Det finns nog ingen som vet vad hästhoppning är för något som har missat Milton som också fick smeknamnet ”The Great Grey”, eftersom vita hästar kallas gråa på engelska. För Milton var vitaste vit och vackraste vackrast och bäst av dem alla. När Milton var som störst drömde både gammal som ung om att en gång få beröras på nära håll av en häst som han. Han var den störste superstjärnehäst som ridsporten någonsin har upplevt, helt i klass med galoppens odödlige legend Man O’War, hästen som slog allt.

Milton var drömhästen, för alla och envar. Visst drömde jag en hel del om att en gång också få en häst på miljonen, en som bara var bäst. Med tiden har jag lärt mig – alla hästar är unika, alla hästar är ”simply the best” i sig själva, utan resultat och utan ett bländande vitt utseende. Men, visst ger Milton det där lilla extra!

Miltons storhet låg inte bara i det fantastiska utseendet. Med sin kritvita färg, lite ponnybusiga look och lugna svarta ögon var han i sig själv en drömhäst att se på. Hans uttryck var oemotståndligt för alla och envar som hade ett öga att se med. Men det som gjorde honom odödlig var hans extrema kvalitet, tillsammans med hans allt annat än raka och lyckliga bakgrund.

Miltons historia är en saga i sig, med sorg, tårar och mängder med glädje. Historien börjar år 1977 när en ambitiös och kunnig hästdam i England vid namn Caroline Bradley gick och köpte sig ett litet grått föl och glatt berättade för sina föräldrar att hon minsann skulle bli den bästa hoppryttaren i världen. Hästen var ett holländskt halvblod som döptes till Marius Silver Jubile. Under Carolines ägo fick han dock namnet Milton.

Tiden gick och det lilla gråa fölet växte sig större. För vart år blev han lite vitare, och Caroline red in hästen. Framgångarna lät inte vänta på sig och Caroline och hästen blev ett uppmärksammat ekipage på de lokala arenorna. Men, sedan kom ödet i vägen. Caroline gick hastigt bort under en hästshow av en hjärtattack bara 37 år gammal och drömmen om OS-guld gick om intet. Kvar stod hästen, som föräldrarna fick ansvara för.

Då föräldrarna ville föra vidare Carolines dröm om succé, i alla fall för en av de två, frågade de John Withaker om han inte kunde ta sig an hästen, då han stod för en mjuk och följsam ridning i Carolines stil. Caroline själv hade varit ett stort fan av John. Kanske kunde han föra vidare arvet och visa omvärlden att Caroline haft rätt hela tiden – att det här var hästen med stort D.

John tackade ja, och det blev början till en världssuccé som ingen annan någonsin fått uppleva. Under nio år regerade de fullkomligen banan och Milton visade sig älska att stå i rampljuset. Han blev alldeles till sig när han fick vara i centrum.

Ännu ung kunde han börja flaxa med frambenen och resa sig under prisceremonierna. Som den smarta och kloke ryttaren John alltid varit tog han inte ner den mjuke men glade hästen igen, utan passade på att träna hästen! Resultatet blev att hästen kunde resa sig på kommando, något vi som sett honom live alla har sett. Han kunde också göra mängder med dressyrrörelser som värsta Spanska ridskolehästen, så mjuk han var.

För det var flytet över hindren, att han gjorde att allt såg så lätt ut, som imponerade allra mest med Milton. Han lekte sig över hindren, alltid i balans, alltid med ett vaket lugn där han nyttjade varje kcal på rätt sätt. Ja Milton var helt enastående att se som teknisk hoppare, och ett under att skåda som förebild för hur en häst ska se ut.

Milton fick aldrig något OS-guld. Men det var det ända han inte vann. Resan till Soeul år 1988 var för lång enligt Carolines föräldrar som ägde honom. Det är i alla fall den officiella versionen. Ryktena gick om att föräldrarna inte släppte iväg hästen då det blev för mycket för dem. Det var ju Caroline, inte John, som skulle ta guldet med Milton. Men vad som egentligen ligger bakom, det vet ingen annan än de inblandade. Istället blev det en annan helt otrolig och helt liten häst – Jappeloup riden av fransosen Pierre Durand som fick priset – också han väl värd alla medaljer han fick. År 1992 var Milton med, men inte längre i sitt främsta jag. Tiden hade runnit förbi. Ändå hann Milton med att vinna mer än en miljon pund i prispengar och stod länge i en klass för sig.

Men som häst var han inte alltid lätt att hantera. Han brukade busa med sina skötare och skuffa dem både hit och dit. Ville inte Milton, kunde ingen tvinga honom. Men så var han också en stjärna, med rätt att tycka. Och Milton var lika karismatisk som buttre John är tillknäppt. De var med rätta ett perfekt matchat par, som kompletterade varandra i allt. Och med Johns inställning till ridning, kunde bara inte Milton misslyckas. Eller med Johns ord:

”You lose more than you win and you mustn’t show the horse you’re upset,” he said. ”You often see it, riders getting upset with their horse when it has had a fence down. Makes it worse. The horse doesn’t know what he’s done wrong.”

År 1994 var det dags för Milton att ta adjö av tävlingslivet. Han fick sig en egen superstarresa genom Europa där han hyllades som den stjärna han var och lämnade efter sig ett enormt tomrum. Givetvis avtackades han till tonerna av ”simply the best”. I juli 1998 fick han ett kolikanfall som fick även de sista små visningarna att upphöra. Året efter lämnade Milton denna jorden för att vandra på de evigt gröna ängarna.

Men en legend lever alltid kvar – i folks minnen, i alla de hjärtan som slog för Milton då, och som gör det än idag. Men vi får heller inte glömma att legender har en historia att berätta, något viktigt och mycket sant. Miltons historia är denna: till alla ni som har äran att samarbeta med en häst – alla har de en liten miniMilton inom sig, alla är de ”simply the best”.

Mer om den fantastiske Milton kan du läsa i
Horse and Hound
Wikipedia
Horsequest