Nosgrimmedebatten ärende nr femtioelva

Så har hingstarna från helgens visning plåtats och publicerats. Men vad är det vi ser egentligen?

Så här säger en veterinär angående just nosgrimmor:

Rätt tillpassad Aachengrimma:

  • •    Den övre nosgrimman, den engelska, ska sitta med ett visst avstånd nedanför ansiktsbenets kant.
  • •    Nosremmen spänns inte hårdare än att man får in två fingrar på nosryggen och hästen kan svälja obehindrat.
  • •    Använd nosgrimman ofta utan den nedre smala remmen. När den remmen används måste den rengöras ofta och hållas smidig.
  •      Dra inte åt den så att bettet kläms mot mungipan.

(Hela artikeln är publicerad i Ridsport Special och kan läsas här)

Angående bett har den lärde detta att säga:

”Bettet ska varken sticka ut på sidorna eller trycka in kinderna på hästen. Ett för långt bett rör sig onödigt mycket i sidled.”

(Artikeln finns i Hippson, och kan läsas här)

 

Och vad ser vi på fotona? Jo det här: TRYCK HÄR FÖR BILDER

Hur mycket stämmer överens med ovanstående instruktioner av veterinärerna vad gäller nosgrimmorna och betten?

 

Annonser

Barbariet i Skaryszew fortsätter

För exakt fyra år sedan skedde FINDUS-skandalen, en skandal det kanske som bäst skämtas om lite till mans. Det handlade om att det kött som fanns i FINDUS-lasagner inte innehöll nöt som angavs, utan hästkött. Det uppdagades snart att mycket av det hästkött som fanns i lasagnerna kom från hästar som sålts och fraktats från Polen och från den ökända hästmarknaden  Skaryszew.

Det var många av oss som blev upprörda då och skrev på upprop för att stoppa denna fasansfulla handel. Hästarna samlas in från hela landet, ja även från utomlands för att säljas som levande kött. Sedan fraktas de till Italien och andra länder för att bli mat till oss människor. Allt sker på det mest fruktansvärda sätt, under vidriga förhållanden. Jag påmindes om detta via Facebooksidan jag har, där jag hade lagt ut en bön om att många skulle reagera. Och så tänkte jag att jag skulle kolla in hur det gått. Det är ingen skillnad idag på det helvete som denna marknad är för hästarna. Allt pågår som förr.

Det här handlar om värsta handeln möjliga, och sker helt öppet inom EU. I Sverige har vi en av världens tuffaste djurlagar och i vårt land kan vi bli av med hästar för saker som centermetermässigt för trånga boxar eller för låg takhöjd till exempel. Här har vi motsatsen på andra sidan Östersjön, inom en gemenskap vi har anslutit oss till och som myndigheterna gärna ”skyller på” när nya regler – såsom hysteriska passförordningar för häst genomförs. Men detta kan tydligen fortgå utan att ett skit händer. Ibland blir jag bara så upprörd och förtvivlad. Hur gör vi för att stoppa eländet?

 

Kram från en hästvän.

 

 

varning om hästen får ont

En del av den forskning som kanske är allra mest intressant för en hästälskare är den om ”pain face”. Det handlar om att hästen tar olika ansiktuttryck beroende på hur den mår. För den som är född med hästar omkring sig eller åtminstone delat många tusentals timmar tillsammans med hästar (gärna utan att hela tiden vilja få ut någonting av dem, utan mer betraktat dem som de individer de är) ser ganska så enkelt om en häst mår dåligt eller inte.

Jag har numera en ganska god förmåga att läsa av mina hästar. Tydligast kom kanske det till uttryck när min gammelfux rullat fast i hagen och av andra fått hjälp med att komma upp. Jag forsade hem så fort det bara gick, och när jag kom stod han i hagen med sina kompisar. Då jag var riktigt orolig hade jag redan på vägen ringt veterinär för hjälp. Det var bra det. Något var uppenbarligen fel. Jag tog in hästen i stallet och kunde nästan ta på hans smärta. Inte för att han visade upp en enda svullnad, inte för att han haltade, inte för att jag egentligen kunde SE vad det var. Men något var det

När veterinären väl hittade till stallet gick hon igenom hela hästen, först utan att hitta det minsta spår på skada. Men jag envisades. Det var något fel på hästen! Till slut inser vi att han har slagit i nosbenet rejält i kampen om att komma upp. Efter en dos eller två med smärtstillande så blev hästen som vanligt igen, även i uttrycket. Då tackade jag mitt stilla sinne för alla de tusentals timmar jag bara umgåtts med hästarna, betraktat dem för att jag tycke rom dem och är nyfiken på hur de har det och hur de mår. Men med okända kan jag fortfarande tycka det tar sin tid att lära sig läsa av dem ordentligt. Man måste hela tiden öva.

Nåväl – åter till forskningen. Det är inte bara jag nämligen som tycker det där med ”pain face” är intressant och viktigt. Även veterinärerna tycker det, och har utvecklat metoder för att kunna se hur hästarna mår. Men inte nog med det. Nu utvecklas en kamera som ska kunna avgöra hur hästen har det – genom att läsa av ansiktstuttrycket. Den ska tydligen användas i stallet. Se och hör här! 

Själv tycker jag minsann att den borde användas på ridbana och i ridhus. Och så skulle den kopplas till en mistlur. Så varje gång hästen upplever obehag i ridhuset eller på ridbanan som går det en tordönstöt genom ridhusarenan. Det om något borde ju få oss ryttare att lära oss att rida på ett sånt sätt att hästen inte känner obehag. Frågan är bara om någon skulle våga ha den på banan?

 

Hur kör du människa?

Den här är bara helt klockren – tyvärr.

En häst som får en obehaglig resa lär bli svårlastad framöver. Om den inte är väldigt tuff, eller kanske lite lite korkad (så den inte kopplar att gå in i trailern med själva resan).

Klippet är inkopierat från eminenta Hippson, som så ofta kommer med bra inslag i sin webbtidning. Hästägare tillika förare är Fälttävlansryttaren och ”Bonde söker”-kändisen Pontus Hugosson

Alltid det där med djuren på semester

Som djurmänniska blir det trassligt att ta semester. Det dyker framför allt upp två problem när det kommer till semesterresor: 1. Mina djur 2. Andras djur (de vilda lämnar vi därhän ett tag…)

För vem i hela friden ska ta hand om en bunt hästar och en flock hundar och en egensinnig katt? Jag drar mig i det längsta för att göra några längre resor. Det blir så mycket oro ikring och jobb runt att det inte är värt det så ofta – längre. Annat var det förr. Då åkte jag så ofta jag kunde. Men allt har sin tid. Så nu blir det mer sällan även om det uppenbarligen händer. Som den här gången. Då var det familjen och att komma ifrån ett slag som lockade. Nog gick det att fixa om än med lite trix och förberedelser. Har ett fint nätverk som finns där om så behövs, även om jag gör mitt bästa för att inte nyttja det. Och visst mådde djuren finemang när jag kom tillbaka från semestern. Så detta problem är mer i mitt huvud. Inte för att jag tror jag är den enda som kan sköta mina hästar – men ansvaret om något händer ÄR mitt och oron över dem. Sen är ju alla rutiner i ryggmärgen, och måste helt plötsligt upp till ytan och förklaras, skrivas ner och förberedas. Det är inte bara att göra inte, men det går och det går fint bara man är förberedd.

Värre är det då med alla djur jag stöter på när jag är på resan. Mitt djuröga scannar snabbt av hur djuren jag möter verkar må och hur de haft det.  Jag äter aldrig kött när jag är utomlands till exempel. Jag mäktar bara inte. Är jag i Grekland eller Turkiet har jag noll koll på hur djuren har det bakom kulisserna. Jag har hört och sett en del – och den lilla delen är något jag önskar världen vore helt utan. De andra djuren är de arbetande djuren. Dessa möter du och jag när vi är å resa, överallt runt om i världen. Det är hästar, mulor och åsnor som ska bära hit och dra dit.

Jag är ju inte emot att djur får jobba. Inte alls. Jag är övertygad om att djuren gärna gör det och faktiskt också hittar någon typ av mening med det. I alla fall om arbetsmiljön är god. Men om den inte är det blir det problem. Och det blev det den här gången också- nu i Santorini. Precis som alla andra gånger jag är på resa. Sicket elände det är…..

Jag vet inte om ni varit på Santorini, men jag hade inte varit det förut. Jag har varit på många grekiska öar och Santorini är ju den mest mytompunna och den som anses som den allra vackraste. Till att börja med blev jag lite besviken över att den från havet inte såg ut som jag trodde. jag trodde det skulle dyka upp en by med vitputsade hus och knallblåa tak som klättrade utmed den bergiga ön. Men så var det ju inte. Det var en jätteklippa med husen ovanpå. En liten miss i protokollet. Men av gick vi och vi letade oss fram till den ytterst branta väg upp mot byn från hamnen nedanför. Det skulle ta en halvtimme att traska upp. Det skulle också finnas åsnor att rida på för den som föredrog det.

Jodå – visst fanns det åsnor. Eller rättare sagt mulor.  Vi räknade till 230 stycken faktiskt. De sprang upp och ner för denna eländigt branta väg som zickzackade sig upp för berget i en hisnande fart – med eller utan ryttare. Det gick i sina grupper oavsett om det behövdes så många mulor eller ej. När vi kom i land på ön var klockan tio. Ingen av dem hade då något vatten, ingen av dem hade något hö. Än var det skugga på den sida som stigen gick, men det skulle ändra sig med tiden. De var redan svettiga.

När vi gick nedåt igen, ett antal timmar senare är det samma djur som springer upp och ner för berget. Lukten av skitiga djur som svettats låg som en filt över leden som bär nedåt. Det tjoas och tjimmas bland mulägarna och vissa är då rakt inte snälla mot sina djur. Vi möter mängder med springande djur – uppåt och nedåt. Vissa bär två på ryggen. Vissa har gamla äckliga sår på benen. Andra ser mest trötta och uppgivna ut. Än finns inga spår av vare sig vatten eller mat till djuren. Usch och fy säger jag bara. Det här gjorde verkligen intrycket av Santorini till en sorglig sörja. Så den mytomspunna ön var bara en kliché i mina ögon. Trots att en del av djuren var i fint hull och fina, fanns det andra som inte var det. Och trots att det fanns de som verkade bry sig om sina mulor, fanns det de som inte verkade ha riktigt lika stort hjärta för sina djur. Och det slit dessa djur får göra – särskilt när det är riktigt varmt (se på videosarna hur brant det är och betänk att de gör det här så länge det finns kunder….) – då är det inte ok längre.

Tilläggas kan att Santorini är en ö som marknadsför sina åsnor ganska så fett om man säger så. Det såldes åsneprylar hitan och ditan och bilder på åsnor med vackra vyer bakom. Så pittoreskt! Synd bara att sanningen bakom är djur som sliter ont. Jag var inne på lite sidor och kikade in det där med Santorinis mulor och deras livsvillkor. Jag hittade bland annat det här från Donkey Sanctuary som verkar på ön:

Det finns folk som bryr sig. Tur är väl det. Ska ge en slant i stöd.

Vad jag inte förstår är att de som finns på ön och  verkar på ön och inte minst har dessa mulor som springer som Sisyfoskopior upp och ner på denna led inte gör slag i saken och inser att om de skulle höja kvaliteten på djurens välmående och inte minst marknadsföra detta – och visa hur etiska de är – ja då skulle de ju kunna höja priset rejält och inte minst få massor med nöjda och glada och medvetna kunder. Det hade ju blivit en hit!

Här är en annan som reagerat som jag – och som orkat filma. Jag orkade inte. Jag hade fullt sjå att orka hålla gott humör under nedfärden och också efter upplevelsen. För det hjälper inte att förtvivla och förstöra sin semester. Men det hjälper att agera. Det här är ett av alla mina sätt – att skriva här på bloggen.

 

 

Hårt spända nosgrimmor i fokus

Nu pågår en kampanj från många håll som syftar till att få FEI att ta tag i de hårt spända nosgrimmorna på banan. Den som skriver under på denna sida kan påverka för att sätta problemet under lupp. Här vill man få IOK att påverka FEI, som inte verkar vilja ta tag i problemet. Skriv på – för hästens skull.

Det här har blivit ett problem som eskalerat. Förr hade man nosgrimmorna för att stabilisera upp tränset – för att få tränset att ligga still. Idag används de alltför ofta för att dölja dålig ridning. På dressyrbanan sätts nämligen betyget ner om hästen gapar – går emot hjälpen. Syftet var gott – man ville få bort hårda händer i ridningen, och att hästen inte accepterar bettet, ett bett som ska verka som ett kommunikationsmedel.

Tyvärr slog det nog helt tvärtom. För att inte få ner poängen så drar nu folk åt snokremmen och vad de nu har hårt så att hästen INTE kan gapa, vad ryttaren än gör. Voila – inget betygnedslag för den biten i alla fall. Så är nu människan funtad. Varhelst det går att gena, så tar en del människor den vägen istället för att gå den långa vägen. Även om det kostar för någon annan.

I Sverige är redan detta med att dra åt nosgrimmor för hårt egentligen förbjudet – Det står i djurskyddslagen att hästen utrustning får vare sig orsaka obehag eller smärta. Det är bevisat att hårt spända nosgrimmor ger obehag för hästen. Som om det nu borde behöva bevisas. Det är egentligen bara att använda sin empatiska förmåga för att inse att det inte kan vara bekvämt att inte kunna röra på käkarna. Deras upplevda stress är väldigt mätbar, liksom svårigheten att svälja.

Den uppmärksamme som vistats på min gård har säkert märkt att nosgrimmor är något av en raritet hos mig. Jag insåg för sisådär 15 år sedan att jag inte kunde förklara varför de fanns. Så jag tog av dem. Och har knappast saknat dem. En av mina egna hästar har sin kvar. Hon var lite orolig med huvudet och vi provade med en engelsk variant. Det verkar som hon tycker tränset ligger lite mer still om den finns och spänns löst och lätt. Och då menar jag mer löst än det jag fick lära mig när farfar var ung och jag började rida – två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma.

Jag är ju ingen som är ofelbar jag heller – och vad skönt det är när jag råkar vara för stum i handen eller om jag tappar balansen. Då kan i alla fall min häst gapa och tydligt visa att det jag gör inte är korrekt och att hästen kan komma undan mitt tryck. Det är som vanligt – jag får lära mig rida bättre helt enkelt. Istället för att ta till genvägar.

Så gör de hårt arbetande tävlingshästarna en tjänst. Skriv på listan ovan. Det är en start. Nästa steg tycker jag gott kan bli att ta bort nosgrimmekravet över huvud taget.

Lurendrejare till hästhandlare

Det finns en uppsjö anledningar till att inte sälja en häst. En del av dessa anledningar handlar om de köpare som kan finnas därute, köpare som är allt annat än vad de utger sig för att vara. Det här gäller framför allt hästar av lite billigare slag, hästar som folk på ett eller annat sätt vill göra sig en hacka, eller åtminstone ett fynd, genom att köpa.

Det var några år sedan det talades om det, men då annonser började få spridning på nätet såldes många hästar på tok för billigt. Många av de billiga möter ett osäkert öde. En del av diskussionerna då handlade om att  ett antal hästar hamnade på långa resor mot Italien som slaktdjur. En köpare, som flera gånger aviserade sig som far eller mor med ett barn på släptåg berättade hur de sökte en familjehäst, köpte hästar billigt billigt. Dessa hästar lastades sedan på transporter ner mot Europa. Säljarna blev grundlurade.

Idag är det andra trassel. Nu rapporteras det om stackars trasiga hästar som köps in billigt bara för att förvandlas till rena dyrgripar i nästa säljled. Genom att importera billiga och trasiga hästar från Danmark och sedan lägga ut till försäljning försvårar lurendrejaren möjligheten för snälla och naiva köpare att kolla upp hästens bakgrund. Det handlar nu om två stycken ”damer” i Skåne som gjort detta i flera år. Ett antal köpare har lurats, en del har undkommit med blotta förskräckelsen. Men de stackars säljarna av dessa hästar som säljs vidare, och hästarna själva är de stora förlorarna. Vilken smärta hästar måste stå ut med, som är veterligen skadade, men som sedan säljs som topphästar och som då naturligtvis också brukas som sådana.

Ett stort problem i Sverige är att det är ruggigt svårt att sätta dit bedragare. Prioriteringen att utreda detta brott, som är en klurig rackare bevismässigt är inte den bästa. Än värre är det med bedragare som använder sig av levande djur i sin iver att lura folk på pengar, djur som lider av deras påhitt. I lagen är djur främst en handelsvara, som vilken annan. Prioriteringen blir därmed ungefär som om någon sålde en trasig bil till en köpare, utan att berätta om fel och brister. Det allmänna rättsmedvetandet håller nog kanske inte med, då de handlar om levande varelser.

Nu hoppas jag att dessa kvinnor från Skånetrakten stoppas effektivt. På ena eller andra sättet. De har inte verksamhetstillstånd (§16-tillstånd som behövs), de har sålt varor de är medvetna om är trasiga (civilrättsliga mål) och med lite tur så tar polisen också ett nappatag med dem, liksom Skatteverket (de har kanske inte skattat för härligheten och då kan det hända grejer).

Men det finns fler därute. Och hur man ska stoppa denna bedrägliga handel med djur som inte är vad de framställs att vara, det vete katten. De fria gränserna inom Europa (som jag annars är positiv till), bäddar inte för att hjälpa djuren….

Mer om bedragarna i Skåne kan du läsa om här: Equipage