Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

Världsettan att vara stolt över

Den där Eckermann verkar vara av ett särskilt virke. Om man bara hört talas om honom lite lätt kanske man har fått uppfattningen att det är den långa grabben som ”stal” fruns häst och kom till OS och segrade och sedan till VM och segrade ännu mer. Men som vanligt finns det så mycket bakom som gör en vinnare till en vinnare och ingen kommer någonsin att vara nummer ett i världstoppen på hoppningsrankingen bara för att man lyckas stjäla en häst och råka komma bra överens med den.

Som vanligt är det en mängd olika faktorer som ligger bakom en succé (eller ett nederlag). Och lite förklaring till framgångarna får man om man kikar på ritterna på breeders från i höstas och lyssnar på vad han säger.

Den här killen rider inte för läktaren ens när han ska provrida femåringsfinalister på Breeders, han rider för att lära sig och förstå och kommunicera. och gör det inte svårare än vad det är. I alla lägen. Intressant att se, och nyckeln till god ridning. Jag förstår att hästarna gillar honom och gör sitt bästa för honom. Imponerande. Däremot tycker jag att inställningen inte borde vara något man reagera på. Men det gör man. Den är riktigt trevlig, och lyhörd. Och så borde den ju vara för alla och envar som får för sig att sitta på en häst.

Att han dessutom kliver fram och reagerar på de övergrepp som kommit fram inom den svenska ridsporten och där Svenska Ridsportsförbundet verkar stå handfallna (varför?) gör honom inte till en sämre förebild. Givetvis tvärtom. Önskar verkligen Eckermann ett lyckat liv (nygift och allt) och stora framgångar. De behöver såväl vi hästälskare, hästarna som sporten i sig.

Riktigt hundgöra senaste tiden

Rätt som det är har man fullt upp med kontakt med olika veterinärkliniker och oro för att djuren ska må bra. Det är inte lätt att få tider och hjälp då bristen på veterinärer är stor. Men det går, och tack och lov får man nästan alltid god hjälp av riktigt bra folk. Så blev det de här veckorna också.

Först var det gårdshunden Manne som fick resa till Arbogas Anicuraklinik för att få hjälp då han var hängig. Alla tester som togs visade en ytterst frisk hund. Men ändå var det något som felade. Vad vet vi inte riktigt, för nu är han bra igen i alla fall. Och vi är en erfarenhet rikare. Arboga är en riktigt trevlig klinik som följer upp och ger hjälp när vi behöver det som bäst.

Sedan var det schäfer Mollys tur. Hon hade en sedan länge inbokad tid på Ultuna. Hon har ont i ett ben och knölar jag oroade mig för. Knölarna kunde tas bort och det blev operation. Benet var det värre med – såväl ryggen som bakknäet var påverkat. Men det kommer vi också kunna hantera med mediciner, tack och lov. Och vi blev flera erfarenheter rikare och lite klokare under Mollys två besök på kliniken. Det första vi lärt oss är att det nog inte finns något proffsigare ställe än smådjurskliniken i Ultuna. Vi är trygga med att vi får den bästa vården vi kan få. Det andra är att det finns mycket trevliga naturreservat i närheten där man kan gå med sin lilla hund i väntan på att få tillbaka sin andra hund. Men vi lärde oss också att det är lång väg hem, särskilt om man mår lite segt efter en operation och man har en enormt stor tratt på huvudet.

Tratten ja – den har ställt till det så det står härliga till. Hästarna blev nämligen totalt livrädda för denna tingest, som tydligen äter hästar. Och med livrädda menar jag det bokstavligen. En boxdörr och två hagstaket har jag fått laga på grund av denna tratt. Så farlig är den. Jag har aldrig varit med om maken men den är tydligen helt paniskt farlig? Jag som trodde mina hästar var coola. Tydligen inte. Så nu har jag lärt mig det också.

Tack och lov lever vi alla trots dessa eskapader. Och alla mår finemang. Just nu i denna stund i alla fall. Och med erfarenhter om att det rätt som det är ser helt annorlunda ut, är det helt klart bäst att njuta av den stunden.

En sann hästmänniska har hoppat av

När Drottning Elizabeth II skulle förevigas inför sitt 70:e regentår, som för övrigt inföll i år, valde hon att posera med sina två älskade hästar, två vackra fellponnyer. Och så kommer hon alltid att bli ihågkommen. Igår gick hon bort 96 år gammal. Och jag är ganska övertygad om att det var precis så hon ville ha det.

Elizabeth var en hängiven hästälskare och en enorm ambassadör för hästsporten under hela sitt liv. Själv var hon en ytterst skicklig ryttare och kom att spendera många timmar i sadeln ända till slutet. Kanske är det därför vi hästmänniskor kände en extra närhet till denna fascinerande kvinna som kom att regera i makalösa 70 år och som kom att hantera 15 stycken olika premiärministrar i sitt land.

Jag hade turen att vara i London i början av sommaren just när London firade sin drottning. Vilka parader och vilka firanden, ja vi hamnade mitt i en fantastisk folkfest! Det var drottningen tillsammans hästar och hundar på alla de sätt- hon hade egna Corgies och dessa har blivit som ett signum för drottningen. De var med överallt, dessa hundar. När Elizabeth träffade på Putin i början av 2000-talet lär hundarna börjat skälla och blev oroliga. Drottningen hade då konstaterat att hundarna var bättre på att avläsa vad en människa är för något än de flesta andra…. så rätt hon hade.

Firandet skedde precis överallt och staden var nästan dränkt i flaggor. Överallt brittiska flaggor – som vimplar, som hattar, som klänningar, som tröjor. Storleken på firandet avslöjade en älskad kvinna som så gjort mycket för sitt land och som regerat så länge att hon blivit själva sinnesbilden för det som Storbritannien står för. En kvinna som fick ett magiskt men också mycket ansvarskrävande och tufft liv – ett liv hon klarade med glans. Kanske fick hon god hjälp av sina älskade djur, som var så stor del av hennes dagliga liv.

Nu är Drottning Elizabeth II död. En epok har gått i graven och Storbritannien kommer inte bli sig riktigt likt igen. Aldrig mer. 10 dagars landssorg är utlyst – inte konstigt med tanke på det inflytande denna kvinna har haft, ett inflytande som gett ringar långt in i framtiden.

Jag tror och hoppas att hennes corgisar och hennes hästar har tagit emot henne där på andra sidan. Och att de som ännu lever kommer till rätt personer – det är jag ganska säker på då det tagits upp i hennes testamente. Elizabeth var inte riktigt damen som slarvade med något eller lät ödet bestämma vad som skulle hända.

Long live the Queen!

Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤

Galet vad priserna sticker – inflationen här för att stanna?

Åkte häromdagen till Granngården – ett stammisställe för en sådan som jag. Inte för att jag vräker i mina hästar specialfoder hit och dit, men en del müsli och en del betfiber, salter och mineraler går åt hur man än gör när man har tio hästar. Trots att grundfodret är vårt alldeles egna, underbara, gräs och silage. Har sett att priserna gått upp en del på våren och nu under sommaren har jag ingen lust att sitta i bil för ofta. Dels är ju bensinpriserna löjligt höga (trots att jag har en hybridbil), dels är det ljuvligt att vara på gården utan att behöva köpa massor med saker. Det gör att jag har bunkrat en del foder. Så mycket jag kan bunkra utan risk för att råttor och möss och fåglar och väta ska förstöra det.

Men som sagt, häromdagen var det dags igen. Och jag fick lite av en chock. På ett år har vissa priser stuckit med över 30%! Jag får vara glad att maskinkörningen för att ta in höet inte var dyrare än vad det var den här gången. Och jag som använder väldigt lite extrafoder och har eget silage inser snabbt att jag är lyckligt lottad, även om jag måste betala samma elpriser som alla andra. Det kommer finnas gräs kvar i hagarna till långt i september också, så fuktigt som det varit i år. Vi står oss, än så länge.

Men hur blir det med alla de där hästarna som köptes in för att folk hade tråkigt (och för mycket pengar?) under pandemin? Hur ska alla de hästarna fodras och kommer bli dumpning av dessa stackars djur nu? Tyvärr har redan katter och hundar börjat överges. Såväl katt- som hundorganisationer som gör sitt bästa för att rädda oönskade djur har överfullt. Inte lär det bli bättre av att inflationen griper som en hungrig klo runt plånboken heller. Snart får nog motsvarande för hästar det besvärligt de med – när hösten kommer och hästarna behöver stallas in (=kostar mer).

Om man blir sjuk eller livet vänds upp och ner är dessa organisationer som tar hand om djur som behöver nya hem välbehövliga. Vi kan alla hamna där. Men man tappar ju lite hoppet om människan när djur ges upp bara för att man inte fattade att de behövde tas hand om även när en pandemi är över och livet återgår till det normala, och att det kan kosta pengar med djuren. Det är så jag förstår de som tycker man behöver körkort på djur. Tanken är god. Å andra sidan kan folk veta hur mycket teori och annan bra-att-ha-kunskap som helst. Det gör dem inte till vettiga i skallen eller empatiska eller ansvarstagande för det. Det kan ingen utbildning i världen fixa dessvärre.

En sommarvärd som fick igång tankarna

Sedan många år tillbaka försöker jag lyssna på de sommarvärdar som väcker mitt intresse. Ibland är de fantastiska, ibland mindre bra. I år har jag dock inte lyssnat på så många. Jag kanske börjar bli trött på formatet, eller så går det inflation i vilka som får plats i denna sedan länge välfyllda skara personer som får äran att göra sig hörda ostört på bästa sändningstid. Inte vet jag, men när jag häromdagen skulle kolla in nyheterna på SR-appen inser jag att Carl Hedin, dressyrryttaren ska vara sommarvärd.

-Värt ett försök, tänkte jag och körde igång sommarpratet. Det tar en minut. Sedan gråter jag. Igenkänningen sköljer över mig. Carl börjar nämligen med att berätta om när han får besked om att hans älskade häst får kolik, och hur marken då – från att ha varit fast som betong – gungar under honom som kvicksand. Jag minns de hästar jag haft som plötsligt bara mår dåligt. Jag minns mina kamper med mitt eget hjärta och min hjärna i att inte panika när en stor och tung och lika älskad som tung häst kastar sig runt i kramper. Jag minns när jag sitter och vakar, skräckslagen över att koliken ska komma tillbaka, och jag minns när allt bokstavligen går åt helvete och jag trillar rakt ner i ett mörker. Och hur jag då undrar vad jag egentligen håller på med. Varför jag utsätter mig för detta. Gång på gång.

Men tack och lov lyckas också Carl Hedin väcka mitt minne över varför jag har hästar, och varför jag har en egen gård där hästarna kan vandra omkring i en hage jag ser utanför mitt fönster. Jag minns varför jag släpade mig till ridskolan även om folket där var förskräckliga. Jag minns hur mina hästar har sparkat igång mig när jag tänkt ge upp, och får mig att fortsätta. Jag måste – för annars klarar sig inte hästarna. Mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag suttit under krubban till min älskade häst och bara gömt mig för världen. Det bästa stället som finns i hela universum, för den som behöver komma bort från allt ett tag. Jag minns allt det roliga, all den glädjen och allt jag fått av dem. Att de alltid ger mer än de någonsin tar, hur mycket sorg de än ger ibland.

Carl Hedin är en man som vet hur han ska framföra en känsla, och förklara. Jag är glad att jag inte missade hans sommarprat. Det lyfte fram den passion jag har i botten, men som ibland glöms bort för alla måsten, alla utjatade sedvänjor man måste lägga sig till med som häst- och gårdsägare. Den där känslan och den hjälpen jag fick av hästarna som jag behövde så mycket, och ibland behöver än idag. Den som bara hästar kan ge. Så jag inte glömmer bort det, när hösten sätter in och stallgörat blir tungt i mörkret. Jag behöver nog inte skriva mer om det. Lyssna på Carl Hedins sommarprat istället. Han beskriver det så himla bra.

SR P1 Carl Hedin Sommarvärd 2022

Mer än bara hästar

Lösa Tyglar och Lövslätten förknippas med hästar. Och hästar. Och hästar. Men nu är det andra tider på gång. Då jag av olika anledningar inte längre håller så många lektioner, eller har samma typ av verksamhet med hästar på gården längre tänkte jag att jag skulle börja med något nytt. För mig har ju hästarna alltid varit mer än bara hästar, och nu är de mest det jag ser dem som – vänner, en del av ett gårdsliv, mysigt sällskap och hagmarksentreprenörer. Så sedan en tid tillbaka har jag grottat ner mig i tanken och arbetet i att skaffa mig en äppellund. Lund och lund förresten. Det handlar om dryga en hektar stor plätt som jag håller på att fylla med äppelträd så det blir några hundra stycken.

För att få en bra start gick jag några distanskurser i äppelodlingens konst under pandemin. Sedan började jakten på äppelträd, och på ett stängsel som håller (o)djuren som äter äppelträd borta. Beställningar gjordes och sen började det gå knas. Till slut kom äppelträden, små rackare. Men det är totalbrist på äppelträd i hela Europa så jag var glad att jag fått några i alla fall. Men något staket dök aldrig upp. Vi försökte ändå. Med varierat resultat. Så jag köpte några till, eftersom de andra drabbades av både det ena och det andra. Och nu har jag lagt ner många, många timmar på att rädda det som räddas kan. Jag får också hjälp med att bygga ett riktigt snyggt och bra staket. Många av de små har faktiskt överlevt och jag spenderar stor tid på att rensa området runt äpplena från ogräs. Om inte annat så har själva grundstammen överlevt så jag kan ympa sorterna jag har på dessa och skaffa fler äpplen.

Äpplena kommer både från Finland och Litauen, och de i sin tur har hämtat sorter och utvecklat nya sorter från framför allt Ryssland. Dessa områden har liknande klimat som här på Lövslätten, vilket gör att de passar här. Det gäller nämligen att välja rätt sorter, som klarar klimatet och hinner bli klara innan vintern sätter igång. Och jag har valt en hel del sorter. Vet faktiskt inte hur många sorter det blev till slut. Men det kommer bli äppelskörd från juli till oktober och sedan kan vissa äppelsorter lagras hela vägen in i juni. Det betyder att jag kommer ha goda äpplen för leverans hela året. Rätt häftigt. Självplock kommer givetvis erbjudas!

Även om den kurs jag gick i ympning var digital och jag inte kunde testa har jag gjort några egna försök. Stammen köpte jag in och sedan klippte jag skott från andra äppelträd. Och det funkade! Coolt! Det här ska jag fortsätta med. Så vill ni ha äppelträd så är det hit ni kan vända er framöver.

Hararna kom tyvärr åt vissa av träden. Jag trodde det var helkört men tänkte jag ändå kunde vänta ett tag och se om de klarat sig ändå, trots allt. Förvånansvärt många har gjort det. Naturen är förunderlig. Här är det bara själva stammen som har överlevt, men det betyder att jag kan ympa på vilken sort jag vill bara stammen växt till sig lite till. Kanske blir det en Sandra, en Huvitus, någon kanelsort (har flera) eller varför inte ett Gubbäpple – en gammal hederlig dalasort som jag har i min vanliga trädgård. Är inne på att rädda några sorter som finns i en övergiven trädgård nära mig också. De äppelträden är inne på sista versen, men det går att rädda dem ändå. Det är bara att ta några lämpliga skott och klippa, sätta ihop, tejpa och vaxa.

Apropå mer än hästar. Ni ser säkert de små fyrbenta filurerna på bilder här och där i bloggen – mina ständiga vapendragare Manne och Molly. Manne, den lilla gårdshunden, har blivit tio år gammal. Han har hela sitt liv haft schäfrar som ”skyddsvakter”. För några år sedan gick dessvärre hans kompisar bort och Manne blev ensam. Jag tänkte det skulle vara så ett tag då jag inte riktigt orkade skaffa en till hund. Hur ersätter man en hund lixom? Men Manne blev dålig. Riktigt dålig. Han fick utslag överallt, infektioner i öronen och tappade hår och tassarna var helt rosa. Jag tog givetvis min älskade vän till veterinär och vi provade allt för att få stopp på det. Till slut fick jag nog. Jag var övertygad om att detta var psykosomatiskt – stress kan ge utslag både här och där. Så jag la ut en annons på facebook om att jag sökte en vuxen snäll schäferlufs som kompis till oss.

Vi fick napp och hittade Molly. Det kunde inte blivit bättre. Mannes alla utslag försvann i ett nafs och har inte kommit tillbaka på det över 1,5 år som Molly vart hos oss. Han fick en bodyguard igen, en kompis att räkna med och blev en trygg, glad och frisk hund. Även jag fick en bästa vän i vått och torrt. Molly vaktar vår gård, håller sig alltid nära mig, hon är snäll och go och en riktig mattegris. Som vi älskar att bli med schäfer igen, Manne och jag. Nu kan vi sova gott efter varma slitsamma dagar och veta att vi är säkra. Med Molly i huset kan inget ont hända oss.

I detta varma väder har vi jobbat till sena kvällar, då det är svalare och nog är det sådär magiskt när natten infinner sig, men solen ändå anas bortom träden. Detta kort är taget vid ettiden på natten och solen gör sig redan beredd att smyga sig uppåt. Du magiska sommar – vad du är ljuvlig. Juni är förstås väldigt arbetsam för oss med gård. Men juli väntar och då blir det mer semester, mer hästigt och mer vila. Men snart kommer det förlösande åskvädret och gör livet lite svalare. Det känns som om det är på tiden.

Heta sommardagar

Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.

Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.

Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.

Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.

Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.

Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!

Morgnar – värst och bäst

Det finns en enorm skönhet i att gå ut och pyssla med hästarna på morgnarna. Jag har alltid tyckt det var härligt, men med åren har jag också kommit att tycka att det är värsta tiden av alla. Det är oftast då man upptäcker när något är riktigt fel – en häst som skadats av att ha blivit rädd eller någon som fått kolik under natten eller drabbats av något annat otäckt. Det har hänt och sådant sätter sina spår. Så även om det är en mysig tid på morgonen (så länge man inte ska iväg på något möte och har bråttom) så är det också en väldigt stressfull tid.

För att minska risken för att chockas över att någon mår dåligt när jag kommer ut har jag för vana att kika ut genom alla fönster på morgonen medan kaffepannan puttrar. Vintertid är det ganska svårt att få se något, men på sommaren är det desto lättare. Men nu ligger istället hästarna gärna ner, och njuter av de första värmande strålarna efter gryningen. När hästar ligger ner får jag försöka kika om det verkar som om de andra som inte ligger ner är oroliga. De brukar säga till om något är fel, men inte alltid. Och så får jag fortsätta hålla koll och se om de reser sig efter en stund.

Ibland märker jag inget knasigt men blir ändå orolig när jag kommer nära. Som här till exempel – när jag närmar mig Isa. Jag är övertygad om att hon var på benen när jag såg henne tidigt på morgonen, men nu ligger hon som en sten. Jag står två och en halv meter bort kanske. Har pratat och har trampat runt. Som ni märker blir mina hästar inte så oroliga av att jag kommer precis. Idag brydde de sig inte alls. Isa märkte inte ens något. Tänderna syns och jag får stå länge och kika för att se att hon över huvud taget andas. Hon ser ju faktiskt död ut.

Men så vaknar hon till av att jag säger hej och hon gäspar. Hon knorrar lite och kliver upp, för jag går iväg med hennes kompis (den andra mörkare stenen bakom) och sträcker sådär kattlikt på sig. Sedan ruskar hon sig och går iväg – alla de tecken jag behöver för att veta att hon mår bra och bara har gjort som alla hästar behöver göra för att må bra – lagt sig ner för att få sin dagliga REM-sömn. Så nu vet jag att alla är ok, och ännu en dag i vårt egna lilla paradis har tagit sin början.