av

Mörkast innan gryningen

En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.

Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.

Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.

Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?

‘The whole world has witnessed terrible cruelty’: open letter to the FEI describes abuse in dressage as ‘a wake-up’ call

Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.

Ja visst gör det ont – Karin Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Ur diktsamlingen ”För trädets skull”.

Lövslätten en oas för ryttare med häst
av

Lövslätten en oas för ryttare med häst

En lång och mycket besvärlig vinter går mot sitt slut och ljuset börjar komma tillbaka. Även om snön ligger kvar på backen vittnar såväl fåglar som hästar (de är vårvinterknasiga!) om att våren faktiskt finns där bakom hörnet. Så nu kan vi ladda ordentligt för en sommarsäsong som vi hoppas blir lika väderfin som rolig! Och det känns som om vi alltid utvecklas lite och förändrar något för varje år, och den 13e säsongen här på gården innebär framför allt att dela med sig av vår fina bergslagstillvaro.

Numer erbjuder vi nämligen en paradistillvaro för ryttare som anländer med egen häst här på Lövslätten. Ridhus har vi ju, så vädret kan vara som det vill, en WE-bana anläggs varje sommar och uteridbana, hagar och stall finns tillgängliga så hästen går det garanterat ingen nöd på. Inte ryttare som vill komma hit och spendera sin semester heller. Boende med alla bekvämligheter, badtunna, IR-bastu, pool och så ett par SUP-brädor borgar för en behaglig semester. Får man med sig sin häst, lite ridkläder, badkläder och ett gott humör så

Jag turar gärna i täten ute i skog och mark (min trotjänare Sayo hålls igång så att han inte blir för rund om magen!) så man hittar runt i urskogen, och visar de bästa badplatserna, var man hittar kantarellerna, den bästa second-handbutiken i trakten, var man definitivt ska vara när det är tea-time (Färna!) eller när det vankas lunch och var man kan få ta del av bergslagskultur såväl som modern konst. Lite vattenfall och promenadstråk på det skadar kanske inte heller.

Det var väldigt roligt när vi hade kurser med egna hästar här, och jag kan sakna alla de fantastiska människor jag fått äran att ha här. Men efter 30 års verksamhet och med hästar som blir allt äldre kände jag att nu fick det anstå. Nu får såväl hästar som jag ta det lite lugnare med träningsbiten och kampen mot väder, ömma muskler och trötta leder. Så i sommar så får man ta med sig sin egen pålle. Och egen tränare för den delen också. Är ni ett gäng så funkar ju det lika bra – vi har plats för ett antal hästar till här om så skulle vara, och sovplatser finns det ett gäng av.

Så jag önskar er alla en fantastisk vår och välkomnar er hit om ni vill! Skriv en rad till losastyglar@gmail.com för att få en prisvärd offert!

av

Konsten att medicinera en PPID-häst

PPID, eller Cushings som syndromet kallades förr, är en sjukdom som drabbar främst äldre hästar. Kroppens hormonssystem hamnar i obalans och det sker en överproduktion av hormonerna till kroppen. Det här drabbar hästen på många olika sätt och är inget att göra något åt egentligen. Det man kan göra är att hämma effekterna av obalansen, genom att medicinera.

Som de flesta som har en PPID-häst (jag har flera) blir vardagen ett pussel. I alla fall efter ett tag. Medicinen som ska ges smakar urk och i början går det fint att gömma tabletten i god müsli, ett par skopor betfiber eller i ett äpple eller en morot. Men efter en tid lär sig hästen att det göms äckliga saker i det goda och slutar att äta det. Som de flesta andra hästägare har jag bytt godsaker tills det inte gått att ge något längre. Och vad gör man då?

Med tanke på de många diskussionstrådar som finns på nätet om just detta (det finns givetvis en sida vid namn ”Vi som har häst med cushing, ppid”) inser jag att det är så här det blir efter ett tag för de flesta. Och då tar de stora problemen vid. Medicinen måste ju ges, annars blir hsäten dålig. De flesta av oss fruktar fången som kan komma allra mest av allt, men neurologiska problem och muskelfattigdom är inte heller särskilt kul.

Alla hittar vi vårt sätt att lösa problemet på. En del lägger helt sonika tabletten under tungan på hästen och ser till att den inte trillar ut igen. En del löser upp tabletten lite vatten och ger i munspruta. Det är inte ett alternativ för mig, då en av mina hästar får smått paniska utbrott vid munspruta. Och det låter väldigt omständligt att jag skulle ge flera hästar detta. Vilket meck! Man vill dessutom inte hålla på med den här medicinen så mycket – för det är en ganska stark historia som inte är att leka med, och som även påverkar oss människor och vårt hormonsystem. Så att hålla på med dem med händerna är inte att rekommendera. Har jag förstått det rätt är det en gammal Parkinson-medicin och de får starka saker. Så man ska ha respekt för detta, trots att det ser ut att vara ganska oskyldiga små rosa historier.

Själv letade jag länge efter ett enkelt sätt som kändes såväl säkert som något som kunde bli en enkel rutin på morgonen. Och efter ett tips på den sida jag tipsade om ovan, så har jag min lösning som fungerar.

Man ger helt enkelt hästen medicinen gömd i en gelkapsel. Fattade först inte vad de menade, men man kan köpa tomma gelkapslar på nätet som man kan fylla med pulver, eller som i det här fallet – tabletter. Smak och lukt försvinner från tabletten. Smart!

Då jag har mina hästar på lösdrift ger jag nu var och en en likadant fylld hink med god mat på morgonen. En slatt müsli. Till de hästar som behöver medicin pluppar jag sedan i kapseln med rätt dos medicin i, i själva hinken när de står och äter. Sedan väntar jag på att kapseln ska försvinna i hästens mun då de äter upp sin mat. Fungerar alldeles utmärkt! Inget tjafs, inget tvång. Alla nöjda och glada. Att det verkar som alla får samma sak och att de äter i grupp gör också att de bevakar sin mat och äter upp bara av den anledningen. Det gäller dock att ha koll så att ingen byter hink, så jag står och pratar med dem medans de äter så jag har koll.

Det finns en uppsjö olika kapslar att köpa på marknaden. Dessa använder jag – tycker det känns bäst att ha veganska så att man inte råkar ge hästen något som kommer från djur (de är ju trots allt vegtarianer…).

Allt som underlättar ens vardag med häst är värt att spridas. Vilka är dina bästa tips?

Tusen hjärtan till alla modiga!
av

Tusen hjärtan till alla modiga!

Så idag är det alla-hjärtans-dag och jag hoppas verkligen att alla hästar och andra djur och alla de människor som sliter för att djur ska ha goda liv får inte bara en extra tanke utan verkligen känner att de är bäst i hela världen idag! Själv låter jag mina djur ha de som vanligt – vår välfärdsnivå känns ganska hög varje dag, det som räknas i längden. Men lite extra pussar och kli bakom örat blir det nog ändå. Kanske en morot med.

Men min energi idag tänkte jag faktiskt lägga mest på en hyllning till de fantastiska tjejer som inte bara vågade höja sina röster mot dressyrgiganten Cesar Parra och förhoppningsvis, äntligen, fick honom på fall! Vilka hjältar ni är.

Om ni missat det så är Cesar Parra en person som kommit mycket långt inom dressyrvärlden. Enligt FEI (Internationella Ridsportsförbundet) har han ridit världsmästerskap och OS och lever på att utbilda ryttare och träna unghästar. Bland annat har han deltagit flera gånger i Unghäst-VM på olika hästar och anses som en gigant i hästvärlden.

Redan 2009 kom dock rapporter och anmälningar på denne man för djurplågeri. Dom föll 2015- till Parras fördel. Han hade longerat en häst så illa (dessutom mycket hårt inspänd så den inte kunde röra sig) att den ramlat ihop och skadat sig ordentligt. Enligt ägaren själv så brydde sig inte Parra nämnvärt om fallet utan konstaterade ”de brukar komma upp av sig själva”. Detta friades Parras ifrån år 2015. En stor eloge till denna tjej och vittnen som försökte säga till, som stod upp för sin och sin hästs rätt – men som, vilket är alltför vanligt, hade rätt men inte fick rätt. Parra fick vara kvar på sin piedestal och fortsätta med sin ”träning”.

Och för bara ett par veckor sedan dök det upp förskräckliga filmklipp på Cesar Parras Instagramkonto. Uppståndelsen blev mycket stor. De flesta, inklusive undertecknad, förfärades över de klipp som visades där hästar plågades utan pardon för att ”dansa” för denna ”maestro”. Till en början verkade det som om Parra lagt ut dessa helt på egen hand, då de plötsligt fanns på hans eget instakonto.

Sedan började fler och fler filmer komma. Alla lika vedervärdiga där Parra tydligt visar upp att han inte bara drar in huvudet på hästarna till bogen genom att spänna in dem med remmar så de inte kan balansera upp sig eller göra något mer än ta stryk, utan även har remmar och snören till hästarnas ben så att de ska få ”lyft” antar jag. Förutom då att han piskar hästarna stenhårt, även när det är ryttare på ryggen på dessa arma djur. Helvetet på jorden för hästarna. Jag delar inte mer än ovanstående klipp, för min beskrivning är illa nog. Men betänk att hästarna – de kunde inte välja att titta bort såsom auktoriteter gjorde TROTS att många varningar kom.

Det visar sig att den här gången har flera personer gått ihop och hjälpt till för att få stopp på denna Parra. De understödde varandra i filmningen av missdådaren – och skickade filmerna till amerikanska Ridsportsförbundet. Och precis som med Helgstrand – där Danska Ridsportsförbundet fick se dokumentären om hur hans personal misshandlar hästar låååångt innan den visades på dansk TV - agerade inte organsiationen förrän det filmerna och den brutala faktan blev allmängods. Så kom inte till mig och säg att det blir bra bara man säger till. Många har gjort det – många har kämpat för sina hästar och sig själva för att få upprättelse och få stopp på djurplågare i branschen. Mycket få ha haft någon som helst lycka. Hierarkiska strukturer fungerar så och klägget på toppen håller varandra om ryggen.

Som tur var gav sig inte denna lilla trupp som bestämt sig för att avslöja Parra. De lyckades kapa hans insta-konto och publicerade helt sonika filmerna där istället. Och resten är, som man säger – historia. När inte ens toppen nu kunde blunda för det faktum att ALLA vet – är han äntligen avstängd i alla fall. Temporärt (de är knappast supermodiga de här organisationerna som styr i hästvärlden). Först var det amerikanska ridsportsförbundet som stoppade honom och nu även FBI.

Men inte nog med det. Personer som Parra är knappast trevliga att ha att göra med för någon och han verkar ha varit en person som gillar att utnyttja allt levande runt sig. FBI har fått upp ögonen för denne man och hans verksamhet och gör nu en ingående utredning vad gäller 40 (!) misstänkta fall av trafficking. Han har ”anställt” personer som kommit och vistats visa VISA i USA och hotat att dra in VISA-handlingarna om de inte varit lydiga och snälla. Och det är något som amerikanska myndigheter tycker särskilt illa om.

Och denna sjuka historia blir inte ett dugg bättre av att det i filmerna som ridsportsförbunden fått ta del av syns ett antal tyska ryttare som är med på ”leken” med att plåga hästar. Så i Tyskland pågår nu också en utredning.

Så vilka hjältar dessa tjejer som gick ihop och avslöjade Parra-fallet! Modigt, rätt och vist. Må ni få en fantastisk framtid med era hästar.

Jag vill också passa på att ge ett fång rosor till alla som vågar säga till, alla som står på hästarnas sida och alla som offrar bekvämlighet, vänner, nätverk och allt annat som står i vågskålen för att stå upp mot de hierarkiska strukturerna och agerar visselblåsare vid otillbörligheter – oavsett om det gäller utnyttjandetav andra människor eller djur. Utan er vore världen en mycket, mycket mörkare plats och ni gör det i vetskapen om att ni HAR rätt. Tänk om ni också framöver kommer FÅ rätt, något som varit alltför sällan hittills.

Lövslätten skyddar skogens kung
av

Lövslätten skyddar skogens kung

Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.

Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.

Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.

Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.

Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.

av

Knepigt med bedömningssporter

En välkänd sanning med dressyren är att den är en bedömningssport. Det sitter personer – av kött och blod och själ med personlighet, erfarenheter, åsikter, subjektiva tankar, nätverk de är beroende av för sitt uppehälle och kära vänner – som ska utföra en ”objektiv” bedömning av något en annan människa utför på en bana. Ofta någon de själva känner, eller åtminstone känner till i form av tidigare insatser, andras tidigare bedömningar av ryttaren, ranking etc.

Bara av den här anledningen kan man ju tycka att hoppning är så mycket ”renare”. Den är enklare i sin utformning och andra människors påverkan på det utfall personen som tävlar har är i bästa fall noll, i sämsta fall ganska litet ändå. River man ett hinder, hästen vägrar hoppa ett hinder eller om man inte klarar banan på en i förväg bestämd tid utfaller ett i förväg givet antal fel. Enkelt och objektivt. På riktigt.

Att tro att människor, hur professionella de än försöker vara och anses vara, inte får med sig åtminstone en del av sin egen syn på tillvarons ting i en dömande sport är ganska naivt. En människa är en subjektiv varelse och inga policies, riktlinjer eller utbildningar kan helt sudda bort den personliga uppfattningen och den påverkan som finns på människan utifrån. Till att börja med är policies, riktlinjer och utbildningar skapade av andra människor, också de med sina ”glasögon” på, så att säga – människor som också de har en grunduppfattning om livet, trosuppfattningar (inte bara religiösa) andras liv och vad som är bra och dåligt, åsikter, tankar, erfarenheter och allt annat som hör människan till vilket givetvis skapar en viss känsla i dessa policies, riktlinjer och utbildningar. Så redan där börjar problemen. Denna info, dvs dessa policies och riklinjer, ska sedan tolkas av andra människor, som är subjekt till sin natur, och troligen kommer de i sin tur att föra vidare denna, nu tolkade, info vidare till andra och så vidare. Man inser snart att det här är rena viskleken. Har ni provat att leka den någon gång?

Så fort människor gör något och ska bedöma något blir det subjektivt. Jag tänker på det ofta när man läser om att public service ska vara ”objektiv”. Redan när man beslutar om vilka nyheter som ska presenteras i nyhetsinslag, vilka man ska granska och på vilket sett, och vilken infallsvinkel en nyhet ska ha kräver en subjektiv bedömning. Redan där försvinner objektiviteten. Utifrån dessa redaktionsbeslut ska sedan en person av kött och blod (se ovan) rapportera om något, vilket givetvis kommer färga inslaget. Hur man än gör. Det hade varit så mycket lättare, bättre för den som mottager informationen och för PS själva att konstatera att objektiv rapportering inte finns. Då hade man kunnat fokusera på det som public service också gärna nämner i sitt uppdrag – mångfald. Flera bilder från samma nyhet är ett bättre val. Då kan mottagaren av informationen se att det finns flera sidor av ett skeende (vilket det alltid gör). Låtsas man inte vara ”objektiv” utan ser man att journalister och publisister är subjektiva i sin bedömning av vad som är relevant i en nyhet, vilka fakta som ska tas med i ett inslag (man kan ju inte ta med alla fakta hela tiden) och valet av ”nyhetsvinkel” (ett poppis ord inom journalistiken som avslöjar en hel del faktiskt) och kan bilden av vad som faktiskt händer bli sannare.

Detsamma gäller bedömningssporter. Därför har man i dressyren i högre nivåer också flera domare. Men det hjälper inte riktigt dessvärre. För dressyrens elitvärld är en liten klick där alla är beroende av varandra. Den domare som går för långt ifrån den gemensamma tolkningen av vad som gäller just nu i tolkningarna av de riktlinjer som finns och vilken ryttare som är ”bra” lär de inte få många fler uppdrag. Galamiddagen efter ett championat lär bli en ganska utfrusen sådan för denna person. Människor som följer strömmen har mycket lättare att hänga med och få vara med, om man säger så. Gör man tvärtemot eller kommer med kritik av gängse bilden blir man obekväm och det skaver. Hur förklarar vi annars sådant här:

https://www.facebook.com/plugins/video.php?height=314&href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2F100086478967771%2Fvideos%2F1027949498257830%2F&show_text=false&width=560&t=0

Och häri ligger ett jätteproblem för en förändring inom dressyren. För om vi vill ha en riktig förändring av vad som sker i kulisserna, måste också det som sker på scenen förändras. En urusel piaff på en falskt samlad grund SKA inte ha höga poäng, vem som än gör den och hur ”stilla” hästen än står. Men så är det idag. Och om man får samma poäng för en piaff som man fuskat sig till på ett halvår (hästen springer på stället eftersom man både gasar och bromsar samtidigt till exempel) som en som med god grund och tålmodigt arbete som tagit åratal att utveckla, så lär inte någon ryttare som vill vinna ett championat någonsin välja den långa vägen. Samma sak gäller med precis allt annat. Och omständigheter påverkar. Mycket.

Vi kan till exempel se hästar med väldigt hårt spända nosgrimmor på banorna. Ändå sägs att dessa kontrolleras. Då blir frågan – när, på vilket sätt, och av vem? Detta sker till att börja med EFTER en ritt. Det är nog ganska svårt för en funktionär att säga – nosgrimman är för hårt spänd – när speakern samtidigt basunerar ut att en person lyckas skramla till sig 87% av domarna och leder klassen. Skulle du i ärlighetens namn göra det?

Och tycker verkligen funktionären att det som jag anser är fruktansvärt hårt åtspända nosgrimmor faktiskt är det? Jag skulle vilja se ett test där man kräver två fingrar på nosryggen! Två fingrar gäller ofta vid kontrollen också – men där på sidan där näsborrarna sitter och där det är mjukare än en marsmallow… lätt att få in två fingrar där oavsett. Prova! Så då, även om man är överens om ”två fingrar” blir ju tolkningen olika och det jag säger är tight som bara den är helt ok för en annan. Exemplen är många och problemet kommer, som jag ser det, inte att kunna lösas av ridsporten själva. För det är som sagt en liten klick i eliten och de känner och tycker om varandra och vårdar sina egna karriärer och andras karriärer och tycker nog, om man ska vara ärlig, att de som vill ha en förändring är ganska jobbiga. För det utmanar deras status. Det är precis därför jag påstår och tror att det krävs yttre krafter för förändring – fotfolket inom ridsporten och allmänheten.

Och kanske något till. AI-trenden är här för att stanna. Läser artikel efter artikel om hur administrationsarbeten kommer att ändras i grunden inom bara några år, liksom sjukvården. Och så tänker jag själv att alla dessa bedömningar som människor sitter med – som blir fel pga förutfattade åsikter hos den som ska bedöma, kommer kunna utföras av AI på ett helt annorlunda sätt – kanske rent av objektivt! Borde ju kunna funka även inom bedömningssporter såsom dressyr.

Här ligger svårigheten i vem som ska spalta upp de förutsättningar som ska finnas för bedömningen, men jag tänker att AI kan lära sig om hästars beteenden (pain face, stresstecken, konfliktmarkörer etc), om biomekanik och en animerad idealbild över varje rörelse utifrån de biomekaniska förutsättningarna, etc etc, och sedan får AI läsa av hur nära man kommer idealbilden. Graden av avvikelse mot etiska regler för hästvälfärden och mot biomekanikens fysiska lagar skulle kunna graderas i %. En idag galen tanke kanske. Men varför inte? Striden skulle väl i så fall sitta i vem som får putta in de fakta AI ska ha som grund i bedömningen, men det finns faktiskt forskning att tillgå av personer som inte är ett dugg intresserade av vare sig rosetter, prispengar, försäljningar av hästar eller domarpositioner på en fyrkantig bana på ett championat. Och dessa skulle man kanske kunna enas om att de är oberoende i all fall. Vilket är bra mycket bättre. Och AI:n den skiter i vilket och följer de faktiskt direktiv de får.

Luftigt bättre än varmt
av

Luftigt bättre än varmt

Det var fasligt vad kylan biter sig in i märgen i år. Och snön. Är det inte snöstorm så är det -27 grader. Få dagar är utan oro och besvär. Det gäller att hålla värmen på alla sätt som tänkas kan, utom på några sätt. Alla sätt är inte bra.

Om det är något jag märkt vintertid är att luften ofta är förskräcklig i många stallar. Det går ju knappt att gå in och tänk på alla hästar som får stå i den där eländiga luften halva dygnet, eller ännu mer. Orsaken är inte att man stänger de dörrar som finns i stallet. Eller ens de fönster som man kanske kan öppna på ett säkert sätt på sommaren.

Orsaken är urusel ventilation.

Det finns mycket tydliga regler för hur ventilationen ska vara i ett stall. Hästar är nämligen väldigt känsliga för dålig luft och kan börja må dåligt på alla möjliga sätt. Det gör byggnader också. Ju varmare, desto fuktigare, Då hästar avger stora mängder fukt tar det inte lång tid för olika svamp- och mögelsporer att etablera sina små kolonier här och var – vilket försämrar luften ytterligare, men även förstör hela byggnader, om ventilationen är dålig och värmen hög. Så det finns all orsak att ta det där med ventilation på allvar. Frisk luft in, dålig luft ut. Så håller sig alla och allt friska, oavsett temperatur.

Man kan lösa ventilationen på flera sätt men alla inbegriper de luftintag och luftuttag, så att luften kan cirkulera. Det här är något länsstyrelsen kontrollerar på byggnader som inhyser mer än fem hästar – då förprövning krävs och detta ingår i förprövningen. Men det hjälper knappast eftersom länsstyrelsen inte kan vara på plats hela tiden, och människor kan uppvisa en sällsam förmåga att inte förstå hur saker och ting fungerar. I sin iver att hålla värmen i stall när vinterkylan sätter in så verkar många ta bort just ventilationen – när det behövs som bäst! Luftintag och luftuttag sätts igen och fläkten stängs av. Allt för att hålla värmen.

Tanken är nog god – men som med ganska mycket här i livet så går vägen till h-etet kantad av goda intentioner. Och med hästar är valet mycket enkelt egentligen – hästar gillar frisk luft. Hästar klarar sig fint i kyla.

Märker dessa stallhållare då inte själva hur dålig luften blir? Själv reagerar jag starkt, men så har jag väldigt mycket ventilation i mitt stall, inklusive otäta dörrar och fönster som ger det där lilla extra (och en fläkt därtill om så behövs). Genom luftintagen har numera de vilda småfåglarna hittat en väg in. Lite häftigt kan jag tycka 😀 Heller det än att vistas i ett stall som stinker urin och stöv. Vill du?

Har du en häst uppstallad i ett stall där luften känns unken och dålig så är det läge att säga till. Det kan orsaka problem både för dig, din häst och byggnaden.

Vill du veta mer så är HästSverige en mycket bra portal med information om ventilation i stallar. Här är länk till artikel om ventilation.

av

Kan en fd beridare ge dressyren en ny riktning?

Det händer en hel del i svallvågorna runt Helgstrand, som är fokus i en skandal jag tidigare skrivit om här på bloggen (här och här). Samtidigt pågår träning och tävling som ”vanligt” på ridbanorna runt om i världen, även om få numera kanske vågar lägga ut bilder på olika ekipage. Risken för att kommentarsfälten överöses med kritik är överhängande och sker kontinuerligt. Det är som fördämningarna släppt och tystnadskulturen håller på att bli manglad. På gott och ont, och något som jag kommer att återkomma till i kommande inlägg.

Det finns dock en tränare som inte skäms över att visa upp sina elever under ridning. Inte alls faktiskt. Och av någon ”underlig” anledning får heller inte dessa bilder eller ens videos några negativa kommentarer. Hur kan det komma sig egentligen?

Bilder som Hausberger lägger upp på sin FB-sida.

Tränaren jag pratar om är Andreas Hausberger, en numera före detta chefsberidare på Spanska Ridskolan. (bilderna är hämtade från Facebook). Han arbetade som beridare på Spanska Ridskolan i fyrtio år, och de senaste femton åren som chefsberidare innan han plötsligt fick sparken från jobbet och fick gå på dagen. Ledningen var så arga på honom att han till och med förbjöds att ens vistas på anläggningen och informationen om hans arbete och verk försvann i ett nafs från Spanska Ridskolans hemsida.

Bilder tagna på Hausberger, hämtade från FB.

Det uppges att orsaken till det omedelbara avskedandet som skedde i mars 2023 efter hela fyrtio års tjänst berodde på ett brev som Andreas Hausberger skickade till Alfred Hudler, verksamhetschefen på anläggningen. Det var också han som skickade iväg Andreas Hausberger med buller och bång. Brevet måste ha varit sprängstoff.

För att förstå detta brev måste man ha lite bakgrund om vad som hänt på Spanska Ridskolan i Wien, denna anrika institution. Spanska Ridskolan må ha ett fantastiskt rykte, men under ett antal år har detta skamfilats på många sätt. När Podhajsky styrde och ställde över ridskolan, efter att ha räddat den under andra världskriget, fanns det ingen annan institution som bar de höga idealen om klassisk ridkonst så väl som denna Spanska Ridskola. Jag rekommenderar verkligen att läsa mitt inlägg om just Podhajsky i denna blogg. Här är länken.

Men säg det som varar för evigt. Styrningen under 2000-talet har varit allt annat än bra för vare sig ridskolan eller den tradition den är satt att förvalta. Ledande poster har allt mer tagits över av människor som kan mer om marknadsföring av flaskor än om hästar. Det har gett intryck på organisationen. Många fantastiska beridare har försvunnit, när intresset i organisationen började handla mer om pengar än om att förvalta god hästetik. För detta ändrade synsätt påverkade såklart också hur hästarna utbildades och hur deras välvärd kunde upprätthållas.

Och till slut fick även då Hausberger nog. I hans brev har han enligt uppgift kritiserat ledningen för hur höga kraven blivit på hingstarna och hur låga kraven blivit på ryttarna. Det har gjort att kvaliteten blivit undermålig, när fokus inte är på rätt saker, och att Spanska Ridskolans viktigaste resurs – fantastiskt fint tränade hästar av superba ryttare, inte längre finns kvar. Hausberger krävde Hudlers avgång, och att ett nytt system för utbildningen skapades.

Den som fick gå blev Hausberger själv, och nu menar många att Spanska Ridskolan håller på att självdö, när pengar och att det ska gå snabbt går före hästar och konst. För nu finns inga klassiska beridare som gått den långa vägen kvar alls. Så kanske är det Spanska Ridskolan som drog det kortaste strået, och världsdressyren och synen på hästar det långa?

Vi kan väl hoppas det! Som tur är hade Andreas Hausberger nämligen redan långt innan avskedandet andra uppdrag vid sidan, uppdrag han idag har som heltidsjobb istället. Redan 2015 tränade han Jessica von Bredow-Werndl, Benjamin Werndl, Sönke Rothenberger, Saneke Rothenberger and Semmieke Rothenberger, där Jessica kanske är den allra mest kända av dem. Hon är också en av de få som inte anses ”trycka” ihop sina hästar i dressyren. Inte alls faktiskt. Och hon vinner. Och vinner. Och vinner.

Bara för några dagar sedan så kom det ut en liten videosnutt på facebookgruppen ”Equestrians – it’s time to act!”, en grupp som verkligen rekommenderas om man är intresserad av bättre ridning – för hästarnas skull. Länken hittar du här: https://www.facebook.com/reel/389800653416534 (gick inte att bädda in av någon anledning?). En fantastisk piaff på en offentlig träning – allt annat än ihopknycklad trampar hästen Dalera under sig med bakbenen och dansar. Dalera ser ju till och med vilken väg hon ska ta på ridbanan! 😀

Så kommer det att bli så att den klassiska ridkonsten nu, tack vare Hausberger, kommer att ta klivet från Spanska Ridskolan till dressyrarenorna runt om i världen? Vi kan väl hoppas det. Hausberger är för närvarande den mest uppenbara länken mellan Podhajsky och dagens ryttare – och Podhajskys ideal och träningstänk är klart att föredra framför dagens genvägar. För hästarnas skull. Jag vet vem jag hejar på som 17 att vinna OS-dressyren i Paris i sommar i alla fall.

Länkar med mer läsning för dig som blir nyfiken på att veta mer:

Här har du en mycket intressant podd där Andreas Hausberger är i fokus: https://poddtoppen.se/podcast/1354890095/the-horse-podcast/andreas-hausberger-chief-rider-the-spanish-riding-school-vienna

Horse and Hound skriver om ett upprop som skedde strax efter Hausbergers avskedande där allmänheten kräver förändring inom Spanska Ridskolan för att den inte ska dö ut.

Horse Folk Magasin om hur kunskapen försvann i Spanska Ridskolan.

Kyliga lifehacks för hästhållare
av

Kyliga lifehacks för hästhållare

Så var vi där igen. Där jag inte vill vara. I den extrema kylan, mörkret och i snödrivorna. Just idag skiner solen och det är bara ett par grader kallt. Vackert så det förslår och jag kan slappna av en stund – tills nästa köldknäpp dyker upp igen. Vädergudarna (det vill säga meteorologerna) påstår att det kommer redan nästa vecka. Så det är bara att ladda om.

Det må vara vackert. Men för mig ger kylan och snön mest merjobb. Är det inte snöfall som måste plogas bort, så är det kyla som gör att man får fullt upp.

Jag överdriver inte när jag säger att jag inte är en vintermänniska. Jag skulle kanske kunnat vara, om jag var som andra. Det vill säga bodde bekvämt där någon annan står för plogandet, skottandet, saltandet, att ledningar och hus inte fryser sönder och att djur klarar sig bäst de kan eller är små nog att gosa in i soffan under en filt när det är under -15 grader. För att sedan ge sig ut i ett par preparerade skidspår en timme eller så, och sedan åka hem till värme och lugnet.

Men nu gör jag inte det och jag har det inte så. Jag ansvarar för allt på gården och inget är så skört som en gård när det är bistert kallt. Vintertid betyder mertid för jobb alla dagar i veckan. Jobb, jobb, jobb. – 27 grader, flera dagar i sträck är inte att leka med. En natt går, men när det är flera nätter måste man ha sina lifehacks i ordning för att det ska fungera. Och med 25 år som stretande hästhållare, även när jag tycker förhållandena är vidriga (som under vintern), vet jag vad som krävs. Även om jag lär mig nya saker hela tiden.

Hinkarna tål inte -27. Bara att kasta.

För det är ju rent magiskt vad nya saker som kan gå sönder och streta och fela när det är just kallt som bara den. En riktigt störande grej den här gången var att foderhinkarna inte klarar -27. De där okrossbara prylarna man betalar skjortan för sprack. En dyr läxa – som det mesta när det kommer till lärdomar om vad kylan kan ställa till med.

Men för att återgå till ämnet. Lite tips på lifehacks när kylan biter tag i gård och djur. Det allra viktigaste är att förbereda sig. Det är inte läge att inte ha tid, att inte ha laddat upp med foder, sett till att det finns vatten tillgängligt eller att inte ha koll när det är kallt som bara den. Händer en olycka händer det fort – såväl gård som djur blir sköra när det är riktigt kallt. Sedan lär man sig med åren, vad som verkligen är bra att ha och bra att göra för att få det att funka.

Det gamla mjölkrummet har varmluftspump och hålls varmt och gott under vintern. Perfekt ställe för allt som inte får frysa, och för katternas mat och sovplats.
  1. ”Godisvatten” går åt i mängder och jag ger det flera gånger per dag. Det är egentligen lucern/höpellets/müsli som är rejält uppblött, rent av ”vattnigt” och ljummet. Det är ett måste för en häst att få i sig tillräckligt med energi och vätska när det är riktigt kallt. Fri tillgång på hö och vatten är givet, men godisvattnet hjälper definitivt till. Det går åt en del pellets, så det gäller att bunkra upp ordentligt. Det är det värt. Och när jag ger det ser jag hur de mår – om de är väldigt hungriga, kanske kalla eller om det är något annat fel. Men ställ för Guds skull inte ut okrossbara, dyra, hinkar i hagen. Det överlever inte hinkarna. Ny läxa.
  2. Mina lösdriftsdjur får komma in i stallet minst 5 timmar per dygn, men oftast längre, när det är riktigt kallt. De kan då vila ordentligt, jag får en bra insyn i hur de mår, och de håller stallet varmt. Blir ett djur sjukt behövs ett varmt stall och vattnet hålls igång tack vare hästarnas värme. Jag checkar också djuren väldigt ofta så att ingen börjar må dåligt, liksom att de har fräscht vatten och fri tillgång till mat precis hela tiden. Tidigare fick jag fylla på vatten för jämnan, men med värmekar för vattnet slipper man det. Det är tur det. Det finns en del annat att göra.
  3. Att ha hästar inne hela tiden innebär mockning hela tiden. Och här får man inte vara lat – töm skottkärran direkt! Annars fryser allt fast och du får stå och hacka bort torv, spån och bajskluttar. inte att rekommendera i -27 grader.
  4. Undvik torv vintertid. Det fryser fast och blir som en kaka, om man nu ens lyckas dela på en bal så att det över huvud taget funkar som strö. En blandning mellan torv och annat strö kan funka.
  5. Bästa kompisen är en hårtork. Många har skrattat över att jag har en hårtork – men att den hänger i stallet. Föga anar de att det är där den gör bäst nytta – för att värma rör och kranar när så behövs.
  6. Lägg in slangar och kopplingar i ett väl uppvärmt rum. Då slipper du gå med hinkar.
  7. Ha en plan. Genom att just vara förberedd genom att ha ströat ordentligt, se till att det finns foder lättillgängligt, ha elslingor runt alla rör som kan frysa och fokusera på att hålla varmt (stänga alla dörrar, ha en plan över hur man ska göra saker så man kan springa så lite som möjligt genom dörrarna så att man inte släpper ut värme ur stall och sadelkammare) gör att det går att fokusera på det viktigaste – att hästarna mår bra.
  8. Sov ordentligt och mys emellanåt. Att ha ett gäng hästar att ansvara för när det är kallt ger en viss gnagande oro. ”Har jag glömt något”, ”hoppas de mår bra nu i kylan”, etc etc tär på orken och gör en trött. Tyvärr blir det inte bättre av erfarenhet- man vet hur fort det kan gå, och har varit med förr, vilket inte alltid är en fördel.
av

Urusla arbetsvillkor inom hästbranschen

Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.

Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.

Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.

I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?

Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .

Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.

Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).

Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.