John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Annonser

Nyfiken på John Ricketts

Det finns enormt mycket att lära sig vad gäller häst, ridning, hästhantering och hästhållning. Och det finns många möjligheter att förkovra sig vidare. Bland annat finns det mängder av föreläsningar och clinics att gå på. Senast var det ju Heuschmann för ett par veckor sedan, en man jag sett tidigare och vill lära mig mer av. Han står ju för den klassiska dressyren och är veterinär själv med stort fokus på biomekanik, och för mig som vill ha en hållbar häst är det otroligt intressant att lyssna på honom.

Via Facebook (härliga Facebook där man kan få så många tips och idéer på olika sätt, oaktat allt negativt som finns att säga om forumet), har jag sett att John Ricketts kommer till Avesta den 14 april. Det här blir nästa clinic att gå på! Särskilt dyrt var det inte heller – 250 kr för en heldag. Det ska bli spännande att se honom, något jag inte gjort tidigare.

Vem är då John Ricketts? Han är specialist på att träna yngre hästar och fokuserar på trygghet och kommunikation. Han jobbar både på marken och från ryggen och ser grunträningen som det som ger resultat även i särskilda situationer.

Låter bra för min del. Sen återstår det att se vad jag tycker när jag är på plats – men det kan jag ju inte veta förrän jag varit där. Nyfiken är jag, och jag hoppas jag lär mig ett och annat nytt. Man kan inte få för många verktyg att ha till hands, bara man vet hur de ska användas och när. Så att få några till på paletten är alltid något jag eftersträvar.

Mer om John Ricketts kan du läsa om på hans egen sida.

Inbjudan ser du här: Endagsclinic med John Ricketts och vill du hänga på är du mer än välkommen att samåka med mig och Vickan i min bil härifrån på lördagsmorgonen. Glöm inte att anmäla dig till arrangörerna bara – info finns på inbjudan!

Bor du en bit ifrån erbjuder vi dig övernattning här fredag till lördag och även lördag till söndag om du vill. Och stannar du ända till söndag kan vi ju passa på att testa lite Ricketts-grejer på söndagen och se om det är något för oss i praktiken också! Kontakta mig på helena@losatyglar.se om du vill hänga på!

 

Hästens stora hjärta

Vi som jobbar med hästar hela dagarna vet precis hur stort hjärta hästar har. Mentalt i alla fall. Det är enormt. ❤ Men hur ser deras fysiska hjärta ut? Hur stort är det egentligen? Ganska så stort…. Det väger i snitt fyra kilo per häst (oftast 1 % av kroppsvikten), och rekordet ligger på mycket mer än så.

Inte undra på det. Det är en hel del blod som ska pumpas runt i deras stora kroppar. För det krävs en ganska stor och kraftfull motor. Hur stort hjärtat blir i praktiken beror på två faktorer – gener och ansträngning. Når hästen är ung växer hjärtat, precis som övriga kroppen. Om kroppen belastas när hästen anpassar sig hjärtat efter den förväntade belastningen och blir större än på en häst som inte behöver/får belasta sin kropp.  Sådant ses inte minst på trav- och galopphästar. De har ofta mycket större hjärtan än hästar som inte ansträngt sig under unga år. De tränas ju hårt som unga, och har ofta gått sitt första lopp redan vid två års ålder. Efter fyra års ålder slutar hjärtat att växa.

Och hjärtats storlek påverkar hästens prestationsförmåga. Ju större hjärta desto bättre kan blodet flöda ut i kroppen och syresätta muskler under ansträngning. Ganska enkelt egentligen – större motor är lika med större effekt.

Det här är intressant ur träningsperspektiv. Vi ridfolk rider ju in hästarna vid tre års ålder ungefär, och då har man väldigt lite tid på sig att träna uppsuttet för att hjärtat ska få sin träning och byggas upp med tanke på framtida kroppsbelastningar. Det betyder i och för sig inte att man behöver rida in sin häst tidigare. Det finns ju andra sätt att bygga upp hjärtat på, och det är nog en bra idé. Löshoppning, galoppträning från backen och inte minst enorma hagar med kompisar att leka och stoja med tränar upp hjärtat.

Själva hästhjärtat fungerar ungefär likadant som vårat. Dock är vilopulsen ofta lägre än vår – eller det beror kanske på vem man jämför med. Pulsen hos en vanlig häst är i alla fall mellan 28 och 44 slag per minut, och endast väldigt vältränade människor kommer ner på sådana pulsslag. Vanliga dödliga, som jag då, brukar ha en vilopuls omkring 70 slag. Med variationer mellan 55 och 80 beroende på vem man är. Ju mer vältränad, desto lägre puls. Det sägs att tennislegenden Björn Borg i sina forna dagar liksom Gunde Svan hade en vilopuls om 30, vilket ju väl kan mäta sig med hästens vilopuls. Så tränade de hårt under unga år också, vilket troligen skapade ett stort och effektivt hjärta.

När hästen börjar röra på sig så ökar pulsen. Mest är den såklart när hästen går på fält med fyrsprång – den typ av galopp där hästen sträcker ut sig allra mest. då kan pulsen komma upp i 240 utan problem. Det är ganska mycket det.

Värt att notera är också att hästar tar ett andetag i varje galoppsprång, vilket gör att de får massor med syre till blodet för varje språng det tar. Det blir många andetag per minut jämfört med de få de tar i vila – ca ett tiotal (8-16). Genom rörelsen som kroppen genomgår i galopparbetet underlättas andningen och hästens kropp blir en mycket effektiv maskin i rörelsen framåt. I trav är det inte lika lätt för hästen att få takten i andetagen och där tar det mellan två och tre steg innan hästen genomfört en andning och då får kroppen andas utan att få hjälp av själva galopptakten, där bröstkorgen genom rörelsemönstret pressas ihop när frambenen är i backen och blir större när språnget är. . Galopp är bra grejer det, om man vill ha en hälsosam häst (jag brukar ju tjata om det… 😉 )

 

 

 

 

 

 

 

Hästens blodomlopp

Unghästar på väg ut på banorna

Våren är en hektisk tid för alla som vill ut på banorna. Det gäller inte minst de med unghästar. I Hippson går det att få kloka råd om hur just dressyrhästen kan och bör utbildas, för hållbarhet och för framtiden. Tipsen kommer från en hel rad med eminenta domare – om vad de vill se när de bedömer unghästklasserna. Tydligen är vi i Sverige inte alldeles bra på att bygga för framtiden, utan pressar gärna hästarna lite väl mycket för stunden. Sådant har en tendens att straffa sig i längden. Läs reportaget här och jag önskar alla som tänker visa sin unghäst lycka till där ute! 

En så härlig och lerig dag

Det blev då en riktig hästdag, onsdagen den 24 mars. En dag fylld med hästar på olika sätt. Det är inte alltid som det känns roligt och upplyftande med hästar. Faktiskt. Ibland glömmer jag nästan bort vad det ger tillbaka. Det handlar inte minst om dagar som är fyllda med annat, där bara det som är ”måste” blir av – mockningen, högivningarna, vattenpåfyllningarna, hagprepareringen och annat. Det kan också vara pga skador, eller att det inte riktigt fungerar. Harmonin vill inte infinna sig, vilket jag vet alltid beror på mig själv. Det är inte alltid det går att överbrygga det under en och samma dag. Då är det bättre att låta bli hästarna över huvud taget.

Men ibland kommer bara en sådan där dag som man förstår exakt vad det är som gör att jag orkar hålla på. Idag var en sådan där härlig hästdag, en sådan jag kommer suga på som en karamell i dagar….

Eftermiddagen var lektionstid för engagerade elever. Den ena duktigare än den andra. Vi överkom många hinder idag, mina elever och jag. Planer sattes till verket, och det var inte bara våren, de svaga men hoppfulla solstrålarna, fåglarnas sång och de porlande bäckarna som satte sina spår denna nytända vårdag. Hästarna var glada och glada i att jobba med oss. Unghästen tryggare i sig själv, har förstått sitt jobb. Tänk vilken tur ändå jag har som har så kloka elever. De förstår och känner in, lyssnar av och jobbar för att lotsa sina vackra ädla hästar till högre mål.
Den lite äldre hästen glad och pigg och fokus blev på att rikta energierna åt uppgifter som kan klaras av. Galant ridet, återigen. Fokus rätt, känslan rätt, avkänningen på topp och då kommer resultatet som ett brev på posten.

I gengäld får de positiva glada hästar och en härlig tid i sadeln, hästar som vågar ta för sig och som vågar slappna av och göra sin del av jobbet. Det känns bra när glädjen och lärandet verkligen får fokus på lektionerna.

Inspirerad glad och med bagaget fyllt med spån bar det så hemåt i ett Skånelandskap som laddar för våren. Ljuset höll sig kvar länge och väl och gav ork även till de mest enfaldiga av stallsysslor. Den dagen automatisk mockning blir en realitet även i mindre stallar kommer jag att bjuda på skumpa! Tänk så mycket vettigare som det går att göra för all energi och tid som läggs ner åt sånt trams. Men göras ska det, och det är inget att fundera över. Men inspirationen låg kvar och visst bjöd han in till dans, min lille hingst?

Njae, kanske inte ändå. Leran hade torkat in under hela magen, i den långa svansen, ja överallt, och det var mest de små pepparkornsformade ögonen som syntes i ansiktet. Resten var en lermask som Blondinbella verkligen gått igång på. Men skam den som ger sig. Borste fram och inte hasta. Det är sådant här jag får mina armmuskler ifrån, inte att hästarna är stora och starka. För de väger sällan mer än ett rep.

Sedan upp till ridbanan, genom mörker och ut i ensamheten. I rymden kan ingen höra dig skrika. Det verkar de flesta hästar fatta. Mången häst hade varit i alla fall något stissig, men min Sayonara är då min prins och min hjälte. Lika lugn samtidigt alert som vanligt.

Lika lätt som det är att sätta sig bekvämt i soffan är det att kliva upp på den gentlemannen, ung som han är. Blick stilla i cool förvissning om att rörelse väntar. Sedan sätter vi igång. Farten kommer, sådär lagom. Fötterna är lätta, kontakten i munnen mer förnimbar än något annat. Tänk stopp, men inte för mycket! Då blir det tvärnit. Tänk på hur känslig han är. Sitt bara emot lite med korsryggen och lätta… då blir det skritt. Tänk framåt och fötterna lättar och framåt det bär. Några enkla sidövningar på det, där hand och skänkel separeras och förtydligas utan att stressa. Bakbenen kliver framåt och undan när innerskänkeln aktiveras något litet. Häpp! Lätt innerhand. Några backsteg, släpp fram. Hjälp med att lyfta hand ett par cm, sätet visar riktningen. Inget motstånd, bara dans och vilja. Spänn magen för olika scenarion. skjut från höften och vikten hamnar rätt. Lätta händer, lätta ben.

Sista konststycket – jag hoppar av i farten. Innan jag ens har fått ur skorna ur stigbyglarna har han fattat grejen och min intention, stannar upp och står helt i balans för att släppa av mig. Vänder sig om med huvudet, men med kroppen stilla. Nosar på min hand.
– Tack min vän, tack för den härliga ridtur DU gav mig, viskar jag.

Så funderar jag då en gång till på det där med ”förfinade hjälper” som sägs komma ur träning och åter träning. Själv har jag fullt upp med att inte förstöra hästarnas naturliga känslighet för de signaler vi ger. Om vi bara fortsätter att viska istället för att skrika, kommer viskandet att fungera framöver också. För säg mig den häst som är mer alert för vikten än den unga hästen, inte än van vid eller stark nog att parera upp våra tillkortakommanden? Och säg mig den unghästen som är hård i munnen eller skänkeldöd? Den hästen är inte född än, men det är däremot den hästen som är född med att förstå förfinade hjälper. Det är de alla.

Äldre hästar skyddar de yngre

När min nu fyraåriga hingst var en liten knatte på dryga ett år gick han, som han fortfarande gör, med de större hästarna. De var valacker och hade då, som nu, ett enormt tålamod med denna nyfikna och vänliga lillhingst.

Under hösten kom det en ny valack till stallet. Den skulle släppas ut tillsammans med de andra. Vi var ett gäng med på plats för att kika att allt gick väl.

När hästen släpps ut i hagen springer några av valackerna fram för att hälsa. Men inte de två största och äldsta. De formligen boxar in den lilla hingsten på dryga ett år istället, och agerar levande sköldar. De står som två Fadde-kopior på var sin sida, i sträng givakt utan att röra en min. De är stora redan från början, men i den ställningen såg de gigantiska ut. Den lilla ettåringen i mitten såg desto mindre ut och hade inget annat val än att vänta ut gubbsen. Han kom varken framåt eller bakåt och kunde inte se ett skvatt.

Där stod de och tryckte. De väntade ut hela den tid det tog för de andra att bekanta sig med den nya hästen och tills allt var lugnt i hagen igen. Då tittade de sig omkring, slappnade av och gick själva för att hälsa. SIsta häst att hälsa på nykomlingen blev den lille hingsten.

Det här är ett vackert exempel på hur hästar skyddar de yngre och mindre kunniga i en flock, de som behöver skyddas från faror. Det händer oftare än vad vi kan tro om hästarna får tillfälle att göra det som tillkommer dem naturligt, och är en helt otrolig upplevelse att få se som människa. Det ger en iblick i hästarnas rika och så viktiga sociala liv. De vet så väl sitt ansvar mot de yngre, nästa generation och beteendet är en helt naturlig del av det vilda hästlivet.

Avvänjning av föl

I år har jag ingen liten fölunge som väntar på att för första gången se dagens ljus. Inte heller går det någon liten knatte vid sin mammas sida och lär sig om hur vi konstiga människor beter oss, hur världen är funtad eller hur hästar beter sig. De föl som jag har är numera stora grabbar, med full fart ute i hagen, tillsammans med kompisar.

Det är lite tråkigt. Det finns få ting här i världen som är mer fascinerande än att se en fölning eller att se den lille se världen utanför med stora förvånande, men nyfikna ögon. Den senaste dök upp i mars, för ganska precis två år sedan. Han passade på att dyka upp precis när snöstormen rasade som värst. Då var jag extra glad över att allt gick som det ska. Hur hade vi annars kunnat få ut veterinär inom rimlig tid, när drivorna låg som stora sjok på vägen? Men som sagt, allt gick fantastiskt bra och hans första blick av världen var att den var alldeles vit och kall. Nu vet han bättre.

Att avvänja ett fölis
När den första fölisen dök upp i mitt stall började jag redan första dagen att fundera över avvänjning. Det var ju en pojke. Annars hade jag nog inte brytt mig så mycket. Ston är med ston och det hade nog ordnat sig av sig själv. Men hingstar blir könsmogna och tycker att tjejerna är lite väl vackra. Så jag läste och funderade. På Flyinges hemsida och i ”att bli med föl” fanns flera förslag, men ett som rekommenderades varmast: successiv avvänjning och gärna sent. Jag kom snabbt fram till att det nog passade mig. Jag skulle se och veta, när tiden var inne.

Hästarna löser frågan
I mina fall har det absolut inte handlat om att något sto stött bort sin fölis. De har alla varit ypperliga mammor som verkligen månat som sina föl. Det gick därför inte att utgå från att hästarna skulle sköta biffen. I alla fall inte på det sättet. Harmonin var totalt och hur de stod ut med de små spattiga och busiga fröna är mer än vad jag förstår. Särskilt de andra stona. Lilla gotlandsrusset som lekte och lekte och lekte.

Det kom dock en tid för var och en att säga farväl till tjejligan. För den ena var det när han började lära sig kliva på ett sto. ”Moster Tammy” var mer än hjälpsam att visa. Då fick det bli grabbligan istället. Det gjorde inte mycket. Där fanns kompisar han redan kände, tack vare inväjning och mamman var igång sedan länge. SÅ han var van att ha andra polare. Sedan såg han sin mamma på andra sidan, och det verkade räcka fint.

En annan åt något så förskräckligt att mamman hade svårt att hålla hullet. Fölet var fet som en gris, medan mamman tunn som en speta. Det gick inte längre, hur jag än fodrade. Så då fick även den lilla kraken flytta till grabbarnas gäng. Inte hade han några problem med det. Det tog ett par veckor med egen box brevid mamma och sedan insåg han fördelarna. Grabbarna var bra mycket roligare att umgås med. Där gick det att leka ordentligt.

Många säger att ett föl ska avvänjas vid sex månaders ålder. Jag ställer mig verkligen frågan varför? Det händer inte i naturen, och det finns inget som kräver det i människans vård heller. Mina hästar har alltid hållt igång även under och efter fölning, med varsam träning. Fölen med till en början, men sedan ensamma. Först en liten stund, och sedan längre. Det har gjort att fölen blivit vana vid att mamman jobbar. Tack vare harmoniska flockar har det gått utmärkt i alla fall.

Ekonomiska skäl?
Att göra det av ekonomiska skäl är inget bra argument. ANtingen har man råd att föda upp en häst, eller så har man det inte. Då ska man också låta bli. För kostnaden av att vänja av ett föl tidigt kan stå en ägare mycket dyrt. Magsår hos föl är inte att leka med, beteendestörningar orsakar stora problem och det är visat och forskning pågår om hur olyckliga och stressade djur lättare blir sjuka (se Linda Keelings forskningsområde: glada djur är sunda djur…). Tillväxten vid tvära avvänjningar tidigt får sig också ett hack, vilket gör att uppbyggnaden av själva hästen kan bli sämre. Det leder till sämre hållbarhet längre fram. Även stona kan drabbas av sjukdomar pga stress vid särskiljningen. Kolik och juverinflammationer är inte helt ovanliga.

Själv är jag glad att jag inte hade någon brådska. Några stressproblem eller andra problem har jag inte varit med om. Det värsta som hände var nog att en av fölisarna ville hänga med på ridturen och stack under stängslet ett par gånger. Han lärde sig dock att elen inte är någon skön upplevelse.

Mer läsning om avvänjning:
Hästens näringsbehov Christina Planck och Margareta Rundgren
Att bli med föl
Eva-Marie Lewin, fd veterinär Flyinge med specialinriktning avel.
Flyinges hemsida (kika under avel)