Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….

Annonser