En nystart på gång

En nystart på gång

Det var två år sedan jag höll min senaste lektion i ridningens konst. Nästan i alla fall. När jag gjorde det valet, valde jag också att vila på lagrarna vad gäller att tänka på hästar dygnet runt också. Det har varit en välbehövlig paus. Men nu kommer åter kraften och även om jag inte håller lektioner längre, vill jag att hästarna åter ska bli en stor del av mitt liv. Och människorna – så jag har saknat många av dem jag hade så mycket gemensamt med. Och min kunskap består, och kan byggas på. Lättast är att lägga ut insikter, tankar och funderingar igen här på bloggen – en blogg jag haft i så många år men nu låtit vara i träda alltför länge. Och nog ska gården få ryttare från när och fjärran igen, om än på ett lite annat sätt. Så häng med på nya friska tag. Nu kör vi!

En gång i tiden, för sisådär 25 år sedan, startade jag hästverksamhet. Det gjorde jag för att jag älskade hästar och för att kunna hålla eget stall. Sedan dess har verksamheten förändrats och utvecklats till att bli en stor del av mitt liv. Jag har hållit lektioner, jag har tränat hästar, skött stallet, jag har rest över hela landet och jag har jobbat alla veckans dagar alla tider. Det tar på krafterna. Även om det är vansinnigt roligt och givande många gånger är det också ett slitsamt jobb för både kropp och själ. Och till slut rann lust och ork ur kroppen och jag var tvungen att säga stopp. Hjärna och kropp tog slut.

Det där med att göra jobb av sin hobby är inte alltid en lätt sak. Risken är att glädjen i hobbyutövandet försvinner då man vill göra annat när man inte jobbar, eller att man inte har tid att njuta av det man egentligen vill göra för att så mycket annat kommer emellan. Så blev det till slut för mig. Glädjen i ridningen försvann, jag red för att jag var tvungen att hålla hästar igång för gäster. Det var alltid samma sak – lösgörande, motiverande och förfinande ridning med syfte att någon annan skulle skörda frukten. Om och om igen. Det blir till slut lite av ett ekorrhjul.

Sedan är ju hästlivet inte gjort för att vara 9-5 med lediga helger precis. Att vara tränare är att jobba när andra har ledigt. Det är helt naturligt för de allra flesta har ridning som hobby. Och hästarna behöver vård och omsorg. Varje dag oavsett.

Så det fick bli en paus. För kropp och själs skull. Där hästarna istället fick komma fram som det jag behövde – en oas i tillvaron för min (och hästarnas skull). Det skadade ju inte att flera hästar jobbat i verksamheten i många, många år och nog minsann hade gjort sig förtjänta av att få lite ledigt de med.

Så vi har gosat, vi har hängt tillsammans, vi har promenerat och bara varit – hästarna och jag. Samtidigt har jag passat på att satsa på nytt och fräscht. Nytt ridhus, renovering av stall, ny lösdrift, ny liten damm, nya odlingar på gården och nya träd. Många träd. Jag gillar träd. Äppelträd inte minst. Vi får se hur det utvecklar sig men hästarna och jag lär inte vara utan äpplen framöver i alla fall.

Nya rutiner har gjort det lättare att ta hand om hästarna och tar inte lika mycket fysisk kraft längre. Fri tillgång på grovfoder, stora uppvärmda kar för vatten under vintern och bättre lösdrifter gör att bördorna på kropp och i tid har minskat, även om det varit en del som behövt extra omsorg.

Och det nya ridhuset som vi byggt är redan värt varenda slant. Vår tant W diagnosticerades med PPID i början på sommaren efter att ha fått ett mkt otäckt och skrämmande fånganfall. Hon blir sig aldrig lik igen och hade det inte varit för ridhuset hade vi nog aldrig fått henne att överleva vintern. För fy så isigt det har varit och inte nog med att framfötterna är mer än ömma när det är hårt, lyckades den gamla damen också fläka sig så hela bakkärran skadades. Bara mjukdelar tack och lov, men nog så illa. I flera timmar om dagen fick hon njuta av att få strosa i ridhuset, med ett underlag hon bara älskade. Först försiktigt försiktigt. Hon gick lös i ridhuset – runt, runt, runt. Med målmedvetna steg. Och jag, vars kropp inte heller varit så kul att tampas med, har under tiden gjort mina träningspass. Tillsammans rörde vi på våra kroppar där ljuset flödade, vinden inte tog oss och där vi kunde njuta av mjukt och fast underlag. Vilken lycka! Vilken timing.

Och äntligen har min ridvilja kommit tillbaka. För nu behöver jag inte kämpa mot mörker, kyla och hårda underlag längre. Jag behöver inte rida för någon annans skull, utan för min och hästarnas skull. Vi kan jobba på långsamt och fint och ta den tid det tar. Det är inte dumt det inte. För trots att mina hästar blir allt äldre, finns många goda år kvar att glädjas och lära ihop. För varje dag blir det lite roligare att gå till ridhuset, eller att ta en tur ute nu när vädret äntligen börjar bli levnadsbart igen.

Och i sommar kommer vi kunna slippa regnet, och knotten. Och bjuda inte till kurser och utbildningar och inte behöva bry oss om utifall att det torrt så det dammar på ridbanan, eller att vädret ska vara som vi vill ha det. Vi kan göra som vi vill, för vi har ett ridhus. Och jag kan vara med och träna och utvecklas jag med. Livet är nog inte så dumt ändå, när jag tänker efter. Och hästarna är en stor del av livet, och så vill jag ha det framöver också.