Varför återvända till ridsporten

….eller stanna kvar och kämpa trots alla timmar det tar, den kostnad det för med sig och alla kläder man måste tvätta bort stallukten ifrån hela tiden?

 

Det har faktiskt Amalia, av alla tidningar, svar på!😉

De missade dock att det tränar din mentala förmåga och din kropp ordentligt, att vara med hästar, en träning som kan göra att vi går rakare i ryggen genom livet. Såväl bokstavligen som mentalt ….

 

Hårt spända nosgrimmor i fokus

Nu pågår en kampanj från många håll som syftar till att få FEI att ta tag i de hårt spända nosgrimmorna på banan. Den som skriver under på denna sida kan påverka för att sätta problemet under lupp. Här vill man få IOK att påverka FEI, som inte verkar vilja ta tag i problemet. Skriv på – för hästens skull.

Det här har blivit ett problem som eskalerat. Förr hade man nosgrimmorna för att stabilisera upp tränset – för att få tränset att ligga still. Idag används de alltför ofta för att dölja dålig ridning. På dressyrbanan sätts nämligen betyget ner om hästen gapar – går emot hjälpen. Syftet var gott – man ville få bort hårda händer i ridningen, och att hästen inte accepterar bettet, ett bett som ska verka som ett kommunikationsmedel.

Tyvärr slog det nog helt tvärtom. För att inte få ner poängen så drar nu folk åt snokremmen och vad de nu har hårt så att hästen INTE kan gapa, vad ryttaren än gör. Voila – inget betygnedslag för den biten i alla fall. Så är nu människan funtad. Varhelst det går att gena, så tar en del människor den vägen istället för att gå den långa vägen. Även om det kostar för någon annan.

I Sverige är redan detta med att dra åt nosgrimmor för hårt egentligen förbjudet – Det står i djurskyddslagen att hästen utrustning får vare sig orsaka obehag eller smärta. Det är bevisat att hårt spända nosgrimmor ger obehag för hästen. Som om det nu borde behöva bevisas. Det är egentligen bara att använda sin empatiska förmåga för att inse att det inte kan vara bekvämt att inte kunna röra på käkarna. Deras upplevda stress är väldigt mätbar, liksom svårigheten att svälja.

Den uppmärksamme som vistats på min gård har säkert märkt att nosgrimmor är något av en raritet hos mig. Jag insåg för sisådär 15 år sedan att jag inte kunde förklara varför de fanns. Så jag tog av dem. Och har knappast saknat dem. En av mina egna hästar har sin kvar. Hon var lite orolig med huvudet och vi provade med en engelsk variant. Det verkar som hon tycker tränset ligger lite mer still om den finns och spänns löst och lätt. Och då menar jag mer löst än det jag fick lära mig när farfar var ung och jag började rida – två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma.

Jag är ju ingen som är ofelbar jag heller – och vad skönt det är när jag råkar vara för stum i handen eller om jag tappar balansen. Då kan i alla fall min häst gapa och tydligt visa att det jag gör inte är korrekt och att hästen kan komma undan mitt tryck. Det är som vanligt – jag får lära mig rida bättre helt enkelt. Istället för att ta till genvägar.

Så gör de hårt arbetande tävlingshästarna en tjänst. Skriv på listan ovan. Det är en start. Nästa steg tycker jag gott kan bli att ta bort nosgrimmekravet över huvud taget.

Hur gör jag nu?

Under hela mitt vuxna liv har jag haft Tsar Alexander vid min sida. Idag är han borta för alltid och jag vet inte riktigt hur man lever ett liv utan att ha min Kung i stallet. Hur gör jag nu?

Jag drömde som ung, 20-någonting år gammal, om att ha en häst att lyckas med. Jag letade land och rike runt. Provred häst efter häst. Och hittade Tsar Alexander bara några mil bort från där jag bodde.

Jag kan inte påstå att jag var något proffs på häst. Det är jag fortfarande inte. Hästlivet är en lärorik process där man lär sig vart man går och alltid inser att det finns mycket att lära. men jag drömde om att ha en egen pålle och den drömmen ville jag förverkliga.

Det var i april 1994, ganska precis ett sådant datum som vi läser idag. Solen sken och jag åkte med min lilla ford cabriolet mot Grödinge för att titta på en häst. På den tiden hittade man annonserna i Tidningen Ridsport (nätet var bara att glömma) och vi skulle ses på Södertörns Ryttarcenter. Hon som sålde, en förmedlare, åkte dit och tränade.

Inte visste jag att jag just den dagen skulle förändra mitt liv. Både för mig och Alex. Och inte visste jag att det var tävlingar på platsen. När jag kom till Ryttarcentret kryllade det av hästar. Överallt. Det var hoppklasser som gällde och hästar och ryttare sprang omkring som skållade troll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provrida?

Men se – det löste löste sig enkelt. För jag får syn på en vacker fux med en dam vid sin sida. Och känslan sa – det är han! Jag går helt enkelt fram till ekipaget och säger – Hej! Det är jag som ska provrida fuxen!

Och visst var det han – Han med stort H om man får säga det så. Jag minns knappt provridningen men jag vet att jag blev kär. Hemresan var som i ett rus. Lyckan var fullkomlig. Jag hade hittat MIN häst!

Dagen efter ringer jag och berättar att jag vill köpa. Stalltjejerna blir överlyckliga och nog så blev det köp alltid. Men inte utan trassel. Jag måste nämligen fira först! Så kvällen innan besiktningen – nu ganska precis 22 år sedan – trampar jag på cykel ut i Stockholmsnatten och firar med mina vänner. På Café Opera om jag minns rätt. Glad i hågen, framåt småtimmarna ska jag också lyckas ta mig hem igen.

Det går mindre bra.

Jag kör emot en jättehög stenkant, och jag är faktiskt inte riktigt nykter (preskriberat!). Jag trasslar till foten alldeles och dessutom slår jag upp läppen. Eftersom läppen är svullen cyklar jag hem igen.

Dagen efter inser jag att det knappast är bra det här. Foten är svullen som en fotboll och att åka till en besiktning är inte att tala om. Jag hamnar på Södersjukhuset istället. Och foten visar sig vara bruten. Risken är att jag ska få spendera hela valborgshelgen på sjukan. Men jag har tur och blir ”bara” gipsad.

Det är början på en lång, närmare bestämt 8 000 dagar, lång resa tillsammans. Alex blir tillslut min och hamnar på Gustavsberg. Vi tävlar individuellt och i lag i dressyren och Alex är min stjärna. Tyvärr är han en stjärna som inte riktigt håller för mitt kunnande (för dåligt) så han skadas. Jag vill ha en till häst – aldrig att jag gör mig av med Alex! Så istället för att försöka bekosta ännu en stallplats i svindyra Stockholm skaffar jag mig min första gård.

Jag skyller allt på Alex. Och kommer fortsätta med det. För nog blir han frisk – för jag lär mig mer om hästar. Och nog får vi glädjen tillbaka igen, men nu på vårt vis. Vi tar långa turer i skogen, leker på banan när vi har lust. Han får lära nya elever att rida och han blir en i familjen. Min eldfux. Min vackra stolta underbara fina fux. En sådan som jag öser superlativ över. Dag efter dag. En kille jag litar på och älskar – och vi växer ihop. Dåliga dagar sitter jag under hans krubba i boxen och bara finns. Han finns där. Och jag finns för honom. Glada dagar är vi ute och galopperar i skogarna. Bara han och jag.

Han fick mig att lyckas. Men inte på det sättet jag kanske först tänkt. Jag tänkte rosetter – han gav mig kunskap, erfarenhet, lärdomar och insikter. Det var min vinst. Och den var en riktig jackpot. I 22 år gick sida vid sida – nästan hand i hand. De få dagar jag har varit ifrån honom – de är inte många. Inte ens en promille. Jag har stöttat honom, jag har skött honom. Jag har älskat honom och jag har oroat mig för honom. Och jag var den som brydde mig. Det visste han. Från att ha varit en räddhågsen och lite blyg figur blev han med tiden vår KUNG – en som visste att han var trygg där han var.

Blygheten gjorde också att han var något av en enmanshäst. Många skickligare ryttare än jag försökte sig på att visa hur det skulle bli bättre om man gjorde som de sa – men det var inte något för Alex. De fick vara glada om de fick trav. Så bytestrassel och annat fick vi lösa själva. Men det fanns också de som hittade fram till Kung Alex – med känsla. En sådan var härliga Nina – Nina som kom att älska Alex kanske till och med högre än jag gjorde. Han älskade sin Nina – och gjorde allt för henne. Vilken fröjd det var att se dem tillsammans.

Men nu är min saga med Alex slut. Nästa vecka skulle han ha fyllt 29 år. Men hans ben och kropp orkade inte längre. Tiden tog slut. Som den kommer göra med oss alla. Jag fick ta det tunga beslutet att låta honom gå. Tack och lov gick allt lugnt och snabbt. Min älskade kille var redo för att dö – att lämna oss. Mig.

Så vad gör jag nu? Jag vet inte om något annat vuxet liv. Jag har alltid haft Alexander – Min Kung vid min sida. Jag har andra hästar. Fantastiska hästar. Underbara hästar. Otroligt älskade hästar. Men de är inte Alex. Ingen annan är. Var och en av oss är unika – och för mig var han det mest unika och genuina jag visste. Saknaden är total.

 

Hästar ger meningsfull fritid

Vi tycker ofta att vi tränar hästar. Men jag är övertygad om att det i många fall är precis tvärtom.

Hästar har otroligt mycket att berätta för oss människor. Saker och ting som vi kanske missar i livet, och som vi skulle värdesätta bara vi förstod vad vi missade. Det handlar om att vara i nuet, duga som man är, att vänner är de viktigaste som finns, att tålamod är en dygd, och att ett gott humör gör livet roligare. Till exempel. De lär oss mycket annat också,. Som jag ser det har varje häst en läxa med sig att lära ut. Det kan handla om att släppa prestigen, att hitta den inre balansen, att vara lite mer finkänslig, eller att bli duktigare på att läsa av den andre. Ja – listan kan göras oändligt lång. Hästar tränar knoppen och helar själen. Så är det. Om vi vill att de ska få göra det.

Hästar har också en hel del att lära oss på det fysiska planet. När vi tränar med hästen tränar vi kroppskontroll, motorik och styrka. Ibland känner vi att vi har muskler vi inte trodde var möjligt och vi får verkligen träna hela kroppen.

Så vi får träning i kroppen, knoppen och helar själen när vi är med hästar.

Tyvärr är hästsporten dyr och underskattad av myndigheter. Därför är det en sport som alltför få någonsin får chansen att prova på, eller lära känna ordentligt. Och i och med att urbaniseringen går i en allt snabbare takt är det färre och färre som ens kommer nära en häst.

Det är synd. För hästar har så otroligt mycket att ge alla oss tvåbenta. Vi behöver dem i vår stressade och pressade värld. Vi behöver deras lugna andedräkt mot vår kind, deras vänlighet och deras stolta självklarhet i tillvaron.

Så bara för att vi kan, har vi på Lövslätten nu startat en förening som ska motverka det här. I alla fall för de personer och grupper som verkligen behöver. Det handlar om allt från sjukskrivna till fysiskt och psykiskt handikappade barn och ungdomar, barn som kommer från familjer som har det sämre ställt ekonomiskt, barn som blir mobbade eller barn som kommer ensamma hit från ett främmande land. För alla dessa är det hart när omöjligt att få komma till ett stall och umgås med hästar och rida. Det är för krångligt och det är för dyrt.

I vår klubb, som vi kallar Lövslättens Hästklubb, samlar vi pengar för att alla dessa ska kunna rida och umgås med hästar. Få en meningsfull fritid helt enkelt. Det tycker vi alla ska ha. Oavsett vilka vi är.

Vill du hänga med på resan? Kanske vill du bli medlem, eller kanske kan du bidra på annat sätt. Kika då in vår hemsida och häng på vettja! För en riktig hästklubb är såklart för alla och envar som gillar det där med häst, och social gemenskap.

Välkomna!

Mer om klubben kan du läsa på: http://www.hastklubben.com

 

 

Varför ha lösgjord häst?

Alla ryttares mål är att få en riktigt lösgjord häst. För oss betyder det en häst som är behaglig att sitta på och som är användbar. Det är för många skäl nog att söka just lösgjordhet i hästen och lägga ner arbete på det.

Men det finns en annan, mycket viktigare, anledning till att satsa på en lösgjord häst. Vad vi än vill använda hästen till. Det handlar om hästens välbefinnande. En felriden häst får nämligen svårt att hålla sig frisk. En häst som rids i obalans och med spännignar i kroppen får lätt ont i benen, ont i ryggen, ont i nacken. Den mår inte alls bra till slut.

Så om du har en häst, eller vill rida en häst på ett hästvänligt sätt, på ett sätt som gör att hästen håller sin sundhet och att den mår bra av träningen. Då tycker jag du ska lägga en sisådär 18 minuter på att kika på den här videon. Det är väl spenderade minuter. Och tack vare Youtube finns den helt gratis!

 

Det handlar om balans!

Jag tränar. Tränar. Och tränar. Jag tränar där jag går och står. Jag tränar när jag mockar. Jag videofilmar. Svär och fräser. Och tränar igen. Gör om och gör rätt. Ner med den axeln, upp med den höften. Hitta balansen – i alla led. En centimeter hit och en centimeter dit.

Det finns inga genvägar. Det finns bara hårt jobb och envishet. För allt sedan en smäll i vänstersidan har jag blivit sned. På längden och tvären. Kanske ingen panik för någon annan. Men för mig som ryttare blir det ett problem som drabbar andra – hästen.

Få ting i ridandet har så stor betydelse som vår sits. Om vi inte sitter i balans kan vi aldrig begära att hästen ska gå i balans. Det kan den inte. De fysikaliska lagarna tar stopp. En centimeter vi viktar åt höger eller vänster betyder 10 kilo i benen på hästen- i viktskillnad. Inte roligt att behöva balansera upp en sådan sned filur.

Så då blir hästen sned. Om den inte redan var det. För inte blir det enklare att sitta i balans rakt upp och ned när hästen också är lite sned i grunden. Även den är höger- eller vänsterbent, har en starkare och en svagare sida. Den starkare sidan har mer muskler, medan den svagare har mindre andel muskler. Även om det är nog så lite så gör det att sadeln då kommer tippa lite, lite. Vilket gör det etter värre för oss ryttare.

Men det finns hopp. Träning, träning träning. Att videofilma är toppenbra. För då ser man verkligen vad som händer i rörelse. Man ser framifrån och bakifrån och från sidan och kan ta om och om igen. Och fundera på vad det är som behöver justeras.

Sen kan man till slut bli så här bra på att hitta balansen i sadeln. Se och njut:

 

Neuropati – en mardröm

En häst som kotar över, och som inte kan kontrollera sina ben och därför inte kan hålla sig upprätt. Låter det otäckt? Tänk dig då att 14 utav 17 hästar i samma stall drabbas…. Då är det en mardröm. Detta händer just här och nu – på Naturbruksgymnasiet i Rättvik. En häst har fått sätta livet till, och hur många som kommer klara sig, det vet ingen än.

Sjukdomen som drabbat gården heter polyneuropati. Det är en riktigt läskig sak som bara drabbar hästar i Norden, av någon anledning framför allt i Norge, och under vinter/våren och varför den dyker upp just här är det ingen som vet. Forskarna pratar om någon form av förgiftning, men av vad? Och varför är det inte alla hästar som drabbas?

Förlopp

Det första de flesta som har djur som drabbas märker är att hästen snubblar på ridbanan. Nästan alltid är det bakbenen som kotar över och hästen får svårt att komma tillbaka i balans. Snubblandet blir värre och värre med tiden och många hästar får otäcka sår på bakbenen till följd av detta. Till slut måste hästen i värsta fall till och med få hjälp att hålla balansen, annars blir de liggande helt och hållet. Hela kroppen påverkas av sjukdomen. I övrigt verkar hästarna må bra. De äter och dricker och verkar alerta, enligt SVA.

Yngre hästar drabbas oftare, men har ofta en mildare sjukdomsbild än äldre hästar.

 

Behandling

Det finns ingen behandling för sjukdomen, men problemen klingar av med tiden. Om hästen överlever. Dödssiffran är relativt hög för denna underliga och mystiska sjukdom. 29 % av de drabbade är siffror jag hittar, från 2013 någonting. De som överlever behöver månader på sig att återfå full styrka igen. Vissa veterinärer har försökt hjälpa hästarna återhämta sig med vitaminsprutor, men om det har någon effekt verkar osäkert.

Det händer i kroppen

Man vet vad som händer med hästarna när de drabbas av polyneuropati. Det är nervernas myelinskidor som förstörs, det vill säga det skyddande fettlagret runt själva nervcellen. Även nerven i sig kan i värsta fall skada.  Men varför vet man inte.  Vad man kan säga är att det anses komma från något i grovfodret, men vad är inte säkerställt. De stall som drabbats har samtliga, efter vad jag läst, använt silage.

Vad man däremot vet – det är att detta är en hästägares och stallägares värsta mardröm. Och jag hoppas verkligen att forskningen kommer fram till vad det kan vara.

SVA forskar flitigt på denna otäcka sjukdom. Mer om det kan du läsa här. Artikeln är från 2013 men det verkar inte som om något genombrott skett vad gäller kunskapen om sjukdomen än.