Är det verkligen med hästarnas bästa i fokus? — Kajsa Boström Dressyr

Hästarnas välfärd… Hästar ska gå i hagen, helst alltid och de ska ha stora ytor att röra sig fritt på. De ska ha boxar eller lösdrift att gå i när de behöver tak över huvudet. De ska ha mat många gånger per dygn, helst fri tillgång. De ska ha tillgång till rent vatten helst hela […]

via Är det verkligen med hästarnas bästa i fokus? — Kajsa Boström Dressyr

Annonser

Stor hjälper liten

Så har Moa kommit in i våra liv. Och med vilken fart hon har gjort det då! Modig, tuff och vansinnigt söt charmar hon allt och alla som kommer i hennes väg. Den något äldre Manne funderade ett tag på vad det var som kommit in i huset. Men det tog inte många minuter innan han förstod att det var en liten busa, och med sådana får man vara lite varsam och lotsa Moa till hur det funkar på det här stället. Allt är ju nytt och spännande.

moaförstadagen

Och så har de hittat en gemensam nämnare – Dragkamp – såklart! Mannes favorit!

Det är således bråda tider i huset. Moa är som en liten virvelvind när hon är vaken och på bus, men ack så rar och snäll. Och inte varar forsandet så länge – så vi får alla lite återhämtning med jämna mellanrum. Ska man växa ett kilo i veckan så gäller det att sova ordentligt. Det är ju den tiden kroppen har för att just växa och gro.

Det mest fascinerande är nog ändå hur snabbt de lär sig. Om man är varsam och visar vad som är roligt och bra. Det är ju alltid en fundering det där – hur man bäst gör. Men för mig är det vansinnigt enkelt. Man ger kärlek, mer kärlek och ännu lite till. Så kommer ”folkvettet” av sig själv. Om man dessutom lär sig att läsa av hennes behov så går det mesta som en dans. Hon är redan superduktig på att säga till när hon vill ut och kissa, när hon är trött och behöver sova. Och jag lyssnar in så vi lär oss varandra. För om jag lyssnar, lyssnar också hon. Vi ska ju leva hela hennes liv ihop. Och jag vet att hon är en del av mitt liv, men att vi är hela hennes…. ❤

Än så länge, handlar livet mest om små stilla promenader. VI har redan hunnit hälsa lite på hästarna. De är lite läskiga (bra! hon har självbevarelsedrift!) då de är stora och luktar konstigt. Men snart kommer det ebba ut och hon kommer bli en sådan där härlig vakthund, familjehund och kompis som alla de andra fantastiska schäfrar som bott här har varit.

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

Relationer

Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?

Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.

Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.

Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.

Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.

Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.

I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?

Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.

Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.

 

 

 

 

Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?

De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.

Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.

20171112_094157-animation

Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin.  ❤

 

 

Hästen och miljön

Kanske ska avslöja det ändå – jag håller ju på att skriva en bok om det där med att hålla hästar. Jag kommer återkomma (mycket!) om det – men jag fick en väldigt bra fråga angående det – det handlar om hästen och miljön. Hur är det egentligen – vilka miljöbovar har vi att tampas med vi som håller häst(ar)?

Det blir nog en hel del om man tänker efter. En del kan vi inte hjälpa, en del kan vi påverka, även om vi kanske inte gör. Här är några funderingar kring detta. Har du fler? Återkoppla då gärna! 😀

  1. Strö och gödsel. Vi köper bara svenska produkter för strö. Det gör kanske de flesta, för det är det som är lättast att få tag på. Mer än så – vi köper lokal halm och lokalt spån. På vintern har vi pellets, då det är drygare och lättare att få till som en bra bädd. Då går det åt mindre. Vårt gödsel bildar en klassisk gödselstack på godkänd platta. Här mår snokarna utmärkt! De är annars utrotningshotade. När vi har fyllt hela plattan så kommer vi sprida ut det på egna marker så det blir god näring åt nytt hö – till våra egna hästar.
  2. Foder. Vi har lokalt hö. Enbart. Över hälften kommer från egna marken som vi ser utanför hagarna. Vi köper bara svenska tillskottsfoder – i den mån vi behöver. Jag tror vi överkonsumerar poppiga produkter från andra länders åkrar, bara för att vi tror de ska vara bättre. Det tror inte jag de är. Jag tror dessutom det är ett stort problem att vi stoppar i hästarna så mycket konstiga saker vi egentligen inte vet vad det är för något. Kan du säga vad det du ger hästen egentligen innehåller? Jag kan! 😀 Den där jäkla plasten på silagebalarna och som omger visst foder (även det som är ”Papper” innehåller mängder med plast) gör mig fullkomligt vansinnig. Skulle kunna tänka mig att kunna ta återvinningsbara emballage för tillskottsfodret. Varför finns inte det? Ensilaget är besvärligare – men plasten återvinns i alla fall för det mesta.
  3. Sadlar, träns och selar. Det här är en riktigt bov i dramat om vi inte är försiktiga. Det läder som används – var kommer det ifrån egentligen? Och har vi inte mer än vi behöver ändå, och kör på slit och släng i stallarna? Det ska vara nytt och fräscht hela tiden. Det finns få ting som kan vara så miljövidriga som läderprodukter – såväl djurhållning som bearbetning av just läder är en källa till ett enormt elände för djur, natur och oss människor. I mindre nogräknade verksamheter kan det här ställa till med ordentligt med skada. Varför är inte lädret ursprungsmärkt, och vilka alternativ finns? Vi tröstar oss med att vi har samma träns sedna tjugo år tillbaka, med några få undantag. Sadlarna är av hög kvalitet och flera av dem köpta begagnade. Vi vårdar dem ordentligt och är noga med att inte köpa på oss mer än vi behöver.
  4. Resor till och från stallarna. Ja herregud! Det här är eländigt. Vi måste ta bilen många av oss för att nå stallet. Det gäller även de som rider på ridskola. Det är ju itne klokt egentligen. Varför går inte bussarna till stallen – som av djurskyddsskäl ofta måste ligga en bit bort från stan (även av allergiskäl). Hmmmm. Vad ska vi skylla det på? Jag tror jag vet, eller rättare sagt vet att jag vet. Så nu får ni alla pusha på era lokala politiker och se till att bussen går till stallet! Basta! Vi ska inte behöva betala skjortan för att kommat till stallet. Inte naturen heller – för vi blir ofrivilliga miljöbovar bara för att vi gillar djur!
  5. Konsumtionen i allmänhet. Det är makalöst vad schabrak, täcken och andra prylar folk köper till sina hästar. De byter ut innan något är trasigt för att det är ”fel” färg, fel form eller bara för att det är för ”gammalt”. Jag är glad att jag kommit ifrån det här – på riktigt. Vi byter ut när det behövs. Försöker laga så gott vi kan (jag är urusel, eller än mer än så på att sy tyvärr, men försöker fixa ändå), och ser hellre att det är helt och rent än poppigt och ”snyggt”. Det är hästarna som är snygga, inget schabrak i världen kan få dem snyggare än vad de redan är…..

Som ni märker – det finns mycket att göra för att hålla miljöbelastningen nere. Vi här på gården kan i alla fall skryta med att vi är landskapsvårdare samtidigt – vi håller betesmarker där djur betat sedan åtminstone 1500-talet öppna. PÅ det sättet hjälper vi till att säkra upp mångfald då gamla hagmarker är hemvist åt en mängd olika växter och djur. Och det gör vi så gärna – för vi älskar när tranorna, svalorna, tofsviporna, morkullorna och alla deras andra fågelkompisar samt snokarna kommer för det betyder att våren är här på riktigt, vi njuter av att se alla de fantastiska blommor och växter som finns i vår natur  och vi vet att mångfald ger stabilitet i naturen.

 

Vackert är det i alla fall

Det är tungt med allt vatten och foder, att behöva mocka om och om och om igen för att allt ska vara mysigt för hästarna. Tvätta täcken, släpa pellets in i stallet i halvmeter snö, kämpa med halmbalar som frusit fast och ploga, ploga och åter ploga. Jag blir ju än sneare i kroppen än jag redan varit. Särskilt av mockningen. Har man hållit på med det varenda dag i över 25 år sätter det sina spår. Och inser dessutom att jag kämpar runt med en skottkärra som jag ärvde år 2004. Den håller än. Det är kvalitet det. Men jag har två andra – behövde bara nya däck. Så nu är de beställda i alla fall.

Men det är ju så löjligt vackert……

Det väger upp en hel del – även om jag tycker det är minst lika vackert, och bra mycket härligare när det är vår! Det ser kanske lite skitigare ut, snön gör allt rent och klart och ljust. Men å andra sidan är det bra mycket lättare att gå och solen värmer sådär vansinnigt skönt just på våren. Och ljuset kommer tillbaka – det som är viktigast av allt. Solen!

20180428_1113213309558771248029836.jpg

Hästarna också verkar det som…..

 

Kamp i snön

Ja nu vart det minsann täcken på! Precis som jag kommit fram till att det räckte med snö och sportlovsäder så sätter snöandet igång på allvar. Nu har vi över en halvmeter snö här – mycket av det kom i natt. På tvären i blåsten. Så föll temperaturen på det.

Det var bara till att pulsa omkring i snöyran på morgonen för att se till att alla hästar fick ordentligt med mat och vatten. Och vara tacksam för förberedelserna – täcken på. Alla hästar fick för säkerhets skull också vara inne en stund igår för att vara starka och pigga för utevistelse i snöväder.

Det blir lite lustiga mönster på hästar som rör sig mycket när de har täcken på. Men bra att det finns täcken när det behövs!

Efter frukost får man komma in i myset. Lovar! ❤ Alla hästar kommer in en sväng i stallet idag – för att få det där lilla extra som var och en kan behöva en sådan här dag. Det uppskattas!

Lustigt. Trots väder och vind och att hästarna är hungriga som bara den sker ingen maktkamp om maten. Såta vänner är såta vänner- även när det blåster kallt. Hur var det nu med all den där aggressionen vi människor är så måna om att upptäcka hos hästarna? Varför ser vi inte den enorma vänskapen lika tydligt? (man ser det man letar efter antar jag vilket får mig att undra varför vi letar så efter fel och brister när 99,9 % a det hästar gör är helt fenomenalt gulligt, snällt, vänskapligt och socialt).

Själv passade jag på att i vanlig ordning pussa och gosa på var och en -försäkra mig om att deras blick är klar, att det inte finns ett spår av ”painface”, att täckena satt som de ska och att ingen var blöt och trött. #welovehorses

Sedan blev det ny halmbal i lösdriften så att de har att pilla på. I vanlig ordning blev det stort partaj och hej hopp och studs när balen ställdes in. Och ska vi se det på den positiva sidan får hsätarna kondisträning av sig själva idag – i en halvmeter snö vandrade de till slut iväg mot andra änden av hagen – många hundra meter bort, för att se om de kan hitta en god gran att tugga på. För att komma i full fart när jag ropar in dem igen – för stallmyset.