Och allt du behövde göra var att fråga…

Det hänger kvar. Tyvärr. Det där med att hästen minsann ska lyda, få oss att se bra ut genom att göra som vi säger. Det handlar om makt. Över ett oskydligt djur. Det är inte svårt att få makt över ett tamdjur – de är helt beroende av oss, och hästar liksom hundar gör det mesta för att vara oss till lags. Och de anpassar sig. Men är det verkligen det vi söker?

Och är det verkligen det som behövs för att få en bra tillvaro med en häst och lyckas i ridningen? Nej – det är snarare tvärtom, menar forskarna. De är väldigt tydliga på den punkten – att dominera, ställa sig över och tvinga är inte etiskt försvarbart utifrån ett hästperspektiv. Inte heller den bästa metoden – för det är inte något hästar förstår. Den förstår inlärningsteori och samarbete – inte hierarkier och dominans.

Jag håller på med hästar för att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det är nog så för de allra flesta – hoppas jag i alla fall. Och det är väl det som motiverar oss alla till att kämpa i mörkret, jobba hårt för vårt hästintresse och stå ut med väder och vind, mörker och kyla och att hästintresset tar så omåttligt lång tid och inte minst kräver en hel del resurser i form av pengar.

Om vi nu tycker om dessa hästar så mycket – varför är det då så vanligt att vi hanterar och rider dem på ett sätt som vare sig är kul för oss eller hästarna? Hur kul är det egentligen att känna att vi ”ska” vara tuffa och domdera över ett djur vi påstår oss älska. Hur kul är det att bruka våld mot ett oskyldigt djur bara för att få som vi vill. Att stångas och bråka och kämpa och slita. Hur kul är det. När det kunde vara så annorlunda? Och varför tycker så många att vi måste? Och vilka argument gör att vi håller fast vi det när forskarna så tydligt berättar att det är det sista vi SKA göra om vi vill åstadkomma en säker och trevlig hästtillvaro för alla parter?

Hur roligt är det inte istället att kunna känna gemenskap med dessa fantastiska varelser. Att känna att man faktiskt kan jobba tillsammans med en annan djurart – och känna att det finns förståelse och vänskap emellan oss. Hur härligt är det inte att veta att ett djur faktiskt tycker om en, och tycker det är roligt att jobba tillsammans. Det är väl för 17 det som vi drömde om när vi var små och drömde om en häst – att dansa med häst?

Inte på det där sättet som liknar den där tragiska, ja hjärtskärande, björndansen man ibland kan få se när man är på resa i länder där djur ses som något annat än varelser med känslor och själ. Björnar som dansar i ett snöre kopplat till nosen – där man vet vilka hugg och slag som finns bakom, där man ser utsattheten och björnen som ett offer.  Utan tillsammans- i frihet. Som ordspråket som lyder:

To ride a horse, is to fly without wings

48996035_1138802696288637_8667218796164939776_n.jpg

Tillskott för bättre hälsa?

Jag är inget fan av att trycka i mina djur det ena tillskottet efter det andra i tron om att de ska hålla sig friska tack vare det. Men jag är heller ingen motståndare till produkter som kan ge effekt och som inte är farliga att ge. Då är jag beredd att prova Ibland gör det faktiskt skillnad för det enskilda djuret.

Som min gammelhund som börjar få reumatisk ledvärk. Flera nätter gick jag och lade mig i soffan på nedervåningen istället för upp till min säng, då hon hade så svårt att ta sig upp för trappan. Det kändes som början till slutet, men jag beställde MSM på nätet och har gett henne nu en tid. Jag möter en helt annan hund med energi och ork och som kan gå i trapporna igen. Jag kan inte bevisa något. Är inte intresserad av det heller. Min hund mår bättre. Under många år gav jag också min fux som jag hade då glucosamin. Det viskades lite hit och dit om effekten, men mest positivt fick jag höra av de jag lyssnade mest på – och nog gav det effekt. Forskning visar på ingen effekt i princip, men nog tyckte jag i alla fall att det blev bättre. Wishful thinking?

Jag har hört om andra tillskott som gett önskad effekt. Faran är väl att de som märker effekt också gärna berättar om det, medan de som inte märkt något inte sprider ordet. Eller att vissa preparat till och med har motsatt effekt, vilket få skulle erkänna kanske. Vem vill avslöja att det de givit gjort djuren sämre? Så nog är det på sin plats att vara försiktig alltid.

 

 

Hårt spända nosgrimmor i fokus

Nu pågår en kampanj från många håll som syftar till att få FEI att ta tag i de hårt spända nosgrimmorna på banan. Den som skriver under på denna sida kan påverka för att sätta problemet under lupp. Här vill man få IOK att påverka FEI, som inte verkar vilja ta tag i problemet. Skriv på – för hästens skull.

Det här har blivit ett problem som eskalerat. Förr hade man nosgrimmorna för att stabilisera upp tränset – för att få tränset att ligga still. Idag används de alltför ofta för att dölja dålig ridning. På dressyrbanan sätts nämligen betyget ner om hästen gapar – går emot hjälpen. Syftet var gott – man ville få bort hårda händer i ridningen, och att hästen inte accepterar bettet, ett bett som ska verka som ett kommunikationsmedel.

Tyvärr slog det nog helt tvärtom. För att inte få ner poängen så drar nu folk åt snokremmen och vad de nu har hårt så att hästen INTE kan gapa, vad ryttaren än gör. Voila – inget betygnedslag för den biten i alla fall. Så är nu människan funtad. Varhelst det går att gena, så tar en del människor den vägen istället för att gå den långa vägen. Även om det kostar för någon annan.

I Sverige är redan detta med att dra åt nosgrimmor för hårt egentligen förbjudet – Det står i djurskyddslagen att hästen utrustning får vare sig orsaka obehag eller smärta. Det är bevisat att hårt spända nosgrimmor ger obehag för hästen. Som om det nu borde behöva bevisas. Det är egentligen bara att använda sin empatiska förmåga för att inse att det inte kan vara bekvämt att inte kunna röra på käkarna. Deras upplevda stress är väldigt mätbar, liksom svårigheten att svälja.

Den uppmärksamme som vistats på min gård har säkert märkt att nosgrimmor är något av en raritet hos mig. Jag insåg för sisådär 15 år sedan att jag inte kunde förklara varför de fanns. Så jag tog av dem. Och har knappast saknat dem. En av mina egna hästar har sin kvar. Hon var lite orolig med huvudet och vi provade med en engelsk variant. Det verkar som hon tycker tränset ligger lite mer still om den finns och spänns löst och lätt. Och då menar jag mer löst än det jag fick lära mig när farfar var ung och jag började rida – två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma.

Jag är ju ingen som är ofelbar jag heller – och vad skönt det är när jag råkar vara för stum i handen eller om jag tappar balansen. Då kan i alla fall min häst gapa och tydligt visa att det jag gör inte är korrekt och att hästen kan komma undan mitt tryck. Det är som vanligt – jag får lära mig rida bättre helt enkelt. Istället för att ta till genvägar.

Så gör de hårt arbetande tävlingshästarna en tjänst. Skriv på listan ovan. Det är en start. Nästa steg tycker jag gott kan bli att ta bort nosgrimmekravet över huvud taget.

Inte lätt att se hästens synvinkel

Om vi kunde se världen ur hästens synvinkel, vad lätt det skulle vara att hantera dem då! Men det gör vi inte och kommer ju aldrig att göra helt och fullt. Men det gäller ju för all del människor också – vi kommer aldrig någonsin att fullt kunna förstå hur en annan människa tänker, känner och upplever. Däremot skadar det knappast med så mycket kunskap och en så stor förmåga som möjligt vad gäller att tolka hur andra upplever världen. Då kan vi ju också agera och reagera på ett sådant sätt som  allt som oftast hjälper, istället för att i oförstånd stjälpa och skapa oreda.

I hästforskningens värld är hästens synvinkel under lupp, just för att kunna skapa en tillvaro där blir bättre förstådda, och därmed mår bättre. Rapporter från denna forskning är  alltid lika spännande att läsa om. Det här med stress till exempel, är inte lätt att komma underfund med. Många gånger har jag hört ”hästen är inte stressad – bara ”dum””. Och hur vet vi det? För att vi själva inte ser anledningen till stress? Men hur är det från hästens synvinkel då? De tänker annorlunda än vi, och ser världen på ett annat sätt. Kanske ändå, att de upplever förvirring, även om vi inte gör det. Men, säger många då: den reagerar ju inte som en stressad häst. Hur gör man då, som häst – när man agerar stressat? Behöver det nödvändigtvis handla om att forsa runt som ett skållat troll, och darra av skräck? Knappast. Vissa fryser fast, blir sega och avvaktande eller undvikande. Andra skadar sig själva och genomför överslagshandling efter överslagshandling.  Det är kort sagt mycket svårt att se om en häst är stressad. Att den är dum, händer dock nästan alltid. Så då borde varningssignalerna i våra huvuden ringa. Och att kunna läsa av en häst rätt, det är hästkunskap det. Det är så svårt att se och förstå när en häst blir stressad att forskarna nu tagit sig an att mäta stressen objektivt. Genom att jämföra de objektiva mätningarna med de observationer av hästen som görs, kan vi både koppla ihop NÄR en häst blir stressad med exakt hur den reagerar. Smart värre, och något jag hoppas kommer utvecklas framöver.

Att forskarna också håller på att ta fram feromoner, doftämnen som ger en lugnande effekt på hästar, kanske inte är så dumt det heller. För även om vi många gånger både kan och SKA undvika att stressa upp våra vänner hästarna, finns det tillfällen då det är hart när omöjligt att undvika, inte minst vid veterinärbesök.

Mer om forskningen vad gäller hästars stress kan du läsa om i Tidningen Ridsport. 

Hästar har haft fång i evinnerliga tider

Fång ses gärna som något som hör tamhästen till. Men även om förekomsten av fång  är hög idag, och att vi många gånger kan härleda detta till hur vi håller och fodrar våra hästar, kommer nu nya rön fram som ställer människans skuld till fång något i en frågande dager. I en bred studie på hovar som mäter mer än en miljon år i ålder (!) har fångliknande förändringar hittats i lite drygt 3 utav 4 fall. Och i över 6 % av hovarna som undersöktes kunde man inte missta sig på att det var kronisk fång som vildhästen hade.Fler studier behövs förstås, men det här är intressanta nyheter som ställer många frågor. Jag hoppas forskarna går vidare med projektet för att lära sig mer om fång och dess orsaker. Det verkar ju inte enbart bero på oss människor, eller är hästar bara så där känsliga?  Att lära sig mer om fång är viktigt, för det är ett fruktansvärt tillstånd som orsakar stort lidande för var och enskild häst som drabbas. 

 

Här är länken till en sammanfattning av studien. 

Ledarstoets roll ifrågasatt

Det är alltid lika spännande att läsa om hästars gruppdynamik och sociala värld. Men det är också lite förvirrande. För i det här fallet kan vi verkligen tala om att forskare ofta ser vad de vill se utifrån föreställningar om hur den sociala strukturen borde vara. Det började med att det var hingsten som bestämde. Sedan var det inte hingsten, utan sedan var det ledarstoet. Och man började förstå att dominans och ledarskap var olika saker. Och hur viktig vänskap är för hästar – inte bara en plats i någon abstrakt hierarki (kan hästar tänka abstrakt på det sättet? Det tror jag inte riktigt, men det är mycket vi inte vet). Och mer och mer insåg vi att det kanske handlar om komplexa system som inte riktigt kan visas i några enkla definitioner eller utnämningar till vem som är vad. En kunde flytta på en annan, medan en tredje följde en annan till den första. Rörigt blev det.  Nu visar det sig att det inte är det sk ledarstoet som för flocken hit eller dit utifrån sina egna erfarenheter heller. 

Det kan tydligen vara vem som helst – hingsten (eller någon av hingstarna då de kan vara flera), eller något av stona. Varför och hur detta går till är inte så lätt att säga kanske. Än mindre vad det gör oss människor till i hästens värld, och vilken roll vi ska eftersträva. Men intressant är det – kolla in här! 

Ännu en studie bekräftar hästars intelligens

Hästar är kloka djur som lär sig snabbt. Även av att betrakta hur andra gör. Det har bevisats förr, och är mycket tydligt i den här undersökningen, som publicerades för några dagar sedan

Vad kan vi dra för slutsatser av det? Troligtvis att hästarna lär sig av oss också. Det är i alla fall min slutsats – och erfarenhet. Så om du vill lära din häst bra saker – gör bra saker och föregå med gott exempel. Chansen finns att hästen tar efter! 🙂 Lätt som en plätt – eller hur? 

 

 

Mer lika än olika?

Efter två och en halv veckas bortavaro är det enormt härligt att vara tillbaka på hemmaplan igen. Det är löjligt vad jag saknar mina djur när jag är borta. Det är väl som det sägs –  man saknar inte kon förrän båset är tomt. Att vakna utan hästar utanför fönstret, och att inte ha hundarna med mig på promenader gör mig lite halvare så där…. 

Hundarna verkade bra glada de med. Lille DSG Manne hoppade rakt upp i famnen och schäfer Cajsa välte mig nästan i dörren. REn och skär glädje, från båda sidor! Hur var det med hästarna då? De verkade ju inte hoppa jämfota direkt, men nog fanns det glada miner där med. eller drömmer jag? I vilket fall som helst så var min tjuriga lilla stomadam som en dröm att rida dagen efter, trots att hon fått vila en hel del medan jag varit borta. Innan resan hade vi haft en del stress att hantera, att hitta harmonin igen efter en tuff sommar. Men nu var det som bortblåst och hon dansade så stilla och fint, och i ro. Det var härligt att vara tillbaka i sadeln igen. En häst verkade rent av sur – en häst som brukar vara den kelnaste av alla. Men han tinade upp när han också fick vara med på en ridtur. 

Vad vet vi om vad djuren tycker egentligen, och vad de kan uppfatta och vad de har för känslor? Vissa ser känslor som kärlek, sorg och ångest som typiskt mänskliga. När vi vill att människor inte ska vara så rationella, utan mer känslosamma, brukar vi tala om att de ska blir humanare, mer mänskliga. Men är det inte rationaliteten som är just det som är oss människor unikt. För vilket djur kan rationalisera bort känslorna och inte alls ta hänsyn till dem i ett beslut. Bara människor kan. 

I övrigt verkar gränsen mellan människor och djur minska i takt med upptäcker på forskningsfronten. Från medeltida uppfattningar om att djur inte känner alls, till något mittemellan visar nu forskare upp rena rama paradigmskiftet. I takt med att nya metoder för att läsa av hjärnans reaktioner kan vi nu se vilka likheter som finns mellan människa och djur vad gäller våra känsloliv på ett rent fysiskt plan. Varje känsla har sin reaktion i hjärnan, en reaktion som forskarna blir allt bättre på att avläsa. 

Och se – djurens hjärnor beter sig misstänkt likt människors när det gäller känslor för det ena och det andra. gränserna mellan djur och människa finns där – men var? Själv är jag ju övertygad om att djur är MER känslostyrda än andra. Mer om aktuell forskning vad gäller djurs känsloliv kan du läsa om här, i en artikel från NY Times

Det finns hästfolk, och så finns det Hästfolk!

Epona gjorde nyligen ett inlägg på Facebook, tillika på deras hemsida, som upprör mig. Det är en video på någon som kallar sig hästtränare, och som tränar en till synes mycket sympatisk stackars häst på det mest vedervärda vis. Det rycks ordentligt i den skarpa repgrimman, till synes helt utan anledning. Men inte nog med det. Hästen får också duktigt med däng av repet. Rent 1800-tal, men som tydligen blivit något på modet (?).

Här är inlägget, med både video och text. Mycket läsvärt!

Fattar hästen något av detta – mer än att vi människor är ganska äckliga när vi sätter denna sida till? Antagligen inte. Det upprör mig in i själen varje gång jag ser någon kalla sig hästtränare och som beter sig som svin. Fy f-n rent utsagt, vad folk kan göra och komma undan med att misshandla hästar. Vissa lyckas till och med få duktigt betalt för det. Inte undra på att det finns många som undrar vad för hästhantering jag håller på med egentligen. De undrar nog om det är detta jag håller på med. Men tro mig, inget kunde vara mer fel. Det jag gör bygger på samarbete, respekt, etologiska studier och etablerad inlärningsteori. Målet är att bygga upp, inte bryta ner – som det som Epona visar.

Och att man som hästägare ens tillåter att en person som gör det här komma nära ens häst. Vi har ansvaret för hästars väl och ve. Det gäller även om vi lämnar över snöret till någon annan. Jag hoppas alltfler vågar stå upp för sina hästar, och välja hästtränare som kan sin sak. Och som talar om RÄTT saker på rätt sätt. Låt inte någon annan förstöra för dig och din häst, för det är exakt det de gör.

Det finns som tur är även starka krafter som jobbar emot den här totala avarten av hästhantering. Ett gäng är forskarna som lagt upp wikisidan Ridden Horse Behaviour. Det är en sida av det mer ambitiösa slaget, byggd för att lära ut och utveckla kunskapen om hur en nöjd och glad häst arbetar för oss.

Ridden Horse Behaviour finns mängder med videos som visar hästar som rid och som har olika uttryck. Dessa diskuteras ur olika aspekter, av såväl tränare som forskare. Det handlar om hästens beteende och orsaken till detta, om hästens signalsystem för att berätta hur den upplever situationen, och om mycket, mycket annat. Till och med bra referenser till böcker för mer information.

Om du vill hitta en positiv och bra väg till utveckling i samvaron med häst rekommenderar jag verkligen denna sida! Och för guds skull – undvik charlataner som förstör mer än vad de ger. Även om hästen försöker påtala att de mår illa av en viss behandling, tar de ändå mer skit än vad som är sunt. De lider i det tysta- om vi hästägare inte skyddar dem… 

Vet du vem som gnäggar?

Kan du skilja en hästs gnägg från en annan hästs gnägg? Själv har jag blivit ganska bra på detta, men det har tagit år av träning och lyssnande på mina egna pållar, hästar som jag har haft många år. Hästar är desto bättre på att sära på vilka röster som tillhör vem. Det låter kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det är det faktiskt.

Jag var ganska nyligen på en föreläsning om vargar och hundar – skillnader och likheter. Det var en mycket intressant och givande föreläsning anordnad av länsstyrelsen här i trakten. Föreläsare var Tobias Gustavsson .Han arbetar på eminenta SWDI. Där fick jag, bland mycket annat mycket matnyttigt, veta att hundar, även om de aldrig umgåtts med människor, ändå kan läsa av vårt kroppsspråk. Det ligger i generna. Det ligger däremot inte i vargens gener- vad ska de med denna kunskap till – de har ju inte med oss att göra? De kan heller inte skilja en person från en annan. Det är heller inte lätt för oss, om vi inte är vargfantaster, att skilja på vargarna heller. Och den som inte är hästintresserad lär inte kunna skilja på den ena bruna hästen från den andra.

Framför allt kan få skilja på det ena djurets läte kontra en annans – om inte skillnaderna är ritkigt stora. Hästar, som har en lång historia i människans värld, kan däremot enkelt läsa av vilken röst som tillhör vilken människa. Det är en av hästens viktigare nycklar till att veta vilka personer som finns i närheten. Det gör att vi kan ha på oss hjälmar, sätta på oss parfym och ibland se allmänt konstiga ut, men ändå bli igenkända av dem. Det är väl tur det! Tänk om de trodde att vi var några okända! Den här förmågan är en signal om att hästar tycker att vi enskilda individer är viktiga. Förhoppningsvis tycker de att ”matte” eller ”husse” är en välkänd figur, värd att lyssnas på och någon som ger trygghet och glädje. ‘

Forskningen som bekräftar att hästar verkligen är duktiga på att läsa av våra röster kan du läsa om här, och är en studie utförd av forskare på University of Sussex.