroendet för distriktarna som kom ut i tid och otid och som debiterade över 5 000 kr gången bara för att titta på hästen och säga åt mig att vänta var lika med noll.

Men det var för sent. Veterinären på kliniken skakade på huvudet när jag förklarade vad som hänt…. 😦 Hästen hade hunnit bli så illa däran att det enda som kunde tänkas hjälpa var en behandling av antibiotika med extra brett spektrum för att hästen inte skulle försvinna från mig. Både jag och veterinären på kliniken var mycket oroliga. Det här såg inte bra ut!

Jag fick ta hem hästen temporärt och behandlade hästen enligt order. Antibiotikan var så ovanlig att jag fick åka fem mil för att hitta ett apotek i Skåne som hade det inne. Men vad gör man inte för djuren?  Fem dagar senare ska jag lasta på hästen på morgonen för resa till klinik igen. I stallet möts jag av en häst som har ben som ser ut som stockar. Alla benen har svällt upp så att hästen stapplar fram. Svullnaden hade blossat upp under natten och jag började bara gråta. Stackars, stackars häst. Tur jag skulle iväg till kliniken igen! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft tid där. Och än mer tur var att kliniken bara låg 20 min resa bort…. När jag kommer fram till kliniken tittar veterinären på hästen och suckar stort. De svullna benen visade hur infekterad hästen faktiskt varit.

Några dagar senare opererades hästen. Chansen till att överleva var inte översvallande hög. Risken att såret spritt sig till leden var stor. Men ändå ville jag chansa. När de undersöker såret och rensar ut all infektion i såret för att allt ska få läka igen, ser de att såret vandrat hela vägen till leden. Till, och till hinnorna precis utanför. Men inte i. Minst 8 månaders konvalescens, och inte säkert att hästen någonsin kan gå för ryttare, var domen. Hästen lever idag, men att träna ordnetligt under ryttare är det inte tal om.

Ändå tackar jag gudarna för att jag kände en veterinär jag kunde lita på. Hon gjorde så gott hon kunde, efter distriktarnas misstag. Hästen lever och mår bra. Det är det viktigaste. Och att jag lärt mig en läxa: Välj veterinär med omsorg och ta in hästen till ”din” klinik om du inte är nöjd med vad veterinären gör ute på fält. DIREKT! Nu väntade jag över helgen. Det var ett stort misstag.  

Jag har varit med om ett till fall. Min älskade vovve när han blev sjuk för enda gången i sitt liv. Då lärde jag mig att åka till RÄTT klinik också, när allt går åt pipan. Men det är en annan historia….

Har du också haft en häst som blivit felbehandlad? Vad gjorde du då? 

En stor solbränna kan komma från en förgiftning

Ja – visst låter det otäckt? Brännskador på känsliga partier på häst eller människa är skador som man bör ta allvarligt på. Då behöver området få läka ihop ordentligt. Men om brännskadan är stor, och växer snabbt, kan problemet komma inifrån själva hästen (eller människan.). Det handlar då om en förgiftning som orsakar fotosensibilitet. 

 

Jag har själv fått uppleva detta på en häst. Och stackars hästen! Jag ringde genast till veterinär då jag förstod att något var fruktansvärt fel. Det började med ett sår på mulen, som jag konstaterade var solbränna. Jag smörjde in nosen försiktigt med helosansalva med skyddsfaktor. Men döm om min förvåning, nej skräck! när hästen morgonen efter i alla fall är helt sönderbränd över hela den stora bläsen! Även hästens vita ben var svullen och hon såg så ömklig ut stackars häst att jag genast tog in henne i stallet och ringde veterinären. 

– Jösses sa veterinären och förstod att det var en allergisk reaktion av något slag. Hon gav min häst kortison för att häva chocken i kroppen och sedan fick min häst vila i skuggan under en lång tid. Men veterinären som var ute kunde inte säga mig vad det berodde på. Och vetgirig som jag alltid är, så beslöt jag mig för att ta reda på var problemet kommer ifrån. För om jag inte lärde mig det, kunde ju problemet dyka upp igen. 

Sagt och gjort. Jag började ringa runt till ”bättre vetande”. Lite försprång har jag då jag har nära kontakter med en del veterinärer. Snart började jag vara ett svar på spåren. Det visar sig att vissa växter under vissa förhållanden kan börja skapa gifter – direkt eller indirekt. Dessa gifter sätter sig på levern och orsakar något som kallas för fotosensibilitet. Det är en överkänslighet mot ljus och som visar sig på hästens vita partier, om spdana finns. Så det jag ser, kommer alltså från leverproblem! Snart fick jag också svar på tal vad gällde vilken växt det kunde handla om. Det var antingen johannesört, eller alsikeklöver. Båda växte i hagarna. Mitt tips går till avenklövern, eller helsikeklöver som en vän till mig föredrar att kalla det. Antagligen har hon tryckt i sig denna och blivit förgiftad. 

 

Min häst har sedan det varit känslig för solljuset, liksom vissa foder. Det ställer till problem för oss ibland, även om vi idag kan hantera det väl. Tyvärr är jag allt annat än ensam om att ha fått det här problemet. Flera jag pratat med har också haft stora problem med hästar som tryckt i sig alsikeklövern. En vän till mig har fått rehabilitera sin häst i många månader, en annan får problem varje sommar. Jag hade tur med min. Hon repade sig ganska snart, men hon kunde faktiskt ha dött. Om inte hon blivit så bränd (alla blir inte det på det sättet), och hon ätit av den giftiga klövern under en längre tid hade levern tagit duktigt med stryk…. 

Så om du har en häst som blir väldigt bränd: ta en funderare och se i hagen om det är något som den har fått i sig! Rådfråga en veterinär som är kunnig på växter och foder, och uteslut åtminstone möjligheten att det handlar om något annat än ”bara” solbränna”. För om det är en förgiftning hjälper inget solbalsam i världen. Då behöver hästen komma bort från de växter som drabbar levern, och kanske till och med kortison för att dämpa reaktionerna.

Här får du mer information om Alsikeklöver (skrolla ner en bit för att se just om Alsikeförgiftning). 

 

Konsten att välja rätt veterinär

 

Alla veterinärer är lika lite stöpta i samma form som andra människogrupper. De är individer, mer eller mindre lämpade som veterinärer, mer eller mindre lämpade att ta hand om just mig som hästägare. För det handlar om relationer, lika mycket som kompetens och engagemang. Det går det inte att komma ifrån. Ibland kan valet var extremt begränsat, och ibland blir valet riktigt galet. Då är det inte bara hästägaren som kommer i kläm, utan inte minst den stackars hästen, som givetvis behövde bästa möjliga vård.

Mina turer med olyckor på hästar har den senaste tiden renderat till ett anmärkningsvärt stort antal veterinärbesök och då jag råkar ha hästar i två olika distrikt, har jag också lärt mig den hårda vägen hur veterinärbesöken kan bli. Så här lite i efterhand, när mina egna ordinarie veterinärer tagit över ansvaret, och den häst som råkat mest illa ut äntligen också blivit på bättringsvägen kan jag inte annat än att ta till mig läxan och se att min egen naiva läggning åter spelat ett spratt. Jag har helt enkelt varit bortskämd. Vi lär så länge vi lever – eller hur?  Jag har noterat vissa typer av veterinärer, efter att i tretton år hållit i inackorderingsstall och hästverksamhet och då behövt  veterinär ett antal gånger. Här är de tre vanligaste, och givetvis börjar jag med den BÄSTA först.

1. Den infödde veterinären. Det här är en sådan veterinär som får alla sina kunder att slappna av. Vi hästägare känner på oss att vi har lämnat hästens väl och ve i rätta händer. I mitt fall har det funnits fyra sådana i mitt liv. Den första infödingen jag mötte, hon är lyckligt nog än med mig, då vi flyttat till samma område (en salig slump om jag får säga så). När hon jobbade som distriktare i Rimbo bad man gudarna där ovan om att det var hon som hade jouren om något gick fel. För då visste vi alla i stallet att allt skulle bli okej igen. för det var så det var – och det är så det är med denna veterinär. Nu jobbar hon på klinik i krokarna. Det är hit jag går när allt brakar samman och än har hon inte gjort mig besviken. Tror aldrig att hon kommer göra det heller. Vi kan varandra vid det här laget, hon och jag. Det betyder oerhört mycket, att hon finns.

Den andra är en distriktare i mitt eget distrikt idag, och den tredje är en härlig man i sina bästa år i Sörmland. Den fjärde jobbar också på klinik och är ett socialt fenomen med stor empati. Honom saknar jag ibland lite extra här nere, då han finns i Stockholmsområdet. För han och jag räddade min nu gamla fux Alexander en gång i tiden, och det kommer jag aldrig glömma. Men jag har ju nummer ett!!! 🙂

Vad som gör en sådan här veterinär unik är den sociala kompetensen, insikten om att verkligheten existerar i stallar (med bångliga hästar, smuts och otillräckliga resurser) och viljan och kunskapen att fixa till det som krävs. Lite kreativitet finns hos dem också, de löser problemen som de kommer. Inget rop om klinik om det går att fixa hemma – och det mesta går att fixa när en sådan här veterinär finns till hands! Jobbar personen på klinik får man den tid man behöver och den uppmärksamhet som ger en känsla av att vara prioriterad (hur lyckas de med att ge det till alla kunder, undrar jag ibland). Ofta är det här en veterinär med lång erfarenhet, men inte alltid. Vissa är födda till att bli veterinärer… Tack för att ni finns, för att ni lyssnar och för att ni förstår! Jag har skrivit det förut, men det kan inte sägas nog många gånger.

2. Den extremt kompetente. Jobbar ofta på klinik och kan vara svår att få kontakt med. Gör ett ypperligt jobb, även om hästägare inte fattar vad det är som gjorts och varför. Frisk blir hästen i vilket fall som helst. För det mesta, då alla hästar helt enkelt inte kan räddas. Personligen har jag bara gott att säga om dessa individer. Det är de som för forskningen framåt, fixar de mest komplicerade fallen och de är helt fantastiska. De är också personer som, när man hanterar det rätt, har enormt mycket kunskap att förmedla. De är ofta mer sociala än de flesta tror och anser. Men de kräver ett genuint engagemang från hästägaren (och en del kompetens från hästägaren också) för att kunna relatera till dem som individer. Jag tror flera av dessa herrar och damer tycker mer om hästar än om människor….

3. Teoretikern. Den här personen hade antagligen högsta betyg på veterinärlinjen och ”vet allt”.  Inte tu tal om att lyssna. Men mästra går bra. Tyvärr är kompetensen inte alltid den som man lätt tror att denna veterinär har. Det blir fel och det drabbar hästen, men då ska ägaren veta att han eller hon ändå gjort fel, så det kan inte veterinären lastas för. Nya rön och trender är det som gäller. Teori går före praktik och att skötseln inte sker på klinik när ägaren ges uppgifter är ointressant. Själva kan de ju fixa det mesta mha domesedan i hästen. Ägaren ska gärna klara mer komplicerade saker utan någon hjälp alls. Gammal kunskap och erfarenheter är helt blassé.

Om en lite erfaren ägare frågar om det inte kan vara en idé att göra si eller så (eftersom ägaren själv sett detta göras trehundra gånger av andra veterinärer i samma situation) ska man veta att man inte vet något alls. En inte helt ovanlig kommentar är då ”sådant gör man inte längre… vet du…”  Hänvisar till klinik under jourtid så fort det går för att få ryggen fri. Ingenting kan vänta utan det är akutintag som gäller. Ger hästägare dåligt samvete, är duktiga på att fakturera och hästen kommer i kläm då hästägaren ställs utanför engagemanget. Inte att rekommendera, om du vill må bra. Inte om hästen ska må bra heller, faktiskt.

4. Den räddhågsna. Denna veterinär vet att han eller hon är ute på hal is. Antingen är personen nyutexaminerad eller jobbar med fel djurslag och är rädd för stora djur (eller hundar om det nu råkar vara en hund som är skadad). Sådant händer. Då kan tre saker hända. Antingen får man lite pencillin och ett recept för att hålla trollen borta. Eller så blir det en evig kamp mellan veterinär och häststackare och ägaren försöker medla däremellan under undersökning. Inte för att någon brukar bli klokare av en sådan undersökning. Tredje alternativet är att veterinären frågar vad som behövs för att hästen ska må bra igen. Det har jag faktiskt varit med om själv. Turligen visste jag i det läget vad jag behövde (tack vare ”infödda veterinärer” som ofta berättar om hur och varför saker ska göras) och bad om det. Det gick bra den gången.

5. De intetsägande. Dessa är bra att ha i många lägen, men inte när det är akut. Har lite svårt att relatera till svårare fall, men är riktigt duktiga vid normala besvärligheter. Trevliga att umgås med men man kommer inte riktigt ihåg deras namn och hur de ser ut. Det här är nog mycket en relationsfråga och individuellt, vilka som hamnar här.

6. Hur blev du veterinär? Den sista kategorin veterinärer är ovanlig, men finns, helt klart. Vad sägs om ett fall där ägare och flera trodde på korsförlamning och veterinären rings ut. Han kommer ut, står två meter från hästen och lyssnar på ägarens oroliga kommentarer och fråga om det inte kan vara korsförlamning. Svaret blir: ”Men du. Korsförlamning drabbar mest ston mellan 5 och 8 års ålder. Det kan det inte vara. Och de ska ha svårt att gå då”. Varmed ägaren replikerar: ”men hon är ju sex år och kommer inte ur boxen!”. Någon undersökning av hästen eller rörelseprov var inte nödvändigt. Hästägare och veterinär stod mest och glodde på hästen i tjugo minuter. Ingen av dem blev klokare. Visst hade hästen korsförlamning (efter att ytterligare en veterinär fått ringats in). Veterinären ifråga hade också lyckats ta fel på ett sto och en valack vid ett tidigare tillfälle, och hittat på lite annat smått och gott som inte behöver nämnas här.

Vem vill du möta när din pålle inte mår bra? Välj med omsorg säger jag bara – om du kan. Det kan påverka en stor del av din hästs framtid. Vilka stories jag kan dra om när veterinärer har räddat mig och när de fallerat! Men det får bli en annan gång. Ha det gott därute, och ta hand om fyrbeningarna!