Det går inte att leva på gamla myter

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Konsten att våga äta kött etiskt

Sitter och tittar fascinerat på Farmen. Av många anledningar. Det som främst fängslar mig är det psykologiska spelet mellan människorna, och det finns de som spelar bättre än andra. Här har TV4 gjort ett jättebra jobb att matcha de som inte matchar.

Men sedan slås jag av en annan sak. Det där med att slakta djuren. De förfasas över detta, och Aftonbladet skriver snällt….http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/tv/article16123545.ab

Det är precis detta som gör att systematiskt djurplågeri inom storindustri är möjligt. Precis detta som gör att vi kan köpa billigt importkött. För att vi väljer att inte se. Och när vi tvingas att se en helt korrekt slakt, enligt alla etiska riktlinjer förfasas folk så väldeliga. Så de blundar och allt som händer djuren inom industrin kan fortsätta. Sedan kan folk uppröras över att sällskapsdjurens väl och ve istället. Kanske enklare. Men knappast för djuren. Bara för sin egen ros skull.

Det är det stora avståndet mellan de som är konsumenter och där själva händelserna sker som gör det möjligt. Det är denna abstraktion som gör det möjligt att köpa kläder som barn på andra sidan jorden sytt, det är det som gör det möjligt att orka med att köpa mat som odlats på ett sådant sätt att jordbrukarna mer eller mindre skadas för livet. Det är det som gör det möjligt att driva djurfabriker så långt ifrån djurskyddets ramar – på annat håll. Där vi slipper se.

Själv säger jag bara – återkom när du får be veterinär eller trotjänaravlivare ta bort din älskade vän som du haft i många, många år. För hästens skull står du också kvar. Du finns där, intill sista andetag. För det gör du för djurets skull. Det gör ont. Förbaskat ont. Och då vet du, att det går bra till när det går bra till. Och du kan se skillnaden. Det kanske är sant ändå – att hästtjejer är tuffare. Vi tvingas ta de tuffa besluten, och göra det jobbiga. För någon annan skull. Vi hyser inte så många romantiska föreställningar om hur djurkroppar är och hur det är att ta livet av ett stort djur. Det är ibland dramatiskt. Men det är så det är.

För mig är det okej att äta kött, men jag måste också våga se vad som görs – och hur. Inte varje gång, men jag måste ha koll på verkligheten bakom det kött jag väljer att köpa i butiken. Då kan jag också handla etiskt. Det betyder för mig svenskt och småskaligt, från en gård jag har koll på. Tyvärr är dessa mindre jordbruk utrotningshotade. Och att köpa kött från dem är inte det lättaste. Det har våra lagar och regler sett till. Det är nog lättare även för politiker att låta industrialiserade självgående systemet ha sin gång. Det syns ju inte, så det upprör väl ingen?

Mer om kött, etik, klimat och industrialiserad djurhållning:

I Effekt Magasin: http://effektmagasin.se/det-goda-kottet-kott

I DN (skrivet av eminente prof. Per Jensen): http://www.dn.se/debatt/kottskatten-gynnar-plagsam-djuruppfodning

DN:s intervju med Cesar Milan

Så har den ”store” Cesar Milan varit i Sverige och ”hjälpt” hundar. Jag har skrivit om honom förr här i min hästblogg. Anledningen är att han är så populär och att denna mentalitet som han företräder gärna går igen även bland hästfolk.

Här är en artikel om honom i DN. Ord som kuvad, underkastelse och dominans ses här (liksom i blogginlägget om ridksolor av I are Lisa jag refererade till i förra inlägget) hos en annan individ som positivt.

Titta vad bra! Hunden går kuvad från matskålen! Du har vunnit! Tjoho!

Hur man nu kan komma på tanken att äta ostmackor i ansiktet på en hund och sedan Tsch:a ett försök att dela detta är mer än jag förstår. I hundens värld också helt galet – antingen delar du eller så tar du undan ditt byte till en säker plats från andra…. övningen syftar till att manifestera makt – det ack så åtråvärda i människans samhälle. Men är det verkligen åtråvärt för ett djur? Nej säger etologerna. Verkligen inte. Hundars språk – pyttsan heller.

Flockdjur som hundar och hästar är födda till samarbete inte till att dominera världen och andra. Ja, jag upprepar detta ofta, men det behövs kanske… för fortfarande tjänar andra miljoners miljoner på folks okunskap om hundar och hästar, på quick fixes och dominansövningar. Till gagn för människan kanske, men knappast för det stackars djuret som dompteras i bästa cirkusstil hit och dit.

Ur etologisynpunkt hade vi haft ett helt annat angreppssätt på ”problemen” vi ställs inför när vi har hund. Jämför gärna de två olika inlärningssätten i bloggen Etologi, en norsk blogg om hundträning.

Fåruppfödning blir storindustri

Som första land i världen blir Sverige landet där även fårskötseln blir industrialiserad och förlagd inomhus. Det handlar om storskalig uppfödning inomhus med snabbväxande raser. Enligt uppfödarna går uppväxten så fort att desa lamm kan slaktas redan innan sommaren, då det råder betestid för djuren.

Lamm - som vilken vara som helst som kan framställas i fabrik?

Därmed kommer lammen inte att få se dagsdjus i sina månadskorta liv, och industrin är ett faktum. Givetvis är det pengar som ligger bakom. Organisationen Lammproducenterna anger att det är för att möta ett allt större behov från marknaden. LRF, Lantbrurkarnas Riksförbund stöder också projektet. Att djuren inte får gå ute skyller uppfödarna på vädret, trots att vi som kan djur vet att djur just gillar att vara utomhus, oavsett årstid…..

Visst har troligen just fårnäringen fått ett uppsving på senare år. En stor del av detta uppsving kan däremot troligen tillskrivas sådana som mig. Det handlar om folk som väljer lammkött och lammfärs just för att näringen inte är industrialiserad, utan extensiv och därmed dessutom ganska så miljövänlig, i alla fall den fårnäring som funnits i Sverige. Jag tillskriver mina argument för att handla lamm även det faktum att många småbrukare i Sverige har lamm. Så med lammkött har jag alltså kunnat visa mitt stöd för ett jordbruk som upprätthåller vår mångfald med hagar och varierad natur och mitt stöd för alla de som arbetar för att detta ska vara möjligt. Dessutom vet vi vid det här laget att industrialiserade uppfödningar av djur nästan alltid leder till ett sämre djurskydd. Undantag finns – men hur vet jag vilket som gäller. Och att aldrig se dagens djur är knappast djurskydd i min mening.

Så nu är det kört. Nu blir det inget mer lammkött för min del, om jag inte kan få information om vem som fött upp djuret och hur de haft det, vilket ofta är en omöjlighet i butikerna. Jag blir så trött. Vi har världens hårdaste lagstiftning på hygien vid hantering och ett påstått fantastiskt djurskydd. Men industrialiseringen, och däremd avidentifieringen, av våra lantdjur är en process som uppmuntras. Hur får man det att gå ihop? Så länge vi ser djuren som individer kan vi också känna empati för dem. Och bryr vi oss är chansen så mycket större att djuren också får ett okej liv. Abstraktion leder knappast till något bättre djurskydd eller god djurhållning i allmänhet.

Så länge vi vet vart köttet kommer ifrån kan vi också ta ansvar för att vi köper rätt. Med en helt anonym industri bakom vet vi ju ingenting, och kan inte relatera till att köttet vi äter faktiskt kommer från djur som både känner och har ett värde.

Alternativet blir färre för oss som vill äta etiskt.

Jag kämpar för att hitta bra kött till min tallrik. Jag tycker inte att det är fel att äta djur, men hur i hela friden ska jag kunna göra det etiskt? Etik handlar inte bara om VAD vi gör. Etik handlar om hur vi gör det. Gris och kyckling kan jag i allmänhet glömma om jag inte råkar på utegrisar och kan spåra köttet. Nötkött får jag bara när min vän bonden är på besök. Han älskar sina djur och äter själv inte nötkött på en vecka efter att ha tvingats sända sina djur till slakt. De går vackra och stolta i hage som löper kilometer efter kilometer. Där hade jag också min rest av min egen kouppfödning, när jag tvangs lägga ner. Ville inte skicka iväg dem till någon annan, men nu har den sista gått åt….. så det blir lätt tomt i kyl och frys. Vilt är det som finns kvar då. De har i alla fall fått frihet under klövarna och funnits till för sin egen skull, innan de föll.  

Men visst säljer industrialiserat kött. Billigt är bra och det man inte ser finns inte….. eller hur var det nu?????? Hur misslyckad kan en politik bli? Industrin boostas och djurskyddet engagerar sig i små petitesser och mätbara enheter. Djur som varor är inte bara en Orwellbetratktelse. Det är mer än en realitet. Det är en ruggig, skrämmande och fruktansvärd realitet för miljontals djur i världen. Och den utstakade linjen går rakt ner i avgrunden, åt helt fel håll.

Det var någon som sa att så som vi behandlar de svaga, kan vi mäta hur bra människor vi är. Det är en hård värld där ute, och det goda alternativet blir bara svagare.