Snack om utrustningens utseende

Följer en del grupper på Facebook och slås ideligen av hur mycket diskussioner det är runt ”snygga” träns, schabrak och hur man matchar brunt med brunt. Det verkar inte finnas någon ände på hur viktigt detta är. Trots att man rider ut ensam så är det här tydligen viktigt.

Jag inser att jag inte fattar någonting av detta. Själv gav jag upp i början på nittiotalet när jag blev utskrattad för att ha benvita lindor bak och champagnefärgade lindor fram. ”Oj vad du var färglad då!” kom det från läktarryttehåll. Behöver jag säga att jag nästa gång kom med lindor i färgen – blått, grönt, gult och vinrött? 😉

Tror inte alls att min häst blir gladare eller lyckligare för att jag lägger eoner av tid och mängder med pengar på matchning av prylar. Tror däremot på att saker som är av god kvalitet och som sitter väl är av godo för min häst. Och att jag behöver lägga tid på att lära mig rida och bli en bättre hästskötare, på förebyggande insatser för mina hästar och på bra skoningar. Jag önskar ganska ofta att fler la tiden på det, än att se ”snygga” ut i en piffig sadel. Det skulle göra hästarna enormt gott.

Kunskapsnivån bland hästägare blir allt sämre – det vittnar många veterinärer om. Men visst kommer hästarna in på kliniken med det ena fräsigare täcket än det andra. Och ägarna verkar vara beredda på hur stora insatser som helst för att få hästen frisk så snabbt som möjligt, för en skada de kunnat undvika om hästen tagits hand om och tränats på ett för den bra sätt.

 

”Strunt är strunt

och snus är snus, om ock i gyllne dosor, 

men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor!”

Vi behöver verkligen bli duktigare på att se bakom fasaden – vad finns där??? Och att överkonsumera är också sååååååå 2010. Det är andra trender nu – att återvinna, vara rädd om och att spara på resurser. Vi vet att vi har en klimatutmaning som heter duga, och det är dags att ta det på allvar. Även om vi inte kan göra allt, så kan vi göra vårt.

Trots mina 25 år i branschen, över 20 som egenföretagare med hästverksamhet, så har jag mycket att lära. Det lägger jag min tid och mina resurser på. Om jag sedan har skrikrosa tröja i skogarna, matchat med röda brallor med en brun sadel. Det ger hästen blanka flundran i – och därmed struntar jag i det med. För min domare är hästen, inte andra människor. Och deras hälsa är kvittot på min insats och min kompetens.

Jag tipsar om Ulf JOhanssons, A-tränare i fälttävlan, inlägg som outfluenser på Facebook. Skrattvarning! hysteriskt roliga och tankeväckande – om vardagslivet på riktigt. Där kan vi snacka om medveten konsumtion – och gott hästmannaskap – i skön förening. https://www.facebook.com/ulf.johansson.946

 

 

Annonser

Åren går – drömmarna finns kvar

Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som  handlar om framtiden.

Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.

Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.

En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤

Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.

Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.

Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.

Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!

 

 

Vem ska trösta?

 

Juldagarna går sakta med säkert framåt. Vädret är sådär krispigt och vackert – precis som det ska vara under julen. Snön gnistrar, inte en vindpust viner och solen skiner de få timmar den får lov att vara uppe så här års. Familjen har varit här, vissa är det än. Hästarna trivs i sina lösdrifter och allt borde ju vara juvligt. Om det inte vore för att det varit så sorgligt alltihopa, och om det inte vore för att det var så tyst och tomt överallt.

Något har hänt. Något har verkligen hänt. Knappt veckan innan jul släpper jag ut en av mina två schäfrar för sitt sedvanliga morgonpinkeri i trädgården. Själv gör jag likadant men på toaletten. När jag släpper in hunden fem minuter senare är allt slut. Han har halkat – illa. Han är för stor och tung och för gammal. Hans liv går inte att rädda med mindre än att det kommer bli en plåga. Jag måste låta honom gå. Sorgen är oändlig.

Men det räcker tydligen inte med det. Min andra schäfer – sedan länge gammal och rätt skröplig men vid gott livshumör – får ont och börjar röra sig dåligt och vill inte vara med längre. Hon har ont överallt. Hon börjar checka ut, och jag kan inte göra annat än att hjälpa henne på traven.

I ett trollslag har jag och gården och min gårdshund Manne blivit av med båda våra stora underbara schäfervänner. Gården lägger sig stilla. Inga hundar skäller och hoppar och leker, ingen ställer sig i vägen när jag kommer med fodervagnen, inga hundar jagar kvasten när jag försöker sopa stallgången. Ingen kommer släpande på något däck eller pinne, ingen rullar sig i snön och viftar på svansen. Manne går försynt runt och undrar vart hans trygga kompisar är. De är bara borta. Sådär bara – helt plötsligt. I hela hans liv har han haft åtminstone en trygg vakthund med stort mod bredvid sig. Nu står han utan. Jag med.

Men jag kan förstå, jag kan se framåt och jag kan känna att det ändå var ok – vi gav dem underbara liv, och jag kan glädjas över att de funnits. Även om jag saknar dem så. Hur berättar jag detta för Manneplupp som mest känner sig övergiven och ensam? Hur får jag honom att förstå?

Jag köpte en gosenalle och en myspläd åt honom igår. Skämmer bort den enda hund jag har kvar. Och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan. Men vem kan trösta en hund som sörjer?

 

mannemys.jpg

Vi har tid

…och hästar tar mycket tid och kräver tålamod. Är det något jag lärt mig är att allt med hästar måste skyndas långsamt med. Så fort man jäktar för att få något gjort går allt åt pipsvängen. Det är som förgjort. Hästar och tid hör helt enkelt inte ihop.

Och stressar vi slarvar vi så då blir ingenting bra heller, även om det för stunden fungerar. Tar vi oss inte tiden att träna in något, utan bara hoppas att det funkar, kan det hela dessutom bli farligt.

Det finns massor med vardagsgrejer jag tycker många slarvar med. Det där med att sadla och tränsa i lugn och ro, och se att hästen är med på noterna. Lära hästen att det är okej att bli sadlad och att deras uppgift är att stå still när sadeln kommer på (även om man har hästen lös). Lära hästen att det är trevligt att bli tränsad (vilket också innebär att man måste orka tränsa på ett trevligt sätt), att vänta in en häst som tvekar istället för att tvinga sig på den så fort man möter minsta motstånd. Andas en minut – så går det mycket fortare. Och faktiskt – så kommer du spara en enorm mängd tid framöver – för om du skaffar dig en häst som är lätt att tränsa (genom att du lärt den att det är trevligt och angenämt och att allt sker på ett lugnt sätt) så kommer du ju inte behöva tjafsa varenda gång sedan, i resten av hästens liv. Det ger många timmars vinst. Men ändå verkar folk inte hinna detta i början? Dumsnålt kanske? Dumsnålt med tid…..

Än viktigare att ta sig tid är när vi rider. En galoppfattning när hästen är ur balans bara för att du vill ha en galoppfattning just då, blir det ingen bra träning av. En galoppfattning som sker i balans, och som alltid sker i balans, blir det däremot en champion av. Sådant tar tid. Att lära sig. Att kunna utföra. Att kunna vänta in under ridpasset.

Men allra viktigast är det när vi pratar om att utveckla en häst, eller försöker få en sjuk häst frisk. Hästar behöver eoner av tid för att utvecklas. De behöver god systematisk träning som sker i ett litet pyttesteg i taget och att man verkligen lägger en god grund för hästens utveckling. Här slarvas det och det här diskuteras flitigt i medier lite överallt. Men få verkar fatta att det handlar om just deras hästar – för de kan ju hoppa och studsa eller får godkänt på dressyrprogrammen. Så länge det varar ja. Sedan blir det risk för höga veterinärräkningar och hästar som stannar på LA istället för kommer vidare, för att en grund inte satts som den ska.

Och halta hästar sätts ofta igång alldeles för snabbt. Det ska liksom bli superatleter av hästar på nolltid, utan systematiskt träning? Kroppar fungerar inte så. Prova själv. GÅ från soffpotatis i november utan att ha sprungit en meter till Stockholm maraton (sker i början av juni) nästa år. Och se hur din kropp mår sen. Någon kanske klarar det, vi andra får brutna kroppar. Och vi kommer framför allt aldrig att vilja springa en meter till om vi försöker ändå. Näe – det måste få ta tid att bygga upp en kropp och en knopp, oavsett om man bara är ovan eller varit dålig. Så tid – det är den bästa vännen vi har. Om vi använder den väl och skaffar oss mer. Själv önskar jag mig en sisådär 28 timmar per dygn istället för 24. Skulle underlätta. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära och så mycket att träna in. Dagarna räcker ju inte till!

P.S Det var en av mina elever som berättade att SPanska Ridskolans Legendariske Chef Podhajsky sagt till sina elever att ”de har tid” när de skulle fatta galopp. Mycket klokt tycker jag – så nu använder jag frasen ofta, ofta!

Rutiner

Rutiner. Kanske ett tråkigt ord för många, men för mig och många med mig har det en frigörande effekt. Då behöver man nämligen inte ta beslut hela tiden, något som tröttar ut hjärnan och upptar tankeförmågan. (Det kan man t ex läsa om här: https://www.scientificamerican.com/article/tough-choices-how-making/). Med rutiner så behöver jag inte fundera – beslutet är taget för länge sedan och det går i gamla banor.

Mina morgnar är sådana, mina kvällar likadana. De spenderas i stallet, så klart. Och jag utför mina sysslor på ungefär samma sätt så att jag vet att jag inte glömmer något, även om jag funderar på annat: på en häst som mår lite sämre eller ser lite glåmig ut, på vad jag behöver köpa in framöver, på hur jag kan utveckla verksamheten och på hur jag själv kan bli bättre på det där med hästar.

Det senare har jag fått lite hjälp med på senare tid – jag fick nämligen en liten push på att jag skulle göra upp planer och mål – kortsiktigare och långsiktigare – för var och en av hästarna. Se där – då har man tagit ett par beslut till som bara är att följa. Då kan jag träna vidare med mål i sikte utan att hela tiden fundera på vart det är jag är på väg och vilken häst jag ska prioritera just nu. Det ger också frihet och tid, och inte minst motivation!

Och inte tror väl jag att det kommer att bli så att planerna går i lås, och att vi sätter alla mål. Ett har ju redan kraschat så här bara veckan efter att jag satte den. Vår arma eos gick och drog på sig en muskelbristning som hette duga och där försvann en möjlighet att gå framåt. Istället kom tankar och funderingar på hur vi bäst hjälper honom nu så att han mår bra och får vila upp sig ordentligt och hur vi så småningom, på andra sidan nyåret, kan sätta igång honom igen. För vi hoppas ju han repar sig snabbt, men vet också att det där med muskelskador kan bli långvariga historier som man ska ta det försiktigt med så att vi inte gör honom illa i ivern att få igång honom snabbt. Allt måste få ta sin tid.

 

Min Tingeling finns inte mer

Vi vinner livet varenda dag. Utom en. Den dagen kom alldeles för tidigt för Tingeling, gårdens finaste och mest älskade lilla russ. I över ett halvår kämpade hon mot PPID (Cushings), något jag också skrivit om här på bloggen. I över ett halvår kämpade jag med henne. Men så en lördagsnatt vaknar jag kallsvettig. Jag tänker bara på att jag måste ringa veterinären för att ta bort Tingenling. Att det inte finns någon återvändo. Tycker själv jag är larvig men insikten är så klar, så tydlig. Och visst är det så att hon ligger i boxen och inte kommer upp några timmar senare när jag går ut till stallet. Och jag ringer det där samtalet som gör så ont, så ont. Och jag gråter sådana där tårar igen, som bara kommer när jag verkligen inte vet om jag klarar av verkligheten. För det går ju inte att andas när ens vän har så ont så ont och jag vet att jag förlorar kampen. Jag vill ta över hennes smärta, så att hon slipper. Men jag kan inte, jag har ingen makt och jag vet att det bara finns en väg att gå. Och jag får stå kvar här med en tom grimma medan hon går över där på andra sidan där det onda inte når henne längre. Min Tingeling. ❤

(PS – Tingeling gick bort tidigare i år, men då jag inte skrivit några rader om hur det gått för henne här på bloggen, kommer det nu något sent – men ändå. Saknaden idag är minst lika stor nu som den var då…. <3).

Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….