Det var mig en kall vår. Vi väntar och väntar och väntar på att tjälen ska gå ur marken så vi kan renovera och fixa till sommarhagar (och andra hagar som fått sig en törn över vintern). Det är segt. Den bistra kylan som svepte in över gården redan i november, och då det inte var snö, har satt tjälen djupt ner i backen. Det känns som om den kommer släppa lagom till midsommar.

Den enorma snömängd som kom i april har inte gjort vårpysslet lättare. Plötsligt kunde hararna ta sig en tugga av äppelträden. Sedan två… sedan blev skadorna stora. Jag hoppas de flesta klarar sig ändå, då jag försökt rädda det som räddas kan. Har fått massor med knep tack vare google och youtube och man lär sig väl med tiden hur man ska göra. Det är helt nytt det där med äppelträd, men en rolig utmaning. Snart hoppas jag vi kan bjuda in till blomsterprakt på våren/försommaren och äppelplockning på sena sommaren och hösten. Vilken resa det där med äppelträd är!

Älgarna har i alla fall börjat dyka upp, som brukligt är – ett säkert vårtecken. Mamma med två kalvar blängde på min äppelträdgård. jag undrar om det är samma mamma år efter år. men då hon alltid har två kalvar med sig och alltid gör likadant, är jag benägen att tro att det är så. De kan ju bli uppemot tjugo år gamla, så varför inte? Och det spirar också lite här och där. Träd och buskar avslöjar att de klarat den bistra vintern. För att inte tala om att fåglarna kvittrar så det står härliga till. Tranor, sädesärlor och tofsvipor är på plats sedan en tid. Såg en enda svala häromdagen, men en enda gör ju ingen sommar. Det är sedan gammalt. Hoppas fler kommer snart.

Insekterna dyker upp någon timme på kvällen. Till fullblodet Nisses förtvivlan. Snart är det spray och täcke på. Och snart, snart är landen fyllda med plantor. Mer ska i backen. Perenner, perenner, perenner. Buskar och träd. Sådant gillar jag. Men numera även sallad och kryddor, kål och betor, och lök och potatis. Hoppas jag får lite gröna fingrar till slut. Viljan finns, och jag lär mig kanske med tiden. Jag hade mer vilja med hästarna en gång i tiden än kunskap. Med viljan orkade jag inhämta kunskap och träna, träna, träna. Det gav resultat.

Ridhuset tar sig riktigt trevligt. Det är tidskrävande och pyssligt att få till botten bra. Ett halvårs jobb – rida ner underlaget och vattna, vattna vattna. Men till i höst kommer det vara riktigt fast och fint. Redan nu går det utmärkt att köra på, även om jag får sladda och harva en hel del för att det ska sitta. Liksom den här vintern kommer ridhuset vara en enorm glädje nästa vinter. Och nästa. Nu vill jag ha speglar men leveranstiden verkar lång. Får inte ens svar när jag frågar om offerter. Månne det vara som i så många andra branscher just nu? Att det helt enkelt inte går att få fram grejerna, och om man lyckas är det dyrt värre? Jag får vara glad att ridhuset hann byggas innan priserna stack för mycket i alla fall.

Uteridbanan har blivit toppenfin den också. Så innan insekterna kommer och torkan sätter vid så passar vi på att vara där en hel del. Liksom i skogen där vi kan följa alla vårens små myrsteg i sakta mak på trygga hästar. Ingen av hästarna är någon ungdom längre, men glada och pigga och lyckliga över att få ha hälsan. Jag är lika glad över det jag. Tänkte ett tag att jag skulle köpa mig någon ny ung stjärna att satsa vidare på. Men har stannat vid att det är så bra som det är. Jag har fina hästar, och har ingen driv att köpa på mig något nytt. Just nu i alla fall. Ser fram emot att sparka igång WE-banan också. Den tycker jag själv är roligast sommartid, inte minst för att det är gräs under och stora ytor att rida på.

Så vi håller igång här på gården vi medelålders och trivs ganska bra med tillvaron. Vårpyssel är något extra och jag hoppas och tror att gården kommer bli en glittrande grön dröm lagom till midsommar. Då borde väl ändå tjälen ha släppt? För senare i sommar vill vi hinna med annat, även om solceller ligger på första raden av en lång lång önskelista.