Om mig

Ungt och lovande....

Micro sommaren 2009

The horse should be your friend, not your slave. He needs to be your friend, and then he does everything happily for you.
(Xenophon)

I nästan 35 år har jag och hästarna tillbringat vardagen tillsammans. Jag har under åren som gått kommit att lära mig en hel del av dessa fantastiska djur och av bra såväl som sämre tränare. Fulländad blir jag aldrig, och det är kanske inte mitt mål heller. Resan i sig är mycket värd och varje dag lär jag mig nya saker.

Tränare

Jag som skriver i den här bloggen heter Helena Norrby. Jag är hästhanterare, tränare och skribent. Jag arbetar med såväl egna som andras hästar och lär ut så mycket jag kan om hästens väsen och ridningen som konst till hugade elever. Jag driver sedan 1997 företaget Lösa Tyglar. Den mesta tiden använder jag till att förmedla hästkunskap och ha roligt med ryttare och med mina egna hästar på min gård utanför Skinnskatteberg. Som gammal dressyrkärring ligger den sporten fortfarande mig varmt om hjärtat, men då hästar inte är begränsade, försöker jag inte att vara det heller. Körning, hästagility, ridning ute i skog och mark, hoppning (numera låga hinder), och allt annat skoj som kan göras med en häst, det gör jag mer än gärna. Det är mångfalden i aktiviteterna som berikar och hästar är lämpade för mycket.

Min filosofi

Hästar och ridning handlar om så mycket mer än metoder och träning – grunden i allt är en filosofi som genomsyrar allt som görs och sägs. För mig är hästen ett väsen med en stor tyst kunskap och en både villig och pålitlig samarbetspartner. Om vi bara är beredda att lyssna och lära. Ingen vet så bra som en häst, vad det innebär att vara just häst.

Mina lärdomar har ibland varit mycket tuffa, både för djuren jag har i min vård och för mig själv. Det är inte alltid det har blivit rätt. Men jag har också lärt mig av mina misstag och inser nu, att ju mer jag har kunskap om, desto mer finns det att lära mig. Det är osannolikt vad mycket hårt jobb, engagemang och tankeverksamhet det krävs för att få hästar att må bra.

Lyssna och lära

Jag är övertygad om att den som en gång har lärt sig lyssna till ett djur och kan känna när det är i samklang med en själv – den kommer att vara förändrad för alltid. Det finns alltid en förklaring. Det gäller bara att hitta den. Det kan vara nog så svårt. Ofta får vi gå ganska långt in i oss själva för att förstå vad hästen egentligen säger. För visst vill de förmedla något, även om vi inte alltid förstår.

Början

Mitt liv med hästar började när jag var sex år gammal. Det var på en ridskola utanför Stockholm. Då mina egna föräldrar inte visste något om hästar alls, var det det enda ställe jag kunde vara på om jag ville umgås med dessa fantastiska djur. Och det ville jag – mer än allt annat.

Min ”karriär” på ridskolan var den bortglömdes. Jag fick rida de hästar som kanske var som jag – lite bortglömda i mängden av tjusigare, mer framåtsträvande och tuffare tjejer. Ofta hade dessa ponnyer lite att göra på en ridskola. Idag förstår jag att de inte trivdes och inte passade där, men då var jag mest glad över att få vara med dem. Det utvecklade en relation till hästen som var ömsesidig. Mitt eget tycka om förmedlades utan krav på dem, jag visste någonstans att de behövde någon som bara var där, som tog dem som de var. Så jag fick rida de som bet folk vid sadling, de som sparkade, de som sprang åt fel håll och de som bara flydde eller stod stilla. Men ack vad jag älskade dem. När jag var stor nog bytte jag till en bättre ridskola. Det var ett bra beslut…

Egna hästar

Ett annat viktigt och bra beslut i mitt liv var att skaffa mig en egen häst. Jag hamnade så småningom i Gustavsberg med Tsar Alexander. Jag var då 24 år gammal (ung) och jag ville mycket. För mycket visade det sig. Alexander fick skador som jag, återigen i backspegeln, förstår att jag åsamkade. Till ett liv som hästhanterare och ryttare av rang hade jag nog lång väg att gå, även om många uppskattade mig som ridlärare. Jag tränade hårt, läste mycket och trodde att jag började få koll på läget. Det är så här man gör.

Fantastiska Alexander

Men Alexanders skador satte stopp för vidare avancemang på dressyrbanorna. Själv var jag förkrossad. Redan då förstod jag inom mig att det var mina ambitioner, min okunskap och min prestige som skadade hästen. Bara tanken på att göra sig av med honom fick mig att darra, och det gör det än idag. För tro det eller ej. Idag är gammelmannen 23 år gammal, och vackrare, starkare och mer rödhårig än någonsin.

Jag själv är 15 år äldre och lite till.  Räddningen kom i och med att jag började lära mig häst. Jag ville att min häst skulle ha ett bra liv och inte ha ont. Till slut fick han också en smärtfri och sund värld för en häst, men det kom att ta sin lilla tid. Varje dag jag ser honom gå och njuta i sin hage, komma fram till mig på eget initativ och be om kli, är en underbar dag i min värld.

Hästar kan lära ut

För visst kom jag att skaffa en egen hästgård, och visst kom jag att skaffa fler hästar. Sedan år 1996 är det jag och hästarna på en och samma plats. Mycket har hänt och mycket har jag lärt mig, av duktiga tränare och hästmänniskor. Men mest har jag lärt mig av hästarna själva.

Den som verkligen fick mig att förstå vilken betydelse hästens perspektiv har, och vad det perspektivet innebar, var Leslie Desmond. Hon är en underskattad kvinna på många sätt, min goda Leslie. För mig och mina hästar har hon betytt enormt mycket. Det var hon som satte fingret på världen utifrån hästens perspektiv är fundamentalt skild från vår syn på världen.  Om vi lyssnar till dem, och inte bara berättar vad vi förväntar oss, kan vi också samarbeta med hästen.

Den nya resan

När dörren väl var öppnad var det bara att hänga med. Aldrig någonsin kommer jag att uppfatta en häst på sådant sätt som jag gjorde förr. Elever, ryttare och vänner undrar vad det är som är skillnaden? Det är svårt att sätta ord på insikter men jag tror faktiskt att en av mina vänner samtidigt besvarade frågan, helt själv. Hon sa:

– Vad roligt det är att umgås med dig i stallet. Det känns så tryggt och lugnt och du umgås med dina hästar som om de vore arbetskamrater.

Men jag har lång väg att gå än.

Jag har provat det mesta vad gäller hästar – hoppning när jag var yngre, dressyr när jag var ung men ändå vuxen, ridit in hästar, utbildat dem och haft verksamhet med hästar i tolv år. Handikappryttare, turryttare och elever har kommit och gått. De har gett mig otroligt mycket erfarenhet och också visat vad hästarna kan åstadkomma med människor. De skänker enormt med glädje.

Men det tar på krafterna att lära ut, särskilt när världen utanför propagerar för en helt annan filosofi. Men jag har inte gett mig än, och mina gamla mentorer lever genom mig.

Framtiden

Hästen är en del av livet, en del av samhället och en levande individ värd att respektera. Sann kunskap, i så måtto det är möjligt, behöver spridas om vad hästar kan ge och vad hästar behöver för att själva må bra. Det är de verkligen värda. De ger så mycket tillbaka.

Nu ska jag gå vidare i kunskapens värld – lära mig än mer om hästar, dess väsen och dess inre liv. Vi får se vart det slutar, men ett är säkert. Fullärd inom hästvärlden blir jag aldrig, det blir ingen.

Bloggen Busenkelt är en del av mitt arbete för att förbättra hästens situation, både genom att ge mig kunskap och genom att sprida kunskap till andra. Den är ett försök att sprida ljus över hästens perspektiv, sprida kunskap om hästens behov och de möjligheter vi har och en satsning på att förmedla det fantastiska som hästar kan ge oss människor.

Jag har en vision. Om jag kan få en enda person att inte tycka att en häst är dum, utan försöka se tillvaron ur hästens perspektiv och SEDAN förändra sig själv för att få det att funka har jag räddat världen.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Bloggportal länksamling


Bloggparaden

Annonser