Tänk att min ”fjöstrav” är något bra! :-D

Flera av mina hästar blir ytterst obalanserade och spända om jag från början av passet ber om att de ska gasa på i traven (eller skritten med för den delen). Jag har då utvecklat en tanke om att det inte spelar någon som helst roll om de går i ett väldigt lugnt tempo – jag har tänkt att spänningar inte är roliga och att vi får prioritera balansen och avspändheten istället. Jag rider medvetet väldigt långsamt utifrån denna tankegång – ännu långsammare än vad hästarna vill gå. Och se jag gillar idén och jag tycker det funkar. Plötsligt hamnar hästarna i en mjuk balans och farten kommer lixom av sig själv. En ganska häftig känsla – för den fart och energi jag får när jag ber om det efter att ha ridit fram i min fjöstrav känns många gånger kraftfullare, mer rakriktad och inte minst mer avslappnad än den när jag med alla medel ridit igång hästen med för mycket fart.

Jag kallar den här traven jag rider fram i själv för fjöstrav, även om jag tänker mycket energi i det låga tempot (utan att pressa, utan snarare att tänka sig att man är lätt som en fjäder som hänger med upp, upp, upp. ). Jag diggar den. Och det bästa av allt – jag verkar inte vara ensam.

När jag var på en Heuschmannclinic i våras fick jag ett mycket finare namn på min fjöstrav. Helt plötsligt sa han glatt – ”Podhajskytrav”. Han satt då på en häst och red glatt vidare. Jag frågade några intill mig i publiken om vad han menat men de såg mest frågande ut, och verkade inte veta riktigt vad han hade sagt alls.

Nu råkar jag ju veta vem Podhajsky är – mannen som under WWII räddade spanska ridskolan och som är en guru inom dressyren – hans små fina böcker (varav en ni kan hitta i sin helhet på nätet genom att söka på den här sidan – leta efter Podhajsky så dyker den upp) är mycket lärorika och intressanta. Men vad för trav Heuschmann pratade om det var jag mindre säker på. Långsamt verkade det gå i alla fall – så jag började fundera på om det inte var min fjöstrav han var ute efter? Och visst var det det!

I somras hittade en av eleverna en text i Podhajskys bok som precis skrev det jag var ute efter. Och nu hittar jag på nätet en artikel i eminenta Dressage Today där Heuschmann (som är expert på biomekanik) skrev om de svårigheter som uppstår om man enbart tränar hästar att gå fram, fram, fram hela tiden – och att man då enbart jobbar med några av de stora muskelgrupperna och missar de så viktiga småmusklerna som kan styra HUR något görs. Så hans tips var att gå ner i tempo och rida – jag just det – Podhajskytrav (aka min fjöstrav). Detta för att då slappnar de större musklerna av (om det görs rätt) och hästen blir lång och låg och då kan mindre muskler komma till jobb, mindre men minst lika viktiga muskler.

Läs gärna resten av artikeln också – den handlar om hur man får hästen till lösgjordhet, aktiverar muskler i allmänhet och massor med praktiska tips. Lärorikt så det förslår.

 

 

Annonser

Kvällsbetraktelse

Det har varit bråda dagar. Läger både här och där, för äldre och för yngre, i stad och på land. Långa dagar med ridning, men inte minst med diskussioner om hästar och deras väsen. Ja – de är väsen – så lika oss, men ändå så olika. Hästar är inte minst själar som inte har någon tid att passa, och som därför inte riktigt passar in i en stressad värld där tid är det viktigaste vi vet. Vi människor, menar jag då. Så det har varit en ynnest att ha folk på gården som ridit – här har vi vår egen tid. Vi kallar det Lövslättentid. Och vi diskuterar, skrattar och är klara precis när vi är klara. För att hästarna är nöjda, för att vi gjort vårt steg för steg. Inte för att klockan säger så.

Så står jag efter en sådan alldeles perfekt dag full av klokheter utanför huset på kvällen. Nu kommer mörkret igen. Långsamt men väldigt väldigt säkert. Jag står där och andas och njuter av den tystnad som omger oss och så hör jag en gnäggning. I hagen bortom vägen ser jag en ensam häst titta mot skogen. En gnäggning till. Sedan alldeles stilla. Men hör jag inte hovtramp någonstans? Jovisst är det små bestämda hovtramp i skogen – de går mot ett särskilt mål. Tre hästar dyker upp ur buskagen, går ett varv runt den ensamma hästen som gnäggat in deras sällskap. Så försvinner de iväg bland träden – nu fyra till antalet –  och ut i mörkret. Bara jag står kvar. Hästar är ett sällsamt släkte – så fina mot varandra, så bra vänner, så lyhörda. Jag får låna deras vänskap då och då och det är en ynnest. En gåva.

 

Inte att, utan hur

För en dressyrnörd som jag är det inte så intressant om hästen gör en halt när vi begär det eller inte, inte heller en galoppfattning. För en dressyrnörd som jag blir det istället HUR som är det riktigt viktiga. För jag vill inte ha en häst som ”snällt” stannar trots att den är helt i obalans, som tappar bakbenen och som får all vikt på frambenen när den stannar och som jag får ta i tyglarna ordentligt för att stanna, inte heller en galoppfattning som innebär att hästen springer in i galoppen från en slängtrav. Vad ska jag med det till, liksom?

Att det går att stanna och att det går att mana på hästen i galopp, det är något som de flesta klarar av ganska snabbt. Konsten ligger i att kunna göra det i balans, mjukt och fint  och i samspel på ett sådant sätt att hästen kan ta i från bakbenen hela vägen fram till öronen utan att få en spänning i kroppen. Det är det som är dressyr för mig – att träna på HUR hästen arbetar under oss, inte bara ATT. Kanske därför jag aldrig pratar om lydnad hos hästen?

Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Vad är ett bra ridsystem?

Det finns en rad olika ridsystem där ute. Den som är uppmärksam märker det inte minst när man provar en ny tränare. Då kan det blir väldigt förvirrat, om tränaren och ryttaren har olika ridsystem. Det behöver i sig inte betyda att någon av dem – vare sig ryttare eller tränare – har ett sämre ridsystem än den andra, bara att det skiljer sig åt.

Ett ridsystem handlar om vilka knappar vi använder oss av för att få en viss effekt, eller få hästen att göra något. Inlärningsteoretiskt kan vi använda vilka knappar som helst för att få vilket resultat som helst – bara vi lär in vilka knappar som betyder vad. Hästen måste alltså förstå vad vi vill när vi ger en viss signal. Man kan tänka sig att knapparna är som ett tangentbord – där en knapp betyder en sak. Och vilket tangentbort man använder sig av beror på vilket språk man använder sig av. På engelska tangentbord har man inte åä och ö till exempel – så det är snarlikt men inte helt lika, medan det japanska är helt annorlunda vårt. Så kan man se på ridsystem också – de kan vara lika varandra men de kan också vara helt olika. Utan att för den skull skilja i kvalitet.

Det som avgör om ett ridsystem är bra eller inte är hur det lärs till hästen, hur hästen uppfattar ridsystemet och vad man kan använda det till. Enligt etologerna är ridsystem som är bra system som bygger på tio inlärningsprinciper:

  1. Hästen tränas utifrån dess kognitiva egenskaper och enligt etologisk kunskap. Hästar tänker inte som vi och beter sig inte som vi – och vi måste veta hur de tänker och hur de beter sig för att kunna lägga upp ett bra hanterintgs- och ridsystem om vi är måna om hästens välfärd
  2. Hästen tränas utifrån inlärningsteoretisk kunskap.
  3. Varje signal betyder en sak och bara en enda sak och hästen har lätt att förstå vilken signal som betyder vilket.
  4. Träningssystemet bygger på att hästen först kan göra någorlunda rätt för att sedan bli alltmer precis i sitt utförande. ”Försöka duger” i början.
  5. Signalsystemet är konsekvent och tydligt och hästen får en enda signal i taget – inte flera, särskilt viktigt är det att hästen aldrig får två motstridiga signaler på en och samma gång (t ex broms och gas).
  6. Det finns bara ett svar på en signal – aldrig flera.
  7. Träningssystemet är konsekvent – signalen ges alltid på samma sätt och på samma ställe på kroppen (om det är fysiskt).
  8. Hästen lär sig att självständigt bära sin kropp och att självständigt utföra rörelsenm tills annat anges. Signal ges INFÖR att göra något, inte hela tiden under själva utförandet (t ex konstant hålla i tygeln för att hålla hästens huvud på plats eller konstant drivning i en skänkelvikning tex.)
  9. Ridsystemet får inte trigga hästens flyktbeteende på något sätt.
  10. Ridsystemet kan visa på att hästen när den lär sig under systemet är avslappnad.

Mer om detta kan man läsa på denna sida.

Det finns en del ridsystem som uppvisar allt detta- och som därför av etologerna kan anses som ”hästvänliga”. Det finns tyvärr också massor med andra ridsystem som delvis eller inte alls lever upp till det här. Hur är ditt ridsystem? Jag vet hur mitt är och vi kämpar verkligen med varenda av denna punkter. Här hos oss är vi allt annat än perfekta och vi klantar oss lite då och då, men vi försöker i alla fall vårt allra bästa för att bygga vårt ridsystem på dessa grunder. Tycker vi kommit en bit på vägen i alla fall!

 

 

Ridläger för vuxna

Midsommarveckan innebar full rulle inne i stan – på Djurgården. Där håller jag numera varje år läger för vuxna – i år två stycken. Det blir intensiva dagar men otroligt roliga sådana.

För det är något visst med ridläger för vuxna. Det är som om alla deltagare blir lite som ”barn på nytt” – på det allra bästa sätt. Ridglädjen kommer tillbaka och det där med att få pyssla, rå om och ha en alldeles egen häst under flera dagar gör något väldigt gott med oss alla, oavsett ålder. Jag får lite flashbacks från förr, när jag själv var på ridläger varje sommar och varje sportlov. Men det är också en fin påminnelse om att det finns en sak som är viktigare än allt annat – glädjen att få vara med en häst, glädjen i att bli lite kompisar och att vara ett team. Den glädjen jag också finner i vardagen med mina egna hästar. Jag är väldigt ofta själv precis som den där ridlägereleven som aldrig kan få nog.

Så slutsatsen och min lärdom av detta läger? Hästar håller oss unga, låter glöden i våra själar brinna och väcker det som är det finaste hos oss alla – empatin, glädjen till livet och kärleken till andra. Det är det jag lär mig, och det känns viktigare än allt annat. Om vi kommer ihåg det så blir själva inlärandet av ridningens konst desto lättare och möjligheterna desto fler.

För det är ju det vi faktiskt tränar på under själva ridpassen- att få till den där fina kommunikationen mellan häst och människa så att vi tillsammans bildar ett ekipage. Men för det behövs en relation, en tillit till varandra och inte minst känslan av att det är kul att vara tillsammans.

Nu stundar många fler läger den här sommaren. Jag håller kvar tanken på att ”hästar är bäst” för oss människor och att det går att hitta den där underbara känslan av att vara med hästen och att hästen är med oss – mentalt såväl som fysiskt. Den tar jag med mig varenda dag. Och hästarna här på gården påminner mig ständigt om att det är precis så som vi ska vara – som ”barn” på ridläger. Det är då det blir som allra bäst.  ❤

 

Vad är dressyr?

Dressyr kan vara olika saker för olika personer. För vissa är det en sportgren som man tävlar i, för andra något som är grunden till all ridning. För vissa handlar det om lydnad och prestation, för andra handlar det om balans och harmoni. Ni som läser den här bloggen vet väl redan att det senare är det jag personligen strävar efter. Dels för att det är så mycket mer utvecklande för mig – jag lär mig så mycket med att försöka jobba ihop med individer (hästar) och att lotsa dem framåt och utvecklas. Jag gläds så mycket med varje litet framsteg och när hästen förstår- och ett ridpass i min värld är inte värd att ridas om det inte är så att jag känner att hästen har roligt och är intresserad under passet. Dels så är jag övertygad om att det är en träningsform som inte kränker dessa ädla djur – utan att de, om jag tränar rätt och riktigt, får mervärde de också av träningen. Jag kan ju bara gissa, för jag är ju inte häst, men är som de en individ med empatisk förmåga och har levt med hästarna länge, och jag tycker jag får en hel del kvitton på att de tycker det är lite kul att få hänga på, med tanke på hur de beter sig när jag är i närheten, när vi gör iordning och inte minst när vi möter dem i hagarna.

Jag läser en hel del på nätet, om vad andra ser som dressyr. Här har jag hittat vad en fd internationell domare med mångårig erfarenhet i branschen har för syn på dressyr. Gillar honom redan! 😀 DressageToday