Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.

För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.

Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.

Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).

Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.

När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.

Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.

Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.

Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.

Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.

Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.

Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.

Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?

Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.

Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.

Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.

Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.