Likheter mellan cykel och häst

Det känns kanske helt idiotiskt men det finns faktiskt en poäng med att jämföra en cykel och en häst, i alla fall ibland. Inte minst därför att likheterna faktiskt är större än man kan tro! Här kommer några exempel:

  1. Bromsar man bara fram kan det bli volt/bock!

De flesta förstår, eller har lärt sig den hårda vägen, att om man bara bromsar cykeln med frambromsarna så kan det hända grejer. I värsta fall bromsar man så i en backe och hela cykeln gör en liten lattjo volt. Undrar varför såpass många ändå försöker göra samma sak med en häst, även om detta kan ske då också?

2. Det är vi ”förare” som ser till att fordonet har balans!

Precis som med en cykel faller hela ekipaget om den som sitter på tappar balansen. När det kommer till hästar, har de däremot förmågan att försöka parera detta – på olika sätt.

3. Det är lättare att svänga med lite styrfart.

Precis som en cykel är svår att svänga när det går alldeles för långsamt, kan en häst som inte har någon energi framåt  vara ytterst svårstyrd.

4. Vi måste använda samma kommandon för samma sak – hela tiden.

När vi växlar en cykel och när vi vill få fart, eller bromsa för den delen, gör vi på samma sätt hela tiden. Pedalerna betyder gas, bromsarna broms och växelsystemet att det ska växlas. Alltid. Det funkar inte precis att använda pedalerna som växeldon helt plötsligt. Det fattar ju vem som helst. Precis så är det med hästar också. Ett kommando kan bara betyda en sak. Men det är inte alltid lika uppenbart.

5. Vi kan inte ge massor med kommandon samtidigt.

Om vi börjar flippra med växlarna, paddla på som bara den med pedalerna, vingla i sadeln och samtidigt försöker bromsa vår cykel med handbromsarna. Ja då går det käpprätt ner i diket. Solklart för de flesta som tar sig en tur med en cykel. Är det inte lustigt att jag då och då ser samma fenomen till häst, även om det blir precis lika tok då?

6. Föraren ansvarar för färden .

När någon olycka sker med något av dessa fordon eller det inte blir som det är tänkt – är det i 99.99 % den som sitter på som bär ansvaret. Vi planerade inte vår färd, och cyklade inte som vi borde. Detsamma gäller när vi rider.

7. Det som är trasigt på en cykel behöver fixas av en kunnig, precis som med en häst.

Blir det något fel med en cykel – punka till exempel – lämnas cykeln i på reparation (om man inte klarar det själv). Nya fina däck sätts då på. Och sen cyklar vi vidare i godan ro. Inte blir vi arga på cykeln för det? Kanske på oss själva som inte såg spiken på vägen, eller möjligtvis den som slängde den där från början. Med häst kan det vara lite lurigare, men ibland funkar inte hästen för att den är trasig. Då gäller det att se det – för den behöver också ett proffs som kan hjälpa den bli hel igen. Och då kommer den funka precis som det är tänkt (om vi använder reglagen på rätt sätt och inte alla på en gång).

7. Om vi hela tiden bromsar så går bromsarna sönder.

Det är väl känt att om vi råkar bromsa hela vår färd så kommer bromsarna att slitas ut på en cykel. Så vi väljer det ena eller det andra – paddla på med pedalerna och rulla framåt ELLER att bromsa. hästens broms går också sönder om vi hela tiden tjuvhåller.

8. Vi hamnar dit vi riktar vår energi.

Om vi blir rädda för att hamna i diket och stirrar på det när vi cyklar, är det nästan stört omöjligt att inte glida ner i diket. Detsamma gäller när vi rider.

9. Med förebyggande pyssel mår cykeln/hästen bra.

Cykel såväl som häst behöver god omvårdnad och bra uppstallningsmiljö för att inte ”rosta” sönder. De behöver lite kärlek och pyssel ibland, bara för att inget SKA gå sönder. Om vi gör det, slipper vi omaket att laga den så ofta.

10. Ingen cykelmodell eller häst är den andra riktigt lik.

De har olika känsla att förmedla när de sitter på och svarar olika lätt på ”reglagen”/hjälperna. Vissa cyklar och vissa hästar lämpar sig för skog och eländig terräng, andra är till för snabba lopp på helt plan mark. Ytterligare är härliga att använda till vardags. De är bra på olika saker, och få cyklar/hästar kan användas till precis allt. Det är helt ok – men skyll inte på cykeln för det!

 

 

 

 

 

Som att hålla i ett barns hand….

Handen – denna så viktiga hjälp för en dressyrryttare. Vad mycket den berättar för hästen: Ska jag gå högt och samlat eller lång och låg; ska jag ställa till höger eller vänster eller gå helt rakt, ska jag runda mig till vänster eller höger och i så fall hur mycket.

Men för denna att vår hjälp ska fungera måste vi få en fin kontakt med hästen via tygeln. Det kan vi bara få genom att själva vara i balans, så att handen lever sitt ”eget liv” ett liv som inte handlar om fart eller om att hålla ryttarens balans, utan som handlar om kommunikation.Vi måste också få igång motorn så att det finns energi som kan förändras i hästen för att handen ska ha någon funktion alls – den fångar upp energin som kommer från bakbenen och lotsar framdelen utifrån bakbenen (det jag kallar motorn) i ett evigt spinnande hjul. För en korrekt bild av detta – klicka här och här

Därför är det inte så konstigt att en bra ryttarhand är det sista som ofta dyker upp hos en ryttare – för vi måste få de andra hjälperna på plats först. Skänkeln och sitsen. Sedan handen.

Nybörjare tar gärna till handen först. I stora, stora rörelser. För att svänga. För att stanna, för att inte ramla av. Ju större rörelserna blir desto mindre hamnar hästen i balans. Det är inte så konstigt att vi använder oss av händerna i första hand (;-) ) . Det brukar ju funka? Vi har  byggt upp hela vår värld på tre saker nämligen: våra egna händer – med vår finmotorik i handen har vi kunnat bygga, sy, skriva och bära oss till en helt annan dimension än om vi inte hade haft dem; vår hjärna som kunnat planera och lösa problem och sedan såklart hästen – som gett oss den styrka vi inte har själva.

Men som sagt – handen är inte det första steget i hjälpgivningen, och inte det som löser våra problem på hästryggen. Det gör sitsen och skänkeln. När vi sedan löst problemen med sits och motor – då är handen där för att vägleda och lotsa.

Och då är det viktigt att vi håller handen korrekt.. Många frågar om hur hög handen ska vara? Det är för mig som att fråga hur långt ett snöre är. För handen ska vara placerad så att underarmen följer tygelns linje från hästens mun. Även det ser du på länkbilden ovan. Om hästen har lågt huvud ska således handen vara låg, har hästen högt huvud blir handen något högre. Annars bryts linjen.

Hur händerna ska hålla tygeln är också det viktigt. Om vi håller krampaktigt men inte tydligt blir det inte bra alls. Då kan vi inte hitta den där härliga kontakten vi söker med hästen via tygeln. Handleden ska vara rak. Håll tummen uppåt, annars spärras armbågen som behöver kunna svikta. Den ska alltid vara följsam.

Hur ska då en fin kontakt i handen kännas? Kontakt är ju steg tre på utbildningsskalan (där takt och lösgjordhet föregår/är sammankopplat till detta steg). Jag brukar säga att det är som att hålla ett barn i handen, ett barn som vi ska gå på bio tillsammans med. Ett barn vi känner och tycker om, och som tycker om att vara med oss. Den känslan….😀

När den känslan väl kommer, då blir många av oss ryttare helt, helt saliga. Då snurrar ridhjulet på utan stopp och kvar blir det mjuka, det behagliga. För både hästen och ryttaren. Men det tar tid att hitta den. Och den är inget vi kan tvinga oss till. Vi kan fråga efter kontakt, och rida fram i handen för att hjälpa hästen komma till ro på bettet. Sedan måste vi ha tålamod för att låta hästen få tid att finna den.

Mer om handen, och inte minst om munnen på hästen,  kan ni läsa om på Hippson också – mycket läsvärt!

 

 

 

Hästens bön besvarad

Äntligen har vi svarat på den klassiska hästens bön. Det kanske tog sin lilla tid, men eftersom vi varit fullt upptagna med att agera för att uppfylla den, har tiden inte räckt till för att skriva den förrän nu. Vassegoda😀

 

Lösa Tyglars svar på Hästens bön

Vi skulle aldrig ta dig från din moders sida när Du som nyfött föl går.

Vi kommer vänta med att på dig rida till ditt tredje levnadsår.

 

På din rygg bär du oss i galopp,  på solensritt.

men tillbaks till stallet, kära, låter vi dig gå i skritt.

Vi är dig evigt skyldiga för de magiska stunder du ger oss.

 

Vi ger dig rikligt med foder, rykt och vatten.

Och Vi har allt tålamod i världen med dig – även om du inte alltid har det med oss😉

När kalla vindar blåser, och regnet ligger tungt, lägger vi alltid ett täcke om din rygg.

 

Vi rengör din sadel, ditt träns och rem.

Vi för ej oljud i ditt stall, utan respekterar att det är ditt hem.

Vi stänger din dörr mot vinden kall.

 

Vi kämpar för att du ska ha det bra och vårt liv formas efter dig.

Din bön vi förstår och hörsammar.

Du är vår vän och vet att du är vår bästa vän i många år. Om vi lyssnar och respekterar dina behov och känslor.

 

Och när din levnadstids slut är nära är det vår uppgift att ta ditt liv med varlig hand.

Vi kommer leda dig allra sista biten, kära, till hästens eviga gröna land. VI kommer sakna dig varje dag som går, ända tills dess vi möts igen. 

 

Originalet:

 

HÄSTENS BÖN:

 

Ta mig ej från min moders sida när jag som nyfött föl jag går.

Vänta med att på mig rida till mitt tredje levnadsår.

 

På min rygg ska jag dig bära i galopp,  på solensritt.

men tillbaks till stallet, kära, låt mig gå i skritt.

 

Ge mig foder, rykt och vatten.

Ha tålamod om jag är stygg.

Och i kalla vinternatten läg ett täcke på min rygg.

 

Rengör sadel,träns och rem.

För ej ojud i mitt stall, tänk på att det är mitt hem.

Stäng min dörr mot vinden kall.

 

Jag vill leva för dig bara, om min bön du nu förstår.

Då ska jag föralltid vara din bästa vän i mång år.

 

Och när min levnads slut är nära ta mitt liv med varlig hand.

Led mig sista biten, kära, till hästens eviga gröna land.

Per Waaler gör minirevolt.

Då och då, till och med lite ofta ibland sådär, får jag höra att min hästfilosofi är annorlunda. De flesta verkar gilla den – när de väl förstår den – men de tycker som sagt att den är lite annorlunda. Jag tycker förstås att den är helt normal. Respekt för hästen som ett kännande väsen, mitt jobb som tränare/ryttare att få hästen att VILJA jobba för oss, strävandet efter balans och en ”happy athlete”. Det är min utgångspunkt. Så jag undrar vad som är så annorlunda? Är det respekten, kärleken till mina vänner fyrbeningarna, kommunikationen? I så fall är det väldigt synd faktiskt.

En man som verkar ha en mycket liknande hästfilosofi är i alla fall Per Waaler. Ni vet den där dressyrryttaren som gör minirevolt på tävlingsbanorna i landet genom att rida bettlöst? Han har haft en clinic under Hästivalen i Skara där han förklarade sin ”metodik” i utbildningen av hästarna. Nu har han blivit en kändis, och tack och lov, passar han på att sprida ordet om hans träningsmetodik. Den verkar både sund och bra och det är bara att heja på en karl som verkligen verkar respektera de hästar han rider och vilja dem väl.

Per  pratade nämligen om att hästarna ska vilja vara och jobba med oss, om att vi skapar de minnen som hästen bygger sina erfarenheter och därför också sitt beteende på. Han berättade om hur vi ryttare borde vänta in våra hästar och inte minst att vi skulle berömma dem så att vi nästan skämdes. Och hur han, liksom jag inte alls tycker att ordet lydnad passar tillsammans med begreppet dressyrträning. Samarbete eller lydnad? Vilket vill du ha. Det går knappast med både ock, för den som lyder blint är inte en aktiv partner i dansen. Den gör bara som den andre säger. Förtroende och avslappning är dock viktiga förutsättningar för en lyckad ridsession.

Vad är det för konstigt med det? Det är ju så det är….😀

 

Mer info om clinicen går att få på Hippson.

 

Ridning handlar inte om prestation

Ännu en mycket lärorik helg i hästarnas tecken är avhandlad. Som så många andra helger pratas och diskuteras det flitigt. Det handlar om detaljer, om helheter och framför allt handlar det om hur vi människor relaterar till hästarna – oavsett om vi sitter på eller om vi är på backen.

Det finns många som vill lära sig rida. Många lär sig också att hästen ska göra si eller så (lyda) och fokuserar ofta på hur bra till exempel en halt blir. Blir den inte bra så gör man om det, gärna med ”tydligare” signaler till hästen för att ”få den att” stanna. Ni ser mina många citattecken – de som visar att jag kanske inte är överens om de ord som skrivs. Men man säger ofta så, och fokuset ligger ofta på ”att få hästen att”…..

Det är ett fokus som blir lite tokigt ibland. För om hästen gör, och hur hästen gör är helt avhängigt det vi själva gör. Hästen blir lixom aldrig gladare än vad vi ger den förutsättningar att vara, den kan inte balansera upp en obalanserad ryttare på ett bra sätt och om de signaler vi ger är otydliga eller till och med obehagliga, då lär den inte vare sig förstå eller vilja förstå vad vi vill förmedla.

I ridningen och i samspelet mellan hästar och människor går det att skapa en ganska så tydlig arbetsfördelning, en arbetsfördelning som – om den vi är konsekventa- gör livet bra mycket enklare för såväl häst som människa. Om vi litar på att hästen försöker göra sitt jobb så bra den kan, utifrån de förutsättningar de har, kan vi fokusera på vad vi själva gör och inte försöka kontrollera hästen hela tiden.

Då kan vi istället jobba på att ge hästen så bra förutsättningar som möjligt för att lyckas.

Med andra ord – vi kan fokusera på att erbjuda en god balans i sadeln, och fina, trevliga och tydliga signaler som hästen kan förstå och relatera till. Vi kan erbjuda en jobbatmosfär som är rolig och stimulerande för hästen (som försöker sköta sitt jobb, född till samarbete som den är) och ett inlyssnande samspel där kommunikationen är viktig åt båda hållen.

Om vi jobbar med detta märker vi snart att en taskig halt kanske inte är hela världen. Den går att fixa på många sätt. Den går framför allt att fixa genom att bättra på vårt eget jobb inför och under själva utförandet av halten (det hästen ska utföra). Vi kan sitta i bättre balans, vi kan ha en bättre timing och vi kan bli finare i vår hjälpgivning och vara mjukare i handen så att hästen inte känner att det är obehagligt att ställa sig i en balanserad halt.

Istället för att välja att säga att hästen inte är lydig, och att den gör ett dåligt jobb, bli sura och tycka att ”hästen gör ju inte som jag vill!” (varför den nu skulle behöva vilja det hela tiden för att vår värld ska vara ”perfekt”).

Och om vi inte tycker att en taskig halt är hela världen, då kanske vi också kan komma ihåg varför vi en gång i tiden sökte oss till stallet och hästarna – för att vi tycker de är fantastiska varelser, inte för att en halt skulle bli perfekt, en rosett skulle hänga på väggen eller att någon annan skulle tycka att vi var duktiga ryttare. Utan för att vi själva ville vara med en häst….På kuppen hittar vi också det teamwork mellan häst och ryttare som gör att vi kan få de där balanserade halterna, om och om igen. Som en liten extra present från våra vänner hästarna.

 

 

 

 

Miljön påverkar inställning

Forskningen inom hästarnas värld tar gigantiska kliv framåt för varje år, och för den som är intresserad av att förstå hästarna så bra som möjligt (läs undertecknad) levereras publiceringar som intresserar var och varannan vecka. Fler och fler forskare har riktat fokus på att försöka förstå hästen i en bredare bemärkelse, förstå hur de upplever och påverkas sin omvärld, hur de reagerar och agerar i den värld de befinner sig i och hur vi människor bäst (på ett etiskt sätt) kan samverka med våra fyrbenta vänner.

Ett ganska brett forskningsfält nuförtiden är den om hästens välfärd – hur de mår i den miljö de befinner sig i och hur de reagerar på den miljön. Forskarna försöker hitta objektiva mått och tester på hur hästen uppfattar sin livsmiljö. I en aktuell studie har forskarna vid Universitetet i Rennes, Frankrike, tagit fram ett mått som visar hur positiva hästarna känner sig. Genom att se hur optimistiska hästarna är vad gäller hinkar och dess innehåll, kan de avgöra om hästen har en grundläggande negativ eller positiv inställning.

Det här måttet kan i sin tur visa hur hästarna trivs i sin livsmiljö. Om de är negativa är det något i deras livsmiljö som hästarna inte är tillfreds med. Det kan handla om att de inte får utlopp för sina naturliga beteenden på det sätt som de skulle behöva. Om de däremot är positiva och optimistiska, har de en bättre livsmiljö – inte bara ur vår synvinkel. Utan även i deras.

En artikel om denna forskning kan du hitta på The Horse.

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid!😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….