Snabbaste sättet att lära sig rida?

I min vardag möter jag många nybörjare och återvändare. De kommer i alla format, alla åldrar och alla varianter. Vissa lär sig supersnabbt och enkelt tillräckligt för att kunna ta sig ut i skog och mark. Andra får traggla i, som de själva säkert upplever det, evigheter innan de är trygga nog i sadeln för att ens våga lämna ridbanan.

Vad är då tricket som de som lär sig snabbt kanske har som andra får leta lite längre efter. Jag har funderat mycket på det här. Några saker utmärker dessa personer – inte minst i deras tankegångar.

  1. De har bra balans. Men inte nog med det. De förstår att ridning är en balanssport och fokuserar på att hitta rätt balans och följsamhet.
  2. De är prestigelösa. Om det går på tok så gör det inget. VI är på en träningsbana. Det är bara att öva på så sitter det ett tag. Dessa personer som lär sig snabbast struntar fullkomligt i hur folk tycker det ser ut – de har fullt upp med att öva, och märker det inte ens. Fel är sätt att lära sig, inte något att vara rädd för.
  3. Tilltro. Personer som lär sig att rida fort har stor tilltro på att det kommer att gå – förr eller senare. de har också tilltro till hästens förmåga och litar på att hästen fixar sin del.
  4. Envishet. Det gäller att inte ge upp när det kommer motgångar. Ridning är svårt. men alla kan lära sig om man är envis.
  5. Positiv inställning. Det viktigaste av allt. Tänk positivt! Skratta när det blir knas, ta dig själv på lagom stort ansvar, inse att alla kryper innan de går och njut av det faktum att du har mycket att lära!

 

Vill man däremot förlänga hela processen ordentligt är det bara att blanda i en stor portion sjävkritik, lite prestationsångest, en dos missnöje och en del rädsla för att misslyckas. Kritik till andra brukar funkar bra också om man vill öva riktigt riktigt länge för att kunna behärska ridning. Allra bäst är nog ändå tricket att skylla på hästen när det inte blir som det är tänkt – den vill inte, den gör inte som jag säger, den förstår inte att det är jag som bestämmer – och annat spännande som ibland verkar konstateras hos folk som knappt vet hur man tar i en tygel.

Låter jag krass? Jo – det blir nog lätt så 😉 Jag vet inte hur många gånger mina hästar och andra hästar har beskyllts för både det ena och det andra i brist på andra förklaringar över att det inte går som det är tänkt – av personer som knappt vet vad som är fram och bak på en häst. Men nog verkar de ha svaret på vems fel det är att det är svårt att lära sig rida i alla fall! Undrar om de gör samma sak när bilen inte svänger som de tänkt för att de försöker styra med pedalerna istället för ratten också? Det är så man undrar……

Lite ödmjukhet inför uppgiften och lite mer högaktining av hästarna torde inte skada hos vissa. Ännu ”roligare” är det när mina förklaringar på hur man ska göra inte fungerar för att ”personen inte kan rida”. Harkel….. det är ju det jag försöker lära ut….. 😉 på ett korrekt sätt. Jag har till och med fått frågan hur man håller balansen och svarat snällt hur man gör. Och sedan fått svaret tillbaka – men du vet ju hur du ska göra. Vi andra måste hålla balansen genom att hålla i tyglarna och klämma med knäna! Då vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen riktigt…… Personen var helt seriös. Inget skoj här inte.

Som tur är är det flesta som försöker lära sig rida inte alls så här. Tvärtom. De kämpar och gnetar och skojar och skrattar när det blir tok. De utvecklas och imponerar i sin strävan och sin glada envishet. Åh vad roligt det är ändå att träna alla dessa roliga och häftiga människor. Inte minst den där stora gruppen som känner sig osäkra och till och med är lite rädda på hästryggen. Jag beundrar deras mod – för det är dessa personer som kämpar hårdast. Och oftast blir de riktigt, riktigt duktiga. Även om det tar tid. Dt handlar om att ta det steg för steg och vara snäll mot sig själv – för att klara av nästa steg. Att bli lite nöjd med vad man klarar av. Att lära sig rida är ingen tävling i sig – det går olika fort beroende på vilka vi är och vilka förutsättningar vi har. Och det är mer än ok. Det är bara så det är. Det viktiga är väl ändå att vi lär oss rida utan att det skadar vår vän hästen? (eller oss….). För det är ju för att vi gillar häst som vi rider – eller hur?

 

 

 

Annonser

Lär aldrig hästen hur stark den är

Det finns en del problem som uppstår i hanteringen av häst som är otroligt svåra att få bort. Ja – som faktiskt inte går att få bort helt alls! Det är också ofta tyvärr saker som dessutom kan bli riktigt farliga. En sådan sak är när hästen har lärt sig hur stark den är. Så mitt tips som tränare är – låt aldrig någonsin hästen förstå hur stark den verkligen är.

Jag vet inte hur många som funderar på det. Men om man möter en stor stark och vältränad karl på, säg en sisådär 120 kg, så skulle man aldrig någonsin tro att man som en person som är så mycket mindre än just den personen, skulle kunna få denna stora man att göra saker, ja till och med snällt följa med trots att han egentligen inte vill, med hjälp av våld. Alla förstår nog vad resultatet skulle bli. Om inte så rekommenderar jag inte att man provar. Försök istället att med ord övertyga människan om att det är en bra idé att gå åt ett visst håll och guida fint och säg att det blir jättebra om han väljer just det du hade tänkt dig. Det kommer funka bättre. Lvoar.

Men en häst, som är så mycket större – runt 500 (!) kg eller så, ska det tydligen gå bra? Konstig logik i min värld. Men så är det ibland. Och då får man problem på riktigt. För en häst lär sig snabbt. Och glömmer aldrig. Och har den väl fattat att bara deras halsmuskler är fyra gånger människans bålmuskulatur, så finns det liksom ingen bra väg tillbaka. Den kunskapen kommer alltid finnas där.

Jag har mött det många gånger. Jag har en sådan i mitt eget stall. Den var så när den kom. Den är så när den känner sig osäker och bara vill hem. Då blir det så också. OM inte personen som hanterar den har dels lite tur och dels en jäkla teknik. Eller om personen ifråga också känner att detta är på gång och lyckas avvärja ansatsen att dra iväg. Tekniken den hästen kan sätta till för att dra omkull sin ledare är anmärkningsvärd, ja till och med imponerande. Hästen tar sats med bogen emot en och vänder sig bortåt och sedan är det kört. I princip. Om man som sagt inte har tur.

Det går att hantera en sådan häst på ett säkert sätt – tills det inte gör det. Då går den hästen hem. Den sliter sig. Vad du än gör. Så den blir aldrig helt säker. Och för att få den att gå med dig 99.9 gånger av 100 måste du jobba en hel del med att hästen ska vilja följa dig. Så är det. Och då blir det farligt värre. Vem kommer hästen att slita sig loss från nästa gång, kommer någon att bli skadad på kuppen? Eller hamnar hästen ute på en stor väg när den slitit sig fri?

Ändå envisas folk med att försöka dra och knuffa en halv bil runt istället för att lära hästen att gå för lätta hjälper, och att aldrig lära den att bli stark. Det finns en anledning till att man ska ta till sig det där med inlärningsteori – hur vi lär hästar saker, och hur hästar lär sig, på allvar. Annars kan det gå på tok på riktigt.

Den största hästen vi haft på besök här på gården var ett enormt och otroligt vackert nordsvenskt sto. Vilken drömhäst! Men enorm…. Men – hon hade ingen aning om att hon någonsin kunde slita sig loss eller bara ta sig iväg från sin edare. Det hade hon aldrig lärt sig så hon var lätt som en fjäder att leda, trots sin fysiska tyngd. Nu tyckte hon ju om sin matte också, och det gjorde inte saken sämre – de var ett team som höll ihop och då hade hon ju ingen anledning att försöka lära sig att sticka iväg heller. Det är så det ska vara.

Tack och lov är min största häst här hemma precis likadan. Hon väger som ett snöre – dvs grimskaftet. Aldrig att hon drar i detta snöre, aldrig att hon skulle försöka slita sig, även om hon kan bli nog så stressad och taggad ibland. Hon är lärd rätt, precis som alla andra här i stallet, utom den jag just berättade om. Det ger en trygg och sunt tillvaro för hästarna. Och en mycket enklare och behagligare tillvaro för oss människor. Där vi inte blir trötta i armarna för att försöka dra runt på djur som har en hjärna som fungerar alldeles utmärkt och som kan lära sig att samarbeta med oss, och som har helt egna vackra och fantastiska ben att gå på som kan leda dem till den riktning i den takt och det tempo som vi föredrar, utan att det handlar om att utöva ett krig. Ett krig både vi och hästen förlorar när vi lär dem hur starka de är.

 

 

 

 

Är det verkligen med hästarnas bästa i fokus? — Kajsa Boström Dressyr

Hästarnas välfärd… Hästar ska gå i hagen, helst alltid och de ska ha stora ytor att röra sig fritt på. De ska ha boxar eller lösdrift att gå i när de behöver tak över huvudet. De ska ha mat många gånger per dygn, helst fri tillgång. De ska ha tillgång till rent vatten helst hela […]

via Är det verkligen med hästarnas bästa i fokus? — Kajsa Boström Dressyr

Stor hjälper liten

Så har Moa kommit in i våra liv. Och med vilken fart hon har gjort det då! Modig, tuff och vansinnigt söt charmar hon allt och alla som kommer i hennes väg. Den något äldre Manne funderade ett tag på vad det var som kommit in i huset. Men det tog inte många minuter innan han förstod att det var en liten busa, och med sådana får man vara lite varsam och lotsa Moa till hur det funkar på det här stället. Allt är ju nytt och spännande.

moaförstadagen

Och så har de hittat en gemensam nämnare – Dragkamp – såklart! Mannes favorit!

Det är således bråda tider i huset. Moa är som en liten virvelvind när hon är vaken och på bus, men ack så rar och snäll. Och inte varar forsandet så länge – så vi får alla lite återhämtning med jämna mellanrum. Ska man växa ett kilo i veckan så gäller det att sova ordentligt. Det är ju den tiden kroppen har för att just växa och gro.

Det mest fascinerande är nog ändå hur snabbt de lär sig. Om man är varsam och visar vad som är roligt och bra. Det är ju alltid en fundering det där – hur man bäst gör. Men för mig är det vansinnigt enkelt. Man ger kärlek, mer kärlek och ännu lite till. Så kommer ”folkvettet” av sig själv. Om man dessutom lär sig att läsa av hennes behov så går det mesta som en dans. Hon är redan superduktig på att säga till när hon vill ut och kissa, när hon är trött och behöver sova. Och jag lyssnar in så vi lär oss varandra. För om jag lyssnar, lyssnar också hon. Vi ska ju leva hela hennes liv ihop. Och jag vet att hon är en del av mitt liv, men att vi är hela hennes…. ❤

Än så länge, handlar livet mest om små stilla promenader. VI har redan hunnit hälsa lite på hästarna. De är lite läskiga (bra! hon har självbevarelsedrift!) då de är stora och luktar konstigt. Men snart kommer det ebba ut och hon kommer bli en sådan där härlig vakthund, familjehund och kompis som alla de andra fantastiska schäfrar som bott här har varit.

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

Relationer

Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?

Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.

Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.

Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.

Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.

Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.

I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?

Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.

Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.

 

 

 

 

Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?

De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.

Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.

20171112_094157-animation

Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin.  ❤

 

 

Hästen och miljön

Kanske ska avslöja det ändå – jag håller ju på att skriva en bok om det där med att hålla hästar. Jag kommer återkomma (mycket!) om det – men jag fick en väldigt bra fråga angående det – det handlar om hästen och miljön. Hur är det egentligen – vilka miljöbovar har vi att tampas med vi som håller häst(ar)?

Det blir nog en hel del om man tänker efter. En del kan vi inte hjälpa, en del kan vi påverka, även om vi kanske inte gör. Här är några funderingar kring detta. Har du fler? Återkoppla då gärna! 😀

  1. Strö och gödsel. Vi köper bara svenska produkter för strö. Det gör kanske de flesta, för det är det som är lättast att få tag på. Mer än så – vi köper lokal halm och lokalt spån. På vintern har vi pellets, då det är drygare och lättare att få till som en bra bädd. Då går det åt mindre. Vårt gödsel bildar en klassisk gödselstack på godkänd platta. Här mår snokarna utmärkt! De är annars utrotningshotade. När vi har fyllt hela plattan så kommer vi sprida ut det på egna marker så det blir god näring åt nytt hö – till våra egna hästar.
  2. Foder. Vi har lokalt hö. Enbart. Över hälften kommer från egna marken som vi ser utanför hagarna. Vi köper bara svenska tillskottsfoder – i den mån vi behöver. Jag tror vi överkonsumerar poppiga produkter från andra länders åkrar, bara för att vi tror de ska vara bättre. Det tror inte jag de är. Jag tror dessutom det är ett stort problem att vi stoppar i hästarna så mycket konstiga saker vi egentligen inte vet vad det är för något. Kan du säga vad det du ger hästen egentligen innehåller? Jag kan! 😀 Den där jäkla plasten på silagebalarna och som omger visst foder (även det som är ”Papper” innehåller mängder med plast) gör mig fullkomligt vansinnig. Skulle kunna tänka mig att kunna ta återvinningsbara emballage för tillskottsfodret. Varför finns inte det? Ensilaget är besvärligare – men plasten återvinns i alla fall för det mesta.
  3. Sadlar, träns och selar. Det här är en riktigt bov i dramat om vi inte är försiktiga. Det läder som används – var kommer det ifrån egentligen? Och har vi inte mer än vi behöver ändå, och kör på slit och släng i stallarna? Det ska vara nytt och fräscht hela tiden. Det finns få ting som kan vara så miljövidriga som läderprodukter – såväl djurhållning som bearbetning av just läder är en källa till ett enormt elände för djur, natur och oss människor. I mindre nogräknade verksamheter kan det här ställa till med ordentligt med skada. Varför är inte lädret ursprungsmärkt, och vilka alternativ finns? Vi tröstar oss med att vi har samma träns sedna tjugo år tillbaka, med några få undantag. Sadlarna är av hög kvalitet och flera av dem köpta begagnade. Vi vårdar dem ordentligt och är noga med att inte köpa på oss mer än vi behöver.
  4. Resor till och från stallarna. Ja herregud! Det här är eländigt. Vi måste ta bilen många av oss för att nå stallet. Det gäller även de som rider på ridskola. Det är ju itne klokt egentligen. Varför går inte bussarna till stallen – som av djurskyddsskäl ofta måste ligga en bit bort från stan (även av allergiskäl). Hmmmm. Vad ska vi skylla det på? Jag tror jag vet, eller rättare sagt vet att jag vet. Så nu får ni alla pusha på era lokala politiker och se till att bussen går till stallet! Basta! Vi ska inte behöva betala skjortan för att kommat till stallet. Inte naturen heller – för vi blir ofrivilliga miljöbovar bara för att vi gillar djur!
  5. Konsumtionen i allmänhet. Det är makalöst vad schabrak, täcken och andra prylar folk köper till sina hästar. De byter ut innan något är trasigt för att det är ”fel” färg, fel form eller bara för att det är för ”gammalt”. Jag är glad att jag kommit ifrån det här – på riktigt. Vi byter ut när det behövs. Försöker laga så gott vi kan (jag är urusel, eller än mer än så på att sy tyvärr, men försöker fixa ändå), och ser hellre att det är helt och rent än poppigt och ”snyggt”. Det är hästarna som är snygga, inget schabrak i världen kan få dem snyggare än vad de redan är…..

Som ni märker – det finns mycket att göra för att hålla miljöbelastningen nere. Vi här på gården kan i alla fall skryta med att vi är landskapsvårdare samtidigt – vi håller betesmarker där djur betat sedan åtminstone 1500-talet öppna. PÅ det sättet hjälper vi till att säkra upp mångfald då gamla hagmarker är hemvist åt en mängd olika växter och djur. Och det gör vi så gärna – för vi älskar när tranorna, svalorna, tofsviporna, morkullorna och alla deras andra fågelkompisar samt snokarna kommer för det betyder att våren är här på riktigt, vi njuter av att se alla de fantastiska blommor och växter som finns i vår natur  och vi vet att mångfald ger stabilitet i naturen.