W och jag mot tiden och PPID

Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.

För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.

Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.

Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).

Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.

När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.

Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.

Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.

Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.

Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.

Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.

Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.

Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?

Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.

Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.

Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.

Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.

Stoppa smittan!

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

Ska ridning verkligen orsaka hälta?

Vi talade om det bara häromdagen – en kollega och jag. Om alla hältor som dyker upp hos 8 – 10-åringar. Och att det knappast är en slump. Det handlar om ridningen, träningsupplägget, hästhållningen, fodret och hovslagaren. Om att man inte har koll, och att det är hästarna som får betala priset. Då klarar inte hästens kropp mer, när den är 8 – 10 år gammal. Vilket borde vara deras bästa ålder.

Och nu bekräftar statistik för Agria just detta. Om vi tittar på den graf som ligger med i denna artikel i Tidningen Ridsport kan vi tydligt se att det är just det här som händer. Antalet skador på hästar i den åldern är hysteriskt högt jämfört med andra åldrar.

Jag har tyvärr också gått i den fällan. Och fått en häst som brakade just vid den åldern. Det var min första. Året 1995. Ångesten över insikten över att det faktiskt var ridrelaterat  och beroende av min okunskap var fruktansvärd. – Det var svårt att acceptera att jag var ansvarig för detta. Att det var jag som red sönder min egen häst, min älskade häst.

Någonstans gör du ett val. Prisrosetterna och visa hur fort allt utvecklas – eller hållbarhet. Du kan inte göra båda, vilket Carl Hester var tydlig med att upplysa om på sin clinic i höstas på Strömsholm. Det krävs kunskap och systematik för det senare. Det handlar om att förbruka potential, eller bygga upp för framgång.

Ändå är trenden det motsatta. Fort ska det gå. Hästar som går i extremt samlad form i väldigt unga år är det som imponerar. När det borde vara 23-åringen som glatt dansar fram i stadig fram som borde vara det som prioriteras. Att Patrik Kittels Scandic hyllas för att han kan galoppera i en hage vid 20 år fyllda borde inte vara en sensation, som man nästan kan tro av feedbacken från det här inlägget. Det borde vara en självklarhet att hästar i den åldern både rids, tränas och tävlas och inte är pensionärer sedan ett antal år tillbaka. För det är först vid 20 hästar egentligen ska börja visa ålderstecken, enligt forskare och de som vet bättre.

Mitt ansvar som tränare och ryttare är stort. Jag kan premiera snabba resultat – eller jobba för hållbarhet genom att lära ut kunskap om hästen och ridningens betingelser, fokusera på balans, harmoni och att bygga upp för framtida framgångar. Jag gör det senare. Med all tydlighet. Jag har lovat att inte orsaka fler ridhältor på någon häst – egna såsom andras, än denna första arma häst som drabbades (tur jag lyckades få insikten innan det var för sent och fick ordning på det!). Och det är ett löfte jag tänker hålla.

För jag älskar hästarna, mer än jag älskar de snabba resultaten. Jag älskar samspelet och glädjen i ridningen där man arbetar tillsammans med hästen, mer än jag älskar prisrosetter och flashiga konster. Jag vill ha mina hästar länge, länge: kunna rida dem vid 23 och känna att de är starka, friska och glada och gärna hänger med på träningen. Det är det jag tränar för och lär ut, det jag försöker förmedla. Och det – det tänker jag fortsätta med att göra. #stoppahältan #welovehorses

Förkylning hos häst

Förkylning hos häst

Hästar kan precis som vi bli förkylda. Vissa kan börja hosta och andra blir lite snuviga. En tredje variant är att hästen blir svullen i halsen och/eller lite hängig. Precis som våra förkylningar kan variera, varierar förkylningssymtomen hos hästar också. Det är inget konstigt med det. Tvärtom. Däremot är det inte alla hästägare som uppmärksammar själva förkylningen. De rider eller kör på som vanligt.

‘Det är helt klart mindre bra. Det verkar som om inte alla förstår att hästar kan vara förkylda, eller så ser de inte symtomen? Nåväl. Om man rider för hårt på en häst som är sjuk så blir den i vilket fall som inte sundare. Det kan faktiskt leda till riktigt otäcka saker.

Ett extremfall

Virusbaserade förkylningar kan faktiskt sätta sig lite här och där, och påverka såväl hjärta som lungor som hjärna. Jag var till exempel med om en mycket otäck sak för ett antal år sedan. Det var vintertid och jag och min dåvarande sambo åkte från ett julbord på Djurgården. Vi åkte förbi Ryttarstadion i Stockholm och i skogarna såg jag en vacker häst med en ryttare komma spankulerande. Hästen verkade pigg och glad och de började trava upp för en backe. Men plötsligt så tippade hästen omkull!

Jag var inte sen att reagera. Jag ropar åt min sambo att stanna bilen, stampar ut i snöblasket med mina högklackade skor och hastar emot ekipaget. ”Jag kan häst!” ropar jag. ”Är du OK? Behöver du hjälp?”. Ryttaren visar sig vara oskadd men hästen ligger fortfarande och sprattlar på backen.

Vi försöker fundera ut hur i hela friden vi ska kunna få upp den (och varför den inte klara av att komma upp själv?). Jag ringer ett samtal till min tränare om råd. Vi har inga rep, sadeln är klämd mellan häst och mark och vi behöver proffshjälp. Men medan jag får råden om hur vi kan göra kanske känner jag mer än jag ser att hästen bara försvinner från oss. Den dör där mitt framför oss. Den var åtta år gammal. Det fanns inget vi kunde göra. Ryttaren berättade att den haft en infektion tidigare under året och fått en pencillinkur mot det. Och att den höll på att sättas igång. Hon hade haft hästen sedan den var föl. Vilket trauma!

Nu tror jag ju inte att alla hästar som rids när de är förkylda trillar av pinn bara sådär förstås. Men det är tankeväckande. En häst med en virusinfektion i kroppen ska vila ut och bli frisk innan man rider hästen med någon belastning. Med frisk menas utan symtom men också utan virus. Det tar ofta längre tid att bekämpa viruset i kroppen än vad symtomen visar. Så det gäller att vara lite iskall och inte köra igång för fort efter en sjukdomsvila för en förkyld häst. En skrittur är nog bara bra, men galoppträningen kanske kan anstå. Och man ska vara vaksam på hur hästen mår. Alltid.

Rhinitvirus vanligast

Ett vanligt virus som hästen kan drabbas av kallas för Rhinitvirus. Det betyder faktiskt snuva och det som vanligen kallas för förkylning hos häst. Och precis som med människor smittar den via andningsluften och man vill inte sprida vidare smittan. Om hästen får hosta av förkylningen kan den hålla i sig i flera veckor, i övrigt brukar Rhinitvirusinfektionen gå över på någon vecka.

I grunden sunda och friska hästar brukar klara en förkylning galant. Men det kan sätta sig på luftrören och ge ärr på vävnader om hästen hostar sönder sig när den är förkyld. Det är inte så ovanligt när det kommer till hästar som tränas för svårt med en förkylningsinfektion i kroppen, något jag också erfarit hos en häst jag tidigare haft.

sjuk 2 red

Sjuk utan att det märks

Ibland kan en häst vara symtomfri men ändå bära på en infektion. Det är betydligt svårare att hantera en sådan sjukdom. För hur ska man veta? Inga tecken tyder ju på att hästen är annat än helt frisk? Vissa tecken kan ibland avslöja hur det är – som svullna ben till exempel. Men i övrigt blir det ganska omöjligt att lista ut om hästen är frisk eller inte. Sådana infektioner kallas inom travspråk för smygande. Och det har hänt att hästar dött av att ansträngas för hårt och haft en sådan i kroppen. Som tur är tränar vi hobbyryttare sällan på den nivån att vi överanstränger våra hästar (för det är mest då det händer vid smygande infektioner). Så risken för oss är minimal. Men ändå. Det är lite läskigt, inte sant? Och det händer uppenbarligen.

 

För mer info om förkylning och häst: 

Hippsons veterinär om förkylning

Om Rhinitvirus

Smygande infektion – en travtränare berättar 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Vanliga växter giftiga för djur

Härliga sommar, äntligen är du här! Men oj så många faror som lurar bakom knuten för oss hästägare. Håller just nu på att noga gå igenom hagarna för att få koll på betestrycket i hagarna och planerar för att det ska räcka hela sommaren ut. Dåligt med bete – ja då ger de ju sig gärna på det som är lite mindra bra, ja till och med giftigt. Jag har upplevt en häst som fått ekollonförgiftning, om dock mycket lindrig,  en gång. Det räcker för mig. Hästen överlevde och mår bra, men måste nu hållas kliniskt borta från allt vad ekollon och ek heter. Det finns de som råkar mycket värre ut, och olyckan kan vara framme när som helst.

Ek – vanlig och potentiellt farlig

Ek är en riktig buse i våra hagar. De är vackra och vanliga som hagträd, men inte alls nyttiga för hästen. Tvärtom. Det är giftigt värre med ek. När en häst väl fått smak på det blir den till råga på allt beroende av eländet och äter maniskt all ek den hittar. Det som är farligt i eken är ämnet tannin, som verkar som ett gift i kroppen. Djuren blir veka och svaga av att äta ekollon, men också ekbladen i sig är giftiga. De mår allmänt riktigt dåligt och i värsta fall kissar de blod och njurarna kan slås ut. Aktivt kol hjälper hästen från att bli värre men något botemedel finns då inte. Mer om ek och förgiftning kan du läsa om här.  Det här är verkligen något att se upp med både för hund- och hästägare. Tannin är dödlig i större doser och det är inte ovanligt att djur – kor, hästar och hundar-  förgiftas av ek i Sverige.

Kastanjeträd

Även de så vanliga och härliga kastanjeträden är giftiga för många djur, bland annat oss människor. Det innehåller en form av glykosider som påverkar kroppen negativt då det bryter ner blodproteiner. Resultatet vid förtäring blir en orolig mage i bästa fall. I värsta fall blir symtomen värre: spasmer, magkramp och annat otäckt kan uppkomma då det nerverna påverkas. Som tur är fattar djuren ofta att det är kastanjen som orsakar eländet och håller sig undan efter ett tag. Det är faktiskt omtvistat om hästar kan bryta ner denna glykosid – därav namnet hästkastanj (?). Forskarna anser dock att de är giftiga för häst:  läs här.  Än mer om hästkanstanjerna kan du läsá om här.

Många andra farliga växter

Andra giftiga växter är till exempel idegranen, sprängört, stånds och åkerfräken. Plommonträd, vinbär och körsbär är heller inte bra. Sprängörten är en riktig otäcking, då den verkar vara god för våra fyrbenta vänner hästarna. På SVA:s hemsida hittar du hela listan på mer eller mindre giftiga växter. Hästar har en tendens att inte sätta i sig sådant här i några större mängder dock (med en del undantag…) – om det är så att de har god mat att äta i övrigt.

En växt som hästar dock gärna sätter i sig är alsikeklöver (eller helsikeklöver som jag kallar det!). Under regniga somrar kan denna växt orsaka fotosensibilitet vilket ger en kraftig allergisk effekt på hästar. Den här förgiftningen har jag själv upplevt på en av mina hästar, som fick stora sår på hela mulen och svällde upp som en ballong. En kraftig kortisonbehandling hjälpte för ögonblicket, men hästen har kvar men från detta än idag, många år senare. Bland annat genom att tidvis drabbas av headshaking syndrom och att hon är känslig för ljust. Mer om det kan du läsa om i mitt inlägg om just detta här.

När det råder brist på mat, däremot, är hästar mer än villiga att tugga på det mesta. De äter upp träd, buskar och till och med stolpar och inredningar för att få sitt tugg- och matbehov tillfredsställt. Ge hästarna bra med bete i sommar och gå igenom hagarna regelbundet. Det är en billig försäkring mot eländet som en förgiftning är.

Mer råd om det hittar du också på SVA:s hemsida, på denna sida.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Kolik: operation – vad är oddsen?

Kolik: operation – vad är oddsen?

Kolik är ett tillstånd som med lite tur och skicklighet kan ordnas med hjälp av ambulerande veterinär. I vissa fall är dock orsaken sådan att operation blir nödvändig. Ingreppet handlar om en buköppning för att se vad det är som är fel.

När det handlar om kolik finns det oftast väldigt lite tid och en ägare som följer med sin häst mot kliniken är givetvis mycket stressad. Vem vet hur det kommer att gå? Sanningen är att det gör ingen. Man får ta besluten med den information som veterinären har fått fram, med den erfarenhet som finns på kliniken och med egen erfarenhet som utgångspunkt. Oftast beslutar en person som har en ung häst att satsa på operation. Men när det gäller en operation på en äldre häst kan det bli knepigare. Är det värt det och kommer hästen då att bli bra?

Studie i USA
Surgi-Care Center for Horses i Florida i USA har undersökt hur bra operationerna på kolikfallen går. Resultaten från studien visar att operationen i sig kan bli klurig för en gammal pålle. Endast hälften som är över tjugo år klarar operationen över huvud taget. De unga har då en bättre chans, med nästan tre fjärdedelar som överlever.

Efter ingreppet finns också hinder på vägen. Men här finns ingen jätteskillnad mellan de yngre och de äldre som klarat själva operationen. Överlevnadschansen är då en bra bit över 80%. Även om undersökningen visar att äldre hästar överlever i något mindre grad än de unga hästarna, föreligger inte sådan skillnad att det går att etablera ett samband.

Samma i Sverige?
Vi i Sverige har något andra typer av hästar och en annan djursjukvård än i Florida. Det finns givetvis mängder med likheter, men vilka skillnader i praktik och medicin som faktiskt är avgörande vet vi inte. Därför går det inte att direkt säga att dessa siffror är giltiga i vårt land. Däremot ger det en indikation på att äldre hästar faktiskt är ganska tuffa och klarar stora ingrepp.

Svårt beslut
Ingen vet vad som är rätt och fel när det gäller större operationer på äldre hästar. HÄr måste ägaren känna sin häst, veta hur bra den mår i grunden och också ta sin egen veterinär till råds. Tillsammans går det att komma fram till ett beslut som går att leva med. Det är det bästa man kan göra, för ingen vet vi hur framtiden ser ut.

För att läsa rapporten i sin helhet klickar du här