Därför skriver jag en bok!

Japp – nu är jag i sluttampen av det som ett tag känts som ett evighetsprojekt. Det handlar om en alldeles egen bok. Den första till råga på allt, vilket gör det än besvärligare. Men nu är den på sättning.

Men vad innehåller bokskrället då? Jo den innehåller  en hel del matnyttig information för alla som inser att de finns något mer i hästvärlden än att ”bara” sitta till häst, eller ”bara” befinna sig på kuskbocken. Det vill säga allt det där man verkligen behöver veta och kunna, men som ytterst få lär ut och än färre förstår att det faktiskt är bra att träna – precis som allt annat som man behöver lära sig. För det är ju lite konstigt ändå – att så många tränare finns som hanterar själva sittandet på ryggen och allt som ska göras då, och så finns det vissa som lär ut hur man ska hantera hästen när det kommer till problem i hanteringen eller vad man kan göra för att lära hästen trick.

Men så ytterst få lär ut vanlig sund enkel hästkunskap – sådan där som handlar om vad hästen är, hur den fungerar, vad den behöver för att må bra, hur vi kan hantera hästen på ett hästvnligt och säkert sätt, vad man behöver för utrustning – egentligen, och en miljard andra saker som har med hästlivet att göra. Här finns det ett stort glapp. Snart kan man säga – fanns.

För det är ju de här frågorna som så många ställer sig i vardagen, det som upptar så många tankar och så mycket tid hos så många. Och ändå, ändå, hittar jag knappt en text om detta. Ingen sammanhållen i alla fall.

Här finns ett behov. Det finns fler hästar än någonsin i vårt land idag, det finns färre människor med genuin djurkunskap i bagaget än någonsin idag. Det är bäddat för trubbel. Och det kan man se på alla möjliga sätt – inte minst vad gäller antalet tvister mellan köpare och säljare inom hästvärlden, och antalet konstiga frågor som folk slänger ut i sociala medier – som de får än konstigare svar på. Frågor som borde ingå i grundkunskapen om häst, sådant som man faktiskt borde ha fakta om när man väljer att hantera en häst alldeles själv, som medryttare eller som ägare.

Så jag skrev en egen bok om detta. Den är nu på sättning. Jättespännande! Jag hoppas den tas emot väl och att den får lite uppmärksamhet. Jag är nämligen övertygad om att den ger massor med svar på frågor folk har. Kanske ger det också en tankeställare om att det där med häst inte alltid är så lätt och att det är ansvarsfyllt värre – men det är också vansinnigt roligt och berikande. Och aldrig bli man fullärd.

Självklart kommer jag uppdatera hur det går med boken här – själva sättningsprocessen är som jag skrev i början igång och nu återstår lite trixande och grejande inna boken är slutgiltigt klar och ges ut – innan sommaren hoppas jag.

 

Annonser

Vackert är det i alla fall

Det är tungt med allt vatten och foder, att behöva mocka om och om och om igen för att allt ska vara mysigt för hästarna. Tvätta täcken, släpa pellets in i stallet i halvmeter snö, kämpa med halmbalar som frusit fast och ploga, ploga och åter ploga. Jag blir ju än sneare i kroppen än jag redan varit. Särskilt av mockningen. Har man hållit på med det varenda dag i över 25 år sätter det sina spår. Och inser dessutom att jag kämpar runt med en skottkärra som jag ärvde år 2004. Den håller än. Det är kvalitet det. Men jag har två andra – behövde bara nya däck. Så nu är de beställda i alla fall.

Men det är ju så löjligt vackert……

Det väger upp en hel del – även om jag tycker det är minst lika vackert, och bra mycket härligare när det är vår! Det ser kanske lite skitigare ut, snön gör allt rent och klart och ljust. Men å andra sidan är det bra mycket lättare att gå och solen värmer sådär vansinnigt skönt just på våren. Och ljuset kommer tillbaka – det som är viktigast av allt. Solen!

20180428_1113213309558771248029836.jpg

Hästarna också verkar det som…..

 

En liten Moa

moasötis.jpg

Även den här lilla krabaten drog igång min energi förra helgen. Henne hann jag träffa innan en lektion i söndags. Ett litet hjärtetroll som bara behöver växa till sig lite innan hon får komma hem till sitt foreverhome Lövslätten. Hon är en ny generation schäfer som ska vakta gården, vara mitt sällskap och lysa upp tillvaron här. Jag verkar aldrig komma ifrån att ha dem – på något vis blir det alltid så. Men bättre hundar än schäfer på en lantgård är svårt att få – skulle vara gårdshund då! 😀 Men en sådan parvel har jag ju redan.

Nu får Manne en kompis igen – den här gången som ”gammelman” i gården, att hjälpa en liten schäfertik till att bli en stor, stark, stolt och självsäker vacker dam. När han var liten var rollerna det omvända – då lotsades han till livet på landet av Cajsa – den schäfer som en gång var mitt allt och den bästa hund som jag någonsin mött. Ja djur är förunderliga och ger så mycket.

 

 

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

Trendigt med hästar som jobbar i skog

Om jag inte hittas i något stall eller i något ridhus eller någon ridbana, finns risken att ni hittar mig i något sammanträdesrum någonstans. Om jag inte sitter och skriver i min lugna vrå förstås. För några år sedan bestämde jag mig nämligen för att verka politiskt – då jag tror på att vi kan förändra och att vi kan göra saker om vi känner at tvi har engagemang för det. Och engagemang är inte något jag saknar – tvärtom. Ibland känner jag att jag brinner för lite väl många saker samtidigt och då kan det blir lite rörigt. Hellre det, säger jag bara. Hellre det än att inte bry sig eller bara stå utanför skeendet och klaga på vad andra gör.

Det mesta som händer när man jobbar som politiker uppmärksammas sällan. Men ibland händer det. Tyvärr då ofta när det är någon kris eller något gått fel. Men inte heller detta behöver vara en sanning. För det händer faktiskt att det du gör uppmärksammas på ett bra sätt också! Som nu i veckan till exempel.

Jag initierade ett ärende i kommunstyrelsen om att vi skulle sondera möjligheten att använda hästar som kraft i bruket av den tätortsnära skogen och på de ängar som kommunen har. Det var ett ärende som till min stora glädje fann bifall från samtliga ledamöter. Det var ju helt fantastiskt kul!

Här är min motivering till mitt yrkande:

Användandet av hästkrafter istället för tunga maskiner främjar:

  • Ett miljövänligt skogsbruk
  • En skonsam hantering av rekreationsområden
  • Kulturhistoria
  • Medborgarnas förståelse för skogsbruk och skogens värde
  • Tystare skötsel
  • Möjlighet för skolor och förskolor för utflykter med mervärde – där man hälsar på hästarna och får till sig värdefull kunskap om natur och naturskötsel. Gäller även andra grupper i samhället!

Men inte nog med det. SR P4 Västmanland ringde upp och ville ha intervju, och nu har VLT gjort detsamma. Det här med hästar väcker känslor. Det här med hästar väcker tankar och intresse. Hästar räknas, och visst finns dom- och visst verkar det inte sämre än att de är lite trendiga!!! 😀

Här är inslaget från Sveriges Radio! 

 

Snack om utrustningens utseende

Följer en del grupper på Facebook och slås ideligen av hur mycket diskussioner det är runt ”snygga” träns, schabrak och hur man matchar brunt med brunt. Det verkar inte finnas någon ände på hur viktigt detta är. Trots att man rider ut ensam så är det här tydligen viktigt.

Jag inser att jag inte fattar någonting av detta. Själv gav jag upp i början på nittiotalet när jag blev utskrattad för att ha benvita lindor bak och champagnefärgade lindor fram. ”Oj vad du var färglad då!” kom det från läktarryttehåll. Behöver jag säga att jag nästa gång kom med lindor i färgen – blått, grönt, gult och vinrött? 😉

Tror inte alls att min häst blir gladare eller lyckligare för att jag lägger eoner av tid och mängder med pengar på matchning av prylar. Tror däremot på att saker som är av god kvalitet och som sitter väl är av godo för min häst. Och att jag behöver lägga tid på att lära mig rida och bli en bättre hästskötare, på förebyggande insatser för mina hästar och på bra skoningar. Jag önskar ganska ofta att fler la tiden på det, än att se ”snygga” ut i en piffig sadel. Det skulle göra hästarna enormt gott.

Kunskapsnivån bland hästägare blir allt sämre – det vittnar många veterinärer om. Men visst kommer hästarna in på kliniken med det ena fräsigare täcket än det andra. Och ägarna verkar vara beredda på hur stora insatser som helst för att få hästen frisk så snabbt som möjligt, för en skada de kunnat undvika om hästen tagits hand om och tränats på ett för den bra sätt.

 

”Strunt är strunt

och snus är snus, om ock i gyllne dosor, 

men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor!”

Vi behöver verkligen bli duktigare på att se bakom fasaden – vad finns där??? Och att överkonsumera är också sååååååå 2010. Det är andra trender nu – att återvinna, vara rädd om och att spara på resurser. Vi vet att vi har en klimatutmaning som heter duga, och det är dags att ta det på allvar. Även om vi inte kan göra allt, så kan vi göra vårt.

Trots mina 25 år i branschen, över 20 som egenföretagare med hästverksamhet, så har jag mycket att lära. Det lägger jag min tid och mina resurser på. Om jag sedan har skrikrosa tröja i skogarna, matchat med röda brallor med en brun sadel. Det ger hästen blanka flundran i – och därmed struntar jag i det med. För min domare är hästen, inte andra människor. Och deras hälsa är kvittot på min insats och min kompetens.

Jag tipsar om Ulf JOhanssons, A-tränare i fälttävlan, inlägg som outfluenser på Facebook. Skrattvarning! hysteriskt roliga och tankeväckande – om vardagslivet på riktigt. Där kan vi snacka om medveten konsumtion – och gott hästmannaskap – i skön förening. https://www.facebook.com/ulf.johansson.946

 

 

Åren går – drömmarna finns kvar

Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som  handlar om framtiden.

Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.

Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.

En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤

Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.

Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.

Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.

Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!