En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Ur diktsamlingen ”För trädets skull”.
Busenkelt! 