Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.

 

 

Annonser

Sötchock i snön

Alltså allvarligt! Jag måste nog göra en insats till nästa år och se om min Tingis (något större men minst lika söt), kan hjälpa mig åstadkomma detta. Det är till och med så jag kan tänka mig att tycka vintern är kul om jag får prova detta!

Se här!

Döm inte hunden efter håren

Det är jättegullit med alla de inslag som finns i medierna (läs ridsportsmedier) på hur hästar man inte trodde visar sig vara bra på något. Som den här till exempel. Hur charmant som helst. Det är bara det att exemplen är otaliga.

Det finns travhästar som går dressyr och hopp som ingen annan, det finns en mängd fjordisar, nordisar och ardenners som tävlar högt i dressyr. Jag tror att fler skulle kunna göra detta – om de fick chansen. Nu tränas väldigt få ”annorlunda” raser inom olika discipliner. Vi tar inte så mycket hänsyn till individuella förmågor. Vi ser hellre till ras och utgår ifrån det. Lite trist kan tyckas. Det betyder ju att vi förlorar en hel hög med talanger där ute, för att de råkar ha svartvit man, eller vara lite grövre i modellen.

Jag säger som Bosse Tibblin  alla hästar har rätt till en god utbildning. Ingen behöver bli stjärna förutom i sitt eget stall, men alla hästar som rids har rätt att lära sig att gå i en korrekt form. En korrekt form handlar om att bära upp sin ryttare på ett ergonomiskt skonsamt sätt – att kunna balansera sin ryttare och att ha tillgång till ett ridsystem de förstår och begriper. Det blir så mycket sundare då, alltihopa. Om vi lade ner lite mer tid även på de som kanske inte kommer briljera på banan, skulle nog fler hästar hålla sig friska. Jag tror också att fler av dessa udda rasingar skulle visa sig på banan, då de skulle få chansen att visa sina förmågor.

 

 

Kloke Jens i farten igen

Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet

  • hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
  • sitsen reglerar farten, inte handen.
  • rama in på yttersidan.
  • Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
  • Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
  • Våga fråga om hjälp

Men bäst är förstås att du läser själv – här är den! 

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.

HÄsten vet det du vet

Hästar är förunderliga, och de förstår bra mycket mer än vi kanske ibland vill tillräkna dem. För varje år inser forskarna att hästar har fler kognitiva förmågor än vad vi trodde var möjligt. Bland annat kommunicerar de med oss, hela tiden och de försöker få oss att förstå. Som att vi kan hjälpa dem till exempel. De ber om hjälp på alla möjliga sätt av oss människor när de själva inte kan och förmår. De förstår att vi kan klara av svårare uppgifter än dem med andra ord. Inte nog med det. De har också koll på om vi har koll på läget. Sådant påverkar hur de beter sig. Bra att veta, för den som har koll. Och den som inte har det. Det går inte att lura en häst! 😀

Mer info om forskningen där man kommit fram till allt detta finns på SR.se

 

Nackdelar med lösdrift

Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.

Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.

Lösdrifter anses allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.

Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.

Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat. Det där med att fodra rätt kan bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten. Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag.

Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.