Vinner Peder Jerringpriset?

Den som lever får se  och ikväll får vi se om Peder lyckas ta en dublett av Jerringpriset!

Hejar gör vi här hemma i alla fall! För nu har han ju en vinst, det som påstods saknas förra gången han vann…… Men det kommer bli ännu roligare att kika på Twitter om det nu blir Peder som vinner. Då kommer halva Twitter gå totalt bananas över oss korrumperade tonårstjejer (ja vi lär ju vara det vi som håller på med häst 😉 )

Själv tror jag mer på Sarah Sjöström egentligen och är grymt imponerad av hennes enorma insatser. Och blir jag ledsen om det blir någon annan? Knappast! Det är folkets pris, och det blir den som flest vill se på förstaplatsen. Oavsett är Peder EM-vinnare på hemmaplan. Och han är en av de största av förebilder – i sin hästhantering, i sin kärlek till sina hästar och sin sport och till sitt enormt etiska förhållningssätt till allt som han tar sig för. Och vi kan väl njuta av Peder och All In igen:

Annonser

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

Hästar sörjer

Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte bara för oss. Även djuren känner sorg. Över vänner de mist och aldrig kommer se igen. Har man hållit på med hästar ett tag är det nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en av hästar går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas. Och vissa av dem rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.

Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod alex och han utvecklade då otyget vävning. Han var så orolig att jag inte vågade lämna boxen – visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen bestod livet ut (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).

Det finns också en skräck över att bli lämnad. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage i väntan på avresa, medan nya flyttade in.  När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han.

Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och de byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.

W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och så har hon fått sorg igen nu. Något jag berättar om i nästa inlägg.

Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?

 

Animal Studies Repository 

Scientific American

Psychology Today

Equimed

 

Täcke och att klippa sin häst

Täcke eller inte. Klippa hästen eller inte? Samma visa varje år. Folk diskuterar hit och dit och alla verkar det veta precis hur varje enskild häst behöver det. Ett vet jag dock och det kan jag svära på – alla hästar är olika. De är olika tuffa mot regn och rusk. De är olika i sin hälsa. Så det är till att täcka och klippa med förnuft. En häst ska inte behöva frysa. Den ska inte heller behöva bli för varm.

Ett annat vet jag också – täcken påverkar rörelseförmågan. Hästen kan få skav av täcken, och de kan faktiskt orsaka skada om de rispas sönder eller hästen trasslar in sig i det. Och i grunden är pälsen bästa temperaturregleraren ever. Om den är rejäl på en frisk häst.

Själv går jag efter devisen – täcka inte när det inte behövs. Täcka när det behövs! Lätt va! 😀 Klipper gör jag inte. Jag skrittar av en svettig häst ordentligt istället. Det funkar fint det med. 23 timmar om dygnet går mina hästar ute i lösdrifter, eller så är de bara inne på natten i ett icke uppvärmt stall. De behöver sin päls mer än jag behöver ha lätt för att få dem att bli torra efter en ritt.

Hur vet jag då när hästarna vill ha täcken? De berättar med all sköns medel hur de vill ha det. Vissa reagerar kraftigt av att gå utan om det blir dåligt väder. De vill in! Står och häckar vid grinden och kastar med huvudet Andra bryr sig inte. Efter ett tag märker man och vet man vilka hästar som tycker vad. Och är en häst 29 är han klassad som gammal oavsett. så då blir det faktiskt täcke på när man är ute i regn och rusk. Samma sak om man råkar vara ett fullblod. De må vara hur rara som helst. Men de är väldigt kinkiga när det kommer till väder och vind. Hej och hå vad sura mina kan bli om de blivit kalla av regn och/eller blåst.

Så hästar som är tunna i hullet (som fullblod ofta är hur mycket man än fodrar dem!), som inte satt riktig päls, som inte är helt vana vid att gå ute så mycket som här, hästar som av någon anledning har påverkad hälsa, gamlingar och hästar som har lätt för att bli stela om ryggen täckar jag när jag tror att det kan bli rusk, regn och det inte är varmt längre. Om det bara är lite regn och lite blåst kan de friska starka vara utan då med. Men då det är isregn och när det är en sisådär fyra grader och blåsigt och regnigt. Då är det inte många hästar som är utan täcke på min gård i alla fall. De berättar tydligt att de vill ha sina täcken. annars måste jag helt sonika ta in dem.

Kalla torra dagar kan de gå utan täcke även om de är lite känsliga. Om det inte är under -15 sisådär. då får de känsligare täcken igen.

Lurvasfjordingen känns ju bara löjlig att täcka. Han har ju laddat för -45 i september. Tingeling mitt russ tar jag in en stund om hon vill det, så att hon får torka upp. Hon har heller sällan täcken. Hon är tuff men kan få lite lyx i vilket fall som helst. Ja det gäller ju alla lösdriftshästar här när jag tänker efter. dåligt väder betyder att alla tas in några timmar för mys och lite vila. Det uppskattas, det kan jag lova.

Och sen ska jag berätta något intressant. Hästars vinterpäls växer fram till 22 december (årets mörkaste dag). Täckar man mycket innan minskar tillväxten. Efter denna tid laddar kroppen istället för fällning av vinterpäls och byte till sommarpäls. Vill man ha mycket päls på sin häst inför kylan som sätter in under senare vintermånader, så täckar man så lite som möjligt innan jul med andra ord. Vad man gör efter kvittar lite lika vad gäller det. Det föranleder mig också att tipsa om att det är precis nu som man ska börja fodra på en häst ordentligt om man vet med sig att den brukar falla ur vid fällningen. Senare är det redan försent och då försöker man istället reparera en viktförlust. fodrar vi på nu, slipper vi viktförlusten. Min gamla daniel brukar ha svårt med det här, så vi fodrar på så mycket vi vågar och kan inför vad som komma ska.

16 års fostran, jag hoppas det blir mycket mer

Så här i nyårstider fyller ju alla hästar år. De blir raskt och kvickt ett år äldre. När jag börjar räkna hur gamla de blir förundras jag. Vad fort tiden går! Min lille åttaårige fjording (jo han var det när jag köpte honom) fyller tjugo i år, min älskade lilla Tingeling blir arton. Och min W blir nitton. Min W, den som fostrar mig till en bättre hästmänniska. Varje dag.

Lilla W som jag kallar henne köpte jag som treåring. Jag har ridit in henne, jag har visat henne och jag har fått så många läxor av denna dam att jag inte kan räkna dem alla. Allt vi gör är på hennes villkor egentligen. Jag frågar – hon godkänner. Eller inte. I sjutton år har hon lärt mig vad hästar tycker om än det ena och än det andra. Det kallas visst att vara stoig. Jag kallar det att vara klok som en bok med mycket willpower och självbevarelsedrift.

Resan tillsammans har varit lång och många gånger krokig. Att rida in var inga problem. Att få henne tillfreds och lita på mig har varit värre. Det var tack vare henne jag började med markhantering och mitt intresse för hur hästen ser på tillvaron väcktes för hennes skull. För hon hade att berätta. Och det har hon fortfarande.

Det är hon som lärt mig att om hästen säger något, så är det bäst att lyssna. Som när hon inte ville bli sadlad och det visade sig vara ett griffelben som knäckts. Hon var inte halt, hon var bara tjurig. Och jag insåg att det var något fel. Tack och lov.

Det är hon som får mig att förstå att stress och hästar inte går ihop. Gör jag det så knyter sig allt. Då kommer vare sig sadel eller träns på den damen. Hon har lärt mig att hästar väljer själva om de vill komma in från hagen eller inte (när hon var liten fick jag sitta och vänta i många minuter på en sten innan hon kom fram och sa ok till att komma in. Försökte jag ”ta in henne” gick hon bara undan). Hon har lärt mig att man måste vara en bra partner för att ha trevligt ute själv med hästen, och oj så många roliga timmar vi haft ute hon och jag. Ensamma i skogarna, tryggare än tryggast.

Hon har också lärt mig vad samarbete kan göra. Som när mina två uteridningskamrater ”tappade hästarna” och de galopperade iväg utan kontroll i mörkret ute på landet. W var en sisådär fem, sex år och jag ville för allt i världen inte ha en rusande häst under mig. Är det något jag är rädd för så är det skenande hästar. I min tanke skrek jag ”stopp”. Och utan att jag egentligen gjorde något gick W ner i skritt och brydde sig inte alls om att de andra hästarna försvann i full karriär på vägen. Min lycka över denna häst var då total, en känsla jag inte glömmer i första taget. På W är jag trygg . Det har blivit många timmar i sadeln och bara en enda gång har jag trillat av. På 17 år. Och då var hon fyra år gammal.

Eller när hon en gång i veckan reds av den åttaåriga lilla tjejen som tyckte W var det bästa som fanns. Mamma W kallade hon henne. Tjejen nådde inte nedanför sadelkåporna, men vad gör väl det när man älskar Mamma W? W galopperade snällt runt på ridbanan och hoppade de hinder som kom i vägen för att sedan lika snällt stanna vid mig efter varje varv. Så kunde vi skratta tillsammans, klappa lilla W och så skickade jag iväg ekipaget igen. De hade lika skoj de två, det är jag övertygad om.

Men också när lilla W har kokat ihop totalt och vägrat gå på ridbanan. För den som red trodde sig veta bättre än lilla W och styrde och ställde med hårda händer och stela vader. Inte ens jag kan då få min lilla W att bli glad igen då. Eller när hon är ute med fel person i skogen och bara lugnt går hem. Vad ryttaren än gör, hur många vi än är i gänget.

Då är det bara att ställa in i stallet och ta nya tag dagen efter. Lilla W, som med kärlek och lugn, kan gå som en klocka i det mesta. Även om bytena inte sitter hundra, då tant W, som hon numera får kallas, inte bryr sig om ifall det är korsgalopp och mattes kropp blir alldeles som en s-kurva. För balans och styrka, det är något min lilla W har.

w och jag som riddare.jpg

Och det är hon som fått mig att förstå att hoppning inte är riktigt min grej. Fyraåringar ska ju hoppa en meter sägs det. Och jag försökte, men W berättade att det inte var riktigt det jag skulle hålla på med, i alla fall inte om jag blev så stressad. För hon tvekade av min stress och jag klackade till (idiot som tvingar en häst – sa W) och så gjorde hon ett sådant där fint helikoptersprång och jag flög ur sadeln.

2013-04-01 15.09.32.jpg

Vad gör då min fyraåriga lilla häst? Inte blir hon rädd och far iväg i alla fall. Som de allra flesta hästar skulle bli. Nej hon hinner vända sig om och när jag väl landar, landar jag i sadeln igen. Dessvärre hängandes över sadeln, med magen där rumpan borde vara. Som om jag höll på att kliva av. Vilket också var det min vän trodde då hon missat hela kalaset (som tur är). Men så var det ju inte. Jag hängde där över sadeln på en häst som stod blick stilla och liksom undrade vad jag höll på med och om jag skulle sluta tramsa någon gång. Och jag skrattade så jag grät. Vilken häst!

Eller som när vi stod stall där hon inte var trygg. Från att ha varit den mest lätthanterliga hästen av alla kunde jag inte ens lämna henne i stallgången för att hämta en sadel utan att hon fick fnatt. Hovslagaren hade ett himla sjå och det var näst intill farligt alltihopa. Förutom att det var W vi pratade om så hon gick aldrig över gränsen. Bara tangerade den. Folk vågade inte ta ut och in henne från hagen, och förundrades över att jag kom med mina tre hästar samtidigt i lediga snören. Ingen fattade någonting. Men så flyttade jag hem W till mig igen och lugnet återställdes. Sovandes i stallgången när jag gör iordning. Ingen brådska med någonting. Som hon lärt mig vad miljön för en häst gör, och att det finns någon som verkligen tar ansvar, och som vet hur man tar ansvar. Sånt känner en häst på sig. Det är jag övertygad om. För det säger W, och alltså är det sant. Hästar ljuger inte.

DSC_0168

Min tant W. Grattis till att du nu är 19. Alla dessa roliga historier vi har du och jag. Så många att jag inte kan dela dem alla. Jag hoppas vid min själ att du blir trettio så vi får många många fler härliga och tokroliga historier, som jag kan minnas när jag blir gammal. Tack för att du finns, och tack för att du gett mig min fina Sayo, mattes grabb nummer ett. Jag hoppas också att vi hittar en ny kompis till dig, från de bästa vänner du och jag förlorat. Vi minns dem tillsammans och går vidare in i 2018, ett år jag hoppas blir det bästa för dig någonsin. Love you!

 

 

En legendar om djurskydd

Albert Vorn är en legendar inom hoppsporten. Han har nästan femtio års erfarenhet inom sporten, dels som internationell ryttare själv med bland annat ett OS-silver i samlingen, men också som tränare. Som det senare har han gjort avtryck, men kommer han att göra skillnad? Många av oss hoppas det, för vad han talar om är välfärden för hästarna. I det här inslaget uttalar han sig om problemet med djurskydd och hur det kommer sig att livet för hästarna inte blir bättre med tiden, snarare ibland tvärtom.

Numera kan nämligen vem som helst köpa på sig en fin häst och gå upp i klasserna. Det mesta inom ridsporten, menar han, handlar om vad ryttaren vill. Inte vad som är bra för hästen. Och det finns inget som stoppar någon helt utan kunskap om ridning och hästar att vara ute och tävla. Hör hans egna ord: