Förkylning hos häst

Alla hästar kan precis som vi bli förkylda. Vissa kan börja hosta och andra blir lite snuviga. En tredje variant är att hästen blir svullen i halsen och/eller lite hängig. Precis som våra förkylingar kan variera, gör det det hos hästar också. Det är inget konstigt med det. Tvärtom. Däremot är det inte alla hästägare som uppmärksammar själva förkylningen. De rider eller kör på som vanligt.

‘Det är helt klart mindre bra. Det verkar som om inte alla förstår att hästar kan vara förkylda, eller så ser de inte symtomen? Nåväl. Om man rider för hårt på en häst som är sjuk så blir den i vilket fall som inte sundare. Det kan faktiskt leda till riktigt otäcka saker. Virusbaserade förkylningar kan faktiskt sätta sig lite här och där.

Jag var med om en mycket otäck sak för ett antal år sedan. Det var vintertid och jag och min dåvarande sambo åkte från ett julbord på Djurgården. Vi åkte förbi Ryttis i Stockholm och i skogarna såg jag en vacker häst med en ryttare komma spankulerande. Hästen verkade pigg och glad och de började trava upp för en backe. Vips så tippade hästen omkull!

Jag var inte sen att reagera. Jag ropar åt min sambo att stanna bilen, stampar ut i blasket med mina högklackade skor och hastar emot ekipaget. ”Jag kan häst!” ropar jag. ”Är du OK? Behöver du hjälp?”. Ryttaren visar sig vara oskadd men hästen ligger och sprattlar på backen. Vi försöker fundera ut hur i hela friden vi ska kunna få upp den (och varför den inte klara av att komma upp själv?). Jag ringer ett samtal till min tränare om råd. Vi har inga rep, sadeln är klämd mellan häst och mark och vi behöver proffshjälp. Men medan jag får råden om hur vi kan göra kanske känner jag mer än jag ser att hästen bara försvinner från oss. Den dör där mitt framför oss. Den var åtta år gammal. Det fanns inget vi kunde göra. Ryttaren berättade att den haft en infektion tidigare under året och fått en pencillinkur mot det. Och att den höll på att sättas igång. Hon hade haft hästen sedan den var föl. Vilket trauma!

Nu tror jag ju inte att alla hästar som rids när de är förkylda trillar av pinn bara sådär förstås. Men det är tankeväckande. En häst med en virusinfektion i kroppen ska vila ut och bli frisk innan man rider hästen med någon belastning. Med frisk menas utan symtom men också utan virus. Det tar ofta längre tid att bekämpa viruset i kroppen än vad symtomen visar. Så det gäller att vara lite iskall och inte köra igång för fort efter en sjukdomsvila för en förkyld häst. En skrittur är nog bara bra, men galoppträningen kanske kan anstå. Och man ska vara vaksam på hur hästen mår. Alltid.

Ett vanligt virus som hästen kan drabbas av kallas för Rhinitvirus. Det betyder faktiskt snuva och det som vanligen kallas för förkylning hos häst. Det är främst unga hästar som blir förkylda. Deras immunförsvar är inte fulladdat än. Och precis som med människor smittar den via andningsluften och man vill inte sprida vidare smittan. OM hästen får hosta av förkylningen kan den hålla i sig i flera veckor, i övrigt brukar Rhinitvirusinfektionen gå över på någon vecka. I övrigt friska hästar brukar klara en förkylning galant. Men det kan sätta sig på luftrören och ge ärr på vävnader om hästen hostar sönder sig när den är förkyld. Det är inte så ovanligt när det kommer till hästar som tränas för svårt med en förkylningsinfektion i kroppen.

Ibland kan en häst vara symtomfri men ändå bära på en infektion. Det är betydligt svårare att hantera en sådan sjukdom. För hur ska man veta? Inga tecken tyder ju på att hästen är annat än helt frisk? Vissa tecken kan ibland avslöja hur det är – som svullna ben till exempel. Men i övrigt blir det ganska omöjligt att lista ut om hästen är frisk eller inte. Sådana infektioner kallas inom travspråk för smygande. Och det har hänt att hästar dött av att ansträngas för hårt och haft en sådan i kroppen. Som tur är tränar vi hobbyryttare sällan på den nivån att vi överanstränger våra hästar (för det är mest då det händer vid smygande infektioner). Så risken för oss är minimal. Men ändå. Det är lite läskigt, inte sant?

 

 

Hippsons veterinär om förkylning

Om Rhinitvirus

Smygande infektion – en travtränare berättar

Annonser

Sweden International Horseshow, en betraktelse

Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.

Häst död på Friends Arena

Så hände det igen. Det som inte får hända. Men som händer ändå. En häst, den här gången fyrspannskusken Fredrik Perssons 21-åriga Luma de Lux kollapsar på Friends Arena mitt framför hela publiken. En tung avslutning efter en prisutdelning och något som jag starkt misstänker var ett trauma för Fredrik Persson med team. Och det tar ju inte många minuter innan ”drevet” är igång.

”Hur kan man ha en så gammal häst i tävling??”

”Det borde vara åldersgräns på tävlingshästar!”

”Stackars djur som drivs in i döden av vårt tävlande!”

Etc etc.

Suck.

Själv tycker jag också att det är vansinnigt sorgligt. För kusken, för skötaren och för teamet runt. Och det är jobbigt att läsa själv. Jag drar mig till minnes de jag förlorat hastigt och väldigt olustigt, de trauman jag upplevt med häst, där tragedin kommit som en blixt från klar himmel. Utan att vi kan göra något åt det.

Som den gången, nära jul, när jag och mitt ex åker från en jullunch med familjen genom Lill Jansskogen. Det är vackert med snö och vi är glada och i julstämning. Jag ser en häst med ryttare – de ser glada och pigga ut, och de går på ridstigen inte långt från Ryttarstadion. Det märks att hästen är på tårna, och den sätter fart upp i en backe i lätt trav med halvlång tygel. Jag ler. Det ser så härligt ut. Sedan händer det.

Hästen faller, ryttaren med den. Ryttaren kommer snabbt på fötter men hästen ligger kvar. Jag ber mitt ex stanna och tar sats ut i snön med högklackat.

”Jag kan häst! Behöver du hjälp??” ropar jag mot den förvirrade ryttaren!

Vi språkar om hur vi ska få upp hästen. Den ligger i nerförsbacken och det verkar som sadeln hindrar dess försök att komma upp. Jag ringer efter råd via telefonen, men när jag sagt några meningar i luren så tittar jag bara på ryttaren. Vi förstår. HÄsten har slutat att sprattla. De är död. Hon får ringa veterinär istället. Jag vet inte vad ryttaren heter, men jag vet att hästen var åtta år gammal. Hon hade haft den sedan hästen var ett år…… Det var många år sedan, men jag minns det så väl. Jag minns också insikten om att en häst kan trilla död ner, när som. Det är oerhört obehagligt att leva med det. Trust me.

Eller den gången jag tog emot min bästa kompis häst som opererats i mitt stall så han kunde vila upp sig och bli frisk igen. Det var också i juletid. Han mådde så bra efter operationen, allt såg så ljust ut,  och vi blåste faran över efter fyra veckor. Den 28 december, två dagar efter min väns besök här på gården, går jag ut på morgonen och ska fodra. Något är fel. Fruktansvärt fel. En box är tom.

Skräcken satte sig som en klo runt min kropp. Jag smyger fram mot boxen. Där ligger han. Inte ett märke på väggarna, inte ett spår av någon oro i bädden. Men en död häst. Min bästa väns häst. Den jag skulle vårda och få bra, för hästens skull och för min bästa väns skull. Då, där jag stod, hade jag önskat det var jag som dog. Jag visste inte till mig. Det var något av det värsta jag varit med om. Men sådant händer. Jag vet det. Det hände en av mina vänner med en fullt frisk häst också, och många andra jag inte känner med känner empati med. Det händer då och då. Även på Friends Arena. Även hos oss människor. Det får vi leva med. Att döden dyker upp. Den gör det för oss alla, på olika sätt. För den som dör en snabb död, är det antagligen mindre illa än för den som får sjukdomar och plågas länge innan döden kommer som en befrielse. Så känner de flesta av oss i alla fall vad gäller djuren. De ska inte plågas. Då är det dags att starta drev. Inte när naturen har sin gång.

Jag skickar här ett fång varma tankar till Fredrik Persson med team. Jag hoppas ni är OK, och att ni kan gå vidare med alla era andra härliga och fina hästar.

 

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.

Sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvångkallas det på svenska. Ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker. Som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är det mentalt. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kram och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. Bara det gör att det är klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är. Så att vi hinner reagera i tid.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

 

Nosgrimmedebatten ärende nr femtioelva

Så har hingstarna från helgens visning plåtats och publicerats. Men vad är det vi ser egentligen?

Så här säger en veterinär angående just nosgrimmor:

Rätt tillpassad Aachengrimma:

  • •    Den övre nosgrimman, den engelska, ska sitta med ett visst avstånd nedanför ansiktsbenets kant.
  • •    Nosremmen spänns inte hårdare än att man får in två fingrar på nosryggen och hästen kan svälja obehindrat.
  • •    Använd nosgrimman ofta utan den nedre smala remmen. När den remmen används måste den rengöras ofta och hållas smidig.
  •      Dra inte åt den så att bettet kläms mot mungipan.

(Hela artikeln är publicerad i Ridsport Special och kan läsas här)

Angående bett har den lärde detta att säga:

”Bettet ska varken sticka ut på sidorna eller trycka in kinderna på hästen. Ett för långt bett rör sig onödigt mycket i sidled.”

(Artikeln finns i Hippson, och kan läsas här)

 

Och vad ser vi på fotona? Jo det här: TRYCK HÄR FÖR BILDER

Hur mycket stämmer överens med ovanstående instruktioner av veterinärerna vad gäller nosgrimmorna och betten?

 

Barbariet i Skaryszew fortsätter

För exakt fyra år sedan skedde FINDUS-skandalen, en skandal det kanske som bäst skämtas om lite till mans. Det handlade om att det kött som fanns i FINDUS-lasagner inte innehöll nöt som angavs, utan hästkött. Det uppdagades snart att mycket av det hästkött som fanns i lasagnerna kom från hästar som sålts och fraktats från Polen och från den ökända hästmarknaden  Skaryszew.

Det var många av oss som blev upprörda då och skrev på upprop för att stoppa denna fasansfulla handel. Hästarna samlas in från hela landet, ja även från utomlands för att säljas som levande kött. Sedan fraktas de till Italien och andra länder för att bli mat till oss människor. Allt sker på det mest fruktansvärda sätt, under vidriga förhållanden. Jag påmindes om detta via Facebooksidan jag har, där jag hade lagt ut en bön om att många skulle reagera. Och så tänkte jag att jag skulle kolla in hur det gått. Det är ingen skillnad idag på det helvete som denna marknad är för hästarna. Allt pågår som förr.

Det här handlar om värsta handeln möjliga, och sker helt öppet inom EU. I Sverige har vi en av världens tuffaste djurlagar och i vårt land kan vi bli av med hästar för saker som centermetermässigt för trånga boxar eller för låg takhöjd till exempel. Här har vi motsatsen på andra sidan Östersjön, inom en gemenskap vi har anslutit oss till och som myndigheterna gärna ”skyller på” när nya regler – såsom hysteriska passförordningar för häst genomförs. Men detta kan tydligen fortgå utan att ett skit händer. Ibland blir jag bara så upprörd och förtvivlad. Hur gör vi för att stoppa eländet?

 

Kram från en hästvän.