Det går inte att leva på gamla myter

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

Ge bort kunskap i julklapp!

En bok betyder så mycket. Och vad kan väl vara en mer lämplig julklapp till en hästälskare än en faktaspäckad och handfast bok om hur man tar hand om och tränar en häst på ett bra sätt, och hur man, om man vill ha en egen häst, hittar en häst som verkligen blir en livslång kamrat?

För mer information om boken se även sidan Bästa Hästägaren.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

 

 

För lite teori på ridskolorna?

För ett par veckor sedan drog mitt företag med mig i spetsen igång en undersökning på nätet riktad till ridskoleelever om hur mycket teori de får på den ridskola de rider på. Det blev en undersökning som gav uppmärksamhet, inte minst tack vare att Hippson valde att publicera den artikel jag skrev i samband med undersökningen.

Vad sa då undersökningen lite mer exakt? 95 elever tog sig tid att svara och det absolut stora flertalet konstaterade att de ville ha mer teori. Alla svaren var helt anonyma.

I svaren kan man utläsa att i dagsläget erbjöds 43% av eleverna som svarade teorilektioner en till två separata gånger per termin, medan en fjärdedel angav att de fick mer än två lektioners teori under en vanlig termin.

17% angav att de fick teori i samband med lektioner 2 eller fler gånger per termin, medan 5% angav att de inte fick någon teori alls. 20171101_095705

Förutom att fråga hur mycket utbildning man fick i form av teori frågade jag även om respondenterna tyckte de fick en god utbildning inom en mängd olika områden som rör häst: hästhållning och vård av häst, hästens beteende, inlärningsteori, ridlära samt markarbete såsom visning för hand, longering tömkörning.

Här ser vi andelen som svarat att de instämmer till stor del, eller helt och hållet i påståendet att de får god utbildning i följande:

45 % i hästhållning och vård av häst
42 % hästens beteende
27 % inlärningsteori (notering: 32% har angett ”neutral” på detta påstående)
67 % ridlära
29 % markarbete såsom visning för hand, longering och tömkörning

Det är alltså ridlära som det teoriutbildas bäst på de ridskolor som representerades av respondenterna. Sedan kommer hästhållning och vård av häst samt hästens beteende. Vad gäller inlärningsteori verkar begreppet ganska okänt. Här är det många som svarar neutral (det gäller även nästa fråga i enkäten -vad man vill se mer utbildning i). Det är synd – då inlärningsteori är ett begrepp som kommer igen i allt lärande – för människa, häst, hund och alla andra däggdjur.

När vi sedan går över till att se vad eleverna önskar sig lära mer om får vi följande svar (vi frågar om samma ämnesområden som ovan): 20170818_183728

55 % hästhållning och vård av häst
70 % hästens beteende
58 % inlärningsteori (notering: 24% förhöll sig ”neutrala” till påståendet)
72 % ridlära
71 % markarbete såsom visning för hand, longering, tömkörning etc.

Det ser alltså väldigt olika ut på olika stallar enligt den här undersökningen. Vissa ridskolor verkar satsa stort på teoridelen, medan andra nästan verkar ha gett upp helt. Det är också en överväldigande majoritet av respondenterna som vill lära sig mer inom de flesta områdena inom häst. Enligt undersökningen finns alltså en kunskapstörst bland eleverna, en törst som inte släcks av det många ridskolor har att erbjuda.

Är det verkligen så? Och Varför då i så fall?

När enkäten blev känd via Hippson fick jag in en mängd olika kommentarer och svar om både ditten och datten. Mammor började vittna om hur dåligt med teori det var för deras barn på ridskolorna, andra berättade om hur bra det var förr och att man var tvungen att komma på teorin för att få rida, medan andra inte alls höll med. En person – och det plockar jag verkligen med mig – konstaterade att som funktionsvarierad fick man ingen teori alls. Då räknades man liksom inte. Medan ytterligare andra berättade att när de verkade som ridlärare så kom inte eleverna till teorilektionerna och engagemanget var ljumt – medan andra ridlärare i kommentarerna konstaterade att det inte är några problem alls och att det visst fungerade superbra med teori på deras ridskolor. Vissa tipsade också om att det på travskolorna runt om i landet fungerar bra med ett tydligt fokus på såväl teori om praktik – båda måste läras in om man ska kunna avancera inom sporten.

Så hur är det egentligen? Hur fungerar det i faktiska livet på ridskolorna? Vad är ridskolornas egna bild, och hur arbetar de med teori ur deras synvinkel. Vilka är svårigheterna och vad kan utvecklas?

Självklart nöjde vi oss inte här!, med alla dessa frågor. Nu har vi tagit frågan vidare till ridlärarna. De har fått en alldeles egen undersökning att svara på, och har fått berätta fritt ifall det vill. Vi har också  gett utrymme för ridlärarna att svara och fundera fritt i svaren och bett om att få återkoppla till verksamheter som verkar ha intressanta och konstruktiva lösningar på hur det där med teori och praktik ska hinnas med på en termin – så att eleverna får en god kunskap om häst – det som är tanken med en ridskola.

Vi har fått in 97 (!) svar. Dessa ska vi nu sammanställa till en rapport. Svaren är ganska varierade, men vi tycker ändå att vi kan se en tydlig trend och ett tydligt behov hos dessa ridlärare. Vi kan också se tydliga trender och en stor vilja från ridlärarnas sida att utveckla den här biten vidare. 20170604_111157

Vi har fått in så mycket information att vi nu behöver fundera på hur vi kan gå vidare med detta. Alla dessa vittnesmål om både det ena och det andra, tankar och funderingar, konstruktiva lösningar och många otroligt fina exempel på hur det kan fungera i praktiken behöver vi vårda och ta vidare, så att fler kan ta del av inspiration och kunskap så att vi får en högre allmän standard på teoriarbetet ute i ridskolorna och att kopplingen mellan teori och praktik blir naturlig och självklar. Det är såväl hästar, elever som ridlärare värda!

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

 

 

 

Ridning – till vilket pris? Del 4

Ridning – till vilket pris? Del 4

Det var inte bara mitt ungsto som tyckte jag var helt kass på det där med att förstå och ta hand om en häst. Det gjorde en av de bästa hästhanterare jag mött till dessa dagar också. Hon konstaterade fundersamt att – ”Ja, visst. Du älskar dina hästar, det gör du säkert. Men du har inte en aning om vad du håller på med.”

Men när man som jag redan var på botten blev mitt eget svar bara ”Jag fattar det. Men hur gör jag då? Vad är det jag inte ser?”.

Det var en del jag inte såg. Men även jag kunde lära mig.  Och det fanns hjälp att få – hos människor som kunde bättre, hos människor som hade erfarenhet och hos hästarna själva. Om jag orkade och ville lyssna. Det var tufft och besvärligt, för det var knappast upplyftande att brottas med alla ens egna brister. Men jag ville, och jag orkar. För det är också väldigt givande.

När man av olika anledningar fått upp ögonen insett hur mycket som finns att lära sig inom ett område så blir sig livet aldrig sig riktigt likt igen. Det blir faktiskt mycket roligare, intressantare och berikar på ett sätt som utvecklar och ger mersmak. Och jag insåg att jag inte kunde lära mig allt. Men att det också fanns hjälp inom områden jag kunde sämre. wochmicke

Nya mål kom upp i huvudet. Som att hästarna skulle VILJA de med, och att hästar inte skulle fara illa, som till exempel bli halta, bara för att jag ville rida. Att priset för ridning skulle ligga hos mig – och inte hos hästen. Att priset var tålamod, empati, självkännedom, insikt och kunskap. Och att när det gällde just dessa bitar fanns det inget pristak. Det kunde alltid investeras i lite mer kunskap, lite mer empati och lite bättre självkännedom.

Dörren till insikten om att det var det här som var det sanna i hästar och ridning  öppnade sig en gång för alla när jag ett par år senare får för mig att gå ner på ridbanan med min fux Alexander – hästen jag till en början förstört genom min egen ridning ridning. Vi är egentligen på väg ut i skogen, han och jag, barbacka och med endast repgrimma på. Men så ser jag den där ridbanan ligga där, då nästan aldrig använd. Jag vänder min eldfux nedåt ridbanan och går in på den. Undrar lite själv vad som ska hända.

Så tänker jag i mitt huvud – ”om det är som de säger, så borde det ju bara vara att fråga? ”

Så jag frågar – ”kan du tänka dig att galoppera?”. Min fux lyfter upp sin front, sätter bakbenen under sig, och dansar iväg med mig barbacka i lätt galopp. Hans svar – på en respektfull fråga.

Så frågar jag en fråga till – det är som jag inte kan låta bli.  ”Kan du tänka dig att byta galopp?”. Alex byter galopp från höger till vänster utan att blinka. Den fuxen kunde sina byten, men detta var något annat. Det var ett byte som gavs från en vän till en annan. Utan krav, utan press. Det vackraste bytet jag någonsin upplevt. Jag skrittar därifrån. Mer behövs inte. Jag ser.

Med insikterna kom också glädjen tillbaka – i Alexander på banan - 24 år gammal med favoritryttaren Nina i sadeln. att kunna vara med häst utan att det var på deras bekostnad. Ridningen på ridbanan blev ett tag, flera år faktiskt, mindre intressant. Hanteringen, förståelsen och samvaron kom först. Jag hittade tillbaka till barnet som älskade häst – för att hästar är hästar. Inte för vad de kunde göra när jag sa till dem. Så är det fortfarande. Kontakten, känslan av samvaro, att de finns där – det är det som är grejen med hästar. Egentligen.

 

Epilog: 

Alexander var min bästa vän i 22 år. De sista av resterna av den hälta han ådrog sig när han var 9 år, försvann vid 12 års ålder för att aldrig dyka upp igen.Han reds och tränalexochzolaades fram till sin 26-årsdag när han fick bli pensionär här på gården och lunka ut i skogarna när han ville. Han gick bort år 2016, 29 år gammal. Tack för att du fanns hos mig så länge! ❤ 

Det lilla ettriga ungstoet, vars största uppgift fortfarande är att sätta upp stora skyltar till sin matte för att hon ska begripa vad som gäller eller påminna henne om saker hon kanske glömt, är idag 20 år gammal och lika pigg och busig som alltid. Tack för att du finns! ❤

Hästar har inte bett om att få vara hos oss ellerwnärbild bli ridna av oss. Det är vi människor som fått för oss att det är en kul idé. Därför ligger också ansvaret helt och hållet på människan, hur samarbetet och livet tillsammans gestaltar sig. Om vi är beredda att ta det ansvaret är jag övertygad om att såväl hästar som människor kan trivas med att jobba ihop.

Tyvärr drabbas många hästar av människors okunskap, av människors prestige, frustration, rädsla, ångest, vrede och kontrollbehov – sådana motiv och egenskaper som arbetar emot hästens natur som flyktdjur. Och då är det hästarna som får betala ett högt pris.

Jag är dock övertygad om att det stora flertalet av oss som tyr oss till hästar egentligen är de där barnen som söker den oförställda lyckan i att få umgås med häst, men att något sedan lätt går snett. Jag hoppas vi kan hjälpa varandra att hitta glädjen igen, och att vi kan bygga en hästvärld baserad på kunskap och empati – för hästarnas skull men också för vår egen skull.

Min färd för bättre kunskap och större respekt för våra fyrfota vänner, både hos mig själv och andra, går vidare – genom min egen hästverksamhet, lektioner, föredrag, försäljning av boken ”Bästa Hästägaren” och genom att sprida goda exempel och hästglädje. Häng gärna med på resan.

En hel del av mina tankar och funderingar kring häst hittar ni här på bloggen. Andra saker hittar ni i min bok. Men det mest essentiella – det viktigaste – det kan liksom bara upplevas och förstås genom erfarenhet. Genom att vi umgås med dessa fantastiska djur utan krav och förväntningar. Och genom att vi orkar lyssna på vad de har att säga. De är och förblir de sanna mästarna i det där med hur en häst fungerar och vad de behöver.

#horserevolution #bästahästägaren #hästglädje #Ilovehorses

 

 

 

 

 

 

 

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Ridning – till vilket pris? Del 2

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg