Ridläger för vuxna

Midsommarveckan innebar full rulle inne i stan – på Djurgården. Där håller jag numera varje år läger för vuxna – i år två stycken. Det blir intensiva dagar men otroligt roliga sådana.

För det är något visst med ridläger för vuxna. Det är som om alla deltagare blir lite som ”barn på nytt” – på det allra bästa sätt. Ridglädjen kommer tillbaka och det där med att få pyssla, rå om och ha en alldeles egen häst under flera dagar gör något väldigt gott med oss alla, oavsett ålder. Jag får lite flashbacks från förr, när jag själv var på ridläger varje sommar och varje sportlov. Men det är också en fin påminnelse om att det finns en sak som är viktigare än allt annat – glädjen att få vara med en häst, glädjen i att bli lite kompisar och att vara ett team. Den glädjen jag också finner i vardagen med mina egna hästar. Jag är väldigt ofta själv precis som den där ridlägereleven som aldrig kan få nog.

Så slutsatsen och min lärdom av detta läger? Hästar håller oss unga, låter glöden i våra själar brinna och väcker det som är det finaste hos oss alla – empatin, glädjen till livet och kärleken till andra. Det är det jag lär mig, och det känns viktigare än allt annat. Om vi kommer ihåg det så blir själva inlärandet av ridningens konst desto lättare och möjligheterna desto fler.

För det är ju det vi faktiskt tränar på under själva ridpassen- att få till den där fina kommunikationen mellan häst och människa så att vi tillsammans bildar ett ekipage. Men för det behövs en relation, en tillit till varandra och inte minst känslan av att det är kul att vara tillsammans.

Nu stundar många fler läger den här sommaren. Jag håller kvar tanken på att ”hästar är bäst” för oss människor och att det går att hitta den där underbara känslan av att vara med hästen och att hästen är med oss – mentalt såväl som fysiskt. Den tar jag med mig varenda dag. Och hästarna här på gården påminner mig ständigt om att det är precis så som vi ska vara – som ”barn” på ridläger. Det är då det blir som allra bäst.  ❤

 

Annonser

Det börjar likna sommar banne mig

Det är lätt att älska svensk sommar. Äntligen så blir det grönt överallt runt omkring oss. Hästarna njuter av bete och sover helt utslagna i gräset, i solen på morgonen när jag går ut på gården med min kaffekopp i handen. Det här är livet på en liten pinne – i ett hörn av världen som jag kallar för mitt hem – jag och 14 hästar, 3 hundar och en katt. Älgar, harar, tranor, gäss, morkullor, svalor, tornseglare, och tofsvipor syns på vallarna och i skogsbrynen. Naturen är nära, nära och det är så vackert så det nästan gör ont. Nu förstår jag varför jag valt att bo här på landet i just detta land. Nu förstår jag varför vi kämpar emot regn och rusk, is och mörker. Nu får vi fyra månaders ren och skär paradislik omgivning. Nu är det gött att leva. ❤

 

Inte blir det sämre av att vi fått snurr på poolen, att pooldäcket snart är klart, att tältet är rest så jag kan sitta här ute i grönskan och skriva detta inlägg på datorn med hästarna gåendes bara meter ifrån mig, och att badtunnan står på sin plats och har en hel binge med upphuggen ved bredvid sig – redo för att värmas upp till kvällen när daggen lägger sig över vallen. Uppbindningsplatserna ute har också blivit klara, så vi slipper göra iordning hästarna inne när vi helst av allt bara vill vara ute  Härliga sommar. Nu kör vi!

maj20172.jpgmaj20171.jpgmaj20173.jpg

Barbariet i Skaryszew fortsätter

För exakt fyra år sedan skedde FINDUS-skandalen, en skandal det kanske som bäst skämtas om lite till mans. Det handlade om att det kött som fanns i FINDUS-lasagner inte innehöll nöt som angavs, utan hästkött. Det uppdagades snart att mycket av det hästkött som fanns i lasagnerna kom från hästar som sålts och fraktats från Polen och från den ökända hästmarknaden  Skaryszew.

Det var många av oss som blev upprörda då och skrev på upprop för att stoppa denna fasansfulla handel. Hästarna samlas in från hela landet, ja även från utomlands för att säljas som levande kött. Sedan fraktas de till Italien och andra länder för att bli mat till oss människor. Allt sker på det mest fruktansvärda sätt, under vidriga förhållanden. Jag påmindes om detta via Facebooksidan jag har, där jag hade lagt ut en bön om att många skulle reagera. Och så tänkte jag att jag skulle kolla in hur det gått. Det är ingen skillnad idag på det helvete som denna marknad är för hästarna. Allt pågår som förr.

Det här handlar om värsta handeln möjliga, och sker helt öppet inom EU. I Sverige har vi en av världens tuffaste djurlagar och i vårt land kan vi bli av med hästar för saker som centermetermässigt för trånga boxar eller för låg takhöjd till exempel. Här har vi motsatsen på andra sidan Östersjön, inom en gemenskap vi har anslutit oss till och som myndigheterna gärna ”skyller på” när nya regler – såsom hysteriska passförordningar för häst genomförs. Men detta kan tydligen fortgå utan att ett skit händer. Ibland blir jag bara så upprörd och förtvivlad. Hur gör vi för att stoppa eländet?

 

Kram från en hästvän.

 

 

Det våras….

Inte för att jag förstår poängen – men nu är det sommartid! Hästarna såg yrvaket på mig när jag fodrade dem på morgonen. De är inte så vana vid att jag kommer så tidigt. Att rucka tiden så här på våren har bara en fördel – nu är det definitivt sommarhalvår. Och solen skiner. Äntligen börjar det där halvåret som jag alltid längtar så hett till.

När nu våren äntligen slagit till finns det mängder med saker att göra. Flera av våra hästar ska komma igång ordentligt inför sommarhalvåret. En ganska nyinköpt Eos har fått vila under vintern och yogas igång inför en framtid med jobb här på gården. Han är en riktigt fin kille, med hög ambition och fin känslighet. Nu hoppas vi att han bygger upp sig och blir en stark och glad ridhäst med en självklar plats i vårt gäng.

Vi har också mitt ufo Micro (en mycket speciell och härlig herre) som inte gått så mycket på vintern, och Sabrina som opererades i höstas och nu är fräsch. Alla behöver de lite extra tid och omsorg för att bygga upp muskler utan att få spänningar så att de kan glädja och glädjas åt att hänga med på bana och över stock och sten.

DSC_0020Resten är i finfint skick och går som tåget hela bunten. Kanske lite leriga ibland,men vad gör väl det? Det är en glädje att börja våren och högsäsongen med fräscha, friska och starka hästar som är beredda på att hugga i! Det är nästan så de vill mer än vi människor orkar. De står på rad vid grindarna och nästan säger – ”jag med!”, när vi tar in hästar för ridning. Tur då att vi har så härliga gäster som kommer här och vill träna.

Det är inte bara hästar som står på agendan. Snart är det sommarbete och hagar ska repareras och byggas ut. Sen är det målning, underhåll av ridbana, röjning i skogar, upprustning av stallar, städning av stallar och andra utrymmen, slagning och bärgning av hö och mycket mycket mer som ska hinnas med. Innan hösten kommer igen. Men den tiden den sorgen.

Idag njuter vi av strålande sol, och att det är påskhelg. Hästarna ska visa oss ut i naturen. Hoppas vi får se tranorna som kommit, och en och annan svan. Än har inte rikigt växtligheten tagit fart – kanske en och annan blåsippa går att skymta. Sen blir det nog en och annan timme på banan också – det är fasligt roligt med dressyr också….

DSC_0168

Vi önskar er alla en riktigt påskig dag, och att ni också hittar en plats i solen.

 

 

För att kvinnor kan!

Idag firar jag liksom många andra dagar internationella kvinnodagen. Men egentligen, som kvinna, är alla dagar MINA! Alla dagar jag lever är helt mina, att göra det bästa jag kan på, utifrån vad jag gör och vem jag är. Inte för mitt vilket kön jag råkar tillhöra.

Jag noterar dock, med sorg i hjärtat, att det forfarande råder en enorm skillnad mellan han och hon i det samhälle jag lever. Jag märker det, även om jag är stark och tuff och låtsas som så inte är fallet. Det drabbar nära och kära. Brott mot kvinnor behandlas annorlunda än brott mot män. Ifrågasättandet av offer till övergrepp och hyllandet av machomän blir ju helt brutalt sjukt, när man tänker på det. Och löneskillnaderna, en parameter om något hur olika arbeten viktas, är stora. I styrelserna i stora bolag går till och med den sk utvecklingen bakåt. Hur kan det komma sig? Varför kvarstår de systematiska skillnaderna?

Själv har jag nog kommit undan med blotta förskräckelsen. Jag har helt enkelt haft tur, till skillnad från många andra. Men några riktigt manschauvinistiska tillfällen gör sig påminda.Kommer aldrig glömma den gången i Katrineholm när jag och dåvarande sambon gick in i en butik för värmesystem. Jag ägde gården, jag hade plånboken. Expediten talade bara med sambon. Svarade inte ens på frågor jag ställde utan talade vidare, vitt och brett, till mannen bredvid mig. Det tog sin lilla stund. Sen tröttnade även sambon. ”Egentligen är det inte riktigt mig du ska tala med”, sa han. ”Det är faktiskt hon här som har gården och jag är bara med som sällskap”, fortsatte han. Aldrig jag sett en sådan röd min på en karl någonsin. Men skadan var redan skedd.

Kommer heller aldrig glömma när jag skulle köpa min första gård. I Vallentuna. En nedgången historia som jag byggde upp till ett vackert inackorderingsstall och höll en ridskola på för barn och ungdomar med särskilda behov. Idag är det värsta ridcentret. Nåväl. Året var 1997. Jag var ung. Och jag ville köpa ett fynd. Jag gav ett lågt bud på en gård med ”potential” som det heter. Det vill säga att inspektören tyckte att en sprängning av huset var en bra idé…. (vilket jag aldrig gjorde – huset var helt underbart!). Banken sålde efter att ha tagit över den för obetalda skulder.

Det ringde i telefonen ett par dagar efter budet. ”VI har emottagit ditt så kallade bud. Lilla Gumman, du kanske inte kan betala mer, men vi begär faktiskt xxx kr för gården. Bara så att du vet”, sa mäklaren.

”Jaha. Intressant. För jag tycker inte att gården är värd mer. Det har inte med min plånbok att göra”, kontrade jag. Sen la jag tankarna på denna vackra gård på hyllan. Jag hörde inte av dem på veckor, om jag minns rätt inte ens på ett par månader. Sedan ringde det igen.

”Vi undrar om du fortfarande är intressent på gården. Vi har flera på det bud du lagt, men om du höjer 100 000 kr, så är gården din”. Sa mäklaren.

”Jag återkommer” sa jag. Jag hade då inte glömt vad mäklaren sagt. Lilla Gumman (=klapp på huduvdet). Sånt svider. Även om vissa inte tror det. Så lyckligt lottad är jag också att det faktiskt svider lika hårt i min fars sinne, som i mitt. Jag är en stolt dotter till en far som varit chef under 1900-talet och som alltid sett till individens prestationer, inte vilket kön individen tillhört. Jag berättade vad som var på gång och vi kom överens om att 100 000 till – det kunde jag klara av.

Så blev det då dags för överlåtelse av gården. På min 26:e födelsedag, gudbevars. Banken som säljare och jag som köpare. Banken hoppades på att få låna ut. Men där tog det stopp. Det skulle jag inte ge dem, tack vare min far. På köpedagen tittade vi bara på dem och sa – ”duger det med en check?”. Stumma tittade de på mig – Lilla Gumman utan pengar, som inte kunde bjuda mer. Kan en revansch bli sötare än så. Så mycket glädje som den gården gett mig. Så mycket glädje. Saknar den så mycket att det gör ont ibland, men från och till. Vi har det toppenbra där vi är idag också. Men där hittade jag vänner jag aldrig kommer släppa. Och fick minnen som aldrig kommer blekna.

Men åter till det här med ”a mans world”. Trots att hästbranschen domineras av kvinnor, gäller eländet med att kvinnor i allmänhet betraktas som andra, det något sämre,  könet även i hästvärlden. Tränare eller ryttare som är ”han” räknas snabbt upp som duktiga, kunniga och värda att lyssnas på. De anses också sexiga, och kan flörta med allt ungt. Det är tydligen helt ok…. Medan damerna, tjejerna, eller vad du nu vill kalla oss med honkön, ödmjukt ofta konstaterar att vi har mycket att lära. och inte sjutton är det OK om den äldre tränardamen flörtar med den yngre lovande killen i sadeln…. Det är väldigt konstigt. Alltihop.

Inte sjutton skulle vi tycka ett sto var sämre än en valack, eller hingst för den delen. På banan. Över huvud taget. Men bland oss människor…. What IS the deal here?????

Så behövs då en dag, av 365 (366 i år) som visar att det minsann finns kvinnor som kan också. För att lyfta att den ena halvan av befolkningen minsann är lika mycket värd som den andra. Även om några kallas för hon och några kallas för han.

För kvinnor det är grejer det. Liksom män. De flesta av oss är duktiga och goda. Vi gör vårt bästa. Andra är ”not so”.  Och då spelar det liksom ingen roll om det är en han, en hon eller en hen. Det blir vare sig bättre eller sämre för det.

Så länge leve individen, så här på kvinnornas alldeles egna dag. Länge leve rätten för män och kvinnor att leva och verka i vårt samhälle på lika villkor. Jag hoppas jag får uppleva jämlikhetens tidsålder, även om jag misströstar ibland. Men jag kommer verka vidare för jämlikhet i dagliga livet och på de sätt jag kan. För kommande generationers skull.

 

Älskade gamla djur

Få inlägg i den här bloggen har engagerat så många som mitt inlägg om den gamla hästen. Jag har fått ta del av så många fantastiska hästar här via nätet, hästar som åldrats med en matte/husse som älskar dem vid sin sida. Alla ni fantastiska människor som månar om era djur, och som ser dem som familjemedlemmar. Vilken tur för era hästar att just ni finns vid deras sida.

Häromdagen läste jag om Mac Lobell, en av världens genom tiderna bästa travhäst. Han hade gått bort – 32 år gammal. Även han väldigt älskad och ombesörjd med kärlek i många år innan döden hann ifatt honom.  32 år är en imponerande ålder för en häst som presterat på det sättet. Bra avelsgener! Eller hur!

alexohelena.jpg

Mitt inlägg om den gamla hästen berodde på att jag själv tyckte jag hade gamla hästar i stallet, som jag ville måna om lite extra sådär på ålderns höst. Inlägget skrevs år 2010 – alltså nästan 6 år sedan. Jösses vad tiden går. Och tror ni inte att de gamla filurerna står kvar där än. Det är tur jag valt att lyda mina egna råd – det har tydligen gjort susen. Gammelfarbror Daniel, varmblod, fyller 27 i vår. Urgamle vännen Alexander, svenskt halvblod av den bastantare modellen blir…. vågar jag skriva det?…… 29…… Själv firade jag honom duktigt när han fyllde 20….. Och visst är de ganska fräscha än, även om tänderna inte är som de ska riktigt. Men varje dag räknas i vår värld, så länge livsgnistan finns kvar och de inte har ont.

alexaihagen.jpg

Ganska snygga är de fortfarande också, om jag får säga det själv. Ridna har de dock knappt blivit det senaste året, även om det händer att de får lunka med i skog och mark. Någon gång måste ju även en häst få pensionera sig. De verkar trivas bäst med sina kompisar i hagen och sin godismat. Huruvida min gammelfux hör eller ser så bra längre står skrivet i stjärnorna. Han hör det han vill i alla fall och ser det han behöver. Han går med sina tjejer och njuter av livet, och ser ganska så nöjd ut med livet.

Värre har det varit för min voffe…. Hon gick hastigt och mycket olustigt bort för några veckor sedan i akut leukemi vid 10,5 års ålder. En otäck historia med ett tragiskt slut. Lägger snart in ett litet inlägg om det. Hundar kommer en så otroligt nära och är vid ens sida varje minut på dagen. Särskilt gäller det en sådan som jag som är i stallet hela tiden och kan ha med mig mina fyrbenta voffevänner näst intill överallt… Det är hårt att mista sina vänner, men än så länge lever gammelgubbarna väl och verkar njuta av sina liv. Och oavsett hur långa liven blir, är det ju kvaliteten i dagarna som räknas mest, inte det antal dagar som går.