En pumpa på ingång?

Carl Hester och Charlotte Dujardin är mästare på att ge sina hästar gulliga smeknamn. Blueberry var ju stallnamnet på världens genom tiderna bästa dressyrhäst – Valegro. Och nu när han är ”pensionerad”, i alla fall från tävlingsbanorna, har Charlotte fått en ny häst i…. PUMPKIN!

Anledningen till namnet lär vara att han är så orange och lite rund. Dessutom lär han vara väldigt, väldigt snäll. Sånt gillar vi.  😀 På tävlingsbanan heter han enligt uppgift Toretto, men ursprungsnamnet är Gio. Förvirrande? Ja så kan det vara när mästarna hittar på namn hit och dit. En anmärkningsvärd sak med denna vackra häst är att han är född i juli – den fjärde för att vara exakt, samma som USA:s Independence Day. Till råga på allt är det ett sto. Ston har blivit alltmer vanligt på dressyrbanorna, från att bara för några år sedan ha varit något av en sällsynthet. Ett undantag sedan tidigare har vi i vår egen Tinne Vilhelmson Silfvén. Hennes första häst i toppklasserna var Caprice, ett vackert mörkbrunt sto som gjorde succé och med henne var Tinnes karriär som dressyrstjärna utstakad (med hjälp av kommande hästar förstås). Caprice och Tinne fick två OS ihop. Och nu rider alltså även Charlotte ett litet sto som hon hoppas på i de högre klasserna.

Mer om Charlottes Nya häst kan du läsa om i Horse and Hound.

Annonser

Ledarstoets roll ifrågasatt

Det är alltid lika spännande att läsa om hästars gruppdynamik och sociala värld. Men det är också lite förvirrande. För i det här fallet kan vi verkligen tala om att forskare ofta ser vad de vill se utifrån föreställningar om hur den sociala strukturen borde vara. Det började med att det var hingsten som bestämde. Sedan var det inte hingsten, utan sedan var det ledarstoet. Och man började förstå att dominans och ledarskap var olika saker. Och hur viktig vänskap är för hästar – inte bara en plats i någon abstrakt hierarki (kan hästar tänka abstrakt på det sättet? Det tror jag inte riktigt, men det är mycket vi inte vet). Och mer och mer insåg vi att det kanske handlar om komplexa system som inte riktigt kan visas i några enkla definitioner eller utnämningar till vem som är vad. En kunde flytta på en annan, medan en tredje följde en annan till den första. Rörigt blev det.  Nu visar det sig att det inte är det sk ledarstoet som för flocken hit eller dit utifrån sina egna erfarenheter heller. 

Det kan tydligen vara vem som helst – hingsten (eller någon av hingstarna då de kan vara flera), eller något av stona. Varför och hur detta går till är inte så lätt att säga kanske. Än mindre vad det gör oss människor till i hästens värld, och vilken roll vi ska eftersträva. Men intressant är det – kolla in här! 

Dags att avvänja fjolårsfölen

Hade naturen fått råda hade det varit ungefär vid den här tiden som fjolårsfölen fått lämna sin mamma. Om alls – eftersom stofölen ofta får gå kvar i flocken även som vuxna individer. Det hade då varit hög tid att försörja en ny knatteknott. Enligt traditionen inom hästsportsvärlden ser det dock annorlunda ut. Många är det som vänjer av fölen redan vid sex månaders ålder (före denna tid är faktiskt i strid med djurskyddsreglerna). Det ger allehanda problem för fölisar – och mammor – både fysiska och psykiska enligt en samstämmig forskarkår. Argumentet är ofta nog: så har vi alltid gjort. Hmmmm.

Så glädjande det är att se vilka rekommendationer om avvänjning som Flyinge numera satt upp på sin hemsida! Det här fanns då inte med när jag hade nytt föl hemma senaste gången – för tre år sedan. Här har någon klok person – Margareta Bendroth heter hon – verkligen tänkt till och kommit med rekommendationer som verkar både förnuftiga och genomtänkta, samt i linje med etologisk kunskap.  Grundtanken i rekommendationerna är att avvänja en psykiskt stabil och självständig individ när det så är dags och lämpligt, på ett sätt som fungerar för hästarna också, inte enbart bekvämt för oss människor. Store eloge till Flyinge och Margareta!

Rekommendationerna för avvänjning av föl hittar du här.

Olika barn leka bäst – om stoet själv får välja

Hittade en så underbar liten studie om vilken hingst ett sto skulle välja om hon fick avgöra saken själv. För det är det hon som gör, om hon får chansen det vill säga.

Studien gick ut på att ston fick välja en hingst utifrån ett antal möjliga. Hon skaffade sig snart sin egen favorit. Det räckte med doften för att avgöra vem som var ”snyggast” i stoets ”ögon”. Och det var inte så svårt att klura ut för forskarna vilken hingst som stoet skulle välja. Stona valde nämligen genomgående hingstar som var så olika dem själva på det genetiska planet som möjligt.

Med andra ord – linjeavel (typ inavel med finare namn) ligger inte i naturen, eller i generna. Det kanske inte var någon som trodde det heller, men det är fascinerande att se att naturen i vissa fall inte heller tror på slumpen. I stoets egenskaper finns en önskan om att hitta en karl som är olik henne själv, och det är den hon föredrar. Det leder till hållbar utveckling. Med en bred uppsättning gener fungerar det bäst. I alla fall om naturen – och stoet, själva får välja.

Studien genomfördes i Schweiz.  

En utförligare artikel om studien och de som utförde den kan du läsa om här

Sto eller hingst eller både och?

Allt är inte som det ser ut att vara. Det dyker ständigt upp märkliga ting som visar att den gamla devisen stämmer, även i den fysiska världen. Nu har ett sto i USA visat sig vara – en hingst! Inte heller är det ett aprilskämt, utan fakta.

Ägaren trodde hon köpt ett sto men fick problem med att stoet envisades med att klättra på de andra stona i hagen. Efter undersökningar elfter en trolig tumör som skulle kunna ställa till med hormonsvängningar upptäckte veterinärerna till sin förvåning testiklar inne i buken. Så, stoet var en hingst och beteende mer än naturligt.

Det här har triggat forskare att studera hur det här har uppkommit. Generna från modern har enligt resultaten åstadkommit detta, och det finns alltså fler sådana här så kallade pseudohermafroditer. Lustigt namn, en hermafrodit som inte är en hermafrodit. Nåväl. Naturen spelar oss ibland ett spratt. Stackars hingst bara. Den har ju ingen dingelidong, om den i övrigt fungerar som ett sto. Hmmmm. Knepigt värre, men ingen är ofelbar. Inte ens Moder natur.

Det där med gener fascinerar. Tänk så många molekyler som ska hakas på i rätt ordning för att allt ska bli korrekt. Det är snarare helt otroligt att det blir så rätt det kan bli och så sällan blir fel.

En något utförligare rapport om stoet som är en hingst kan du läsa om i Hästfocus

Lite fett skadar inget sto som ska föla

När jag skulle betäcka mina första ston lyssnade jag noga på Britta-Stina från Flenmo.

Inga valacker med stona! Och – håll hästen fet! Nu var det senare knappast några problem för mina hästar. Några problem efteråt med hullet fick jag inte heller. Däremot fick jag lite problem med nästkommande – som kom till stallet med bäbä i magen och bara fyra månader kvar till fölning. Fölet åt fullkomligen mamman ur huset, eller ur den vältränade kroppen i alla fall. Till slut fick fölis lämna mamman, så hon kunde få tillbaka det hull hon så väl behövde. Han klarade sig fint. Och hon med.

Så gammal kunskap är äldst. För nu har forskarna kommit ikapp det som uppfödare och seminstationer haft stenkoll på länge – håll stona feta redan vid betäckningen! Då förlorar det inte så mycket av sin kroppsvikt under fölningen. Inte ens i procent räknat.

Så om du tänker betäcka ditt sto i vår: fodra ordentligt! Hon behöver det! För övrigt får jag då önska lycka till. Och jag är lite avis. Vill också uppleva fler fölningar och föda upp mer. Tyvärr är det inte läge i år. Men kanske nästa? Uj, det betyder ju två år innan jag får trötta ut mig totalt och vaka nätterna igenom igen…..

Ja just det. Jag har ju lovat att ge referenser till kunskaperna så fort jag har möjlighet. Artikeln om forskningen hittade jag här i tidningen Ridsport.