Hästar och Ridsport

av

Flera orosmoln för djurens väl och ve

Redan i slutet av sommaren funderade jag på vad inflationen och de sämre ekonomiska förutsättningarna vi vanligt folk möter skulle innebära för djurhållningen i ett inlägg. Det är dyrt att hålla djur, och något som kanske inte alltid prioriteras när man själv har svårt att betala räkningar, mat och boende. Problemet med att betala för djurvård började dock redan innan inflationssiffrorna stack i höjden. Prisökningarna på just vård för djur har varit anmärkningsvärda under ett tiotal år vilket också medfört att försäkringspremierna höjts. Detta trots att inflationen i övrigt tidigare var låg. Det anses bero på att risskapitalet, och med det avkastningskrav som därmed följer, tagit megasteg in på djurvårdsmarknaden i Sverige. Och nu har inflationen slagit till på redan mycket höga priser.

Min oro har varit befogad. Sedan mitt inlägg förra sommaren har jag inom nätverket hört alltfler oroväckande yttranden om djur som får avlivas då ägarna inte haft råd med behandling, djur som lämnas in till hund och kattstallar för omplacering och hundar som omplaceras billigt via Blocket och andra liknande sidor. Inom hästsporten vittnas om att det är svårt att sälja hästar och man kan tydligt se att priserna för ”vanliga” hästar är lägre, och att man till och med kan komma med bud för olika hästar som folk av en eller annan anledning behöver bli av med. Det har skrivits många artiklar om detta också.

Men det är inte förvånande. Lågkonjunktur och sämre förutsättningar för människor drabbar inte minst djuren. Det är helt klart. Och det här är ett jätteproblem, särskilt som många skaffade djur under coronatider, så det finns mer djur än någonsin. Vilket givetvis gör att fler än någonsin (vilka var det som skaffade djur under COVID-tiden? ) också inte längre mäktar med ansvaret och den ekonomiska bördan. Det här gör garanterat att fler djur far illa, inte minst hästar som är dyra att hålla och kräver stort ansvar och mycket jobb.

Men utan att så många uppmärksammat det har det inte minst hos hästägarna blossat upp ett nytt ”hot” mot djurskyddet. För även om du kan betala och har resurser, är det inte säkert att du i framtiden kommer kunna ge din häst den vård den behöver, i alla fall inte om det är under jourtid. Redan nu är problemen stora för den som söker vård för sin häst. Det råder förutom höga priser som vi redan tagit upp, också en rejäl veterinärbrist och många inom veterinäryrket mår dåligt av en dålig arbetsmiljö. Det har föranlett att man gjort en statlig utredning som funderat på hur djurskyddet ska fungera i praktiken framöver. Och det är ju bra att staten tar det här problemet på allvar.

Titeln på utredningen är  ”En hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur” . Det låter ju toppen. Och en hel del förslag i utredningen, som blev klar i november men som inte fått så mycket genomslag i media, är bra. Det gäller inte minst satsningen på att utbilda fler veterinärer. Men sedan verkar utredarna ibland ha glömt sin egen rubrik. För hur kan man annars förstå att förslaget om att ta bort nattjour för distriktsveterinärerna ska förstås? Det leder väl inte till en ”välfungerande hälso- och sjukvård för djur” i alla fall. Då finns ju ingen vård att få, hur mycket man än är beredd att betala.

Det betyder i praktiken, om detta förslag blir verklighet, att du som hästägare och inte har lyckan att någon privat verksamhet erbjuder jour som du kan få tag på, är hänvisad till en app-tjänst som ska hjälpa dig och djuret mellan klockan 23 och 06, om du inte hittar en veterinärstation som håller öppet och du kan köra in till klinik förstås. Hur appen hjäper dig att avliva en häst som brutit benet eller fått en hjärnblödning avslöjas inte, inte heller hur du ska lyckas lasta en häst med enorma kramper utan att få kramplösande av veterinär på plats.

Jag vet inte i vilket värld dessa utredare bor i. Att tro att det en frånvaro av jourverksamhet nattetid är en välfungerande vårdkedja skulle ju kunna vara skrattretande om det inte var så att man snabbt inser att djur kommer lida om så sker, liksom desperata djurägare. Jag hoppas verkligen inte att detta tankefel blir verklighet. Det skulle verkligen vara förskräckligt.

Annons
av

Hö eller silage, och hur fodrar man egentligen?

I många år jobbade vi järnet här på somrarna varje år för att fixa hö åt hästarna. Jösses vad vi slet. Vi fick hjälp med att slå och vända höet, men sedan var resten upp till oss. Vi balade och körde in kärra för kärra i den stora hölogen. Med över 10 hästar i stallet krävdes det stora mängder (50 ton) och varje bal vägde ca 10 kg och de skulle flyttas minst fyra gånger innan allt var klart. Balen kastades ut från balmaskinen in i en skrinda där alla balar stackades, för att sedan kastas av vid ingången till skullen och sedan lyftas upp i stora pyramider så att allt fick plats. Ja jösses. Mina armar såg ut som Karl Alfreds och för varje år var vi något färre personer som kämpade. Så då gick vi över till att blåsa upp höet med maskin istället. Det var något lättare men fortfarande så blev det väldigt många lyft och väldigt många gånger man fick lyfta höet.

Till slut tog orken slut. Vi fick hitta på något annat. Numera får det blir silagebalar. Nu slipper jag kampen på sommaren och kan stå och titta på när allt görs iordning. Och sedan slipper jag gå med vagnar och balar med hö till alla hästar hela tiden. De står ju på lösddrift så jag ställer helt enkelt ut en bal när den förra är slut med hjälp av traktorn. Vansinnigt smidigt. Och om jag räknar kostnaden för alla timmar jag själv slet med höet så blir det väldigt mycket billigare. Precis som det blir om man köper silage kontra om man köper hö. Hö är dyrt, och det har sin uppenbara anledning – tiden. Dessutom krävs väldigt mycket mer av vädret vid höskörd. Fem dagars uppehåll och torrt väder, till skillnad från silaget som klarar mycket sämre väder vid skörd och balning.

Nu har vi en ytterst duktig kille som rullar balarna så det är knappt någon som blir dålig. Tror det blev en förra året, men det var mitt fel då det gått hål på den när jag flyttade den utan att jag märkte det. Men jag kan sakna det där med hö. Det doftar så gott, isolerade bra på höskullen och kändes mer naturligt. Det höll sig bättre också, än vad balar kan göra. Och balar kan göra mig nervös, då man aldrig vet hur den kommer se ut när man öppnar den, hur hel och kompakt den än ser ut att vara. Ytterligare en grej som gjort mig nervös innan är det faktum att botulinum, listeria och andra konstiga saker kan gömma sig i silage, utan att man ser det. Ett tag var det mycket snack om att det kanske var silaget som fick flera hästar på vårkanten att utveckla wobblers disease.

Tack och lov har jag inte råkat ut för något sådant. Peppar, peppar. Vi är noga med hygienen och flyttar inte balarna mer än nödvändigt (när man flyttar balarna klämmer man ihop dem så att luften i balen trycks ut och ny luft pressas sedan in när man ställer ner den igen. Det förkortar livslängden på balen avsevärt). De flyttas en gång precis när skörden skett (inom 3 dagar ska det ske säger de bönder som kan det där, sedan ska balen silera ifred utan att luften byts ut) och sedan rakt ut i hagen eller utanför stallet där jag öppnar dem för att använda dem.

Sedan öppnar vi hela balen – bort med all plats och det där eländiga nätet. Och sedan får de stå på torr plats och om det är möjligt har jag foderhäck runt så att hästarna inte rör runt silaget så förbaskat. Det är inte alltid jag får loss de där foderhäckarna. Vintrarna nuförtiden är ju isiga som sjutton och det händer att de fryser fast. Men annars så är det smartast, för då blir det mindre spill. Jag förstår inte de där personerna som vågar har plats och nät kvar när de fodrar och bara öppnar upp en del av balen som hästarna sedan förväntas äta ur. I nätverket finns människor som förlorat sina hästar genom att de ätit av nätet som sedan lindats runt tarmar, och plast kan verkligen orsaka kolik. Tro inte på dem när de säger att hästar inte äter sådant. Det är inte sant.

Det händer att mina hästar är på rymmen. Ett par gånger har de också lyckats ta sig till uppställda silagebalar och själva öppnat dem. Då har jag varit nervös, och dessutom sett plast komma ut i bajshögarna. Så att riskera detta frivilligt rekommenderas verkligen inte och det händer att länsstyrelsen också har åsikter om det här, även om det inte står rent ut i lagen att man inte får fodra på det här sättet.

Silage är också bra för hästar som inte ska ha så mycket socker. Förr ville man gärna att en sockerkänslig häst skulle ha hö, men numera vet man bättre. Sileringen gör att sockret minskar i grässtråna så silage har i allmänhet lägre sockerhalt. Då silage innehåller mer vatten behöver hästarna heller inte fullt lika mycket vatten, vilket är ganska skönt på vintern då det kan vara lite besvärligt att få ut vatten till hagarna. Jag kör faktiskt slang året runt. Slangen ligger varmt och jag drar ut den till värmebaljor och fyller på. Det funkar bra, även om det är lite pyssligt. Det skadar dock inte att det blir några liter färre att fylla på varje gång.

Däremot är silage känsligt när det öppnats. En bal håller inte länge så det gäller att man har tillräckligt många hästar som delar på en bal för att det ska fungera. På sommaren när det är som varmast kan man känna att en bal blir varm bara på ett par dagar, och då är det inte lämpligt att fodra med längre. Ibland måste jag öppna en bal då, och eftersom jag har gott om bete blir det inte så lätt att göra sig av med den i tid. Då kan man, om man har lite armstyrka, riva upp hela balen och låta silaget torka. Man måste ha en bra plats för att sprida ut gräset på och vända det ofta. Men det funkar faktiskt bra, även om det är ett ganska tungt jobb.

Men det är inte minst när det händer som jag saknar mina småbalar lite extra. De är ju så smidiga och luktar så gott. Det känns tryggt att hantera och är lätt att portionera. Så när jag inte har så många hästar längre, så går jag nog över till det i alla fall, då mängderna som behövs blir lite mer lätthanterliga. Lite gymping på sommaren genom att lyfta höbalar och känna hödoft skadar ju inte.

av

Överbehandlat, underbehandlat eller något däremellan?

I drygt en veckas tid har jag återigen, som så många gånger förr, skänkt stor tankekraft på att fundera över det där med när och hur mycket man ska behandla en häst egentligen. Det är ganska naturligt att jag funderar på denna fråga, då jag inte bara har ett tiotal hästar i stallet. Och det är en fråga som gnager i mig och som gör att jag kan tycka hästlivet är riktigt, riktigt jobbigt. De börjar bli allt äldre också, mina älskade hästar, och den ena krämpan efter den andra dyker upp. Vissa är ganska lätta att hantera, andra mycket mer komplicerade. För hur ska man egentligen tänka när det kommer till vad man ska och inte ska göra för en häst. När ska man över huvud taget sätta in en behandling och när är behandlingen och rehabiliteringen mer smärtsam än det liv hästen kan få efter att skadan är läkt – om den någonsin blir det?

Inte blev tankarna mindre av att en veterinär gick ut med ett upprop om att hästar alltmer överbehandlas idag, något som uppmärksammades av Tidningen Ridsport, samtidigt som jag kan både se och märka att hästar underbehandlas av sina ägare. Var är jag någonstans på den här skalan och tänker jag ens rationellt när jag tar beslut om behandling eller inte?

Som den människa jag är, tänker jag nog inte så rationellt. Jag har en mycket tät relation till mina hästar och ser de som familjemedlemmar. Men för den skull förmänskligar jag dem inte. Hästar lever här och nu. De förstår inte att det kanske kan bli bättre sedan, och de kan inte tänka bort sitt lidande. Så de ska inte gå omkring och ha ont. Och de ska inte överbehandlas bara för att jag vill ha dem hos mig så länge det bara går. Låter enkelt – eller hur? Men inget kan egentligen vara svårare.

För svaret på om en behandling för en åkomma är värt det eller inte för den enskilda hästen kan man oftast bara veta om man provar behandlingen. Och då är det som vi alla vet alldeles för sent att ta beslutet. Det är ju lixom redan avgjort då. Tar man beslutet att inte behandla kommer man aldrig veta om det skulle vara värt det eller inte. För den enskilda hästen. Och om man inte behandlar måste man ta ett annat beslut – att ta bort hästen, eller att tycka att den kan gå som den är (och hoppas/säkra upp att den inte lider). Det är också ett beslut.

Vi har mest statistik, veterinärens omdöme och erfarenhet att gå på när vi ska ta ett beslut om att behandla eller inte. Och vårt eget etiska sinne, vår plånbok, vår ork och våra känslor. Sedär – det blev snabbt många variabler att räkna in i beslutet. Och vad leder allt detta till i de olika fallen. Inget fall är ju det andra likt.

Ett hovbensbrott till exempel kan både vara en enkel sak och en svår sak. Om den går att operera och därmed fixeras med hjälp av skruvar skulle jag lätt göra det på en äldre häst. Det är en god prognos och hästen blir ohalt direkt. Men. Såklart kommer ett men. Om det innebär att hästen behöver stå på box i 16 veckor för att bli bra, har jag flera hästar som inte skulle klara det. De skulle bli vansinniga. Bokstavligen. En har redan provat detta – och blev bra. Men priset var att hon stressar upp sig inne om hon tror hon är där för att stanna. Och då menar jag stress till den grad att svetten rinner. Så det går inte en gång till. Då har jag vare sig box eller häst kvar efter ett tag.

Och när säger man stopp när det kommer till kolik? Hälften av de hästar som kommer till klinik och opereras blir faktiskt bra. Oavsett ålder. Men det är inte alltid så himla lätt att få dit dem. Med, för min del, över två timmars körning till kliniken är risken stor att det har blivit försent när man väl kommer dit. O man ens lyckas lasta en häst som har fruktansvärt ont. Så när ska man säga att man ska försöka? Och de som kommer till kliniken är kanske också av det slaget att veterinären hemma sagt att det är värt att prova. Här får man verkligen lyssna på veterinären hemma, och hoppas att hen är en kompetent veterinär som kan känna av vad det är som felar och gör rätt diagnos.

Sedan kommer vi till alla de där mer suddiga, till sin natur mer komplicerade problemen. De som faktiskt är så mycket vanligare – i alla fall när det kommer till hästar som blir äldre. PPID till exempel med allt vad det innebär. Utan behandling kan de bli riktigt dåliga, med behandling kan de få biverknningar. Vissa svarar inte alls på medicinen och andra har högt värde på PPID-testet utan att behöva medicineras alls. Eller det som jag funderar mest på nu – en hälta som inte ger med sig utan att vi kan se vad det är, bara att det är högt. Den har kommit och gått och nu eskalerat. Veterinär funderar, jag funderar och försöker avgöra den väg som är bäst att gå. Och hästar som faller ur och ser ut som benrangel när det är fällningstider, hur mycket man än försöker fodra upp dem inför fällningssäsongen och hur mycket mat man än ger.

Bara jag skriver det här så kan jag känna ångest. Hur vet jag när jag gör rätt? Och vad är ens rätt? Jag måste som hästägare leka Gud – dvs avgöra liv och död, utan att ha Guds resurser. För jag vet inte hur framtiden ser ut om jag väljer det ena eller det andra scenariot – jag kan bara göra goda gissningar, och jag har definitivt inte Guds resurser vad gäller att frammana mirakel. Det är en ytterst otacksam lott, och ibland önskar jag att jag inte brydde mig så mycket. Det skulle vara enklare för mig då, även om jag är tveksam till att det vore bättre för djuren.

av

Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

av

En sann hästmänniska har hoppat av

När Drottning Elizabeth II skulle förevigas inför sitt 70:e regentår, som för övrigt inföll i år, valde hon att posera med sina två älskade hästar, två vackra fellponnyer. Och så kommer hon alltid att bli ihågkommen. Igår gick hon bort 96 år gammal. Och jag är ganska övertygad om att det var precis så hon ville ha det.

Elizabeth var en hängiven hästälskare och en enorm ambassadör för hästsporten under hela sitt liv. Själv var hon en ytterst skicklig ryttare och kom att spendera många timmar i sadeln ända till slutet. Kanske är det därför vi hästmänniskor kände en extra närhet till denna fascinerande kvinna som kom att regera i makalösa 70 år och som kom att hantera 15 stycken olika premiärministrar i sitt land.

Jag hade turen att vara i London i början av sommaren just när London firade sin drottning. Vilka parader och vilka firanden, ja vi hamnade mitt i en fantastisk folkfest! Det var drottningen tillsammans hästar och hundar på alla de sätt- hon hade egna Corgies och dessa har blivit som ett signum för drottningen. De var med överallt, dessa hundar. När Elizabeth träffade på Putin i början av 2000-talet lär hundarna börjat skälla och blev oroliga. Drottningen hade då konstaterat att hundarna var bättre på att avläsa vad en människa är för något än de flesta andra…. så rätt hon hade.

Firandet skedde precis överallt och staden var nästan dränkt i flaggor. Överallt brittiska flaggor – som vimplar, som hattar, som klänningar, som tröjor. Storleken på firandet avslöjade en älskad kvinna som så gjort mycket för sitt land och som regerat så länge att hon blivit själva sinnesbilden för det som Storbritannien står för. En kvinna som fick ett magiskt men också mycket ansvarskrävande och tufft liv – ett liv hon klarade med glans. Kanske fick hon god hjälp av sina älskade djur, som var så stor del av hennes dagliga liv.

Nu är Drottning Elizabeth II död. En epok har gått i graven och Storbritannien kommer inte bli sig riktigt likt igen. Aldrig mer. 10 dagars landssorg är utlyst – inte konstigt med tanke på det inflytande denna kvinna har haft, ett inflytande som gett ringar långt in i framtiden.

Jag tror och hoppas att hennes corgisar och hennes hästar har tagit emot henne där på andra sidan. Och att de som ännu lever kommer till rätt personer – det är jag ganska säker på då det tagits upp i hennes testamente. Elizabeth var inte riktigt damen som slarvade med något eller lät ödet bestämma vad som skulle hända.

Long live the Queen!

av

Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤
av

Heta sommardagar

Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.

Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.

Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.

Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.

Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.

Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!

av

Morgnar – värst och bäst

Det finns en enorm skönhet i att gå ut och pyssla med hästarna på morgnarna. Jag har alltid tyckt det var härligt, men med åren har jag också kommit att tycka att det är värsta tiden av alla. Det är oftast då man upptäcker när något är riktigt fel – en häst som skadats av att ha blivit rädd eller någon som fått kolik under natten eller drabbats av något annat otäckt. Det har hänt och sådant sätter sina spår. Så även om det är en mysig tid på morgonen (så länge man inte ska iväg på något möte och har bråttom) så är det också en väldigt stressfull tid.

För att minska risken för att chockas över att någon mår dåligt när jag kommer ut har jag för vana att kika ut genom alla fönster på morgonen medan kaffepannan puttrar. Vintertid är det ganska svårt att få se något, men på sommaren är det desto lättare. Men nu ligger istället hästarna gärna ner, och njuter av de första värmande strålarna efter gryningen. När hästar ligger ner får jag försöka kika om det verkar som om de andra som inte ligger ner är oroliga. De brukar säga till om något är fel, men inte alltid. Och så får jag fortsätta hålla koll och se om de reser sig efter en stund.

Ibland märker jag inget knasigt men blir ändå orolig när jag kommer nära. Som här till exempel – när jag närmar mig Isa. Jag är övertygad om att hon var på benen när jag såg henne tidigt på morgonen, men nu ligger hon som en sten. Jag står två och en halv meter bort kanske. Har pratat och har trampat runt. Som ni märker blir mina hästar inte så oroliga av att jag kommer precis. Idag brydde de sig inte alls. Isa märkte inte ens något. Tänderna syns och jag får stå länge och kika för att se att hon över huvud taget andas. Hon ser ju faktiskt död ut.

Men så vaknar hon till av att jag säger hej och hon gäspar. Hon knorrar lite och kliver upp, för jag går iväg med hennes kompis (den andra mörkare stenen bakom) och sträcker sådär kattlikt på sig. Sedan ruskar hon sig och går iväg – alla de tecken jag behöver för att veta att hon mår bra och bara har gjort som alla hästar behöver göra för att må bra – lagt sig ner för att få sin dagliga REM-sömn. Så nu vet jag att alla är ok, och ännu en dag i vårt egna lilla paradis har tagit sin början.

av

Bästa vänner

Den här tiden på året brukar det vara fullt med vårtecken. I år är det mest helgalna fåglar som kvittrar intensivt och solens strålar, vars ljus faller till ganska långt inpå kvällen, som visar att det faktiskt är en vår på gång. Det gör inte livet mindre behagligt. Snön, till skillnad från isen vi tampats med hela vintern, är mjuk och härlig och gnistrar sådär som den bara kan göra när vårsolen vräker ner över backen.

Så på morgonen hittade jag två äldre kamrater precis nära. De var nog ute efter vatten och solläge, men jag passade på att säga hej. Och ge morötter (med medicin i till Knasen). Det är två gamla gentlemän – Eos och Knasen – och de är bästa vänner sedan länge. Ser man en, vet man att den andra inte är långt borta. De är båda lika snälla och rara och helt beroende av varandra. En häst utan en bästis är lixom bara en halv häst på något vis. Det blir man varse när man lever som jag – med hästar som går tillsammans dygnet runt. Alla har de sina bästisar. Ibland har de något otalt med någon annan, och tycker och tänker massor med saker om de andra hästarna. För att få frid på gården gäller det att matcha dem i hagarna, så att alla är nöjda. Inte så lätt alltid då vissa hästar inte riktigt trivs med varandra och vissa inte är så sociala ändå. Ibland gillar häst A häst B och häst B gillar verkligen häst C. Då skulle man ju kunna tänka att dessa hästar kan gå tillsammans. Men inte alltid inte. För om häst C inte gillar häst A så blir det problem. Här har vi haft pusselläggning för att få alla nöjda. Som tur är byter vi ju väldigt sällan ut någon häst, men det händer att hästarna ”växer” ifrån varandra och då får man vara lite anpassningsbar. För om hästarna inte är nöjda med sina kompisar, så mår de inte bra, vilket leder till en mängd tråkigheter för mig som sköter om dem.

Först av allt blir jag ju ledsen. Hela grejen med att ha häst är ju att jag tycker om dem och vill dem därför väl. Sedan blir de jobbiga att hantera för de är oroliga, trötta och röriga. Eller så stänger de av lite, eftersom de inte har så kul i sitt liv. Skador är en annan sak. Hästar som inte tycker om varandra kan skada både sig själv och andra. Och stress av dåligt mående kan ge kolik. Ja – enklast är helt klart att se till att de har kompisar i hagen. Det blir så mycket trevligare då.

Allra trevligast är det är det förstås när de är vänner med mig också. Och det kan jag nog säga att de är. Vi är ju en familj allihopa som hängt ihop länge. Ibland är de lite väl gosiga bara så det är svårt att ta kort på dem.

av

”Bara” en häst

From time to time, people tell me,
“lighten up, it’s just a horse,”
or,”that’s a lot of money for just a horse”.
They don’t understand the distance travelled,
The time spent, or the costs involved for “just a horse.”
Some of my proudest moments have come about with “just a horse.”
Many hours have passed and my only company was “just a horse,”
But I did not once feel slighted.
Some of my saddest moments have been brought about by “just a horse,”
And in those days of darkness,
The gentle touch of “just a horse” gave me comfort
And reason to overcome the day.
If you, too, think it’s “just a horse,”
Then you will probably understand phrases like “just a friend,”
“just a sunrise,” or “just a promise.”

“Just a horse” brings into my life the very essence of friendship,
Trust, and pure unbridled joy.
“Just a horse” brings out the compassion and patience
That make me a better person.
Because of “just a horse” I will rise early,
Take long walks and look longingly to the future.
So for me and folks like me, it’s not “just a horse”
But an embodiment of all the hopes and dreams of the future,
The fond memories of the past, and the pure joy of the moment.
“Just a horse” brings out what’s good in me
And diverts my thoughts away from myself and the worries of the day.
I hope that someday they can understand that it’s not “just a horse”
But the thing that gives me humanity and keeps me from being
“just a woman.”
So the next time you hear the phrase “just a horse”
Just smile, because they “just” don’t understand.
/Brittany Fish