Stall, hästar och miljö/klimat

Kossorna har länge fått bära så att säga hundhuvudet för människans klimatpåverkan. Det verkar också som de svenska kossorna får en släng av sleven, även om de är de mest miljövänliga i hela världen. Och att de håller den så för klimatet och miljön så viktiga hagmarkerna levande. i kostallarna jobbas det frenetiskt med miljöarbetet och de allra flesta nötdjuren i vår land lever i princip uteslutande på det foder ängen och vallen ger och lever i ett kretslopp. De är i sig kolsänkor, och deras gödsel går sedan till jordbruket för att bidra till bättre växtlighet. Men visst kan det göras mer för att miljöpåverkan ska bli så liten som möjligt. Betydligt värre är det då i länder utan den hårda miljölagstiftning som vi har i Sverige, och där djuren växer upp på ett betydligt mer industriellt sätt – i USA:s feedlots till exempel.

På senare tid har även hästarna hamnat i blickfånget vad gäller klimat. Hur miljövänlig är en häst egentligen? Vi som håller på med hästar brukar ju kalla det för ett miljövänligt fordon, men är det vekrligen så? Det kan man faktiskt undra, särskilt när det kommer till stora stallar där många djur samsas på en och samma yta. För det handlar om fördelning av trycket på markerna. Om hästar går och betar i stora hagar där växter kan slå rot och dra nytta av den gödsel som hästarna sprider så är miljöpåverkan i sig inte särskilt stor. Däremot om hästarna går på små och hårt belastade ytor så bildas ett rejält näringsläckage som kan gå ut i vattendragen.

Jag har tur. Här har vi ett kretslopp på gården. Hästens spillning sprids på vallarna. Men även jag har hårt belastade områden i mina hagar vilket leder till ett visst, om än litet, läckage. Kanske kan man då täcka dessa hårt områden med träflis? Enligt svenska forskare ska detta minska läckaget till åar och vattendrag, i alla fall till en del. Dessutom är det ju himla trevligt och gå på, särskilt som de högt belastade områdena ibland blir lite leriga (inte som när jag bodde i Skåne, där kunde det blir rejält lerigt, men ändå). Rapporten har omtalats i The Horse och nu funderar jag på om det kanske inte är ett trevligt alternativ ur många aspekter. Ska fundera på detta. För miljön och klimatet är viktigt – för oss och framtida generationer. Och kan vi alla bidra med att minska vår påverkan på miljön så blir vi alla vinnare.

 

Annonser

Avmaskningstider!

Nu är det vår och växet växer äntligen även på vår lilla plätt på jorden. Den här gången har det känts som en halv evighet innan sommaren kommit – men nu är den alltså här! Det är så härligt att kunna gå ut utan att behöva ta på sig så mycket kläder, utan att frysa. Underbart!

Men med sommaren kommer också en mängd viktiga saker för oss hästägare att tänka på. Sommarhagar ska fixas, vi behöver kämpa mot knottinvastioner och se till att alla hästar har det bra även under sommaren. Många tror det bara är att släppa hästarna vind för våg, men i min värld fungerar det inte riktigt så. Det är istället en tid då jag verkligen anstränger mig för att få hästarna att må så bra som möjligt. Med en häst med fotosensibilitet vet man att solens strålar tar hårt på vissa. Andra, för att itne säga alla om det vill sig illa, blir angripna av diverse bitande insekter. Här är det knotten som är allra värst. Jag hatar dem verkligen och gör allt i min makt för att hålla dem borta. Det är ingen enkel sak då de är så rackarns små, biter så illa och stör så mycket.

En annan viktig sak är att inte bara de flygande eländena ställer till det. Även de som inte syns så mycket kan göra stor skada. Nu pratar vi om parasiter av olika slag – mask med andra ord. Det är hög tid att avmaska. Många rapporter från djursjukhus vittnar om att maskangreppen på häst ökar. Det handlar om att den mask som finns i hästarna blir så många att de skadar dem illa. Inte roligt det heller.

Jag har program via SVA för att hålla mina marker rena. För det är markerna i första hand som ska vara parasitfria – det är så det smittar vidare. Det är ingen enkel sak alltid. Men vi gör så gott vi kan. Och vi har så stora marker vi bara förmår hägna in. Trots det behöver vi i år, liksom förra året, avmaska. Alternativet är för otäckt – kolik i värsta fall, och det är ju mardrömmen. Har sett riktigt otäcka exempel på fölisar som varit så nedbrutna av mask att de inte haft en chans att överleva.

Skulle jag mäkta med hade jag valt att ha kor eller får. Då kan man växelbeta och det är något som tar hårt på de där uslingarna till parasiter. Annars får man försöka vila hagar emellanåt, flera år är bäst. Men hur det funkar med EU-stöd för markerna vet jag inte. Då är det nog växelbete som gäller för att få godkänt vid inspektion.

 

 

Om livet som ridhäst

…Idag får det bli Tränar-Kajsas blogg som ger de kloka orden (hon brukar strössla med det i vanliga fall och här slog hon huvudet på spiken). En tankelek som är utmanande och faktiskt lite skrämmande är att vara häst för en dag eller två. Skulle du klara det? Så här beskrivs det livet på Tränar-Kajsas blogg: https://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/hoppla-brunte.htm

Olydnadens orsaker

Vi kan ju fundera vidare på varför hästar egentligen är ”olydiga” som vissa väljer att kalla det (själv brukar jag bara konstatera att det inte riktigt blev som jag tänkt – och sånt är ju livet). För ordet varför är väldigt klokt att använda sig av ofta när man jobbar med häst. Ställ frågan varför tre gånger och du har den egentliga orsaken framför dina ögon. Bra sätt att jobba på – i företagsvärlden och med hästar och med människor.

Det jag ser oftast är:

  • hästen vet inte vad som förväntas. Den har inte lärt sig eller så är den som jobbar med hästen så rackarns otydlig eller ger dubbla signaler att hästen inte vet vad den ska göra, eller så har ingen lärt stackarn när den gör rätt så den vet helt enkelt inte vad signalerna betyder. Inlärningsteori är bra att kunna om man vill lära sin häst något….
  • hästen är rädd så den vågar inte. gäller både dem som inte gör något alls och de som far runt som skållade troll, de som går över folk, de som inte fattar galopp, de som inte…..
  • Hästen vill inte. Här pratar vi inlärningsteori igen. Vi har kanske lärt dem att det är så fruktansvärt tråkigt eller värdelöst att de helt enkelt ledsnat på att vi leker med dem.
  • hästen har ont. Det är nog nästan det vanligaste. Men få vet hur en häst som har ont ser ut. Som tur är gör forskarna sitt bästa för att låta oss veta hur de ser ut. Tyvärr gråter inte hästar, de skriker inte när de har ont, de pratar inte om sin rädsla. Det hade sett annorlunda ut om de gjorde det. Tänk om någon red illa och hästen började skrika. Jag lovar dig att vi hade gjort på andra sätt än vi gör idag om så var fallet. Men tyvärr. Hästar lider i det tysta. Och få ser deras lidande. De tjatar istället om hur olydiga de är och hur dåligt de hoppar och hur jävliga de är i vänstervarvet. Usch. stackars djur.

För er som vill lära er mer om det sistnämnda så finns en bra artikel i EurodressageEurodressage som du kan kika på. För hästar berättar när de har ont genom sin huvudposition och sitt ansiktsuttryck. För de som inte är nära hästar så mycket, kan det ta tid att lära sig se dessa skillnader i ansiktsuttryck. Många timmars studerande krävs, men till slut börjar man se skillnaderna. Och att se denna skillnad kan göra stor skillnad för djuren.

 

Vad kan vi kontrollera?

Människans önskan om kontroll i sin tillvaro verkar vara omättlig. Vi vill så gärna ha kontroll över tillvaron. Men har vi det? Någonsin? Plötsligt händer saker som är helt utom vår kontroll, och allt som oftast påverkas vår vardag ständigt av andra människors beslut – både förr och nu, av väder och vind, av myndigheter och mycket mycket annat. Vi försöker, antar jag, kontrollera det vi kan kontrollera, för att skapa något vi tror är en förutsägbar tillvaro som vi kan styra. Det här inkluderar allt som oftast även hästarna. Det verkar finnas ett stort ”behov” hos många att kontrollera hästen de sitter på. Många är rädda när de rider och genom att försöka kontrollera hästen så hoppas de få kontroll där uppe i sadeln. Andra har en enorm prestige så om hästen inte gör som de säger, så känns det som ett misslyckande. FÖr båda gäller – hästen måste lyda, annars så blir det kalasknas i deras värld. Problemet är bara att genom att mentalt försöka begränsa hästen till att INTE göra saker (det är ofta det som folk försöker hindra hästen ifrån om de är rädda eller om de har prestigekänslor som går ut över hästen), så blir hästen stressad och stel och har svårt att göra det som vi så gärna vill att den ska göra – jobba bra med oss i ett avslappnat

Jag tror att detta kontrollbehov inte leder till något gott. Vi försöker kontrollera 500 kg djur som är både dubbelt så snabb i reaktionerna än vad vi är och många gånger starkare. Och som också har en överlevnadsinstinkt som gör att när den blir pressad så slår det över till apati eller panikartat rusande, eller bock och hopp och hej.

Att jobba för lydnad gör bara en blind marionett av ett i grunden intelligent och samarbetsvilligt djur.  Lydnad innebär t ex att någon ska straffas för ett icke önskvärt beteende. Etologerna är dock eniga – straff funkar mycket dåligt på en häst. Dels kommer det ofta för sent så hästen kopplar inte ens obehaget med vad den gjorde. Dels så kan den koppla, även när straffet kommer snabbt så att det borde kunna ske en koppling, istället kopplas till något helt annat – spöet i handen till exempel! Och då har ju hsäten inte lärt sig någonting, förutom då att vara rädd för något som den inte borde vara rädd för – och det har just blivit än svårare att få tillit mellan häst och ryttare.

Det känns så onödigt, det känns så passé. Det borde ligga till historien. Idag vet vi bättre. Ändå ser jag det om och om igen, hästar som faktiskt sätts på pottan för att de inte lyder – även om det är ryttarens tillkortakommanden som det handlar om. Återigen är det hästen som betalar priset. Vår strävan efter kontroll blir kontraproduktivt – hästen blir bara rädd och vill ta till flykten om vi örsöker boxa in den och begränsa den och stoppa alla dåliga beteenden och få den att gå som en ”klocka” på rent kommando. Det fungerar som sagt ofta väldigt dåligt. De personer jag träffat, och det är några stycken vid det här laget, som försökt gå den vägen har misslyckats kapitalt. Det är därför jag träffat dem, då de behövt hjälp.

Men vi vill ju inte trilla av, inte ha en häst som rusar över oss eller iväg som ett skållat troll när vi rider. Vi vill ju att de ska lyssna på oss och jobba med oss. Hur gör vi då – om vi inte ska ha dem lydiga och se till att de gör det de ska med kommandon och tillrättavisningar? Och om vi inte kan kontrollera en häst – kan vi då lita på att inte trilla av? Men visst kan vi hitta allt detta – och visst kan vi lita på att inte behöva trilla av (såvida inget väldigt särskilt händer) utan att sträva efter full kontroll över en annan individ. Vi kan ju samarbeta och lita på andra människor. Varför skulle vi inte kunna göra det med en häst?

Ett ekipage är ett fint samspel mellan häst och ryttare där ryttaren ska hjälpa hästen att lyckas i sitt jobb. Vi är guiden och lotsen, vi understödjer och initierar. Och vi har tillit till vår arbetskamrat hästen. Och vi kan faktiskt kontrollera massor med saker som avgör om vi kan guida hästen till att lyckas och att vara MED oss, även om vi inte kan kontrollera hästen i sig.

Men vad är det då vi egentligen kan kontrollera? Jo till att börja med oss själva. VI kontrollerar:

  • vilken kunskap vi har – om etologi, biomekanik, ridsystem, inlärningsteori och hästpsykologi – all kunskap om detta är värdefull när vi arbetar med just en häst.
  • Vår förmåga att applicera den här kunskapen när vi jobbar MED hästen.
  • Vilken attityd vi har – om vi är välvilligt inställda eller om vi tycker hästen är en odåga. Det går inte att undvika att bete sig på ett sätt om man tycker en sak och på ett annat om man tycker något annat om en individ.
  • Vi kan välja om vi är konfliktorienterade eller lösningsorienterade. VI kan lätt skapa en fight med en häst (den svarar mest på vad som händer, initierar inte precis några fighter snälla som de är), eller hitta vägen framåt till att lyckas.
  • Vilka tankar vi tänker – jodå det är nog dags ändå för ryttare att mer i allmänhet ta det där med mental träning på allvar. Proffsen gör det, men hobbyryttaren låter ofta rädslor och negativa tankar ta över då och då.
  • Vilken kroppskontroll vi har. Ridning kräver en hel del kroppskontroll för att lyckas.
  • Vilka mål vi har och vilken approach vi har till ridningen
  • Allt vi i övrigt gör, vilka beslut vi tar och vem som ska betala för misstagen som sker när vi rider.

Allt det här kan vi kontrollera – mer eller mindre helt och hållet. Med andra ord – vi kan ta ansvar över oss själva. Och innan vi kan säga att vi har kontroll på det här – har vi då rätten att ens försöka kontrollera en annan individ? Och går det inte ganska bra med samarbete ändå, att vilja väl och ge andra individer chansen att faktiskt också ha känslor, tankar och chansen att göra sitt jobb.

 

Många hästar kan sitt jobb ofattbart bra, det är bara det att de inte tillåts göra det på ett bra sätt. Och om man vågar prova att fokusera på det vi faktiskt kan kontrollera – kan jag nästan lova att en positiv utveckling tillsammans med våra vänner hästarna kommer som ett brev på posten. Men för det krävs respekten för en annan kännande varelse, och förmågan att se allvaret i att vi tar vårt ansvar över vad som händer när häst och människa samverkar. Allt för ofta är det tyvärr hästen som betalar priset för vår prestige, rädsla och kontrolliver.

 

Nervös kontroll från lst

Jaha – jag har haft stall i 20 år och aldrig någonsin har en planerad länsstyrelseinspektion skett på min gård. Kanske beror det på att jag flyttat ett par gånger under årens lopp, men jag har varit 8 år, 6 år och nu senast 5 år på respektive stall så det är ju inte jätteofta jag flyttar. Nåväl- i veckan var det i alla fall dags.

Det vart en nervös morgon och till slut dök det upp en dam som skulle kika på mina hästar, och kolla in hur allt var. Under dessa timmar i väntan inser jag varför jag är så nervös – dessa djur betyder så mycket för mig att jag faktikst inte riktigt vet vad jag ska göra utan dem.

Men så avlöpte allt precis som jag verligen hoppades – inte en anmärkning, utan ett trevligt samtal med en mycket bra människa. Precis som det ska vara. Så nu kan jag andas igen. Det som är så bra att göra när man jobbar med djur. Det blir så mycket trevligare då.

Tillit – det finaste av allt

 

Det kom ett litet meddelande på messenger om ordet tillit. Det bästa ordet som finns. Eller rättare sagt – innebörden i det ordet handlar om ”magi” mellan människa och häst.

När det finns tillit mellan häst och ryttare kan inget gå fel. Hästen tror på dig och vad du gör, du tror på hästen och vad den gör – och ni båda vet att ni vill den andra väl. Ni hindrar inte varandra från att göra ett bra jobb – ni möjliggör allt. Ja just det – ni såg väl Allan – den bevingade hästen. Den handlade just precis om det här!

Hon som skrev meddelandet till mig har fått kämpa med tilliten tillsammans med sin häst. Hon har en känslig häst som av någon anledning känt sig osäker i vissa situationer. De lösningar som tidigare presenterats har kanske inte varit hundra för den hästen. Den har på något sätt aldrig godkänt vad som hänt och helt plötsligt fick hästen stora problem i dessa situationer. Det var ”bara” att börja om från början. Men den vägen leder också framåt, något som denna fantastiska människa också förstod.

Det tog inte lång tid innan jag återigen fick chansen att diskutera tillit och förtroende. I det senaste fallet handlade det om ridning och att hjälpa hästen komma till sin sanna potential. HÄstar KAN – om vi kan. Hästar VILL – och vi låter dem vilja och lär dem att det är roligt att vara med oss och att de också är en del av teamet

Istället för att pressa på in i en återvändsgränd är det nyttigt att ibland stanna, backa upp och kika lite på vilka val vi har att göra. Det gäller oavsett om det är något i hanteringen eller något i ridningen som inte stämmer. Fler remmar, fler snören, hårdare skänklar och starkare händer eller till och med pisk kommer inte att göra en häst med lyhörd för dig. Möjligtvis rädd. Det kanske funkar till att börja med, men sedan blir snarare resultatet det omvända.

Det kan kännas hur tröligt för oss människor som helst att starta från 0. Men – det finns en stor fördel med det. För det roliga i att börja om från början, och då med insikten om vad man vill förändra, är att det då går att få till det bra mycket bättre än det någonsin varit. Om vi orkar gå hela vägen, och inte försöker ta några genvägar. Det handlar om att skapa tillit så att hästen litar på oss när den själv tvekar. Det handlar om att lita på att hästen gör sitt jobb – om vi gör vårt.

Ibland behöver vi faktiskt inte backa alls. ALlt finns på plats – bara vi är redo att ta emot det. Att vi ger tilliten till hästen att göra det vi så gärna vill att den ska göra – flyga fram med lätta och avslappnade steg med oss på sin rygg.