Jag strävar inte efter att bli bäst i test

Det är bara att inse. Jag kommer inte klassas som den bästa ryttaren i världen. Det är heller inte mitt mål och mening med min hästtillvaro och mina ryttarinsatser. Det är inte därför jag rider alls. Jag rider för att jag älskar det – jag älskar hästarna och jag tycker det är helt fascinerande att vi som människor kan lära oss att kommunicera med så fina signaler med dessa fantastiska djur. Jag kan fortfarande bli lycklig som ett barn när galoppfattningen sitter där den ska, eller när jag känner att det är jag och hästen ”mot världen”, även om vi bara skrittar ut en sväng – den där bekväma samvaron där man i harmoni går tillsammans. Det är därför jag rider. Jag försöker att inte glömma det och tro det eller ej – ju fler åren blir desto lättare har jag att komma ihåg det. Jag behöver inte längre känna någon tanke på prestation eller visa upp mig för någon – det är inte för någon annan jag rider än mig själv – och hästen.

Jag försöker däremot utvecklas och bli bättre i min ridning och min hästkunskap varenda dag som går. Av två enkla anledningar – jag vill att mina hästar ska få så god och trevlig och nyttig träning och ett så bra liv som möjligt. Och att jag som älskar hästar också vill kunna förmedla en bra och solid och klok kunskap om hästar till andra som älskar hästar liksom jag, men som kanske inte har chansen att lära sig av fjorton fantastiska hästindivider vareviga dag.

Annonser

Rida mot avslappning eller in i problemen

När vi rider är det mentala och det kroppsliga en och samma enhet. Det mentala påverkar kroppen, och tvärtom.

När allt går frid och fröjd och allt stämmer på ridbanan är det lätt att sitta rätt och att vara i mental och fysisk balans. Så då är det lätt att rida bra. Klart värre är det när det börjar trassla. När vi ska öva en ny sak vi tycker är svår, eller en övning vi misslyckats med förr. Eller när hästen bara känns så där spänd och på tårna, eller börjar gå åt helt fel håll eller missuppfattar oss och tar en galopp istället för den där mjuka traven vi tänkt oss.

Då är det istället lätt att spänna sig mentalt och försöka för mycket – vi trycker och vi kanske till och med sparkar, vi håller i tyglarna och försöker stoppa, eller tränga tillbaka hästen (om den vikit av från den linje vi tänkt), och så blir allt bara jobbigt och fladdrigt. Och ju mer vi kämpar desto jobbigare blir det – för hästen och för ryttaren. Till slut kan det bli så illa att hästen bara vill därifrån. Den får så mycket input av oss (och tuff sådan) att den inte mäktar med och bara vill lämna ridbanan. Dit vill man som ryttare absolut inte gå. Som ryttare vill vi ju att det ska fungera och att såväl vi som hästarna ska klara av det som görs på ridbanan – gärna med glans.

Det är precis i de här lägena- när vi känner att det inte riktigt funkar –  vi behöver mentalt orka gå tillbaka och se vad vi kan HJÄLPA till med för att återfå lätthet och balans i ekipaget. Hästarna klarar det inte – de är urkassa på att lösa problem. VI människor kan däremot vara fena på det, om vi hittar verktygen och tänker logiskt och strategiskt. För att göra det måste vi först av allt våga backa några steg.

Sitter verkligen grunderna? Säger jag en sak i taget? Kan hästen utföra det jag ber om? Har hästen förtroende för mig som ryttare? Är jag klar med vad jag vill (eller säger jag bara nej)? Sitter jag i balans? Ger jag eftergift och beröm för de försök hästen gör, eller kräver jag för mycket och glömmer jag av att ge positiv feedback? Många frågor blir det – men alla dessa frågor måste vara besvarade för att hästen ska kunna göra det som förväntas på banan.

För att lösa knutar när det blir trassel finns det ett enkelt tips att pröva till att börja med – Ta ett par stora andetag och slappna av efter att ha gått ner i skritt på halvlång tygel. KÄn igenom din kropp och fundera på om vi verkligen sitter i balans och om hästen är MED dig. Är de inte det mentalt, kan de inte vara det fysiskt heller. Ge hästen en klapp.  Och mena det. Bena upp problemet – spjälka ner det i små bitar och träna en liten bit i taget. Får du inte till ryggningen? Börja med att öva halter så att hästen klarar det utan att spänna sig eller bli framtung. Svårt? Börja då från skritt. Nästa steg blir ett enda steg bakåt, massor med beröm och sedan fram i skritt igen. Sedan tar man en bit till, och en liten bit till. Alltid med beröm efteråt och i små doser. Med många sådana och i balans kommer hästen inte bara att kunna backa rakt och snyggt inom några veckor, den kommer också göra det lätt och ledigt och villigt – till slut även, när den är stark nog, från galopp till halt och sedan ryggning och galopp igen. Det handlar om att bygga upp, om att träna korrekt och uppmuntra bra försök. Om man istället sågar och sparkar hästen bakåt för att den inte svarar på det som man tror är rygghjälpen så kommer hästen snart att hata att rygga. Den kommer spänna sig mer och mer och till slut inte göra det alls. Det är det här som är vattendelaren mellan en skicklig ryttare och en ryttare som kommer stöta på många trassliga problem i ridlivet som de inte kommer att kunna lösa.

Att våga gå ner i skritt och ta det lugnt, att fundera ut en plan för hur man stegvis kan ta sig framåt utan att få vare sig själv eller hästen stressad eller obekväm (dvs små steg i taget framåt) är att vinna stort. På många plan. Att våga skynda långsamt. Och att våga uppskatta de små sakerna som fungerar, och vara lösningsfokuserad (till skillnad från problemfokuserad).

Det är precis när det inte går som det är tänkt, eller när det känns avigt vi behöver vara som mest avslappnade och hjälpa som mest. HÄstarna behöver verkligen vår hjälp för att känna sig trygga och våga försöka i sådana lägen.  Det är då vi behöver sitta som mjukast och få våra signaler att verkligen komma ett i taget – och att signalerna är klara och tydliga och absolut inte för högljudda. Det är en konst man lär sig genom att öva och genom att vara disciplinerad i sin ridning – att inte röra till något än mer, att inte pressa och trycka på en redan spänd häst. Utan att andas, ta det lugnt, använda hjärnan och lita på att det ska lösa sig om vi vågar ta pyttesmå steg i taget. Och endast ett enda steg i taget.

 

 

Låt hästen bli din läromästare

Jag liksom många andra tränare ser hur vissa lär sig fortare än andra. Vad är det då som avgör hur snabbt man kan utveckla i sin ridning? Nummer ett är helt klart VILJAN att lära sig. Talang brukar man snabbt kunna träna ikapp nämligen. Men vem är det egentligen som kan lära ut bra ridning? Tränaren tänker väl de flesta. Själv säger jag hästen. Det är alltid hästen som vet bäst, hästen som ger svaret på om du haft rätt känsla och rätt timing i dina hjälper och om du tränar på ett för hästen bra sätt. Det är hästen som är din partner och den är alltid sann och ger dig svaret. Det är min klara uppfattning, och det är också dressyrryttarinnan Jane Karols uppfattning.

I hennes värld lär man sig snabbast genom att få en känsla för hästen. Hur rör den sig, hur svarar den på hjälperna? Det handlar om att ha fokus på sambandet mellan vad vi själva gör och det svar hästen ger. Det handlar också om att våga prova sig fram, att våga göra misstag och att verkligen lyssna på det svar hästen ger.

En annan viktig del i det här med att våga lyssna in på hästen är att inte ha massor med negativa förutfattade meningar. Det mentala spelar en väldigt stor roll. Är vi öppna för vad hästen verkligen uttrycker, eller har vi fullt av negativa tankar, prestige eller oro för att göra fel i vår hjärna (och då också i våra kroppar)? Det första leder till snabb utveckling, det andra hindrar och ger brus och skapar svårigheter.

Jane Karol ger utifrån dessa tankar fem riktigt viktiga tips för att hitta den sanna läromästaren i denna artikel. God läsning! 

P.S På slutet anger hon faran i att vara i en bubbla när man rider. För mig är det positivt att vara i ”Bubblan” – då man är i fokus och glömmer bort rum och tid. SKillnaden med den bubbla hon beskriver och den jag eftersträvar är att i den bubbla hon varna för exkluderar vi hästen som väsen och blir för fokuserade enbart på oss själva. I den bubblan jag eftersträvar finns hästen med som partner.

Så du kommer upp kommer du också av…

Jag har fyra checkpunkter innan jag rider. Trasslar det sig på någon av dessa, tränar jag på dessa punkter och allt som följer på det för att lösa problemet. För om det trasslar sig där beror det på att det mest grundläggande inte sitter, eller att hästen har ett problem. Och det är mitt ansvar att grunderna sitter och att hästen inte har några problem med att jag rider.

Den första checkpunkten är att jag får in hästen från hagen. Om det trasslar sig redan där är det lite kört. Då vill ju hästen inte ens vara med mig. Taskigt läge för att få en trevlig ridtur helt klart. Nu händer det extremt sällan, men det händer då och då. Då blir det inget ridpass. Jag ser till att få in hästen och ger den god mat och går en promenad (om den inte verkar halt eller må dåligt). Och så backar jag några steg och rider trevligare än trevligt ett tag så fort hästen visar intresse.

Den andra checkpunkten är att kunna lägga på en sadel utan att det blir problem. Blir hästen sur eller aggressiv så får jag gnugga geniknölarna för att lista ut vad i hela friden som är problemet. Som princip sadlar jag alltid hästen lös i boxen, eller uppbunden i ett rep på stallgången. Detta för att hästen ska kunna gå undan om den vill undvika sadeln. Även här får jag ofattbart sällan problem. I alla fall om jag jämför med det jag hör och ser i övrigt. Kanske för att jag inte tvingar. Jag ber. Gör ingen grej av det hela. Och ser till att sadeln passar (den är riktigt viktig….). Om det är problem här kan det bero på att hästen har ont, sadeln inte passar, den inte lärt sig att stå still när man sadlar eller att den tyckt att ridning inte varit det roligaste. eller så är den sur på mig. Något är det som inte stämmer i alla fall, och min uppgift är återigen att lista ut vad och sedan lösa problemet innan jag kan gå vidare.

Den tredje checkpunkten är att kunna tränsa. Samma som med sadeln.

Det fjärde, och det mest intressanta är uppsittningen. Den är så direkt kopplad med att man ska rida att ingen häst i världen inte förstår att man tänker rida när man satsar på att komma upp där uppe ovan hästen. För mig är det faktiskt svårt att förstå att folk tycker det är ok att man behöver hjälp med en uppsittning. Hur hade de tänkt där – behöver de en person som är assistent varenda gång de ska rida? Och vad i hela friden gör de när de hittar kantareller i skogen?

Nån klok, kanske var det kära Leslie Desmond som sa till mig att så som du kommer upp i sadeln kommer du också av. Är hästen ovillig eller oförstående när jag sitter upp, så kommer jag också att trilla av – särskilt om jag fått hjälp. Ja ni fattar – men hon har en stor poäng. En lugn och väl tränad häst som man kan placera vid pallen (här på gården har vi en stor pall mer liknande en mjölkpall och den flyttar man inte i första taget) inför upphoppet och sedan kliva upp på utan att den spänner sig eller går iväg har då mycket sällan släppt av en ryttare i förtid här på den här gården i alla fall. Däremot kan man ändå fara av för att hästen blir så rädd för något annat som händer runt ikring, men då inte för att hästen VILL det, utan för att vi tappar balansen.

En spänd häst som man får hålla i och som man får kasta sig upp på (vilket vi aldrig skulle godkänna här), kan man fara av för att de inte mäktar längre (dvs för att hästen försöker bli av med oss helt enkelt). Eller så kommer man inte upp alls om man inte har hjälpen. Då är det till att träna. En häst ska vara bekväm inför en ritt.

Det ingår i en hästs grundutbildning att lära sig att stå still när vi kliver upp. Det är en säkerhetsfråga, både under själva upphoppet och allt som sker efter. Blir hästen stel eller skrämd av att vi hoppar upp kan mycket hända just då, eller strax efter. Och det är i vilket fall som helst en dålig start på det man hoppas vara ett trevligt ridpass med en träningspartner.

Sen är det ju det där med att ryttarna ska klara av att sitta upp själva också. Det kämpar jag med om inte dagligdags så veckovis i alla fall. Ryttare som inte kan kliva upp på ett korrekt sätt, som inte kan dra åt en sadelgjord efter uppsittning och som därför alltid behöver hjälp, hur snäll hästen än är. Det här behöver man öva på. Upphoppet som det heter ska vara precis det – ett hopp, så att man inte hänger på sidan. OM man står på en pall ska man kliva in med vänster fot i vänster stigbygel och sedan studsa uppåt och sedan över hästen. Allt för att inte dra sadeln snett. Har man väl bestämt sig för att hoppa upp ska man också göra de, så man inte står där i en kvart och funderar i obalans. Det är en risk. Håll vänster hand utmed mankammen (och håll tyglarna med den handen), håll höger hand på framvalvet (inte bakvalvet! då behöver du flytta den vid upphoppet, dessutom riskerar du förstöra sadeln.),

Jag försökte faktiskt hitta en bra liten film om detta att länka till på youtube. Men jag gick bet – ovanligt för det brukar finnas gott om bra videos för det mesta man behöver lära sig där. men just detta var de inte så bra på, kan jag säga. Får nog göra en video själv när jag får tid. Uppföljning kommer! 😀

 

 

Tips för att få ut mer av en lektion

Det finns många skäl till varför vi rider. Vissa ser det som friskvård för sig själva, gör det för att det är mäktigt att kunna komma ut i naturen, andra gör det för att hästen på något sätt ska få en att se bra ut, för att det är ”häftigt” när de går fort eller för att de alltid ridit och kanske inte annars vet vad de ska göra. En del gör det för att de vill relatera till hästen som väsen och som djur. Våra skäl till att sitta på hästryggen påverkar hur vi relaterar till det där med ridning och ridutbildning och vad som förväntas av vem när de rider. Vad ska hästen prestera? Vad ska ryttaren prestera? Vad ska en tränare till detta ekipage åstadkomma?

Beroende på vad man ser ridning som, ges också olika förväntningar på en ridlektion och ridlärare. Väldigt många vill att det ska gå bra till exempel – för de vill sedan använda det som de lyckats med hos tränare på andra ställen – på tävlingsbanan för att man då får höga poäng, ute i skogen eller på hoppbanan.  De vill lyckas med den där galoppfattningen, eller travvolten eller slutan eller vad det nu kan vara när tränaren är där så att det sedan ”sitter”.

Det låter ju trevligt i grunden. Och ofta nog fungerar det ganska så väl. Har ryttaren någotsånär koll på var de är i utbildningen och har en bra relation till sin häst kan de be om hjälp med relevanta saker, förstå att det kan finnas något i grundridningen som inte stämmer och som man får jobba med för att få till just den rörelse eller det moment de var ute efter och så får man lite hemläxor på det så simsalabim så funkar det.

Har man däremot orealistiska krav på vad man ska lyckas med är det dömt att bli besvärligt. För såväl ryttare som häst men också för tränaren. Det blir lixom dömt att misslyckas. Om hästen inte VILL vara med och känner att allt blir för svårt, kanske inte träning på byten är en bra idé, även om ryttaren vill det. Eller om hästen är helt sned i sidorna, eller inte bjuder framåt eller…… vad det nu kan vara. Då är det ju dessa saker man måste jobba på först, innan byten ens kan komma på tal.

Ett annat problem som uppkommer är när det INTE går bra, och man INTE löser ett problem på stört, utan att det känns som man inte fick till något.  Om man inte förstår att grunderna måste sitta, och att man ibland behöver gå tillbaka till dem för att få till ett snäpp ytterligare på utvecklingsskalan, blir det också ofta problem. Det kan snabbt få ner ens självförtroende och känsla med hästen, och risken finns att såväl häst som ryttare blir både förvirrade och lite nedslagna på banan. Det är en cirkel som kan vara svår att ändra på.

Att basera hur nöjd man är och vad man får ut av en lektion på vad man lyckas prestera på ridbanan under själva ridlektionen är med andra ord inte alltid lyckat. Så jag har ett tips till alla er som vill få ut mesta möjliga av en lektion:

Se till att få med dig kunskaper ifrån ridlektionen. Fundera på vad det är för tankar, funderingar, klokheter och insikter som lektionen väcker. Strunta i om det går si eller så på själva banan när med själva övningarna – det är vad för lärdomar som man kan bära därifrån som är det viktiga. Sedan kan ni ju träna i lugn och ro hemma utan att ha någon press.

Om man mest fokuserar på prestation kan det finnas snålt med tid för reflektion och utveckling. Om vi istället ser lektionen för vad den är – en utbildning, en övning där vi ska lära oss och lära oss förstå, då kan vi också ta emot massor med spännande fakta om oss själva, hästen och allt som har med ridkonsten att göra. att försöka få tior på galoppslutan – det kan man spara till tävlingsdagen.

Och glöm aldrig – vi rider för att lyckas i morgon, inte för att det ska ”se bra ut” idag…..

 

De sociala hästarna….

Vårt Gotlandsruss Tingeling har en förkärlek för att komma in i stallet under natten. Hon går egentligen med ett gäng andra ston med en stor och härlig lösdrift och hagar som sträcker sig över 5 ha över fält och skog. Det ideala förhållandet för en häst kan tyckas, men Tingeling vill mer än gärna vistas i sin box när det vankas mörker och natt. Kanske har det med en vana vid att få komma in att göra. Då hon är känslig för knott och gräs som ändrar karaktär över dygnet, tar vi in henne alla de nätter då vi tycker att det är läge – vid risk för frost, många knott i luften, när gräset växer som mest etc etc. Men får Tingis bestämma kommer hon i varje natt. Hur vet vi då det, kanske någon frågar. Det är inte lätt att missa, om man inte är alldeles blind för vad hästar försöker säga oss, svarar jag då. Om en häst står ensam vid grinden och stirrar på dig, följer varenda steg man tar, om en häst kommer springande så fort man visar sig i närheten av hagen, ja då vet man. Stanna där ute vill hon då inte.

Det händer att vi låter henne stå kvar. Vissa kvällar vill hon inte ens komma in. Men ofta får hon komma in. Som i natt. Då stod hon nöjd i boxen på morgonen, den bästa boxen i hela stallet. Här kan hon se hela vårt hus och hela vår gård. Hon ser när jag kliver upp på morgonen och har stenkoll på när jag är på väg ut till stallet. Är jag långsam kan jag höra ett ”vrål” från stallet – en uppmaning om att komma och fodra henne (och de andra, men det bryr hon nog sig mindre om).

När fodringen väl är klar på morgonen och hon ätit upp är det dags att få komma ut igen. Ibland, såsom i morse, är de andra hästarna långt, långt borta i hagen. De syns inte ens från den grind där jag släpper min Tingeling. Hon går några steg. Sedan sätter hon upp ännu ett högt gnägg – ett vrål! Det är verkligen en uppmaning för de andra att komma dit, eller i alla fall ge sig till känna och visa vart de är. Den som svarar först brukar vara mitt lite äldre halvblod W. Så även den här morgonen. Hon gnäggar tillbaka och dyker upp bakom en gran långt där borta i hagen. Sedan sätter hon iväg i trav mot min lilla Tingeling och snart är hon framme och hälsar

De betar en stund vid samma tuva. Sedan ställer de sig nos mot rygg och börjar klia. Snart dyker fler hästar upp från hagens ände, och ansluter sig. Nu är de fulltaliga igen. Ännu en dag i vårt lilla paradis Lövslätten har börjat.

Kyra-tips värda att följa

Som den dressyrnörd jag är följer jag givetvis Dressage Today – en amerikansk tidning enbart för oss dressyrtokiga. I Usa växer sporten så det knakar, och som inspiration intervjuas stora tränare och ryttare frå Europa. ”Vår” egen Kyra (ja jag vet att hon är finländare i grunden 😉 är inget undantag.

Blad klokheterna i de 24 tipsen hittar vi:

  • En god ryttare lever för de små bra stegen och bygger sin träning på dem. En oerfaren ryttare hakar upp sig på problemen.
  • Hästar har ett extremt dåligt korttidsminne – beröm därför genast när något blir rätt.
  • Hästar orkar jobba med oss och bära oss korrekt i 45 minuter. Sedan är den trött.
  • Träna en sak i taget – du kan inte hinna med allt på ett enda pass.
  • Man måste vara ärlig när man rider – mot sig själv, hästen, tränare och domarna.

och inte minst:

Om du fortsätter göra det du alltid gjort, kommer du alltid att få samma resultat. Om du inte är nöjd med det resultatet, måste du ändra det du gör.

Så talar en sann professor i ridkonst!

Här kan du läsa hela artikeln:

Dressage Today