Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.

Annonser

Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

Vi har tid

…och hästar tar mycket tid och kräver tålamod. Är det något jag lärt mig är att allt med hästar måste skyndas långsamt med. Så fort man jäktar för att få något gjort går allt åt pipsvängen. Det är som förgjort. Hästar och tid hör helt enkelt inte ihop.

Och stressar vi slarvar vi så då blir ingenting bra heller, även om det för stunden fungerar. Tar vi oss inte tiden att träna in något, utan bara hoppas att det funkar, kan det hela dessutom bli farligt.

Det finns massor med vardagsgrejer jag tycker många slarvar med. Det där med att sadla och tränsa i lugn och ro, och se att hästen är med på noterna. Lära hästen att det är okej att bli sadlad och att deras uppgift är att stå still när sadeln kommer på (även om man har hästen lös). Lära hästen att det är trevligt att bli tränsad (vilket också innebär att man måste orka tränsa på ett trevligt sätt), att vänta in en häst som tvekar istället för att tvinga sig på den så fort man möter minsta motstånd. Andas en minut – så går det mycket fortare. Och faktiskt – så kommer du spara en enorm mängd tid framöver – för om du skaffar dig en häst som är lätt att tränsa (genom att du lärt den att det är trevligt och angenämt och att allt sker på ett lugnt sätt) så kommer du ju inte behöva tjafsa varenda gång sedan, i resten av hästens liv. Det ger många timmars vinst. Men ändå verkar folk inte hinna detta i början? Dumsnålt kanske? Dumsnålt med tid…..

Än viktigare att ta sig tid är när vi rider. En galoppfattning när hästen är ur balans bara för att du vill ha en galoppfattning just då, blir det ingen bra träning av. En galoppfattning som sker i balans, och som alltid sker i balans, blir det däremot en champion av. Sådant tar tid. Att lära sig. Att kunna utföra. Att kunna vänta in under ridpasset.

Men allra viktigast är det när vi pratar om att utveckla en häst, eller försöker få en sjuk häst frisk. Hästar behöver eoner av tid för att utvecklas. De behöver god systematisk träning som sker i ett litet pyttesteg i taget och att man verkligen lägger en god grund för hästens utveckling. Här slarvas det och det här diskuteras flitigt i medier lite överallt. Men få verkar fatta att det handlar om just deras hästar – för de kan ju hoppa och studsa eller får godkänt på dressyrprogrammen. Så länge det varar ja. Sedan blir det risk för höga veterinärräkningar och hästar som stannar på LA istället för kommer vidare, för att en grund inte satts som den ska.

Och halta hästar sätts ofta igång alldeles för snabbt. Det ska liksom bli superatleter av hästar på nolltid, utan systematiskt träning? Kroppar fungerar inte så. Prova själv. GÅ från soffpotatis i november utan att ha sprungit en meter till Stockholm maraton (sker i början av juni) nästa år. Och se hur din kropp mår sen. Någon kanske klarar det, vi andra får brutna kroppar. Och vi kommer framför allt aldrig att vilja springa en meter till om vi försöker ändå. Näe – det måste få ta tid att bygga upp en kropp och en knopp, oavsett om man bara är ovan eller varit dålig. Så tid – det är den bästa vännen vi har. Om vi använder den väl och skaffar oss mer. Själv önskar jag mig en sisådär 28 timmar per dygn istället för 24. Skulle underlätta. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära och så mycket att träna in. Dagarna räcker ju inte till!

P.S Det var en av mina elever som berättade att SPanska Ridskolans Legendariske Chef Podhajsky sagt till sina elever att ”de har tid” när de skulle fatta galopp. Mycket klokt tycker jag – så nu använder jag frasen ofta, ofta!

Skydda barnen i idrotten!

Nu räcker inte orden till längre – så nu gör jag något som är ovanligt för mig i en text. Jag svär.

För hur i hela helvete kan vuxna som vet att en person bivit dömd för sexuella handlingar mot barn få verka fritt IGEN efter avtjänat straff – och utsätta unga tjejer för risk – och de facto övergrepp!!!! – efter att detta är känt? Och att man får kortare straff än om man dopat sig. Det säger en del om prioriteringarna inom sporten i så fall.

Hur tänkte man där?

Det finns INGA ursäkter.

Hästgården – SR:s dokumentär skrämmer vettet ur mig. Har vi inte kommit längre? Det är inte klokt på en fläck. Skämmes. Orkar ni så lyssna på den – annars räcker det kanske med att veta att en man som dömts för sexuella övergrepp på unga flickor under nittiotalet fick sin avstängning från att verka under våra förbunds goda minne uner en kortare tid än vad själva fängelsestraffet var. Så när han kom ut ur finkan var det bara att börja köra på igen – vilket självklart resulterade i att än fler flickor utsattes under lång tid. Det här ät problem som går vida över själva ridsporten – utan är ett allmänt problem då regelverket verkar helt uppochnedvänt. 😦

 

 

Hästar gör avtryck…..

i själen minsann. På många sätt och olika för var och en som de möter.

Det finaste som finns är när någon av mina hästars gamla vänner hör av sig och vill träffa dem igen. Trots att de flyttat en bit bort. För att de varit vänner en gång, och för alltid kommer vara det. En häst glömmer aldrig, och inte en hästtjej heller kanske?

Självklart får man komma och hälsa på, ta en tur eller två eller bara rå om sin gamle kompis. Jag äger kanske hästarna på pappret, men de har sina egna liv, sin egen historia och sina egna vänner – de har det som var förr och som jag inte delade, och det som är nu som jag är en del av.  Jag delar gärna hästarnas historia, jag gläds med att de varit omtyckta och älskade innan de kom till oss. Så har du en vän i mitt stall? Kom gärna och hälsa på. Mina hästars vänner, är mina vänner! ❤

 

Penicillin-chockernas tid är över?

Det som står i den här artikeln är kanske något av det bästa jag läst på väldigt länge. I många år har jag förfasats över att ge hästar penicillin. Risken är nämligen att man chockar dem och då kan de dö. Det handlar om utspädningsvätskan prokain som kan ge en väldigt allvarlig allergichock hos hästen. Det händer när man sprutar in medlet ,då det går fort upp i kroppen.

Vill det sig illa kastar sig hästen runt utan kontroll på sig själv och inte helt sällan kan de bryta benen av sig. Om man är i vägen kan man själv bli nedsparkad eller klämd av en häst som helt redlöst slänger sig runt i kramper. Har man tur vid chock blir hästen mest bara orolig och stissig (det har jag upplevt en gång).

Därför ska man absolut inte binda upp en häst för att ge penicillin, utan ha den lös i boxen, alltid stå nära den öppna boxdörren så att man kan kasta sig ut därifrån om detta händer. Tack och lov har det värsta aldrig hänt mig även om jag fått ge penicillin ett otal gånger på mina och andras hästar under de många år jag varit stallinnehavare. Tack och lov. Men det betyder ingenting. För det kan hända när som helst, och jag vet att jag har tur som sluppit.

Men nu ser det ut att bli ändring på det. Ett nytt lösningsmedel för penicillinet är på väg till marknaden, som inte ger samma risk för chock. Den dagen, kommer jag tycka det är mindre hemskt att penicillinkura en häst, och hästarna kommer utsättas för en mindre risk här i livet.

OBS! När man ger penicillin måste man oavsett om det finns risk för chock eller inte ha koll på vad man gör! Jag har tyvärr många gånger sett hästägare ge penicillinet på helt felaktigt sätt vilket inte bara innebär ett fysiskt lidande för hästen för stunden, utan även gör att penicillinet inte kommer ut i kroppen på rätt sätt och i rätt dos! Det kan också vara farligt att ge penicillin på fel sätt, om det kommer rakt in i en artär eller ven till exempel. Medlet ska injiceras i halsmuskeln i den så kallade triangeln – ingen annanstans! Och man måste kolla att man inte träffat någon blodåder. Är du det minsta osäker MÅSTE du be en veterinär guida dig så du gör rätt!