Ridning – till vilket pris? del 1

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Bästa Hästägaren!

Faktaboken för dig som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Frakt ingår!

199,00 Skr

Annonser
Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Använd kärringpallen :-D

Använd kärringpallen :-D

När jag var liten, och även ung så hoppade man upp på hästen från backen. Oavsett hur hög hästen var. Det kanske funkade för mig då. Jag var både ganska vig och stark. Så jag bokstavligen hoppade upp i sadeln. Jag kunde till och med göra indianhopp upp på min nära 170 cm höga häst. Utan sadel alls. Det var då det. Och även om jag var ganska så vig så nog hävde jag mig upp en del i sadeln när jag hoppade upp. Drog den snett och fick sedan rätta till. Det var så det var. Pallar var till för kärringar som inte kunde bättre.

Man tack och lov har man börjat uppmärksamma hur illa det verkligen kan vara för en häst, för ryttaren och för sadeln om man envisas med att hoppa upp i sadeln utan pall eller annan hjälp. Det drar nämligen inte bara sadeln snett, det drar hästens muskulatur över ryggen och vår egen ryggs muskler snett. Dessutom kan mycket hända under tiden man hoppar upp och är i obalans. Hästen reagerar mer än dubbelt så snabbt på om något händer och kan, hur tränad den än är, fara iväg. Ibland räcker med ett sidstepp så är man som blivande ryttare inte längre med i matchen och kan fastna i stigbygel och skada sig rejält. Så den som är smart, och tycker om hästar, den gör rätt i att hoppa upp från en pall. Det gör ju till och med en sådan masterman som Peder Fredricson.

Men inte nog med det. Vi ska hoppa upp på rätt sätt också. Även om vi gör det från pall. För även då kan mycket hända. Det har jag tyvärr upplevt på egen hand. Till exempel damen som jag brukade hjälpa varje gång – för att hon verkligen behövde stöd och att hålla sadeln rakt. Ibland blir det så att man behöver hjälp, även om man vill det bästa. Kroppen gör inte alltid som vi säger tyvärr. Så jag gjorde alltid som jag brukar när jag ser någon hoppa upp i sadeln. Jag ställde mig alltid på motsatt sida på hästen för att hålla emot (dra i stiglädren, så att sadeln ligger fast och jämt även under upphoppet) samtidigt som jag hade ett getöga på att hästen står still och lugnt under upphoppet. Varenda gång. tills…..

…den dagen jag pratade med en annan person utanför ridbanan på väg till denna ryttare för att erbjuda hjälp. Jag tror hon tycker det tar för lång tid så hon bestämmer sig för att hon nog ”kan själv”. Hästen står ju still och lugnt vid pallen och är inte särskilt hög. Så hon gör ett försök och kliver upp. Med tyngd i stigbygeln börjag hon häva sig uppåt. Men hon kommer inte uppåt. Sadeln vrids nedåt. Och hon faller ner mellan pall och häst, fast i stigbygeln. Hästen står som ett ljus. Men det hjälps inte. Det blir till att ringa efter ambulans och knäet är brutet på tre ställen. Det var det sista ridförsöket den damen kunde göra i sitt liv.

Så även från en pall ska vi HOPPA upp. Som om vi hade brinnande kol under foten vi satt i stigbygeln för att ta oss upp. Vi ska grabba tag i sadeln på motsatt sida så att den är stilla och i balans. Och vi ska göra det snabbt och smidigt. Men inte nog med det. Vi måste sedan sätta oss mjukt också. Hästars ryggar är känsliga ting, som vi ska vara rädda om. Klarar vi inte det ska vi ha hjälp med att hålla såväl häst som sadel still så att inget kommer i obalans.

Än viktigare är det kanske barbacka. Vissa lyfter över ena benet för att sedan hasa sig över hästen. Det är en riktigt dålig ide! För om något händer då (vilket jag upplevt flera gånger) så har man inte en chans utan dråsar i backen och riskerar både det ena och det andra. Man hoppar uppåt så att höfterna kommer så högt som möjligt och svingar sedan benet över hästen om hästen är hög och pallen inte lika hög…. med huvudet uppåt, så att tyngdpunkten hala tiden är så balanserad som möjligt ovanför hästen, om man inte klarar av indianhopp.

På mina banor och utanför stallet har jag stabila kärringpallar som man inte kan flytta omkring så lätt. Det är lättare att lära hästen stå vid pallen (och säkrare). om/spä hästen inte står vid pallen på egen hand har vi lärt den fel, eller så vill den inte blir riden av någon anledning, vilket i sin tur kan bero på att den har ont, sadeln inte pasar, ryttaren är tråkig/dum/spänd eller något annat. Då tar vi reda på orsaken och löser problemet. Så att vi har hästar som står vid pallen när vi hoppar upp (deras jobb) och att vi hoppar upp korrekt (vårt jobb).

Mer om hur felaktiga upphopp påverkar oss och hästen kan du läsa om här:

https://equusmagazine.com/management/ease-mounting-pressures-on-your-horse-8326

 

Rid inte fortare än du har balans för

Rid inte fortare än du har balans för

Vi har ett mantra här på gården – ingen får rida fortare än vad de har balans för. När vi bara kör på och jagar omkring hästarna så blir det i och för sig fart – men inte så mycket mer. Den goda träningen uteblir, säkerheten uteblir och kvar blir en häst som hamnar på bogarna och blir stressad. Det är inte ett pris vi är beredda att betala.

För typ sju år sedan införde jag den här regeln – och den gäller än idag. Regeln får oss att förstå att balans är viktigt, och att vi måste sätta grunderna innan vi kan gå vidare. Kan vi inte göra halt från skritt eller skritt från trav i balans, lär vi inte kunna stanna i balans från galopp heller. Och då blir det gärna pannkaka. Särskilt om målet är galopp över en hel äng!

Och nog satte ungdomarna på lägret den sommaren full fart på ängen. Efter ett väldigt sjå med grunderna. Och fort gick det, och hästarna hade skoj och ungarna satt kvar! 😀 De kunde stanna sina hästar med bakbenen under sig efter att ha forsat som skållade troll över fältet för att se vem som var snabbast. Och jag skrattade – för god ridning är god ridning vilket mål vi än har. Och har hästarna kul, har jag kul.

I sommar gör vi samma sak som alltid. Vi sätter grunderna och jobbar på basen. För att komma till toppen. I balans, med hästarna med oss – inte emot oss. Just nu leder ”den yngste” av oss ligan- hon gör en miljon övergångar på sin ”Ferrari”-häst  så den inte springer iväg, utan väntar på sin ryttare, så att hon inte faller framåt och bara forslar iväg som en skottkärra. Och vilka resultat hon får. Det är en njutning att se. Det blir samspel, balans och glädje i alltihopa. Klok ridning, med mål i sikte. Det kommer också hjälpa den hästen lång tid framöver – att lära sig invänta sin ryttare är en gåva för varje häst – för en sådan häst är en säker och rolig häst att vara med. Och en sådan häst håller i längden.

 

 

Åren går – drömmarna finns kvar

Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som  handlar om framtiden.

Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.

Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.

En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤

Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.

Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.

Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.

Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!

 

 

Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar, och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.