W och jag mot tiden och PPID

Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.

För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.

Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.

Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).

Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.

När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.

Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.

Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.

Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.

Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.

Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.

Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.

Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?

Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.

Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.

Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.

Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.

Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

Ridning – till vilket pris? del 1

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Mer om veterinärkostnader

För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.

Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.

Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.

 

 

Hålla äldre hästen ohalt

Lång uppvärmning, lösgörande övningar i mängder och långa återhämtningsperioder. Så kan man hålla hältan borta på den äldre hästen enligt Agria, i deras härliga kampanj #stopphälstan. Jag tillägger att långa skritturer ute i skog och mark, gärna i ojämn terräng, och en superbra sadel inte skadar heller! 😀

Tilläggas kan att veterinär Heuschmann som undersökt så många hästar i sitt långa liv också påpekade att god, med betoning på god och balanserad, samt varierad ridning håller veterinären borta mer än någon annan förebyggande metod/behandling som någon någonsin hittat på.  Han har en poäng….. det är vi människor och den träning vi utsätter hästarna för som skapar hältor i många fall, det går inte att bortse ifrån.

Följ kampen mot hältor på Agrias hemsida, hos oss här på Busenkelt och inte minst på Hippson. För att alla hästar förtjänar att få må bra!

 

Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

De allt högre veterinärkostnaderna diskutera flitigt både bland oss djurägare och media Förr frågade man inte vad det kostade – man fick hjälp och betalade. Via faktura oftast. Priserna var rimliga, även om det ibland kändes i plånboken.

Idag är det en annan femma. Priserna har skjutit i höjden. De privata riskkapitalbolagen som köpt upp ett antal kliniker anses ligga bakom. Man får ringa och jämföra priser för att få något prisvärt – inte lätt när det är akut och man mest behöver hjälp typ nu. Det diskuteras också mycket huruvida klinikerna överbehandlar djuren. I jakten efter pengar. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag tycker det är otroligt sorgligt när priserna ökar så dant, att var man snart inte har råd med ett djur. För det är ett faktum att priserna stuckit iväg. I en internationell jämförelse ligger Sverige garanterat på topp. Vad gäller priserna som tas ut….. I Skåne åker flera till Danmark för att få ner kostnaderna. Ibland är det bra att vara nära Europa. Hur har det blivit så? Och varför reagerar så få ändå? Är det fult att tala priser när det kommer till veterinär?

Vi som har många djur vet vart vi ska vända oss. Jag använder Mälarkliniken och Hallstahammars Veterinärstation. Två ”små” aktörer, med vettiga avgifter för dig som är stammis. Mälarkliniken har dessutom jour, om det råder panik. Tyvärr är det längre än till andra stationer, men då priserna varierar så häftigt tillika kompetensen och förmågan att lyssna, är det dit jag åker. Här vet jag att de tar hand om min häst, och mig, på bästa sätt.

Jag är också med i facebookgruppen för ett veterinärkooperativ. Tanken är att första sjukhuset ska ligga i Mälardalen. Det vore väl toppen! Konkurrens behövs – inte bara vad gäller service. Utan även vad gäller priser. Jag är beredd att gå in med en slant om det här blir av, för att sänka kostnaderna. Jag hoppas också att försäkringsbolagen, som noterat de kraftiga prishöjningarna, reagerar. För det kostar. För alla deras kunder, och för alla som inte är kunder men som har djur ändå. Läs mer om veterinärkooperativet på delade länken.

 

 

Det allt mer skenande veterinärkostnaderna fick några eldsjälar att starta facebookgruppen Veterinärkooperativetrobinhooddjursjukhus , ‘gruppen har snart 2000 medlemmar som alla på ett eller annat sätt är beredda att jobba för att ett Kooperativt djursjukhus skall bli verklighet. Det började med att eldsjälarna fick höra att Strömsholms djursjukhus ville ha 5600 kronor för att avliva en…

via Veterinärkooperativ en framtidsmodell av djursjukhus i Sverige? —

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

Vintervila hellre än sommarvila

Det rättar ut sig med tiden….men det kommer inte av sig självt. Under vintern har vi rustat för än en fullsatt vår- sommar och höstsäsong med hästarna. Det har bytts och donats med sadlar, vi har bytt hovslagare och vi har tagit ut veterinär för tandkollar och annat smått och gott. Allt detta för att hästarna ska må så bra som möjligt och för att vi också ska kunna rida på dem utan att de ska fara fysiskt illa av det. För det krävs en del pysslande. Hästarna kan på sätt och vis säga till om något inte är bra, men det kan vara svårt att lista ut vad det är som inte är bra. Och det är ju klart bättre att fixa saker innan det går så illa att hästarna upplever obehag av sadel, hovbeslag, tänder eller annat. Rätt gjort från början, och det blir klart färre fel att tampas med.

Det är under vintern vi hinner fundera och reflektera som mest. Även planerna under året har satts och målen för varje häst. Det är mycket som det ska tänka på när vi har med hästar att göra och det gäller ibland att backa tillbaka och försöka se helheten och vilka delar det är som behöver förbättras. Och sen är alla hästar värda en längre vila också.

Det har vi gärna just under vintern. Då verkar hästarna trivas med att få ta det lugnt och se kylan och mörkret an. De får turas om att ha vila så vi som är på gården alltid har några hästar att rida på i alla fall – annars skulle ju livet bli bra tråkigt, och tänk vad jobbigt att sätta igång alla hästar samtidigt igen. Näe – några i taget får det bli, så vi har att träna på.

En längre vila ger ordentlig återhämtning och många små saker, som annars kunde blivit stora, läks ut med hjälp av tidens gång. Att det gör gott, det är de flesta tränare och alla forskare eniga om. Många väljer dock att lägga vilan på sommaren. Men då är det ju som roligast att hålla på med häst, och för vår del på Lösa Tyglar är det högsäsong då. Svårt och onödigt att ta ledigt då!

Som grädde på moset brukar hästarna vara väldigt glada i att få hänga på igen när vi sätter igång dem efter vintervilan. De verkar verkligen njuta av att få ladda om. Det är som om man boostat dem med en vitamininjektion, en varaktig sådan. De är glada att det händer något, är utvilade och fräscha. Då jag är den som själv rider till alla hästar på gården har jag ju järnkoll sen på vad hästarna behöver för att utvecklas vidare.

hubertihot

.

Hur vanliga är felbehandlingar av häst?

Ikväll handlar ett av fallen på SVT:s program PLUS om en liten fölis som blivit så felbehandlad att hästen inte gick att rädda. En fruktansvärd historia som ledde till det ”värsta” som kan hända en veterinär – en erinran. Mycket mer brukar det inte bli. I det här fallet var det en Distriktsveterinär som felat. Ansvarig arbetsgivare är Jordbruksverket, ett verk som också håller i veterinära ansvarsnämnden, den nämnd som går igenom eventuella felaktiga behandlingar efter anmälningar av djurägare som anser att veterinärerna inte gjort som de ska…..

I det här fallet krävde också fölägaren ersättning av Jordbruksverket. Men se där tog det stopp. Ända tills PLUS dök upp. Nu tänker Jordbruksverket gå igenom fallet en gång till. Att det ska behövas ett TV-program för att få ordning på ansvaret hos våra myndigheter? Det är inte klokt, men tyvärr inte första gången det i så fall  händer. Tragiskt. Alla kan inte hamna i TV, men alla har rätt till SIN rätt, särskilt när det gäller fall mot myndigheter. Men så är det tydligen inte.

Jag undrar hur mycket fel som egentligen görs som ingen tar upp till prövning? Mitt fall som jag beskriver nedan anmälde jag aldrig. Jag fick extrema avdrag på fakturan för att jag var så kritisk direkt till veterinären istället. Med det lät jag mig nöja. Vad skulle en prick ge – det skulle ju inte ta bort eländet som skedde i alla fall. Gjort var ju gjort….

Min felbehandlingshistoria när det kommer till häst är en tragisk historia för mig, särskilt som jag har hållt de allra högsta tankar om just dessa outsinligt envisa och energiska människor som man kan ringa mitt i natten och de kommer och räddar ens häst när allt går åt pipan. För innan det här fallet jag fick på halsen, hade jag bara haft fantastiska erfarenheter av distriktarna som jag behövt ta hjälp av.

Det handlade om en sårskada på en häst relativt nära armbågsleden, men som tur var några centimeter nedanför, vilket borde vara ett gott tecken. Inget ovanligt problem, men tyvärr gick allt fel. Hästen var uppstallad på ett annat ställe än i mitt stall, och här kände jag inte distriktarna alls. Men jag ringde dem i förvissning om att de, liksom de veterinärer jag brukar ha kontakt med, skulle göra ett toppenjobb. Veterinär kommer ut och dränerar såret och ger metacam. Då hästen inte blev bättre, utan sämre av bara metacam och dränering, ringde jag ut dem igen. Såret är svullet och hästen börjar till slut halta. Jag ringer flera gånger och tar ut distrikaren flera dagar i sträck. Trots mina förfrågningar vägrar veterinären ge antibiotika. Jag frågar flera gånger, möts varje gång med kommentaren sånt ger man inte längre. Och att det inte handlar om en infektion. Konstigt sa jag, och hänvisade till tidigare erfarenheter. Jag avfärdades med en suck och mummel om nya tider, nya behandlingsmetoder. Vari dessa nya behandlingsmetoder betydde, fick jag aldrig veta. Bara att antibiotika skulle man vara försiktig med….  

Till saken hör att jag faktiskt haft en häst som hade drabbats av nästan exakt samma sak bara veckor tidigare. Då i ett annat distrikt eftersom den hästen stod i mitt stall (och därmed i ”mitt distrikt”, med en veterinär jag känner väl och som har högt anseende i kåren). Då hade hästen fått förskrivet penicillin och blev helt bra på en vecka.

Sen gick allt snabbt. Såret infekterades och infektionen spreds i kroppen.  Hästen visade i och för sig inga stora symtom, men jag kände något var fel. Så jag körde hästen till klinik några dagar senare (efter helg). Till en veterinär att lita på. Förtroendet för distriktarna som kom ut i tid och otid och som debiterade över 5 000 kr gången bara för att titta på hästen och säga åt mig att vänta var lika med noll.

Men det var för sent. Veterinären på kliniken skakade på huvudet när jag förklarade vad som hänt…. 😦 Hästen hade hunnit bli så illa däran att det enda som kunde tänkas hjälpa var en behandling av antibiotika med extra brett spektrum för att hästen inte skulle försvinna från mig. Både jag och veterinären på kliniken var mycket oroliga. Det här såg inte bra ut!

Jag fick ta hem hästen temporärt och behandlade hästen enligt order. Antibiotikan var så ovanlig att jag fick åka fem mil för att hitta ett apotek i Skåne som hade det inne. Men vad gör man inte för djuren?  Fem dagar senare ska jag lasta på hästen på morgonen för resa till klinik igen. I stallet möts jag av en häst som har ben som ser ut som stockar. Alla benen har svällt upp så att hästen stapplar fram. Svullnaden hade blossat upp under natten och jag började bara gråta. Stackars, stackars häst. Tur jag skulle iväg till kliniken igen! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft tid där. Och än mer tur var att kliniken bara låg 20 min resa bort…. När jag kommer fram till kliniken tittar veterinären på hästen och suckar stort. De svullna benen visade hur infekterad hästen faktiskt varit.

Några dagar senare opererades hästen. Chansen till att överleva var inte översvallande hög. Risken att såret spritt sig till leden var stor. Men ändå ville jag chansa. När de undersöker såret och rensar ut all infektion i såret för att allt ska få läka igen, ser de att såret vandrat hela vägen till leden. Till, och till hinnorna precis utanför. Men inte i. Minst 8 månaders konvalescens, och inte säkert att hästen någonsin kan gå för ryttare, var domen. Hästen lever idag, men att träna ordnetligt under ryttare är det inte tal om.

Ändå tackar jag gudarna för att jag kände en veterinär jag kunde lita på. Hon gjorde så gott hon kunde, efter distriktarnas misstag. Hästen lever och mår bra. Det är det viktigaste. Och att jag lärt mig en läxa: Välj veterinär med omsorg och ta in hästen till ”din” klinik om du inte är nöjd med vad veterinären gör ute på fält. DIREKT! Nu väntade jag över helgen. Det var ett stort misstag.  

Jag har varit med om ett till fall. Min älskade vovve när han blev sjuk för enda gången i sitt liv. Då lärde jag mig att åka till RÄTT klinik också, när allt går åt pipan. Men det är en annan historia….

Har du också haft en häst som blivit felbehandlad? Vad gjorde du då? 

En stor solbränna kan komma från en förgiftning

Ja – visst låter det otäckt? Brännskador på känsliga partier på häst eller människa är skador som man bör ta allvarligt på. Då behöver området få läka ihop ordentligt. Men om brännskadan är stor, och växer snabbt, kan problemet komma inifrån själva hästen (eller människan.). Det handlar då om en förgiftning som orsakar fotosensibilitet. 

 

Jag har själv fått uppleva detta på en häst. Och stackars hästen! Jag ringde genast till veterinär då jag förstod att något var fruktansvärt fel. Det började med ett sår på mulen, som jag konstaterade var solbränna. Jag smörjde in nosen försiktigt med helosansalva med skyddsfaktor. Men döm om min förvåning, nej skräck! när hästen morgonen efter i alla fall är helt sönderbränd över hela den stora bläsen! Även hästens vita ben var svullen och hon såg så ömklig ut stackars häst att jag genast tog in henne i stallet och ringde veterinären. 

– Jösses sa veterinären och förstod att det var en allergisk reaktion av något slag. Hon gav min häst kortison för att häva chocken i kroppen och sedan fick min häst vila i skuggan under en lång tid. Men veterinären som var ute kunde inte säga mig vad det berodde på. Och vetgirig som jag alltid är, så beslöt jag mig för att ta reda på var problemet kommer ifrån. För om jag inte lärde mig det, kunde ju problemet dyka upp igen. 

Sagt och gjort. Jag började ringa runt till ”bättre vetande”. Lite försprång har jag då jag har nära kontakter med en del veterinärer. Snart började jag vara ett svar på spåren. Det visar sig att vissa växter under vissa förhållanden kan börja skapa gifter – direkt eller indirekt. Dessa gifter sätter sig på levern och orsakar något som kallas för fotosensibilitet. Det är en överkänslighet mot ljus och som visar sig på hästens vita partier, om spdana finns. Så det jag ser, kommer alltså från leverproblem! Snart fick jag också svar på tal vad gällde vilken växt det kunde handla om. Det var antingen johannesört, eller alsikeklöver. Båda växte i hagarna. Mitt tips går till avenklövern, eller helsikeklöver som en vän till mig föredrar att kalla det. Antagligen har hon tryckt i sig denna och blivit förgiftad. 

 

Min häst har sedan det varit känslig för solljuset, liksom vissa foder. Det ställer till problem för oss ibland, även om vi idag kan hantera det väl. Tyvärr är jag allt annat än ensam om att ha fått det här problemet. Flera jag pratat med har också haft stora problem med hästar som tryckt i sig alsikeklövern. En vän till mig har fått rehabilitera sin häst i många månader, en annan får problem varje sommar. Jag hade tur med min. Hon repade sig ganska snart, men hon kunde faktiskt ha dött. Om inte hon blivit så bränd (alla blir inte det på det sättet), och hon ätit av den giftiga klövern under en längre tid hade levern tagit duktigt med stryk…. 

Så om du har en häst som blir väldigt bränd: ta en funderare och se i hagen om det är något som den har fått i sig! Rådfråga en veterinär som är kunnig på växter och foder, och uteslut åtminstone möjligheten att det handlar om något annat än ”bara” solbränna”. För om det är en förgiftning hjälper inget solbalsam i världen. Då behöver hästen komma bort från de växter som drabbar levern, och kanske till och med kortison för att dämpa reaktionerna.

Här får du mer information om Alsikeklöver (skrolla ner en bit för att se just om Alsikeförgiftning).