Åren går – drömmarna finns kvar

Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som  handlar om framtiden.

Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.

Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.

En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤

Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.

Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.

Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.

Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!

 

 

Annonser

Nu planerar vi för flera

Alla som varit på vår gård har kanske noterat att vi har en del ston. Ganska fina sådana om jag får säga det själv. Vi har också planerat in för ett fint sto till. Och nu bär det av. Det är nämligen dags att börja fundera på att ta upp lite avel igen. På ett par av dem i alla fall.

Det var några år sedan. Och här på gården har vi nog minsann saknat att ha små yrväder som får oss att skratta så där gulligt som man bara gör när man har med föl att göra. Så vi planerar ordentligt, och hoppas kunna hitta ett bra ställe för seminering av stona, kunna välja ston som ska betäckas i år, och sedan inte minst vilka hingstar som ska till för att få riktigt bra avkommor. Det har snabbt visat sig att det här gärna blir en heltidssyssla. Det är makalöst vad tid det går till att kika på hingstar, jämföra, kolla stammar, fundera. Ångra sig. Fundera igen, kolla vidare på nätet, fråga folk man tror vet bättre och mycket mycket annat.

Men om vi får som vi vill blir det fölisar 2019 på Lövslätten. Längtar redan dit, med lite bävan. Det är ju alltid en risk, även om det för det allra mesta går väldigt bra och blir väldigt roligt.

Vissa stamlinjer berör lite mer.

Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.

Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.

Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:

Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som  jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤

Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.

Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv.  Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.

cropped-helenasayo.jpg

 

Lite fett skadar inget sto som ska föla

När jag skulle betäcka mina första ston lyssnade jag noga på Britta-Stina från Flenmo.

Inga valacker med stona! Och – håll hästen fet! Nu var det senare knappast några problem för mina hästar. Några problem efteråt med hullet fick jag inte heller. Däremot fick jag lite problem med nästkommande – som kom till stallet med bäbä i magen och bara fyra månader kvar till fölning. Fölet åt fullkomligen mamman ur huset, eller ur den vältränade kroppen i alla fall. Till slut fick fölis lämna mamman, så hon kunde få tillbaka det hull hon så väl behövde. Han klarade sig fint. Och hon med.

Så gammal kunskap är äldst. För nu har forskarna kommit ikapp det som uppfödare och seminstationer haft stenkoll på länge – håll stona feta redan vid betäckningen! Då förlorar det inte så mycket av sin kroppsvikt under fölningen. Inte ens i procent räknat.

Så om du tänker betäcka ditt sto i vår: fodra ordentligt! Hon behöver det! För övrigt får jag då önska lycka till. Och jag är lite avis. Vill också uppleva fler fölningar och föda upp mer. Tyvärr är det inte läge i år. Men kanske nästa? Uj, det betyder ju två år innan jag får trötta ut mig totalt och vaka nätterna igenom igen…..

Ja just det. Jag har ju lovat att ge referenser till kunskaperna så fort jag har möjlighet. Artikeln om forskningen hittade jag här i tidningen Ridsport.

Avvänjning av föl

I år har jag ingen liten fölunge som väntar på att för första gången se dagens ljus. Inte heller går det någon liten knatte vid sin mammas sida och lär sig om hur vi konstiga människor beter oss, hur världen är funtad eller hur hästar beter sig. De föl som jag har är numera stora grabbar, med full fart ute i hagen, tillsammans med kompisar.

Det är lite tråkigt. Det finns få ting här i världen som är mer fascinerande än att se en fölning eller att se den lille se världen utanför med stora förvånande, men nyfikna ögon. Den senaste dök upp i mars, för ganska precis två år sedan. Han passade på att dyka upp precis när snöstormen rasade som värst. Då var jag extra glad över att allt gick som det ska. Hur hade vi annars kunnat få ut veterinär inom rimlig tid, när drivorna låg som stora sjok på vägen? Men som sagt, allt gick fantastiskt bra och hans första blick av världen var att den var alldeles vit och kall. Nu vet han bättre.

Att avvänja ett fölis
När den första fölisen dök upp i mitt stall började jag redan första dagen att fundera över avvänjning. Det var ju en pojke. Annars hade jag nog inte brytt mig så mycket. Ston är med ston och det hade nog ordnat sig av sig själv. Men hingstar blir könsmogna och tycker att tjejerna är lite väl vackra. Så jag läste och funderade. På Flyinges hemsida och i ”att bli med föl” fanns flera förslag, men ett som rekommenderades varmast: successiv avvänjning och gärna sent. Jag kom snabbt fram till att det nog passade mig. Jag skulle se och veta, när tiden var inne.

Hästarna löser frågan
I mina fall har det absolut inte handlat om att något sto stött bort sin fölis. De har alla varit ypperliga mammor som verkligen månat som sina föl. Det gick därför inte att utgå från att hästarna skulle sköta biffen. I alla fall inte på det sättet. Harmonin var totalt och hur de stod ut med de små spattiga och busiga fröna är mer än vad jag förstår. Särskilt de andra stona. Lilla gotlandsrusset som lekte och lekte och lekte.

Det kom dock en tid för var och en att säga farväl till tjejligan. För den ena var det när han började lära sig kliva på ett sto. ”Moster Tammy” var mer än hjälpsam att visa. Då fick det bli grabbligan istället. Det gjorde inte mycket. Där fanns kompisar han redan kände, tack vare inväjning och mamman var igång sedan länge. SÅ han var van att ha andra polare. Sedan såg han sin mamma på andra sidan, och det verkade räcka fint.

En annan åt något så förskräckligt att mamman hade svårt att hålla hullet. Fölet var fet som en gris, medan mamman tunn som en speta. Det gick inte längre, hur jag än fodrade. Så då fick även den lilla kraken flytta till grabbarnas gäng. Inte hade han några problem med det. Det tog ett par veckor med egen box brevid mamma och sedan insåg han fördelarna. Grabbarna var bra mycket roligare att umgås med. Där gick det att leka ordentligt.

Många säger att ett föl ska avvänjas vid sex månaders ålder. Jag ställer mig verkligen frågan varför? Det händer inte i naturen, och det finns inget som kräver det i människans vård heller. Mina hästar har alltid hållt igång även under och efter fölning, med varsam träning. Fölen med till en början, men sedan ensamma. Först en liten stund, och sedan längre. Det har gjort att fölen blivit vana vid att mamman jobbar. Tack vare harmoniska flockar har det gått utmärkt i alla fall.

Ekonomiska skäl?
Att göra det av ekonomiska skäl är inget bra argument. ANtingen har man råd att föda upp en häst, eller så har man det inte. Då ska man också låta bli. För kostnaden av att vänja av ett föl tidigt kan stå en ägare mycket dyrt. Magsår hos föl är inte att leka med, beteendestörningar orsakar stora problem och det är visat och forskning pågår om hur olyckliga och stressade djur lättare blir sjuka (se Linda Keelings forskningsområde: glada djur är sunda djur…). Tillväxten vid tvära avvänjningar tidigt får sig också ett hack, vilket gör att uppbyggnaden av själva hästen kan bli sämre. Det leder till sämre hållbarhet längre fram. Även stona kan drabbas av sjukdomar pga stress vid särskiljningen. Kolik och juverinflammationer är inte helt ovanliga.

Själv är jag glad att jag inte hade någon brådska. Några stressproblem eller andra problem har jag inte varit med om. Det värsta som hände var nog att en av fölisarna ville hänga med på ridturen och stack under stängslet ett par gånger. Han lärde sig dock att elen inte är någon skön upplevelse.

Mer läsning om avvänjning:
Hästens näringsbehov Christina Planck och Margareta Rundgren
Att bli med föl
Eva-Marie Lewin, fd veterinär Flyinge med specialinriktning avel.
Flyinges hemsida (kika under avel)