Värdet av att lyssna

Hästar har en otrolig förmåga att lära oss det vi behöver i livet – om vi vill det.  Det finns en hel värld att upptäcka hos hästarna, en värld med många dimensioner som vi kan ana oss till och kanske till och med förstå på ett plan om vi tar oss tid och lär oss se.

En sådan sak är vad någon annan har att säga oss. Hästar kan inte tala, men de kan säga en hel del saker. De har åsikter och funderingar, och framför allt en hel hög med känslor. Känslorna styr hela deras värld. Förr trodde man att hästar och andra djur inte kunna känna. Idag vet vi bättre. Jag tror till och med att de lever genom sina känslor och de känslor som de omges med. De läser av sina gruppmedlemmars känslor för att veta om allt är lugnt och tryggt (det som hästarna mest i hela världen önskar sig) eller om det är fara å färde. Om en blir stressad eller mår dåligt påverkas hela flocken. Det blir väldigt uppenbart för en person som jag som bor med mina hästar och som har stabila flockar. Vi har levt länge tillsammans och jag har hunnit betrakta dem så många timmar att jag inte ens kan räkna dem. Och jag ser om något är på tok med någon, även av vad de andra utstrålar.

De, till skillnad från oss, har inte lärt sig att sätta upp en front som skyddar mot andras känslor och tankar. Det sägs ju att 80 % av det vi säger, det gör vi med kroppspråket. Resten är vårt tal. Men vi lär oss att bortse från HUR något sägs. Hästarna gör inte det, utan hela delas kommunikation handlar om kroppsspråk.

Jag vill mina hästar väl. De ska må bra och de ska trivas i sin vardag. Hur vet jag då att de trivs? Jag måste lära mig att kommunicera med dem. Inte bara prata till. Jag har varit tvungen att försöka se vad de har att säga med sina kroppar och genom deras rörelser. Är de stressade – och hur reagerar de olika individerna som stressade? Hungriga? Törstiga? Ont i foten? Ibland är det fasligt svårt. Det är svårt att veta VAD som är fel. Att något är fel eller besvärligt eller läskigt. Det hajjar jag ganska så snabbt, van som jag blivit av alla mina timmar med djuren. Men vad kan vara bra klurigare. Och eftersom djur kan reagera på olika sätt beroende på vilka personligheter de har, blir det ibland otroligt svårt. Men det går!

Varje gång jag ser en häst stämmer jag av hur den mår. Trivs den i situationen? Tycker den allt är ok? Jag är djurvän och det är min roll att agera om hästen inte trivs. OM det är på en ridbana och jag är tränaren är det min uttryckliga plikt. Därför tittar jag främst på vad hästarna försöker säga mig när jag ser ett ekipage. Ser de avslappnade och harmoniska ut? Försöker de prata med ryttaren och uppfattar ryttaren vad de säger? Eller har hästen stängt av, ledsnat eller kanske tycker den att det är kul? Mitt mål som tränare är att få det bästa kvittot av allt – en häst som trivs på ridbanan och med sin ryttare. Först då kan vi tala om samspel och en relation som det går att bygga resultat av.

Varje gång jag känner att en häst är med mig när vi jobbar – jag menar med mig som i att de villigt jobbar ihop med mig och tycker det är ganska kul – det är bra träningar. Oavsett om vi lyckas med det där bytet eller vad det nu var vi skulle göra. Alla träningar där jag känner att hästen har något som är mindre positivt att säga – varje sådan gång går hjärna igång. Vad? Då är det min uppgift att lösa knuten.

Så är det något som jag lärt mig av hästarna är att försöka lyssna. Inte döma inte dra förhastade slutsatser och inte att tro att jag vet, utan att ha lyssnat in ordentligt först.

Det är något användbart utöver hästvärlden. Det är nyttigt i det praktiska livet. Som så många andra lärdomar hästarna har att ge oss människor. Om vi vill.

 

 

 

 

 

Luca Moneta – årets ”sexigaste karl”?

Empati och kärlek till hästen är kanske inte det första man tänker på när man tänker på en sexig karl. Men nog finns det något väldigt attraktivt över en man som uttrycker sig så här om sin relation till de hästar han rider (på högsta nivå i hoppning nota bene):

– Eftersom jag inte alls är lika duktig som mina hästar är jag lyckligt lottad att de samarbetar med mig, därför lyckas jag också nå resultat.

Mannen bakom orden är Luca Moneta och han ligger just nu på en 73:e plats på världsrankingen. Och som en ”vanlig” ryttare så vore det intressant i sig, men då han inte är riktigt vanlig (tyvärr måste sägas!) så röner han stor uppmärksamhet. Nu även i Hippson.

Vad är det då som gör honom så speciell? Jo han älskar verkligen sina hästar (vilket iofs många skulle skriva under på), men har är också övertygad om att de kan sitt jobb bra mycket bättre än vad han själv kan och att han ska vara passageraren på en individ som får göra sitt jobb ifred – vilket han också visar genom att ta sig an hästar andra gett upp på och lyckas bygga upp dem till eliten. Gärna i repgrimma eller helt utan! Han utstrålar också en stor dos empati och en sann förståelse för hästar som väsen. Sexigare än så här blir det nog inte inom ridsporten….

Hoppas det här ger ringar på vattnet.😀

 

Bättre väder än jag tror

Det är nog lite bättre väder ute för hästarna än vad jag vill föreställa mig. Tar in fyra hästar till kvällen och nu när jag var ute och skulle ta in lyckades bara en enda häst ta sig till grinden när jag ropade. Rätt ovanligt faktiskt. De två första har haft denna vana ett par dagar nu så jag var inte allt för orolig.

Värre var det med gamle Daniel San. Hans kompis NIsse kom minsann och vi stod och väntade och jag ropade. Till saken hör att Daniel inte är född igår precis. Han är snarare ganska, för att inte säga väldigt gammal. Och är det något jag oroar mig för är det mina åldringar på gården. Ni som läser denna blogg vet vid det här laget är att jag inte är lite förtjust i dem. Jag beundrar dem och tycker de är de finaste av dem alla. Men som sagt – ingen Daniel var i sikte. Till slut fick jag leda in en missnöjd Nisse.

Det som höll mig lugn var att Nisse var lugn. Tidigare incidenter har alltid renderat en känsla från hästarna att något var knas. Som den gången W hade trillat ut på fel sida av hagen och inte kommit in till rätt sida igen. En hel hög ston kom forsande mot mig i sommarhagen – gnäggandes hysteriskt. Det tog inte många sekunder för att förstå att något var tok och att sedan inse att en av ligans medlemmar saknades. Så vi hittade henne snabbt. Samma sak med Micro när han gjort detsamma. Bästisten Knasen forsade mellan mig och bort mot ett ställe i hagen – fram och tillbaka fram och tillbaka för att jag skulle fatta att en kompis behövde hjälp. En normalt empatiskt funtad person med till och med låg IQ-nivå kunde fatta vad han menade. ”Följ mig! Du behövs här!” – han kunde lika gärna skrivit en skylt.

Men när jag tog in Nisse blev han sur och ropade efter kompis. Och jag gav mig ut och letade i mörkret. Tur att mobilerna numera är försedda med ficklampa! Den behövdes i det bäcksvarta mörkret.

Till slut hittar jag Daniel som förvånat blänger tillbaka mot mig. Är du här redan? Ska vi gå in? Vet inte om han hör dåligt, men trygg är han i hagen. Och inte särskilt hungrig av beteendet att döma. Han brukar säga till när han vill in och vill ha mat.

Så nog är vädret just nu i alla fall behagligt värre för våra fyrbenta vänner där ute i hagarna. Ta inte in dem för tidigt (om ni alls behöver). De gillar att ströva, vandra omkring och pilla på än det ena än det andra. Det är det som är ett riktigt hästliv.

Markhantering – inte bara för unghästar

Oavsett om en häst är gammal eller ung behöver den få chansen till träning från backen. Hos oss får alla hästar det, mer eller mindre kontinuerlig.

Markhantering kan betyda så mycket och göra så mycket för både tillvaron tillsammans med häst såsom själva ridningen. För allt kan läras in från backen med konstruktiva system och lite kunskap om inlärning. På ett helt säkert och ett mycket trevlig sätt.

En av de vanligaste problemen folk verkar ha med hästar är faktiskt att leda dem till och från hagen. Här finns uppgifter att det är det vanligaste stället för olyckor med hästar. Folk blir översprungna än hit än dit. hästar sliter sig och drar med sig den stackars ledaren som inte vill släppa över stock och sten. Mycket av det är helt i onödan. Springer de rakt på träd? Knappast. De vet instinktivt att träd inte kommer att flytta sig och ser vägen bredvid istället. Det kan de göra med människan också. Liksom instinktivt veta när snöret tar slut. Genom att spendera några timmar (säg många timmar) på ridbanan och öva ”gå undan för mig” och ”dra inte i snöret” så kan den vildaste hästar tas in utan att de nuddar vid en människa eller drar i snöret. Det krävs tålamod och det krävs bra inlärningsmetoder så hästen på ett positivt sätt förstår vad som gäller och sätter det i ryggmärgen. Sånt tränar vi mycket av här – för det handlar om säkerhet och trygghet för hästar såväl som människor. Långt viktigare än hjälm och väst (även om de såklart har en viktig plats också om vi ÄNDÅ skulle misslyckas, inte istället för hjärna och säkerhetsträning).

För att inte tala om vilka problem många får när de ska lasta. De har helt enkelt inte satt samarbetet på marken. Brådskan och ivern att göra det ”roliga”, det vill säga att rida verkar ha tagit över på många plan. Tänk vad lite markhantering hade gjort för att underlätta för såväl hästar som människor vad gäller allt som inte har med ridning att göra även här.

Och se kommer vi ju till det där med ridning. Allt inom ridning kan tränas från backen, utan att hästen behöver ha en ryttare som sätter hela deras kroppar i obalans på ryggen. De enklare stegen – som att lära sig och förstå hur man vänder som ridhäst (vilket är en stor skillnad mot hästens naturliga sväng…), hur den ska kunna trampa under sig i steget för att bära upp sin ryttare på ett bra sätt och de signaler som kommer att ges av ryttaren när vi säger framåt, stopp, bakåt och åt sidan. Detta, om man är seriös tränare, är i princip alltid något som man tränar in på backen. Och för den mer avancerade så handlar det ju om att kunna sätta såväl passage som piaff, och för spanska ridskolan handlar det om att komma hela vägen till levad. Allt från tömkörning på backen.

Man kan dessutom på ett säkert sätt träna samspelet mellan hästar och människa så att hästen blir så självsäker på sitt jobb och så förtrolig med sin ryttare att den klarar situationer den annars skulle sprungit all sin väg för. Bara det är värt sina timmar av träning. För vem vill ha en hispig häst på en prisutdelning, när alternativet är så enkelt att få – genom lite god hederlig träning från backen.

Bara man vet hur man gör. Bara man ger sig tid och bara man vågar inse att detta är fundamenta för alla som vill ha en bra tillvaro med häst – oavsett om de ska rida dem eller inte.

Och exakt hur man gör det, det är olika för olika system och tränare. En hel del kan man göra med repgrimma och ett långt snöre. Kika gärna lite extra på TRT method. Leslie Desmond och Perry Wood har också mycket att komma med. Och skaffa dig en bra tränare – lika viktig som att ha en ridtränare för detta. Det finns många system, så välj ett som du verkligen kan leva med. Ett som bygger upp din hästs självkänsla (och din med by the way), inte ett som bryter ned. Ett som gärna betonar samspel och vikten av att läsa av hästen och kommunicera (till skillnad från diktera).

 

Fira nyår utan fyrverkerier – boka ett fyrverkerifritt nyår —

För många hundar är nyårsafton en ren mardröm med alla smällare och raketer. Därför har vi skapat en kampanj som vi kallar Happy New Ear. Agria har bokat rum på två hotell där nyårsfirandet kan ske fyrverkerifritt. Ta med dig familjen, vännerna och hunden till Connect Hotel Skavsta eller Quality Hotel Frösö Park och njut […]

via Fira nyår utan fyrverkerier – boka ett fyrverkerifritt nyår —

Alltid det där med djuren på semester

Som djurmänniska blir det trassligt att ta semester. Det dyker framför allt upp två problem när det kommer till semesterresor: 1. Mina djur 2. Andras djur (de vilda lämnar vi därhän ett tag…)

För vem i hela friden ska ta hand om en bunt hästar och en flock hundar och en egensinnig katt? Jag drar mig i det längsta för att göra några längre resor. Det blir så mycket oro ikring och jobb runt att det inte är värt det så ofta – längre. Annat var det förr. Då åkte jag så ofta jag kunde. Men allt har sin tid. Så nu blir det mer sällan även om det uppenbarligen händer. Som den här gången. Då var det familjen och att komma ifrån ett slag som lockade. Nog gick det att fixa om än med lite trix och förberedelser. Har ett fint nätverk som finns där om så behövs, även om jag gör mitt bästa för att inte nyttja det. Och visst mådde djuren finemang när jag kom tillbaka från semestern. Så detta problem är mer i mitt huvud. Inte för att jag tror jag är den enda som kan sköta mina hästar – men ansvaret om något händer ÄR mitt och oron över dem. Sen är ju alla rutiner i ryggmärgen, och måste helt plötsligt upp till ytan och förklaras, skrivas ner och förberedas. Det är inte bara att göra inte, men det går och det går fint bara man är förberedd.

Värre är det då med alla djur jag stöter på när jag är på resan. Mitt djuröga scannar snabbt av hur djuren jag möter verkar må och hur de haft det.  Jag äter aldrig kött när jag är utomlands till exempel. Jag mäktar bara inte. Är jag i Grekland eller Turkiet har jag noll koll på hur djuren har det bakom kulisserna. Jag har hört och sett en del – och den lilla delen är något jag önskar världen vore helt utan. De andra djuren är de arbetande djuren. Dessa möter du och jag när vi är å resa, överallt runt om i världen. Det är hästar, mulor och åsnor som ska bära hit och dra dit.

Jag är ju inte emot att djur får jobba. Inte alls. Jag är övertygad om att djuren gärna gör det och faktiskt också hittar någon typ av mening med det. I alla fall om arbetsmiljön är god. Men om den inte är det blir det problem. Och det blev det den här gången också- nu i Santorini. Precis som alla andra gånger jag är på resa. Sicket elände det är…..

Jag vet inte om ni varit på Santorini, men jag hade inte varit det förut. Jag har varit på många grekiska öar och Santorini är ju den mest mytompunna och den som anses som den allra vackraste. Till att börja med blev jag lite besviken över att den från havet inte såg ut som jag trodde. jag trodde det skulle dyka upp en by med vitputsade hus och knallblåa tak som klättrade utmed den bergiga ön. Men så var det ju inte. Det var en jätteklippa med husen ovanpå. En liten miss i protokollet. Men av gick vi och vi letade oss fram till den ytterst branta väg upp mot byn från hamnen nedanför. Det skulle ta en halvtimme att traska upp. Det skulle också finnas åsnor att rida på för den som föredrog det.

Jodå – visst fanns det åsnor. Eller rättare sagt mulor.  Vi räknade till 230 stycken faktiskt. De sprang upp och ner för denna eländigt branta väg som zickzackade sig upp för berget i en hisnande fart – med eller utan ryttare. Det gick i sina grupper oavsett om det behövdes så många mulor eller ej. När vi kom i land på ön var klockan tio. Ingen av dem hade då något vatten, ingen av dem hade något hö. Än var det skugga på den sida som stigen gick, men det skulle ändra sig med tiden. De var redan svettiga.

När vi gick nedåt igen, ett antal timmar senare är det samma djur som springer upp och ner för berget. Lukten av skitiga djur som svettats låg som en filt över leden som bär nedåt. Det tjoas och tjimmas bland mulägarna och vissa är då rakt inte snälla mot sina djur. Vi möter mängder med springande djur – uppåt och nedåt. Vissa bär två på ryggen. Vissa har gamla äckliga sår på benen. Andra ser mest trötta och uppgivna ut. Än finns inga spår av vare sig vatten eller mat till djuren. Usch och fy säger jag bara. Det här gjorde verkligen intrycket av Santorini till en sorglig sörja. Så den mytomspunna ön var bara en kliché i mina ögon. Trots att en del av djuren var i fint hull och fina, fanns det andra som inte var det. Och trots att det fanns de som verkade bry sig om sina mulor, fanns det de som inte verkade ha riktigt lika stort hjärta för sina djur. Och det slit dessa djur får göra – särskilt när det är riktigt varmt (se på videosarna hur brant det är och betänk att de gör det här så länge det finns kunder….) – då är det inte ok längre.

Tilläggas kan att Santorini är en ö som marknadsför sina åsnor ganska så fett om man säger så. Det såldes åsneprylar hitan och ditan och bilder på åsnor med vackra vyer bakom. Så pittoreskt! Synd bara att sanningen bakom är djur som sliter ont. Jag var inne på lite sidor och kikade in det där med Santorinis mulor och deras livsvillkor. Jag hittade bland annat det här från Donkey Sanctuary som verkar på ön:

Det finns folk som bryr sig. Tur är väl det. Ska ge en slant i stöd.

Vad jag inte förstår är att de som finns på ön och  verkar på ön och inte minst har dessa mulor som springer som Sisyfoskopior upp och ner på denna led inte gör slag i saken och inser att om de skulle höja kvaliteten på djurens välmående och inte minst marknadsföra detta – och visa hur etiska de är – ja då skulle de ju kunna höja priset rejält och inte minst få massor med nöjda och glada och medvetna kunder. Det hade ju blivit en hit!

Här är en annan som reagerat som jag – och som orkat filma. Jag orkade inte. Jag hade fullt sjå att orka hålla gott humör under nedfärden och också efter upplevelsen. För det hjälper inte att förtvivla och förstöra sin semester. Men det hjälper att agera. Det här är ett av alla mina sätt – att skriva här på bloggen.

 

 

Det är du som väljer

Livet i allmänhet och hästlivet i synnerhet handlar om att göra val. Antingen gör man det medvetet, eller så gör man det omedvetet. Val är det likafullt.

När vi är med och tränar hästar kan vi ALLTID välja hur vi agerar och hur vi tolkar olika situationer. Vi sitter i förarsätet och hästen hänger på och lär sig av de erfarenheter den får – utefter hur vi reagerar och vad vi gör. Och våra reaktioner och vårt agerande är något vi väljer. Gör vi det inte medvetet gör våra känslor det – tar över. Det är ibland bra och ibland dåligt.

Vi kan välja på en uppsjö sätt att agera när något händer. Vi kan också styra våra tankar. Den förmågan är verkligen något som vi kan träna upp med hjälp av hästarna. För genom att kunna styra det (mental träning) så kan vi också få de resultat vi önskar.  Och vi kan skapa en tillvaro som verkligen passar för en häst, vilket får den att blomma upp och leva ut.

Dessa val dyker upp hela tiden. I allt från att hästen inte kommer när du ropar på den i hagen till att den inte vill hoppa ett hinder. Vi kan bli sura över att hästen inte vill komma in från hagen, men det lär inte göra hästen mer villig att komma till oss. Vi kan också visa förståelse och försöka få den att VILJA komma in. Vilket i framtiden, om vi lyckas lösa gåtan med varför den inte vill komma in och får den att vilja vara med oss, kommer göra att hästen glatt kommer traskande varenda gång vi visar oss.

Om hästen vägrar ett hinder kanske den tycker hindret är lite läskigt. Om vi väljer att se det som en olydnad och tvingar över den kanske den blir så rädd (särskilt om den misslyckas över hindret och slår i så att det gör ont), att den inte vill hoppa mer. Eller så väljer vi att uppmuntra den till att lyckas och får hästen att växa i sin roll som framtida hoppess.

Är hästen olydig när den inte står still vid pallen, när den nafsar efter oss när vi ska tränsa, när den vägrar gå på en trailer eller när den väjer för en soptunna som står utmed vägen. Är den bara lat när den inte gör framdelsvändningen vi ”bad” om eller spänner emot nacken så fort vi tar ett tygeltag? Eller är den rädd, kanske inte förstår vad vi menar när vi gör något, eller rent av har ont? OM vi orkar ställa ett par frågor om varför bakom varje sak som hästen gör och som vi kanske vill förändra, så kan vi få små under i vardagen att ske. Särskilt om vi kan uppskatta när det blir rätt och visar det. För med positiva träningsmetoder förstärker man de beteenden man gillar. Det är effektivt som bara den. Vem vill inte ha uppskattning för det de gör?

Det är inte hästen som väljer hur den uppfattar de olika situationer vi utsätter dem för i människans värld. Det är vi. Och i varje situation har vi ett val. Att jobba med hästen och dess innersta natur. Eller att jobba emot den. Vad väljer du?