W och jag mot tiden och PPID

Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.

För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.

Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.

Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).

Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.

När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.

Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.

Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.

Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.

Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.

Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.

Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.

Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?

Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.

Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.

Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.

Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.

Vår på ingång

Det var mig en kall vår. Vi väntar och väntar och väntar på att tjälen ska gå ur marken så vi kan renovera och fixa till sommarhagar (och andra hagar som fått sig en törn över vintern). Det är segt. Den bistra kylan som svepte in över gården redan i november, och då det inte var snö, har satt tjälen djupt ner i backen. Det känns som om den kommer släppa lagom till midsommar.

Den enorma snömängd som kom i april har inte gjort vårpysslet lättare. Plötsligt kunde hararna ta sig en tugga av äppelträden. Sedan två… sedan blev skadorna stora. Jag hoppas de flesta klarar sig ändå, då jag försökt rädda det som räddas kan. Har fått massor med knep tack vare google och youtube och man lär sig väl med tiden hur man ska göra. Det är helt nytt det där med äppelträd, men en rolig utmaning. Snart hoppas jag vi kan bjuda in till blomsterprakt på våren/försommaren och äppelplockning på sena sommaren och hösten. Vilken resa det där med äppelträd är!

Älgarna har i alla fall börjat dyka upp, som brukligt är – ett säkert vårtecken. Mamma med två kalvar blängde på min äppelträdgård. jag undrar om det är samma mamma år efter år. men då hon alltid har två kalvar med sig och alltid gör likadant, är jag benägen att tro att det är så. De kan ju bli uppemot tjugo år gamla, så varför inte? Och det spirar också lite här och där. Träd och buskar avslöjar att de klarat den bistra vintern. För att inte tala om att fåglarna kvittrar så det står härliga till. Tranor, sädesärlor och tofsvipor är på plats sedan en tid. Såg en enda svala häromdagen, men en enda gör ju ingen sommar. Det är sedan gammalt. Hoppas fler kommer snart.

Insekterna dyker upp någon timme på kvällen. Till fullblodet Nisses förtvivlan. Snart är det spray och täcke på. Och snart, snart är landen fyllda med plantor. Mer ska i backen. Perenner, perenner, perenner. Buskar och träd. Sådant gillar jag. Men numera även sallad och kryddor, kål och betor, och lök och potatis. Hoppas jag får lite gröna fingrar till slut. Viljan finns, och jag lär mig kanske med tiden. Jag hade mer vilja med hästarna en gång i tiden än kunskap. Med viljan orkade jag inhämta kunskap och träna, träna, träna. Det gav resultat.

Ridhuset tar sig riktigt trevligt. Det är tidskrävande och pyssligt att få till botten bra. Ett halvårs jobb – rida ner underlaget och vattna, vattna vattna. Men till i höst kommer det vara riktigt fast och fint. Redan nu går det utmärkt att köra på, även om jag får sladda och harva en hel del för att det ska sitta. Liksom den här vintern kommer ridhuset vara en enorm glädje nästa vinter. Och nästa. Nu vill jag ha speglar men leveranstiden verkar lång. Får inte ens svar när jag frågar om offerter. Månne det vara som i så många andra branscher just nu? Att det helt enkelt inte går att få fram grejerna, och om man lyckas är det dyrt värre? Jag får vara glad att ridhuset hann byggas innan priserna stack för mycket i alla fall.

Uteridbanan har blivit toppenfin den också. Så innan insekterna kommer och torkan sätter vid så passar vi på att vara där en hel del. Liksom i skogen där vi kan följa alla vårens små myrsteg i sakta mak på trygga hästar. Ingen av hästarna är någon ungdom längre, men glada och pigga och lyckliga över att få ha hälsan. Jag är lika glad över det jag. Tänkte ett tag att jag skulle köpa mig någon ny ung stjärna att satsa vidare på. Men har stannat vid att det är så bra som det är. Jag har fina hästar, och har ingen driv att köpa på mig något nytt. Just nu i alla fall. Ser fram emot att sparka igång WE-banan också. Den tycker jag själv är roligast sommartid, inte minst för att det är gräs under och stora ytor att rida på.

Så vi håller igång här på gården vi medelålders och trivs ganska bra med tillvaron. Vårpyssel är något extra och jag hoppas och tror att gården kommer bli en glittrande grön dröm lagom till midsommar. Då borde väl ändå tjälen ha släppt? För senare i sommar vill vi hinna med annat, även om solceller ligger på första raden av en lång lång önskelista.

Bakslag!

Vilket bakslag på vädret! Sådana här dagar blir inte mycket annat gjort än att t hand om hästar på ett eller annat sätt.

Tur vi har såväl ridhus som stall så jka kan ge hästarna extra mys ett tag, byta täcken och ge godismat.

Det som får mest stryk är nog kroppen- det blir väldigt mycket att skotta, mocka och bara att pulsa till vatten kar och med hästar är en pärs när det drevat.

Snart kommer däremot den utlovade våren. Lagom till påsk. Känns som den kunde ha kommot lite tidigare, men den som väntar på något gott väntar ju alltid gör länge, som min lilla gårdshund brukar tycka… 🤗

Nya kompisar, det är grejer det

I många år jobbade jag som instruktör på Häståkeriet. Där fanns och finns än idag mängder med fina hästar, som då var mina arbetskamrater. I ur och skur var vi på banan med våra elever och det är inte så konstigt att hästarna och jag blev bra kompisar under den tiden. Jag saknar många av dem, men en har jag faktiskt här – Agrande.

Agrande var en av mina favoriter. Stor, snäll, pigg. Enorma bruna ögon och ett grovt sådär fulsnyggt huvud som jag verkligen gillar. Hon arbetade både som kör- och ridhäst. Gärna i täten på gryningsritterna genom staden, eller förspänd för en vagn med ett lyckligt brudpar på väg från någon kyrka. Hon hade det inte alltid så lätt med kroppen, men vi fick det att funka i många år. Till slut såldes hon från Häståkeriet. Min sorg var stor. Jag trodde jag inte skulle få se henne mer. Så döm om min förvåning när jag halvåret efter hennes resa från stallet hittade henne i en säljannons på Hästnet.

”Agrande ska då inte bli en vandringspokal”, tänkte jag för mig själv när jag studerade annonsen. Och så blev det som det blev, och som det alltid blir när mitt hjärta hoppar över ett slag. För att göra en lång historia kort kom Agrande till gården bara veckor senare.

Agrande fann sig ganska väl tillrätta. Hela sommaren gick hon med en annan tjejkompis och hade det gott. Till hösten var tanken att hon skulle få gå i den lite större stoflocken och en vacker dag släppte vi ihop dem allihop. Det slutade med att Agrande sprang iväg till andra sidan hagen och gömde sig. Det kanske inte låter som en så stor sak, men om man tänker på storleken på våra hagar så innebar det att att jag fick gå 600 meter rakt ut mot skogen och runda ett hus som ligger insprängt i våra marker för att hitta henne. Det kändes mindre bra. Så nu var det till att lösa ett problem. Agrande behövde bra kompisar att leva med. Så var det bara.

Som tur var har jag ett par valacker som inte går med de andra valackerna. Sayo och Hubert. Sayo gillar alla. Men Hubert kan tycka mina andra valacker är för jobbiga och blir grinig och trött av dem. Men Sayo gillar han. Så de går tillsammans, bara de två. ”Hmmm”, tänkte jag. ”Agrande är ju van att gå med killar. Vi gör ett försök”.

Sagt och gjort. Jag lät Sayo vara ute i en hage själv för att se vad som hände om Agrande kom in i hagen. Det visade sig – absolut ingenting. De stod och betade 200 meter ifrån varandra och låtsades som ingenting. Till slut släppte jag in Hubert också. Och de fann varandra. Nu är ju Hubert som han är, och Sayo är inte alltid bättre. Så det hände ibland att de två rymde. Med Agrande kvar i hagen. Snälla Agrande som inte rymde, utan sprang åt mitt håll när hon såg mig för att avisera sin ensamhet. Men i övrigt var livet ganska trevligt då de trivdes bra ihop.

Tills för ett år sedan. Då hände något. Fråga mig inte vad. Helt plötsligt var det Agrande som rymde. Om och om igen. Det gick inte att få stopp på det och jag insåg att Hubert och hon inte längre drog jämt. Så det var bara att börja om från början igen. Vad skulle jag göra nu då?

Jag provade att släppa ihop Agrande med de andra pojkarna – Nisse, Knasen, Eos och Micro. Det var inte det hon ville, så mycket fattade jag. Så då fanns bara ett alternativ kvar – tjejerna. Igen. Med lite tur skulle det gå bättre den här gången. Annars visste jag inte vad jag skulle göra för då fanns inga alternativ kvar egentligen. Det var bara att hålla tummarna.

Och visst – den här gången gick det strålande. Agrande har fått en ny bästis i Lady och hon trivs fina fisken bland sina stokompisar. Själv tycker jag det är dötråkigt – alltså att ha fyra stycken bruna hästar i en hage om fem, hur tröligt är inte det? Jag kan knappt se skillnad på dem från håll och lite färgglada kunde de väl ha varit? 😉 Skämt åsido, så är nu lugnet i hagarna tillbaka. Agrande har fått nya vänner, och ibland är det en väldigt, väldigt bra sak.

Bästa vänner

Den här tiden på året brukar det vara fullt med vårtecken. I år är det mest helgalna fåglar som kvittrar intensivt och solens strålar, vars ljus faller till ganska långt inpå kvällen, som visar att det faktiskt är en vår på gång. Det gör inte livet mindre behagligt. Snön, till skillnad från isen vi tampats med hela vintern, är mjuk och härlig och gnistrar sådär som den bara kan göra när vårsolen vräker ner över backen.

Så på morgonen hittade jag två äldre kamrater precis nära. De var nog ute efter vatten och solläge, men jag passade på att säga hej. Och ge morötter (med medicin i till Knasen). Det är två gamla gentlemän – Eos och Knasen – och de är bästa vänner sedan länge. Ser man en, vet man att den andra inte är långt borta. De är båda lika snälla och rara och helt beroende av varandra. En häst utan en bästis är lixom bara en halv häst på något vis. Det blir man varse när man lever som jag – med hästar som går tillsammans dygnet runt. Alla har de sina bästisar. Ibland har de något otalt med någon annan, och tycker och tänker massor med saker om de andra hästarna. För att få frid på gården gäller det att matcha dem i hagarna, så att alla är nöjda. Inte så lätt alltid då vissa hästar inte riktigt trivs med varandra och vissa inte är så sociala ändå. Ibland gillar häst A häst B och häst B gillar verkligen häst C. Då skulle man ju kunna tänka att dessa hästar kan gå tillsammans. Men inte alltid inte. För om häst C inte gillar häst A så blir det problem. Här har vi haft pusselläggning för att få alla nöjda. Som tur är byter vi ju väldigt sällan ut någon häst, men det händer att hästarna ”växer” ifrån varandra och då får man vara lite anpassningsbar. För om hästarna inte är nöjda med sina kompisar, så mår de inte bra, vilket leder till en mängd tråkigheter för mig som sköter om dem.

Först av allt blir jag ju ledsen. Hela grejen med att ha häst är ju att jag tycker om dem och vill dem därför väl. Sedan blir de jobbiga att hantera för de är oroliga, trötta och röriga. Eller så stänger de av lite, eftersom de inte har så kul i sitt liv. Skador är en annan sak. Hästar som inte tycker om varandra kan skada både sig själv och andra. Och stress av dåligt mående kan ge kolik. Ja – enklast är helt klart att se till att de har kompisar i hagen. Det blir så mycket trevligare då.

Allra trevligast är det är det förstås när de är vänner med mig också. Och det kan jag nog säga att de är. Vi är ju en familj allihopa som hängt ihop länge. Ibland är de lite väl gosiga bara så det är svårt att ta kort på dem.

En nystart på gång

En nystart på gång

Det var två år sedan jag höll min senaste lektion i ridningens konst. Nästan i alla fall. När jag gjorde det valet, valde jag också att vila på lagrarna vad gäller att tänka på hästar dygnet runt också. Det har varit en välbehövlig paus. Men nu kommer åter kraften och även om jag inte håller lektioner längre, vill jag att hästarna åter ska bli en stor del av mitt liv. Och människorna – så jag har saknat många av dem jag hade så mycket gemensamt med. Och min kunskap består, och kan byggas på. Lättast är att lägga ut insikter, tankar och funderingar igen här på bloggen – en blogg jag haft i så många år men nu låtit vara i träda alltför länge. Och nog ska gården få ryttare från när och fjärran igen, om än på ett lite annat sätt. Så häng med på nya friska tag. Nu kör vi!

En gång i tiden, för sisådär 25 år sedan, startade jag hästverksamhet. Det gjorde jag för att jag älskade hästar och för att kunna hålla eget stall. Sedan dess har verksamheten förändrats och utvecklats till att bli en stor del av mitt liv. Jag har hållit lektioner, jag har tränat hästar, skött stallet, jag har rest över hela landet och jag har jobbat alla veckans dagar alla tider. Det tar på krafterna. Även om det är vansinnigt roligt och givande många gånger är det också ett slitsamt jobb för både kropp och själ. Och till slut rann lust och ork ur kroppen och jag var tvungen att säga stopp. Hjärna och kropp tog slut.

Det där med att göra jobb av sin hobby är inte alltid en lätt sak. Risken är att glädjen i hobbyutövandet försvinner då man vill göra annat när man inte jobbar, eller att man inte har tid att njuta av det man egentligen vill göra för att så mycket annat kommer emellan. Så blev det till slut för mig. Glädjen i ridningen försvann, jag red för att jag var tvungen att hålla hästar igång för gäster. Det var alltid samma sak – lösgörande, motiverande och förfinande ridning med syfte att någon annan skulle skörda frukten. Om och om igen. Det blir till slut lite av ett ekorrhjul.

Sedan är ju hästlivet inte gjort för att vara 9-5 med lediga helger precis. Att vara tränare är att jobba när andra har ledigt. Det är helt naturligt för de allra flesta har ridning som hobby. Och hästarna behöver vård och omsorg. Varje dag oavsett.

Så det fick bli en paus. För kropp och själs skull. Där hästarna istället fick komma fram som det jag behövde – en oas i tillvaron för min (och hästarnas skull). Det skadade ju inte att flera hästar jobbat i verksamheten i många, många år och nog minsann hade gjort sig förtjänta av att få lite ledigt de med.

Så vi har gosat, vi har hängt tillsammans, vi har promenerat och bara varit – hästarna och jag. Samtidigt har jag passat på att satsa på nytt och fräscht. Nytt ridhus, renovering av stall, ny lösdrift, ny liten damm, nya odlingar på gården och nya träd. Många träd. Jag gillar träd. Äppelträd inte minst. Vi får se hur det utvecklar sig men hästarna och jag lär inte vara utan äpplen framöver i alla fall.

Nya rutiner har gjort det lättare att ta hand om hästarna och tar inte lika mycket fysisk kraft längre. Fri tillgång på grovfoder, stora uppvärmda kar för vatten under vintern och bättre lösdrifter gör att bördorna på kropp och i tid har minskat, även om det varit en del som behövt extra omsorg.

Och det nya ridhuset som vi byggt är redan värt varenda slant. Vår tant W diagnosticerades med PPID i början på sommaren efter att ha fått ett mkt otäckt och skrämmande fånganfall. Hon blir sig aldrig lik igen och hade det inte varit för ridhuset hade vi nog aldrig fått henne att överleva vintern. För fy så isigt det har varit och inte nog med att framfötterna är mer än ömma när det är hårt, lyckades den gamla damen också fläka sig så hela bakkärran skadades. Bara mjukdelar tack och lov, men nog så illa. I flera timmar om dagen fick hon njuta av att få strosa i ridhuset, med ett underlag hon bara älskade. Först försiktigt försiktigt. Hon gick lös i ridhuset – runt, runt, runt. Med målmedvetna steg. Och jag, vars kropp inte heller varit så kul att tampas med, har under tiden gjort mina träningspass. Tillsammans rörde vi på våra kroppar där ljuset flödade, vinden inte tog oss och där vi kunde njuta av mjukt och fast underlag. Vilken lycka! Vilken timing.

Och äntligen har min ridvilja kommit tillbaka. För nu behöver jag inte kämpa mot mörker, kyla och hårda underlag längre. Jag behöver inte rida för någon annans skull, utan för min och hästarnas skull. Vi kan jobba på långsamt och fint och ta den tid det tar. Det är inte dumt det inte. För trots att mina hästar blir allt äldre, finns många goda år kvar att glädjas och lära ihop. För varje dag blir det lite roligare att gå till ridhuset, eller att ta en tur ute nu när vädret äntligen börjar bli levnadsbart igen.

Och i sommar kommer vi kunna slippa regnet, och knotten. Och bjuda inte till kurser och utbildningar och inte behöva bry oss om utifall att det torrt så det dammar på ridbanan, eller att vädret ska vara som vi vill ha det. Vi kan göra som vi vill, för vi har ett ridhus. Och jag kan vara med och träna och utvecklas jag med. Livet är nog inte så dumt ändå, när jag tänker efter. Och hästarna är en stor del av livet, och så vill jag ha det framöver också.

Åh – snart ett ridhus

Nu är det snart slut på kyliga vindar, regn i motvind, snöig ridbana och knottiga kvällar. Snart så – har vi vårt ridhus på plats! Det är 50 gånger 20 meter och ljuset är tänkt att flöda in ovan den linje ni ser byggts upp här på den här bilden. Rena drömmen! Återkommer när allt är klart! 😀

”Bara” en häst

From time to time, people tell me,
“lighten up, it’s just a horse,”
or,”that’s a lot of money for just a horse”.
They don’t understand the distance travelled,
The time spent, or the costs involved for “just a horse.”
Some of my proudest moments have come about with “just a horse.”
Many hours have passed and my only company was “just a horse,”
But I did not once feel slighted.
Some of my saddest moments have been brought about by “just a horse,”
And in those days of darkness,
The gentle touch of “just a horse” gave me comfort
And reason to overcome the day.
If you, too, think it’s “just a horse,”
Then you will probably understand phrases like “just a friend,”
“just a sunrise,” or “just a promise.”

“Just a horse” brings into my life the very essence of friendship,
Trust, and pure unbridled joy.
“Just a horse” brings out the compassion and patience
That make me a better person.
Because of “just a horse” I will rise early,
Take long walks and look longingly to the future.
So for me and folks like me, it’s not “just a horse”
But an embodiment of all the hopes and dreams of the future,
The fond memories of the past, and the pure joy of the moment.
“Just a horse” brings out what’s good in me
And diverts my thoughts away from myself and the worries of the day.
I hope that someday they can understand that it’s not “just a horse”
But the thing that gives me humanity and keeps me from being
“just a woman.”
So the next time you hear the phrase “just a horse”
Just smile, because they “just” don’t understand.
/Brittany Fish

Nytt perspektiv, nya möjligheter

Det är nya tider nu. Ingenting blir som förr. Det kan vi, om vi vill, också göra något gott av.  Jag tar därför chansen i denna märkliga tid att avsluta en lång epok i mitt liv för någonting som ger än större mervärde – chansen för oss alla att få en riktig hästoas här på Lövslätten, powered som vanligt av mitt företag Lösa Tyglar. Välkommen till en plats där hästlivet ger lite mycket mer…. 

En epok går mot sitt slut

I 25 år har jag, och mina hästar, lärt ut det folk vill lära sig. Vi har kämpat med ryttare som vill lära sig göra snygga galoppfattningar, rida hästen i en god form, få till bra ökningar och schyssta halter. Jag och hästarna har också förmedlat kunskaper i markhantering och överallt där jag kommit på föredragit och lärt ut 101-0164_IMGom inlärningsteori, hästens väsen och god ridkunskap. Det har varit en rolig och givande tid. Åren har flugit fram och plötsligt har det gått en herrans massa år. 

Nu har något hänt. 2020 är en tid som ingen annan. Mycket har ställts upp och ner. Ingenting är som ”vanligt”. En stor kollektiv sorg, men också en stor sorg för mig personligen, har dragit över som ett tungt, tungt regnmoln över gården. I denna tid står hästarna kvar – behöver sitt, men kan också ge sitt. Och de levererar, och wilma och nisse!får mig att ta beslutet om att nu är det dags att inte återgå till ”vanligt” igen. Istället är det här chansen till sann förändring. Till det bättre. 

Hästar kan ge så mycket mer…

och jag har så mycket mer att förmedla. Om hur hästar kan ge ro och tröst i svåra tider och ge oförställd glädje och många skratt, om hur de är länken mellan människa och natur, om hur de – så olika oss – kan lära oss det vi faktiskt behöver lära oss, inte bara det vi tror att vi vill lära oss, och hur det är fantastiskt att få ge, att få alla att må bra. Det är dags för det perspektivet nu. Det förtjänar hästarna. Det förtjänar alla som vistas här och kommer till gården på besök.

Hästvardagen är det som ger mervärde

De dagar då det inte varit kurser eller lektioner har jag de senaste 20-någonting åren jag haft egna hästa20171112_094157-animationr i verksamhet gjort det som man gör som sann hästälskare – jag har vårdat hästarna dag som natt, skött hästarna och stall utifrån deras behov, tränat hästarna för att bli starka och friska och glada för ryttare som ska komma och lära sig, anpassat sadlar och utrustning, lagat hagar, bärgat hö, kånkat vatten, sett till att hästarna har bra skor på fötterna, bollat med veterinärer, sladdat ridbanor, klippt gräs, sandat isiga gator, låtit hästarna bli longerade, löshoppade, lösgjorda, på bra humör för att klara av krav från elever.

Jag har stått i hagen i isande spöregn och i skinande sol – mockat med en mule i min nacke. En mule som säger – vänskap, kel, samvaro. Frid. Hästarna i fokus. Det där som egentligen är det som handlar om att ta hand om och vara vän med en häst och vilja deras bästa. Få har sett den sidan som inte har egen häst att vårda och älska. Men det är precis den här sidan som fått mig att orka fortsätta. Samvaron, kärleken, glädjen. Den andra dimensionen.  

Upplev den sanna hästvärlden

Nu bjuder jag in er alla till att se den sidan istället, den som ger så mycket mer, den som kan lära oss om oss själva och om tillvarons mening, utan att fördunklas av prestige, krav och måsten. Jag bjuder in er till vår vardag – en vardag som handlar om hästarna väl och ve, om lek och utveckling, om samvaro vad hästarna behöver, hur deras tid är upplagd och utifrån deras perspektiv. På kuppen får ni också chansen att få ta del av vad hästar kan ge oss människor, när vi vågar gå ur oss själva och se det som faktiskt är. Jag bjuder också in er till en resa i gårdens utveckling då jag planerar att göra den här gården till en än härligare oas i tillvaron – en oas för hästar, där människor får chansen att andas och må gott.

Bo på vår hästgård!

Hos oss får du chansen att umgås med hästar på hästars vis, hjälpa dem att bygga upp muskler under sadeln och fria på banan utifrån deras egna förutsättningar oc20180428_1113213309558771248029836.jpgh behov, möjligheten att förstå vad som egentligen krävs för att förstå en häst och ha den i sin vård, och en samvaro med ett av världens mest fascinerande och fredsälskande djur. Vi gör det tillsammans – för hästarnas skull, vilket också blir för vår skull.

Vi byter således perspektiv – till hästens. Det är våra hästars väl och ve som är i fokus. Tillbaka får vi något mycket mer. Och när dagsverket är klart blir det kanske en god middag som vi hjälps åt att grilla, eller åker till något lokalt ställe i trakten, tar ett bad i poolen, eller varför inte gör en liten tur till insjöns klara vatten, eller en picnic vid den strida forsen där jag lekte som barn. Nu gör vi Lövslätten till en äkta oas för fyrbeningar och tvåbeningar!

Du kan komma över en dag, stanna en helg eller en hel vecka. Valet är ditt. Verksamheten pågår varje dag, och ingen är den andre lik. För dig som vill bo över kan du boka ett helt hus via Airbnb (2 dubbelrum, ett mindre enkelrum). Vill du ha ett rum kontaktar du enkelt mig för rumsbokning på helena@losatyglar.se, 0761 19 42 88 – adressen som också är kontakten för det ”hästiga” i tillvaron på Lövslätten.

Vi tar enbart emot ett mycket bemaj20172gränsat antal personer i taget denna Corona-vår och dito sommar av  smittskyddsskäl och förutsätter att ingen kommer hit som har det minsta symtom. Vi behöver hålla oss friska här, inte minst för hästarnas skull. Framöver kommer vi kunna vara några fler i taget, men alltid, alltid en plats där kvalitet går före kvantitet. 

Andra tränare på besök

Och visst kommer det finnas chanser att förbättra sina kunskaper i sadeln! Kurser kommer fortsätta levereras på Lövslättens banor, men då med andra instruktörer. Just nu har vi Elettra Sonedotter – Cr-tränare inbokad, på kurser jag själv tänker delta. Missa inte det! I höst och vinter planerar vi mängder med fler kurser med tränare vi tror på, som har hästarnas väl och ve och god ridning i fokus! Har du inte egen häst kan någon från vårt fyrbenta gäng bidra med den halvan av ekipaget. Du är också alltid välkommen hit med egen häst – för att ta del av en värld där hästlivet ger så mycket mer.

Välkomna!

 

 

—————- Helena och hästarna ———————

20170516_191749