Det går inte att leva på gamla myter

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Hur vanliga är felbehandlingar av häst?

Ikväll handlar ett av fallen på SVT:s program PLUS om en liten fölis som blivit så felbehandlad att hästen inte gick att rädda. En fruktansvärd historia som ledde till det ”värsta” som kan hända en veterinär – en erinran. Mycket mer brukar det inte bli. I det här fallet var det en Distriktsveterinär som felat. Ansvarig arbetsgivare är Jordbruksverket, ett verk som också håller i veterinära ansvarsnämnden, den nämnd som går igenom eventuella felaktiga behandlingar efter anmälningar av djurägare som anser att veterinärerna inte gjort som de ska…..

I det här fallet krävde också fölägaren ersättning av Jordbruksverket. Men se där tog det stopp. Ända tills PLUS dök upp. Nu tänker Jordbruksverket gå igenom fallet en gång till. Att det ska behövas ett TV-program för att få ordning på ansvaret hos våra myndigheter? Det är inte klokt, men tyvärr inte första gången det i så fall  händer. Tragiskt. Alla kan inte hamna i TV, men alla har rätt till SIN rätt, särskilt när det gäller fall mot myndigheter. Men så är det tydligen inte.

Jag undrar hur mycket fel som egentligen görs som ingen tar upp till prövning? Mitt fall som jag beskriver nedan anmälde jag aldrig. Jag fick extrema avdrag på fakturan för att jag var så kritisk direkt till veterinären istället. Med det lät jag mig nöja. Vad skulle en prick ge – det skulle ju inte ta bort eländet som skedde i alla fall. Gjort var ju gjort….

Min felbehandlingshistoria när det kommer till häst är en tragisk historia för mig, särskilt som jag har hållt de allra högsta tankar om just dessa outsinligt envisa och energiska människor som man kan ringa mitt i natten och de kommer och räddar ens häst när allt går åt pipan. För innan det här fallet jag fick på halsen, hade jag bara haft fantastiska erfarenheter av distriktarna som jag behövt ta hjälp av.

Det handlade om en sårskada på en häst relativt nära armbågsleden, men som tur var några centimeter nedanför, vilket borde vara ett gott tecken. Inget ovanligt problem, men tyvärr gick allt fel. Hästen var uppstallad på ett annat ställe än i mitt stall, och här kände jag inte distriktarna alls. Men jag ringde dem i förvissning om att de, liksom de veterinärer jag brukar ha kontakt med, skulle göra ett toppenjobb. Veterinär kommer ut och dränerar såret och ger metacam. Då hästen inte blev bättre, utan sämre av bara metacam och dränering, ringde jag ut dem igen. Såret är svullet och hästen börjar till slut halta. Jag ringer flera gånger och tar ut distrikaren flera dagar i sträck. Trots mina förfrågningar vägrar veterinären ge antibiotika. Jag frågar flera gånger, möts varje gång med kommentaren sånt ger man inte längre. Och att det inte handlar om en infektion. Konstigt sa jag, och hänvisade till tidigare erfarenheter. Jag avfärdades med en suck och mummel om nya tider, nya behandlingsmetoder. Vari dessa nya behandlingsmetoder betydde, fick jag aldrig veta. Bara att antibiotika skulle man vara försiktig med….  

Till saken hör att jag faktiskt haft en häst som hade drabbats av nästan exakt samma sak bara veckor tidigare. Då i ett annat distrikt eftersom den hästen stod i mitt stall (och därmed i ”mitt distrikt”, med en veterinär jag känner väl och som har högt anseende i kåren). Då hade hästen fått förskrivet penicillin och blev helt bra på en vecka.

Sen gick allt snabbt. Såret infekterades och infektionen spreds i kroppen.  Hästen visade i och för sig inga stora symtom, men jag kände något var fel. Så jag körde hästen till klinik några dagar senare (efter helg). Till en veterinär att lita på. Förtroendet för distriktarna som kom ut i tid och otid och som debiterade över 5 000 kr gången bara för att titta på hästen och säga åt mig att vänta var lika med noll.

Men det var för sent. Veterinären på kliniken skakade på huvudet när jag förklarade vad som hänt…. 😦 Hästen hade hunnit bli så illa däran att det enda som kunde tänkas hjälpa var en behandling av antibiotika med extra brett spektrum för att hästen inte skulle försvinna från mig. Både jag och veterinären på kliniken var mycket oroliga. Det här såg inte bra ut!

Jag fick ta hem hästen temporärt och behandlade hästen enligt order. Antibiotikan var så ovanlig att jag fick åka fem mil för att hitta ett apotek i Skåne som hade det inne. Men vad gör man inte för djuren?  Fem dagar senare ska jag lasta på hästen på morgonen för resa till klinik igen. I stallet möts jag av en häst som har ben som ser ut som stockar. Alla benen har svällt upp så att hästen stapplar fram. Svullnaden hade blossat upp under natten och jag började bara gråta. Stackars, stackars häst. Tur jag skulle iväg till kliniken igen! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft tid där. Och än mer tur var att kliniken bara låg 20 min resa bort…. När jag kommer fram till kliniken tittar veterinären på hästen och suckar stort. De svullna benen visade hur infekterad hästen faktiskt varit.

Några dagar senare opererades hästen. Chansen till att överleva var inte översvallande hög. Risken att såret spritt sig till leden var stor. Men ändå ville jag chansa. När de undersöker såret och rensar ut all infektion i såret för att allt ska få läka igen, ser de att såret vandrat hela vägen till leden. Till, och till hinnorna precis utanför. Men inte i. Minst 8 månaders konvalescens, och inte säkert att hästen någonsin kan gå för ryttare, var domen. Hästen lever idag, men att träna ordnetligt under ryttare är det inte tal om.

Ändå tackar jag gudarna för att jag kände en veterinär jag kunde lita på. Hon gjorde så gott hon kunde, efter distriktarnas misstag. Hästen lever och mår bra. Det är det viktigaste. Och att jag lärt mig en läxa: Välj veterinär med omsorg och ta in hästen till ”din” klinik om du inte är nöjd med vad veterinären gör ute på fält. DIREKT! Nu väntade jag över helgen. Det var ett stort misstag.  

Jag har varit med om ett till fall. Min älskade vovve när han blev sjuk för enda gången i sitt liv. Då lärde jag mig att åka till RÄTT klinik också, när allt går åt pipan. Men det är en annan historia….

Har du också haft en häst som blivit felbehandlad? Vad gjorde du då?