Kris på SLU Uppsala

Man kan lugnt säga att det är problematiskt inom veterinärområdet i vårt land. Jag har ju tidigare skrivit om att man nu föreslår att det inte ska finnas jour vissa tider på dygnet för lantbrukets djur, något som påverkar oss alla med stordjur på landet – inklusive hästar. Vad gör man om det är akut och ingen hjälp finns att få? För smådjursägarna är tillvaron inte mycket enklare. Det råder veterinärbrist i hela landet vilket gör att man nästan får tvinga sig in till klinikerna (som är överfulla av djur som behöver hjälp) om det är akut. Jag har provat det och lyckats, men har också läst om folk som inte fått hjälp för sina djur i tid. Det här är illa och det behövs en rejäl satsning på veterinärutbildningen i landet, där fler veterinärer kan utbildas. Så det är riktigt illa nu när det också, till råga på allt, har blivit kris på SLU:s smådjursklinik i Uppsala.

SLU Uppsala är en knutpunkt inom veterinärmedicinen i landet. Här finns den enda utbildningen i hela landet för blivande veterinärer och på de kliniker som drivs här går veterinäreleverna för att få praktik och lära sig hur praktiskt veterinärarbete går till. Om klinikerna på SLU faller, faller också utbildningen, den enda i landet. Förutom detta skrämmande faktum är smådjurskliniken i Uppsala i sig en av de absolut bästa i landet. Det är en stor klinik dit många vänder sig för att få hjälp med sina djur, särskilt djur som har lite svårare diagnoser och som verkligen behöver experthjälp. Jag kan avslöja att jag själv åker dit för min hund – min schäfer Molly som inte bara har artros utan förändringar i ryggraden också. Utan veterinär Charlies hjälp på Ultuna, vet jag inte hur det hade gått. Molly hade ont, och nu med mycket god veterinärhjälp mår hon fint och är som en ny hund. Jag är evigt tacksam för detta.

Det var också min syster när hennes hund kollapsade en helg och de behövde hjälp på jourtid. Hunden blev bra igen tack vare suverän omvårdnad, men nu är jouren stängd på SLU, så inga hundar kan få hjälp där. Bara det är ett hårt slag mot djurägare och djur.

Men nu är det dessvärre en än värre kris på kliniken. Det har blivit så illa att hela 75 personer ur personalen har gått ut med ett upprop om att smådjurskliniken riskerar tappa all personal. Krisen har föranletts av att ekonomin varit i botten, ny ledning tagit vid (och tre av dessa chefer har nyligen dessutom hoppat av) och verksamheten har fått utstå mängder med förändringsarbeten, förändringsarbeten som mest lett till att personalen blir helt slutkörd. Nu orkar de snart inte längre. Det är för få i personalen och pengar har istället gått till konsulter som inte har kunskap om djursjukhus och hur de ska drivas. Problemen startade redan 2006 men nu har det gått så långt att hela verksamheten riskeras.

Det här är symtomatiskt för vår samtid. Managementkonsulter och administrativ personal kostar bra mycket mer än själva verksamheterna. Detsamma kan vi se inom regionernas områden – humansjukvården. Hur detta ska hålla är mer än vad jag begriper och något fundamentalt behöver ske i synen på hur man bedriver vård och utbildning (för människor såväl som djur) framöver och vi medborgare måste höja kraven på hur detta sköts. I det här fallet med SLU är det till syvende och sist staten i form av Jordbruksverket och Näringsdepartementet som är ansvariga, vilket snabbt gör det här till en politisk fråga.

Själva uppropet kan ni läsa på Svenska Dagbladet – här

Annons

Flera orosmoln för djurens väl och ve

Redan i slutet av sommaren funderade jag på vad inflationen och de sämre ekonomiska förutsättningarna vi vanligt folk möter skulle innebära för djurhållningen i ett inlägg. Det är dyrt att hålla djur, och något som kanske inte alltid prioriteras när man själv har svårt att betala räkningar, mat och boende. Problemet med att betala för djurvård började dock redan innan inflationssiffrorna stack i höjden. Prisökningarna på just vård för djur har varit anmärkningsvärda under ett tiotal år vilket också medfört att försäkringspremierna höjts. Detta trots att inflationen i övrigt tidigare var låg. Det anses bero på att risskapitalet, och med det avkastningskrav som därmed följer, tagit megasteg in på djurvårdsmarknaden i Sverige. Och nu har inflationen slagit till på redan mycket höga priser.

Min oro har varit befogad. Sedan mitt inlägg förra sommaren har jag inom nätverket hört alltfler oroväckande yttranden om djur som får avlivas då ägarna inte haft råd med behandling, djur som lämnas in till hund och kattstallar för omplacering och hundar som omplaceras billigt via Blocket och andra liknande sidor. Inom hästsporten vittnas om att det är svårt att sälja hästar och man kan tydligt se att priserna för ”vanliga” hästar är lägre, och att man till och med kan komma med bud för olika hästar som folk av en eller annan anledning behöver bli av med. Det har skrivits många artiklar om detta också.

Men det är inte förvånande. Lågkonjunktur och sämre förutsättningar för människor drabbar inte minst djuren. Det är helt klart. Och det här är ett jätteproblem, särskilt som många skaffade djur under coronatider, så det finns mer djur än någonsin. Vilket givetvis gör att fler än någonsin (vilka var det som skaffade djur under COVID-tiden? ) också inte längre mäktar med ansvaret och den ekonomiska bördan. Det här gör garanterat att fler djur far illa, inte minst hästar som är dyra att hålla och kräver stort ansvar och mycket jobb.

Men utan att så många uppmärksammat det har det inte minst hos hästägarna blossat upp ett nytt ”hot” mot djurskyddet. För även om du kan betala och har resurser, är det inte säkert att du i framtiden kommer kunna ge din häst den vård den behöver, i alla fall inte om det är under jourtid. Redan nu är problemen stora för den som söker vård för sin häst. Det råder förutom höga priser som vi redan tagit upp, också en rejäl veterinärbrist och många inom veterinäryrket mår dåligt av en dålig arbetsmiljö. Det har föranlett att man gjort en statlig utredning som funderat på hur djurskyddet ska fungera i praktiken framöver. Och det är ju bra att staten tar det här problemet på allvar.

Titeln på utredningen är  ”En hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur” . Det låter ju toppen. Och en hel del förslag i utredningen, som blev klar i november men som inte fått så mycket genomslag i media, är bra. Det gäller inte minst satsningen på att utbilda fler veterinärer. Men sedan verkar utredarna ibland ha glömt sin egen rubrik. För hur kan man annars förstå att förslaget om att ta bort nattjour för distriktsveterinärerna ska förstås? Det leder väl inte till en ”välfungerande hälso- och sjukvård för djur” i alla fall. Då finns ju ingen vård att få, hur mycket man än är beredd att betala.

Det betyder i praktiken, om detta förslag blir verklighet, att du som hästägare och inte har lyckan att någon privat verksamhet erbjuder jour som du kan få tag på, är hänvisad till en app-tjänst som ska hjälpa dig och djuret mellan klockan 23 och 06, om du inte hittar en veterinärstation som håller öppet och du kan köra in till klinik förstås. Hur appen hjäper dig att avliva en häst som brutit benet eller fått en hjärnblödning avslöjas inte, inte heller hur du ska lyckas lasta en häst med enorma kramper utan att få kramplösande av veterinär på plats.

Jag vet inte i vilket värld dessa utredare bor i. Att tro att det en frånvaro av jourverksamhet nattetid är en välfungerande vårdkedja skulle ju kunna vara skrattretande om det inte var så att man snabbt inser att djur kommer lida om så sker, liksom desperata djurägare. Jag hoppas verkligen inte att detta tankefel blir verklighet. Det skulle verkligen vara förskräckligt.

Hö eller silage, och hur fodrar man egentligen?

I många år jobbade vi järnet här på somrarna varje år för att fixa hö åt hästarna. Jösses vad vi slet. Vi fick hjälp med att slå och vända höet, men sedan var resten upp till oss. Vi balade och körde in kärra för kärra i den stora hölogen. Med över 10 hästar i stallet krävdes det stora mängder (50 ton) och varje bal vägde ca 10 kg och de skulle flyttas minst fyra gånger innan allt var klart. Balen kastades ut från balmaskinen in i en skrinda där alla balar stackades, för att sedan kastas av vid ingången till skullen och sedan lyftas upp i stora pyramider så att allt fick plats. Ja jösses. Mina armar såg ut som Karl Alfreds och för varje år var vi något färre personer som kämpade. Så då gick vi över till att blåsa upp höet med maskin istället. Det var något lättare men fortfarande så blev det väldigt många lyft och väldigt många gånger man fick lyfta höet.

Till slut tog orken slut. Vi fick hitta på något annat. Numera får det blir silagebalar. Nu slipper jag kampen på sommaren och kan stå och titta på när allt görs iordning. Och sedan slipper jag gå med vagnar och balar med hö till alla hästar hela tiden. De står ju på lösddrift så jag ställer helt enkelt ut en bal när den förra är slut med hjälp av traktorn. Vansinnigt smidigt. Och om jag räknar kostnaden för alla timmar jag själv slet med höet så blir det väldigt mycket billigare. Precis som det blir om man köper silage kontra om man köper hö. Hö är dyrt, och det har sin uppenbara anledning – tiden. Dessutom krävs väldigt mycket mer av vädret vid höskörd. Fem dagars uppehåll och torrt väder, till skillnad från silaget som klarar mycket sämre väder vid skörd och balning.

Nu har vi en ytterst duktig kille som rullar balarna så det är knappt någon som blir dålig. Tror det blev en förra året, men det var mitt fel då det gått hål på den när jag flyttade den utan att jag märkte det. Men jag kan sakna det där med hö. Det doftar så gott, isolerade bra på höskullen och kändes mer naturligt. Det höll sig bättre också, än vad balar kan göra. Och balar kan göra mig nervös, då man aldrig vet hur den kommer se ut när man öppnar den, hur hel och kompakt den än ser ut att vara. Ytterligare en grej som gjort mig nervös innan är det faktum att botulinum, listeria och andra konstiga saker kan gömma sig i silage, utan att man ser det. Ett tag var det mycket snack om att det kanske var silaget som fick flera hästar på vårkanten att utveckla wobblers disease.

Tack och lov har jag inte råkat ut för något sådant. Peppar, peppar. Vi är noga med hygienen och flyttar inte balarna mer än nödvändigt (när man flyttar balarna klämmer man ihop dem så att luften i balen trycks ut och ny luft pressas sedan in när man ställer ner den igen. Det förkortar livslängden på balen avsevärt). De flyttas en gång precis när skörden skett (inom 3 dagar ska det ske säger de bönder som kan det där, sedan ska balen silera ifred utan att luften byts ut) och sedan rakt ut i hagen eller utanför stallet där jag öppnar dem för att använda dem.

Sedan öppnar vi hela balen – bort med all plats och det där eländiga nätet. Och sedan får de stå på torr plats och om det är möjligt har jag foderhäck runt så att hästarna inte rör runt silaget så förbaskat. Det är inte alltid jag får loss de där foderhäckarna. Vintrarna nuförtiden är ju isiga som sjutton och det händer att de fryser fast. Men annars så är det smartast, för då blir det mindre spill. Jag förstår inte de där personerna som vågar har plats och nät kvar när de fodrar och bara öppnar upp en del av balen som hästarna sedan förväntas äta ur. I nätverket finns människor som förlorat sina hästar genom att de ätit av nätet som sedan lindats runt tarmar, och plast kan verkligen orsaka kolik. Tro inte på dem när de säger att hästar inte äter sådant. Det är inte sant.

Det händer att mina hästar är på rymmen. Ett par gånger har de också lyckats ta sig till uppställda silagebalar och själva öppnat dem. Då har jag varit nervös, och dessutom sett plast komma ut i bajshögarna. Så att riskera detta frivilligt rekommenderas verkligen inte och det händer att länsstyrelsen också har åsikter om det här, även om det inte står rent ut i lagen att man inte får fodra på det här sättet.

Silage är också bra för hästar som inte ska ha så mycket socker. Förr ville man gärna att en sockerkänslig häst skulle ha hö, men numera vet man bättre. Sileringen gör att sockret minskar i grässtråna så silage har i allmänhet lägre sockerhalt. Då silage innehåller mer vatten behöver hästarna heller inte fullt lika mycket vatten, vilket är ganska skönt på vintern då det kan vara lite besvärligt att få ut vatten till hagarna. Jag kör faktiskt slang året runt. Slangen ligger varmt och jag drar ut den till värmebaljor och fyller på. Det funkar bra, även om det är lite pyssligt. Det skadar dock inte att det blir några liter färre att fylla på varje gång.

Däremot är silage känsligt när det öppnats. En bal håller inte länge så det gäller att man har tillräckligt många hästar som delar på en bal för att det ska fungera. På sommaren när det är som varmast kan man känna att en bal blir varm bara på ett par dagar, och då är det inte lämpligt att fodra med längre. Ibland måste jag öppna en bal då, och eftersom jag har gott om bete blir det inte så lätt att göra sig av med den i tid. Då kan man, om man har lite armstyrka, riva upp hela balen och låta silaget torka. Man måste ha en bra plats för att sprida ut gräset på och vända det ofta. Men det funkar faktiskt bra, även om det är ett ganska tungt jobb.

Men det är inte minst när det händer som jag saknar mina småbalar lite extra. De är ju så smidiga och luktar så gott. Det känns tryggt att hantera och är lätt att portionera. Så när jag inte har så många hästar längre, så går jag nog över till det i alla fall, då mängderna som behövs blir lite mer lätthanterliga. Lite gymping på sommaren genom att lyfta höbalar och känna hödoft skadar ju inte.

Gårdsverksamheter inskränks pga klagande grannar

Gårdsverksamheter inskränks pga klagande grannar

Det är tur man inte har några grannar…. För dDet händer lite då och då. Att grannar till gårdar som driver någon form av verksamhet får för sig att klaga och till och med gå till tinget för att få rätt i sak. Det kan vara klagomål på att traktorerna och skördetröskorna körs för tidigt eller på helgen, att djur låter eller luktar eller att det blir flugor i köket.

I många fall förlorar gårdsägaren. Verksamheten begränsas på det ena eller det andra sättet. Det senaste fallet vi kunde läsa om handlade om en stallverksamhet utanför Hudiksvall. Den bedrivs på en gård utanför stadsplanerat område, det vill säga på landsbygden. De har en granne som tyckte hästarna gick för nära deras tomt, så nu har man fått minska på hagen för att undvika bråk. Det gick till domstol.

Att hästgården var där först verkar inte intressant. Det går alltså att flytta in som granne till en gård och störa sig på saker och ting och sedan få rätt, även om man visste förutsättningarna redan innan. Det här är inte ovanligt och kommer i många variationer och antalet fall blir fler och fler.

Varför har det blivit så här? Vi kan nog beskylla urbaniseringen för en del av problemet. Bor man i stan kan man ha en förskönad bild av hur livet på landet kan vara och kommer då en lantbrukare och kör igång skördetröskan klockan 7 på en söndagsmorgon på fältet bredvid ens eget hus är det många som vaknar upp abrupt. Och då klagar man. Man blir en Karen. Man förstår inte vad landsbygden handlar om – vad djurhållning egentligen innebär och vad som tarvas för att deras hälsosamma grötfrukost ska komma hela vägen från fältet till deras djupa tallrik. Det är ett stort problem. Men än större är att domarna faller till dessa Karen-personers fördel, och de får en orimligt stor påverkar på verksamheter och hotar i förlängningen en levande landsbygd.

Det här har fransmännen insett. De har samma problem. Alltfler statsfolk vill ha ett andra hem på landsbygden eller flyttar ut för att jobba på distans i tron att Bullerbyn är sanningen och allt färre människor ägnar sig åt lantbruk och djurhållning. Och alltfler som driver verksamheter ger upp i takt med att antalet klagomål från grannar ökar. Inte för att det är den enda förklaringen til att de slutar, men det hjälper inte precis till! Den här oroväckande utvecklingen försöker nu fransmännen stoppa genom en lagförändring. Sedan ett par år tillbaka finns nämligen en ny lag som ska skydda lantbrukets ljud och lukt. Det fanns en stor majoritet för förslaget och numera räknas ljud och lukter som hör lantbruket och såväl de vilda som tama djurens lukt och ljud till ett kulturarv! Det kanske vore något för Sverige.

För läser man kommentarerna till de fall som tagits upp i sociala medierna, så handlar mycket om att man kan jävlas med sina grannar på annat sätt som hämnd. Och om man vet att grannen ”alltid har rätt”, vilken relation kommer det att bli på landsbygden då och hur kommer man att kunna driva en verksamhet som kanske både låter och luktar ibland. Däribland räknas hästverksamhet. Är det så vi vill ha det. Eller kan vi göra som fransmännen – sätta ner foten och visa att en levande landsbygd är mer värd än ett tyst get-away för stadsbor som tycker de lever ett stressigt liv i stan?

Här får ni utdraget från svensk lag om just hästverksamhet (som ju är bloggens intresseområde) och som grannar kan luta sig mot om de är sura på att gården bredvid ”stör”. Skiljer sig ganska stort från det franska systemet, om man säger så.

2 kap. 3 § miljöbalken (MB) föreskrivs att den som bedriver en verksamhet (till exempel hästverksamhet) ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Enligt 2 kap. 6 § MB ska för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Kraven på hänsyn gäller enligt 2 kap. 7 § MB i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Med olägenhet för människors hälsa menas en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB).

Med olägenhet för hälsan enligt 9 kap. 3 § MB avses inte bara störningar som är direkt hälsofarliga utan även till exempel buller och lukt som kan påverka människors psykiska hälsa. Vid bedömningen av detta ska man utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet. Särskild hänsyn kan dock tas till människor som är allergiker, såsom hästallergiker.

Det finns inga uttryckliga bestämmelser om avstånd mellan bostäder och hästhållning. Vad som är ett rimligt avstånd måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Hästhållning måste dock i högre utsträckning accepteras i lantliga miljöer. Viss påverkan på omgivningen från hästhållningen måste alltså accepteras av grannarna i sådana miljöer.

Det är svårt för mig att avgöra huruvida hästhållningen i ert fall utgör en olägenhet för grannarnas hälsa. Svaret på frågan varierar också beroende på om området ni bor i utgör en lantlig miljö eller inte.

Även om det inte krävs tillstånd för hästverksamheten finns detmöjlighet att ansöka om tillstånd för detta (9 kap. 6 b § MB). Ges tillstånd gäller detta mot grannarna.

W – du fattas mig

Jag vill inte skriva det här inlägget. Det blir för privat. Det är min sorg, min epok i stallet, min värld som blivit grå. Skriver jag det här inlägget betyder det också att det är sant. Att det har hänt. Samtidigt vill jag inte göra annat än att skriva det här inlägget. För att berätta. Om en häst som spelat så stor roll i mitt liv, som var speciell på många sätt, som lärt mig så ofantligt mycket och som jag respekterade enormt mycket. Om en sorg jag vet jag aldrig kommer att undslippa. För jag vet ju hur de är. Jag har varit med förr. Och sorgen den finns kvar, även om den skiftar färg med tiden. Jag vet det och jag vill inte att det ska vara så med W. Jag vill ha henne här!

Det har gått en vecka nu. Och mina tankar med det här inlägget hade kunnat handla om det brutala i att behöva avliva ett så stort djur, om hur det känns när ens älskade häst slår i backen och dess själ flyger iväg mot himlen. Att se blodet sippra ur i takt med livet självt. Det hade kunnat handla om hur viktigt det är att vara förberedd (som om man nu skulle kunna vara det!), och att det är bra personer som är med när det där hemska händer som man har på näthinnan så lång tid efteråt. Innan de andra minnena tar över – de mer lyckliga, de man vill hålla kvar för evigt. Det hade ju kunnat handla om hur man beslutar om man ska avliva med injektion eller bult och vad som ska hända sedan – om man ska välja att få tillstånd för nedgrävning, kremera eller bara se en död kropp för vad den är – död, och låta någon hämta den.

Men det är inte det som fyller mina tankar. Det som fyller mina tankar är den enorma tomheten som blir. Den vansinniga tomheten. Jag har nio hästar kvar, men det var som om W fyllde halva gården och lika stor del av mitt liv. Det var sådan hon var. Hon var ingen lätt häst. Tvärtom. Hon var smart, klok, hade hög integritet, gillade egentligen inte människor och blev arg när hon blev orolig. Hon lärde mig både en och annan läxa under de 21 år vi vandrade sida vid sida. En och annan förresten. Det var verkligen att underdriva. Det är bara att erkänna. Hon tvingade mig att lära mig så mycket mer om häst än vad jag annars hade kunnat, hon ändrade hela mitt perspektiv på vad en häst var och hon fick mig att se världen ur en hästs perspektiv, så bra nu en människa kan göra det. Och det finns inga lätthanterliga hästar i världen som kan göra det. Det kan bara de intelligenta, lite mer introverta och trygghetssökande djuren göra. Hon krävde engagemang, att man var här och nu. Och det älskade jag henne för.

Får du en sådan här häst på din sida och som din vän, kan du lita på den för evigt. Då kommer du aldrig att bli sviken. W blev min vän. Till slut blev lilla W min vän och det var jag stolt över i 21 år. Med ökad kunskap, större empati och förståelse, mer humor och mindre styrning kom jag längre. 21 år är en väldigt lång tid. Hon var med mig på min första gård. Hon kände alla de fantastiska hästar jag har i mitt hjärta – det var hennes vänner, likväl som mina vänner. Hon var den sista av ”det första gänget” som fanns kvar och nu är också hon borta och jag känner mig så förbaskat ensam och gammal. För hon höll kvar de andra på något sätt, för vi hade dessa vänner gemensamt. Hon visste vem jag var då, vad jag blev sedan och vem jag är nu. Så nu har jag tappat en del av den jag var.

Det värsta är att W också verkar ha varit mitt hästliv. När hon blev sjuk för ett par år sedan försvann mitt intresse för ridning och hästar i allmänhet (mina egna hästar är något annat – de är familjemedlemmar och tas hand om utifrån det). Min nyfikenhet på att lära mig nytt inom hästvärlden (det finns otroligt mycket att lära hela tiden!) var som bortblåst. Jag ville bara att W skulle bli bra igen. Det blev hon aldrig. Hon kämpade på i ett par år, balanserade på en skör tråd och mitt hjärta värkte över oro. Sedan gick det inte mer och jag förlorade. Himlen vann och jag kände precis hur orättvist livet är och även om det inte hjälper att bli förbannad så är jag det.

Jag försöker plocka fram de roliga minnena. Och de dyker upp och är i en salig blandning. En W som sätter av i full galopp över blåbärstuvor i tallskogen på lång tygel när jag skrattar åt något. En knasfia som sticker rakt in på en stig jag inte sett i rasande fart. En unghäst som inte tycker jag är vatten värd och lever rullan i stallet när hon blir orolig. Det gjorde hon lite då och då under hela sitt liv, även om jag kom på hur jag skulle göra för att lugna henne med tiden. W som inser att matte håller på att trilla av när vi hoppat ett hinder och stannar och ser till att jag landar i sadeln igen. W som hör min inre bön om att stanna när kompisarnas hästar skenar och de inte kan stoppa dem. Hon går ner i skritt och vi får leta efter dessa ”kompisar” i en halvtimme innan vi hittar dem helt svettiga många kilometer därifrån. På lång tygel. Världens bästa W.

En W som fastnar i kroken till hästtransporten när jag står och pratar med en vän och därmed lyckas dra hela transporten tio meter innan grimman går av. En W som blir tokig när jag är bortrest och skrämmer slag på de som hjälper mig med stallet bara för att vara sitt vanliga jag när jag kommer hem igen. En W som inte låter sig provoceras av det ilskna fullblodet utan erbjuder sig att dela hinken med godismat istället för att låta sig jagas bort. W när hon hamnar utanför hagen och de andra hästarna larmar mig så jag förstår att något har hänt och W bara tittar på mig som om hon tyckt hon väntat lite väl länge på att jag skulle fatta. W som mamma till Sayo när hon bara är den bästa i världen, och hon har Tingeling och Tammy vid sin sida och allt var som förr och som det borde vara. Men ingen av dem finns kvar utom Sayo. Min trikolor. Mitt gäng.

Kvar finns bara spår över att W funnits. Hennes vänner sörjer. Hon var det perfekta ledarstoet alla andra tydde sig till. Inte undra på – hon var smartast, klokast och tryggheten i allt. Jag sörjer. Men hon har det bra. Det har jag bestämt mig för. Hon är med sin bästa vän Tammy och de har Tingeling, Alex och Zeke och alla de andra där och allt är bra. Det är bara jag som tycker så vansinnigt synd om mig själv. För W var stommen i det hästliv jag hade, och nu känns det som allt är borta. Kanske kommer det tillbaka i ny tappning. Kanske inte.

Vi ses igen W. Vi ses igen. Den dagen jag också går bort får jag se dig och de andra igen. Tills dess kommer du fattas mig.

Överbehandlat, underbehandlat eller något däremellan?

I drygt en veckas tid har jag återigen, som så många gånger förr, skänkt stor tankekraft på att fundera över det där med när och hur mycket man ska behandla en häst egentligen. Det är ganska naturligt att jag funderar på denna fråga, då jag inte bara har ett tiotal hästar i stallet. Och det är en fråga som gnager i mig och som gör att jag kan tycka hästlivet är riktigt, riktigt jobbigt. De börjar bli allt äldre också, mina älskade hästar, och den ena krämpan efter den andra dyker upp. Vissa är ganska lätta att hantera, andra mycket mer komplicerade. För hur ska man egentligen tänka när det kommer till vad man ska och inte ska göra för en häst. När ska man över huvud taget sätta in en behandling och när är behandlingen och rehabiliteringen mer smärtsam än det liv hästen kan få efter att skadan är läkt – om den någonsin blir det?

Inte blev tankarna mindre av att en veterinär gick ut med ett upprop om att hästar alltmer överbehandlas idag, något som uppmärksammades av Tidningen Ridsport, samtidigt som jag kan både se och märka att hästar underbehandlas av sina ägare. Var är jag någonstans på den här skalan och tänker jag ens rationellt när jag tar beslut om behandling eller inte?

Som den människa jag är, tänker jag nog inte så rationellt. Jag har en mycket tät relation till mina hästar och ser de som familjemedlemmar. Men för den skull förmänskligar jag dem inte. Hästar lever här och nu. De förstår inte att det kanske kan bli bättre sedan, och de kan inte tänka bort sitt lidande. Så de ska inte gå omkring och ha ont. Och de ska inte överbehandlas bara för att jag vill ha dem hos mig så länge det bara går. Låter enkelt – eller hur? Men inget kan egentligen vara svårare.

För svaret på om en behandling för en åkomma är värt det eller inte för den enskilda hästen kan man oftast bara veta om man provar behandlingen. Och då är det som vi alla vet alldeles för sent att ta beslutet. Det är ju lixom redan avgjort då. Tar man beslutet att inte behandla kommer man aldrig veta om det skulle vara värt det eller inte. För den enskilda hästen. Och om man inte behandlar måste man ta ett annat beslut – att ta bort hästen, eller att tycka att den kan gå som den är (och hoppas/säkra upp att den inte lider). Det är också ett beslut.

Vi har mest statistik, veterinärens omdöme och erfarenhet att gå på när vi ska ta ett beslut om att behandla eller inte. Och vårt eget etiska sinne, vår plånbok, vår ork och våra känslor. Sedär – det blev snabbt många variabler att räkna in i beslutet. Och vad leder allt detta till i de olika fallen. Inget fall är ju det andra likt.

Ett hovbensbrott till exempel kan både vara en enkel sak och en svår sak. Om den går att operera och därmed fixeras med hjälp av skruvar skulle jag lätt göra det på en äldre häst. Det är en god prognos och hästen blir ohalt direkt. Men. Såklart kommer ett men. Om det innebär att hästen behöver stå på box i 16 veckor för att bli bra, har jag flera hästar som inte skulle klara det. De skulle bli vansinniga. Bokstavligen. En har redan provat detta – och blev bra. Men priset var att hon stressar upp sig inne om hon tror hon är där för att stanna. Och då menar jag stress till den grad att svetten rinner. Så det går inte en gång till. Då har jag vare sig box eller häst kvar efter ett tag.

Och när säger man stopp när det kommer till kolik? Hälften av de hästar som kommer till klinik och opereras blir faktiskt bra. Oavsett ålder. Men det är inte alltid så himla lätt att få dit dem. Med, för min del, över två timmars körning till kliniken är risken stor att det har blivit försent när man väl kommer dit. O man ens lyckas lasta en häst som har fruktansvärt ont. Så när ska man säga att man ska försöka? Och de som kommer till kliniken är kanske också av det slaget att veterinären hemma sagt att det är värt att prova. Här får man verkligen lyssna på veterinären hemma, och hoppas att hen är en kompetent veterinär som kan känna av vad det är som felar och gör rätt diagnos.

Sedan kommer vi till alla de där mer suddiga, till sin natur mer komplicerade problemen. De som faktiskt är så mycket vanligare – i alla fall när det kommer till hästar som blir äldre. PPID till exempel med allt vad det innebär. Utan behandling kan de bli riktigt dåliga, med behandling kan de få biverknningar. Vissa svarar inte alls på medicinen och andra har högt värde på PPID-testet utan att behöva medicineras alls. Eller det som jag funderar mest på nu – en hälta som inte ger med sig utan att vi kan se vad det är, bara att det är högt. Den har kommit och gått och nu eskalerat. Veterinär funderar, jag funderar och försöker avgöra den väg som är bäst att gå. Och hästar som faller ur och ser ut som benrangel när det är fällningstider, hur mycket man än försöker fodra upp dem inför fällningssäsongen och hur mycket mat man än ger.

Bara jag skriver det här så kan jag känna ångest. Hur vet jag när jag gör rätt? Och vad är ens rätt? Jag måste som hästägare leka Gud – dvs avgöra liv och död, utan att ha Guds resurser. För jag vet inte hur framtiden ser ut om jag väljer det ena eller det andra scenariot – jag kan bara göra goda gissningar, och jag har definitivt inte Guds resurser vad gäller att frammana mirakel. Det är en ytterst otacksam lott, och ibland önskar jag att jag inte brydde mig så mycket. Det skulle vara enklare för mig då, även om jag är tveksam till att det vore bättre för djuren.

Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

Världsettan att vara stolt över

Den där Eckermann verkar vara av ett särskilt virke. Om man bara hört talas om honom lite lätt kanske man har fått uppfattningen att det är den långa grabben som ”stal” fruns häst och kom till OS och segrade och sedan till VM och segrade ännu mer. Men som vanligt finns det så mycket bakom som gör en vinnare till en vinnare och ingen kommer någonsin att vara nummer ett i världstoppen på hoppningsrankingen bara för att man lyckas stjäla en häst och råka komma bra överens med den.

Som vanligt är det en mängd olika faktorer som ligger bakom en succé (eller ett nederlag). Och lite förklaring till framgångarna får man om man kikar på ritterna på breeders från i höstas och lyssnar på vad han säger.

Den här killen rider inte för läktaren ens när han ska provrida femåringsfinalister på Breeders, han rider för att lära sig och förstå och kommunicera. och gör det inte svårare än vad det är. I alla lägen. Intressant att se, och nyckeln till god ridning. Jag förstår att hästarna gillar honom och gör sitt bästa för honom. Imponerande. Däremot tycker jag att inställningen inte borde vara något man reagera på. Men det gör man. Den är riktigt trevlig, och lyhörd. Och så borde den ju vara för alla och envar som får för sig att sitta på en häst.

Att han dessutom kliver fram och reagerar på de övergrepp som kommit fram inom den svenska ridsporten och där Svenska Ridsportsförbundet verkar stå handfallna (varför?) gör honom inte till en sämre förebild. Givetvis tvärtom. Önskar verkligen Eckermann ett lyckat liv (nygift och allt) och stora framgångar. De behöver såväl vi hästälskare, hästarna som sporten i sig.

Riktigt hundgöra senaste tiden

Rätt som det är har man fullt upp med kontakt med olika veterinärkliniker och oro för att djuren ska må bra. Det är inte lätt att få tider och hjälp då bristen på veterinärer är stor. Men det går, och tack och lov får man nästan alltid god hjälp av riktigt bra folk. Så blev det de här veckorna också.

Först var det gårdshunden Manne som fick resa till Arbogas Anicuraklinik för att få hjälp då han var hängig. Alla tester som togs visade en ytterst frisk hund. Men ändå var det något som felade. Vad vet vi inte riktigt, för nu är han bra igen i alla fall. Och vi är en erfarenhet rikare. Arboga är en riktigt trevlig klinik som följer upp och ger hjälp när vi behöver det som bäst.

Sedan var det schäfer Mollys tur. Hon hade en sedan länge inbokad tid på Ultuna. Hon har ont i ett ben och knölar jag oroade mig för. Knölarna kunde tas bort och det blev operation. Benet var det värre med – såväl ryggen som bakknäet var påverkat. Men det kommer vi också kunna hantera med mediciner, tack och lov. Och vi blev flera erfarenheter rikare och lite klokare under Mollys två besök på kliniken. Det första vi lärt oss är att det nog inte finns något proffsigare ställe än smådjurskliniken i Ultuna. Vi är trygga med att vi får den bästa vården vi kan få. Det andra är att det finns mycket trevliga naturreservat i närheten där man kan gå med sin lilla hund i väntan på att få tillbaka sin andra hund. Men vi lärde oss också att det är lång väg hem, särskilt om man mår lite segt efter en operation och man har en enormt stor tratt på huvudet.

Tratten ja – den har ställt till det så det står härliga till. Hästarna blev nämligen totalt livrädda för denna tingest, som tydligen äter hästar. Och med livrädda menar jag det bokstavligen. En boxdörr och två hagstaket har jag fått laga på grund av denna tratt. Så farlig är den. Jag har aldrig varit med om maken men den är tydligen helt paniskt farlig? Jag som trodde mina hästar var coola. Tydligen inte. Så nu har jag lärt mig det också.

Tack och lov lever vi alla trots dessa eskapader. Och alla mår finemang. Just nu i denna stund i alla fall. Och med erfarenhter om att det rätt som det är ser helt annorlunda ut, är det helt klart bäst att njuta av den stunden.

En sann hästmänniska har hoppat av

När Drottning Elizabeth II skulle förevigas inför sitt 70:e regentår, som för övrigt inföll i år, valde hon att posera med sina två älskade hästar, två vackra fellponnyer. Och så kommer hon alltid att bli ihågkommen. Igår gick hon bort 96 år gammal. Och jag är ganska övertygad om att det var precis så hon ville ha det.

Elizabeth var en hängiven hästälskare och en enorm ambassadör för hästsporten under hela sitt liv. Själv var hon en ytterst skicklig ryttare och kom att spendera många timmar i sadeln ända till slutet. Kanske är det därför vi hästmänniskor kände en extra närhet till denna fascinerande kvinna som kom att regera i makalösa 70 år och som kom att hantera 15 stycken olika premiärministrar i sitt land.

Jag hade turen att vara i London i början av sommaren just när London firade sin drottning. Vilka parader och vilka firanden, ja vi hamnade mitt i en fantastisk folkfest! Det var drottningen tillsammans hästar och hundar på alla de sätt- hon hade egna Corgies och dessa har blivit som ett signum för drottningen. De var med överallt, dessa hundar. När Elizabeth träffade på Putin i början av 2000-talet lär hundarna börjat skälla och blev oroliga. Drottningen hade då konstaterat att hundarna var bättre på att avläsa vad en människa är för något än de flesta andra…. så rätt hon hade.

Firandet skedde precis överallt och staden var nästan dränkt i flaggor. Överallt brittiska flaggor – som vimplar, som hattar, som klänningar, som tröjor. Storleken på firandet avslöjade en älskad kvinna som så gjort mycket för sitt land och som regerat så länge att hon blivit själva sinnesbilden för det som Storbritannien står för. En kvinna som fick ett magiskt men också mycket ansvarskrävande och tufft liv – ett liv hon klarade med glans. Kanske fick hon god hjälp av sina älskade djur, som var så stor del av hennes dagliga liv.

Nu är Drottning Elizabeth II död. En epok har gått i graven och Storbritannien kommer inte bli sig riktigt likt igen. Aldrig mer. 10 dagars landssorg är utlyst – inte konstigt med tanke på det inflytande denna kvinna har haft, ett inflytande som gett ringar långt in i framtiden.

Jag tror och hoppas att hennes corgisar och hennes hästar har tagit emot henne där på andra sidan. Och att de som ännu lever kommer till rätt personer – det är jag ganska säker på då det tagits upp i hennes testamente. Elizabeth var inte riktigt damen som slarvade med något eller lät ödet bestämma vad som skulle hända.

Long live the Queen!