Det behövs mer civilkurage – inte mindre

Det är svårt att sticka ut nosen för att påtala djurskyddsproblem inom ridsporten i synnerhet och hästeriet i allmänhet. Jag har mött det, och många, många med mig. Det finns ingen som tackar en för att man vågar ifrågasätta ridsätt, tränare eller hästhållningssystem eller andra avarter inom hästnäringen. Snarare tvärtom. Man blir gärna betraktad som en kuf, någon som borde hålla klaffen för man rider ju själv inte ens hälften så bra (räknat i prisrosetter då – vilket tydligen är ett bra mått på sånt som handlar om djurskydd?).

Tro mig – det har inte varit lätt de gånger jag bett ”tränare” (om de nu borde kallas så), kliva av min livrädda häst för att de ridit så illa. Personer med fina namn och många rosetter. Inte sjutton var det roligt eller trevligt eller enkelt att göra detta. Jag fick utstå mycket. Och jag minns varje gång som en evinnerlig plåga. Varför i hela friden lät jag denna idiot rida min häst? Stackars häst. Skammen över att inte ha stoppat i tid, inte förstått, utan trott och hoppats och stått där och velat ett tag och försökt få det till att det inte kanske var så illa ändå. Men det var det ju. Flera gånger. Den unga dam som var på ”uppåtgående” (fortfarande aktiv med hästar) -som sågade min fina alexander i munnen i halten så illa och höll på så i mitt tycke i en evighet, och så att hästen såg helt vimmelkantig ut efteråt. Hon fick upplysningen om att om hon inte red bättre än så kunde hon lika gärna låta bli (ha – den var faktiskt bra den kommentaren. Den var jag nöjd med redan då, sisådär 22 år sedan). Han den fina barockkillen som skulle visa sina principer och hur det fungerade med denna typ av ridning, men som efter fem minuters total ridkollaps kallade min häst oridbar och tackade hästen genom att rycka det hårdaste munrapp jag sett någon gång och sedan ha mage att fråga efter ett spö (red min häst precis innan och satt och tränade byten på serpentiner i goda ro med min fina välutbildade häst). Svaret på frågan var: tack det räcker nu.

Så arg blev han att han lämnade såväl sina elever som mig själva i ridhuset och försvann som en avlöning. Jag ropade efter honom om han skulle ha betalt men han viftade bara på handen. Hästen var så upprörd att jag knappt kunde hålla hästen kvar i ridhuset. Han skulle bara hem. Så jag bad tjejerna som var kvar att öppna portarna och vi satte av i full galopp hela vägen hem ett par kilometer bort. Utan att passera gå. Sedan dess får jag en citronmin varje gång den lallaren nämns vid namn. Sicken dåre.

Men många tycker om dessa tränare. Kanske beter de sig bättre med andra ekipage. Eller så orkar de bara inte se, och hittar ursäkter för att det är så hårt, så orättvist och så illa. Eller så i värsta fall tror de att det ska vara så. För hästar är ju tunga och stora, så vanlig enkel inlärningsteori biter inte på dem. Eller? (såklart det gör! Funkar på späckhuggare, människor och höns likväl!). Jag hoppas dock att det beror på det förstnämnda, men jag tror det inte riktigt.

Bara för att hästar är tunga så är det tydligen ok att slå dem och sparka dem, jaga dem och straffa dem (ofta för något de inte förstått eller kan utföra). Om och om igen. Eller rycka dem i munnen. För att vi ska få som vi vill. Det är någonstans fortfarande det normala. Och de som avslöjar kejsarens nya kläder, de som inte lever kvar i illusioner från medeltiden om att djur inte har känslor, blir fortfarande ifrågasatta.

För trots att vi i samhället pratar så vackert om att våga påtala brister som leder till att människor och djur far illa, och har tydliga lagar som reglerar att vi inte får göra något djur illa i något läge, är det få som klappar den på axeln som verkligen vågar och orkar gå emot strömmen. Snarare tvärtom. I fler debatter än en på nätet, liksom i stallarna har jag själv sett och hört och ibland även upplevt att man blir totalt utfryst. Gång på gång. Det finns inget att vinna på att stå upp på hästarnas eller de andra djurens sida. Det finns egentligen bara en kamp, om att få sin berättelse hörd och dessutom trodd. Vilket ingen – som inte verkligen vill höra och se – kommer att göra. För det är väl bekvämast så. Att skjuta budbäraren istället för att våga se, och inse. Det är lätt att trycka ner och inte vilja förstå – och genom att folk gör så, lär de också alla de som skulle vilja stå upp för djuren att hålla käften. Det är svårt att stå upp för djurskydd i praktiken, inte bara på pappret.

Ändå ber jag er att göra detta.

För ingen häst kan tala om sin smärta och anmäla den. Ingen häst kan skydda sig själv från att bli utsatt för vanvård, skitridning, orättvisa straff eller ömmande sadlar. De är offren, tysta och lidande. Men vi människor kan. Och om det är något vi borde vara satta till jorden för att göra är det just att skydda de som inte kan skydda sig själva. För att vi har en röst. Vi har makt. Vi har möjligheten. Och med möjligheter kommer också skyldigheter.

Våga ifrågasätta, våga tänka själv. Våga reagera och våga agera. Hästvärlden är hierarkisk som sjutton. Den med flest rosetter, rätt kön och gärna utomlands ifrån – hans (oftast) åsikt väger tyngst, och det han gör kan aldrig kritiseras. Men gör det ändå. För det är precis där det behövs. Vanor och attityder rinner ner uppifrån.

Schysst ridning är schysst ridning om än i slitna ridbyxor på en leråker i Glimmingehus. Och skitridning är skitridning om än i flashiga ridhus genomförda av personer med tonvis med medaljer runt halsen. Och den som kan skydda just din häst – det är du. Du kan också skydda andras hästar – särskilt på ridskolor och dylikt. Köp aldrig att en häst ska korringeringsridas (sånt är bara trams – det finns inlärning och att lära om och det senare tar dubbelt så lång tid som det förstnämnda), och att hästar är tuffa och hårda och därför måste bemötas sådan. Googla då lite etologisk forskning och du kommer snabbt få många argument om det motsatta. Detsamma gäller att man måste vara chef och bestämma – dvs dominansteorin. Död sedan länge inom forskarkretsar, aktiv som sjutton bland ”beridare” och ”tränare”.

Du kommer inte att bli populär. Du kommer inte att få fler vänner (jo några – alla vi som verkar åt samma håll). Du kommer inte att komma i gräddfilen. Däremot kommer varje person som står upp emot djurskyddsbrott att kunna skapa en våg och en trend – så att färre och färre djur far illa. Du kan dessutom om du har en egen häst alltid alltid skydda din egen – det är din uppgift som hästägare. Och kanske får du över en till på hästälskarnas sida, de som tar hästens parti. Och då blir vi än starkare. Framför allt kommer du sova gott om natten.

 

Annonser

Med väl tränade hästar undviks total katastrof

Alla har vi väl sett Clydesdalehästarna – de där fantastiska djuren som är i Budweiserreklamen som sprids som löpeldar i Facebook. Om inte så har du en här:

Dessa hästar finns såklart i verkligheten också och reser land och rike runt och visar upp sig. En mäktig syn. Ibland går det dock inte alls som det ska. Även den mest vältränade häst kan snubbla, och i klippet nedan går det rent utsagt åt helvete för en av mittenhästarna. Med tanke på att de är tätt placerade och många och fast i seldonen, blir det snabbt bara en hel hög med Clydesdales framför vagnen. Usch vilken syn! Otränade hästar hade ofelbart fått panik och dödat varandra i kampen om att komma loss. Men se – det är inte alls vad som händer. Hästarna lugnar snabbt ner sig och litar fullkomligt på att personalen snabbt och flinkt får bort dem ifrån trasslet. Det här är ingen tur – det här är ren och skär korrekt träning av hästar som förväntas klara av att dra en sådan här vagn och vara med i ett spann av den här kalibern. De tunga och alerta hästarna är uppenbarligen väl förberedda för att något sådant här kan hända – och de som tränat hästarna har vetat exakt hur de ska träna inför olyckor av det här slaget. Så allt går som tur var väl. Mest skärrade blir nog de på läktaren, och vi som ser videon. Det går att förbereda sig för mycket, och undvika katastrof även vid olyckor (inte alla, men en hel del).

 

Hästar kan slå tillbaka

 

 

Enligt etologerna är en stor del av risken med att hantera hästar det vi göra själva i träningen. Med dålig kunskap om inlärningsteori, om hur hästar egentligen fungerar och med en bas i myter om att ”man måste ta kommandot och bestämma till varje pris”, ”hästen ska lyda” och genom att ha dålig självkontroll och vara oklar i vad man ber om och till råga på allt ställa hästen tills vars för vår egen brist på kunskap och förmåga att läsa av situationen kan leda till farliga situationer för såväl häst som människa (förutom att man ger hästen ett onödigt lidande).

Ett pressat flyktdjur, som inte kommer undan någon som i deras uppfattning plågar dem utan eller är tillräckligt orättvisa (jo – jag envisas – hästar vet vad rättvisa är!) kan välja mellan tre saker – att stänga av och ”dö inombords”, desperat försöka kasta sig därifrån till varje pris eller – att slå tillbaka. Här är ett tydligt exempel på det senare.

En häst som var min bästa vän

Denna bild kom idag upp i mitt flöde – delad av en själsfrände till mig. Oj vad det högg i hjärtat när jag såg denna vackra bild. Vill gärna skriva ett inlägg om vad jag tänkte när jag såg den (jag har lagt in egna bilder här, på den sista tiden som alex var hos mig):

alexohelena

alexaihagen

Ett och ett halvt år har gått sedan du vandrade över regnbågsbron. Du var min absoluta favorit, min finaste eldfux – du som förändrade så mycket i mitt liv och som fick mig att förstå så mycket om mig själv och om hästar som väsen.
Tänk vad du har bidragit med till alla som kommit efter dig här på gården och till alla som velat lyssna på vad du via mig har förmedlat – att hästar är unika individer med en varm själ och ett vackert hjärta, att med samarbete kommer vi längre och att om vi lyssnar så får vi tusenfalt tillbaka! ❤
Du fattas mig enormt mycket, men jag vet också att vi – både du och jag – hade tur i livet ändå. I 22 år fick vi vandra tillsammans, och varje dag var en sann glädje och ditt arv är något jag alltid kommer föra vidare. ❤

En läroprocess

Den här lille killen och hans häst Ed, har under några år varit en riktig hit i sociala medier. Det är mest den sista videon jag delar här som fått uppmärksamhet, och många har undrat över den. Men det föräldrarna vill visa är att de haft en underbar läromästare till ponny för sin son Ed – och de två har lärt varandra mycket. De har haft skoj ihop och om man ser till den största delen har allt varit toppen. I den här videon visas en liten underbar kille med sin lilla fina häst – och det är stor kärlek och massor av skoj! Så härliga! ❤ :

 

Men det är ju klart -fler tittar på felen. Och visst fanken blir det fel när vi rider. Och det vi publicerar är oftast det som blir rätt – såklart. Vi vill synas i vacker dager. Nu kanske jag inte haft en häst som hittar på fullt så mycket som Ed. Men jag har nog heller inte ryttarens fantastiska tålamod med allt som ibland går knas, så det är väl tur det. här är när det går lite mindre bra. Och betänk att killen är 6 år! Men hans tålamod och kärlek till hästen gav också alla fantastiska stunder – om han inte haft det hade det nog mest sett ut så här, men det gjorde det ju verkligen inte:

 

Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).