Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….