En häst på ingång

Nej – jag säljer inte en häst om jag inte måste. Hittills har jag inte kommit till ”måste”.

Ja- jag vet att man tappar all kontroll över hur det går för hästen då och det är faktiskt mer än vad jag klarar av. De är mina vänner – och jag känner ansvar för dem.

Ja – jag har sett hur det gått för en hel del av de hästar som sålts. Och sålts, och sålts…. Det öde vill jag inte en enda häst ska ha.

Ja – jag vet att jag inte kan rädda hela världen. Jag är inte heller den enda som bryr sig, tack och lov.

Men Nej – jag har inte slutat att försöka fixa det jag kan när det kommer till att hästar ska ha det bra. Så det så.

Så nu kommer ytterligare en häst stå här på gården framöver. En häst som jag tror kan behöva det, och som definitivt är värd det. Och som jag är övertygad kommer ge oss lika mycket kärlek och glädje som vi ska försöka ge henne!

Så nu är vi elva filurer under mitt namn – och en filur till under min hovslagares namn. Ett ganska lagom stort team för att göra stordåd. Välkomna på ett besök vettja! 😀

Misstänker att några av er som läser detta kommer veta vem hon är. Vi får väl se! Bilder kommer i morgon!

 

Annonser

Sönke Rothenberger i Enköping

 

Sönke Rothenberger är det nya stjärnskottet på dressyrhimlen. Han utmanar den store Isabel Werth, dressyrens okrönta drottning, som vinner allt hon ställer upp i. Men Sönke är inte långt efter och jag tror han snart kommer att glida om damen ifråga.

Sönke är för närvarande blott 25 år gammal – otroligt ung i dessa sammanhang, där man blir bättre och bättre med åren. Men det hindrar honom inte från att ha meriter utöver det vanliga. Sönke deltog i YR-EM i dressyr 2014 och kom trea på en då blott och bart sjuårig Cosmo. Redan 2016 reda han Cosmo i de olympiska spelen och kom då på 19e plats och guld fick han tillsammans med laget. Med sin Cosmo rider han idag i den yppersta världseliten och trillade in tvåa i senaste EM efter Werth och i VM-et blev han fyra individuellt. Han bidrar också stort till alla de guld i lag som tyskarna rider hem.

Nu har ju Sönke att brås på. Bådas hans föräldrar är dressyrryttare, varav den mest namnkunniga kanske är hans far. Hans far var mycket stor på nittiotalet och jag kommer ihåg honom väl.  Han tog ett antal medaljer med ett antal hästar i såväl OS som VM och EM när han var ung. Mamma Gonnelien är inte så mycket sämre dock – med en mängd teammedaljer från samma mästerskap. God Coaching lär han ha fått i alla fall – nu när han valde samma bana som sina föräldrar. Hela familjen har verkligen vigt sina liv till hästarna. Så tragiskt då att deras stall brann ner och så många hästar som strök med. Ofattbart sorgligt. Men det verkar som om ”the show must go on” och Sönke är ute och håller clinics och tävlar sin Cosmo (som tack och lov klarade sig fint). Jag antar dock att det finns en stor sorg över det livsverk de mist, även om de kommer kunna bygga upp mycket av det igen.

Så det var med stor nyfikenhet som jag och Elettra åkte iväg till Enköping för att se hans clinic. Under dagen red 8 olika ryttare, så det vart en lång dag med olika typer av ryttare och olika typer av hästar. Och jag misstänker att karln kanske var lite för duktig till och med – och inte alltid kanske kan relatera till hur svårt vi dödliga tycker att det är. Det och det stora fokuset på att plocka tior i tävlingarna var kanske det som jag hade mest att anmärka på.

Men instruktionerna var det då inget fel på. Han läste av ekipagen mycket snabbt och även om han kanske inte alltid sa vilka fel som han ville rätta, såg han till att alla fick göra övningar som minskade problemen. En häst var till exempel mycket låst i frampartiet och gick och gapade emot bettet. Det tyckte inte Sönke om. Då skulle man hellre ha en lös nosgrimma och ha en häst som tuggade på bettet. Det var helt ok även om det blev lite frenetiskt ibland.

Hästar som allmänt gick under lod lotsades att komma upp och fram i formen genom tempoväxlingar och att han fick ryttarna att fokusera på att få igång motorn och tänka framåt. tt bromsa in hästen i olika saker var inte Sönkes grej – helt klart. Det skulle vara mycket energi och framåt, och ve den som stoppade hästens vilja att röra sig. Mycket handlade om att få en reaktion från skänkeln och kunna fånga up i handen.

Och att ta micropauser

Satsa på kvalitet och inte kvantitet – tre bra steg är bättre än tjugo dåliga, ett bra byte är bättre än femton halvtaskiga.

God grundridning – övergångar, hörnpasseringar. Det är däri det sitter.

 

Vissa ekipage värmde lite extra. Som den härliga young ridern (minns inte namnet?) som satt på sin vackra fux och det syntes hur glada de var i varandra. Och vilken härlig galopp och vilka härliga händer hon hade. Underbart att se. Martin Ågevall gjorde också ett gott jobb med sin energiska fuxmadam. Hon verkade inte vara av det lättaste virket. Det var heller inte unghästen som inte vågade gå in på banan utan som mer efterliknade Tjuren Ferdinand än något annat. Vilket tålamod hon visade och vilken talang hästen hade. Alla dessa kommer gå långt, det såg man på långt håll. Tycker Sönke gjorde det så bra också med denna ängsliga häst och konstaterade just att sådana hästar kommer bli toppen och göra hundra för sina ryttare bara man lotsar dem väl. Och att hästen hade allt det som man vill ha i en häst.

Sönke var också som många av de andra stora tränarna också mycket snabb på att berätta vad han tyckte var bra, så fort han såg det. Och han ville gärna att man avbröt om det gick åt pipan eller lät bli rörelsen om det ändå inte kändes som det skulle klaffa. Det var träning vi talade om. Hans otroliga detaljkänsla och systematik i hur han tränade sken igenom – här lämnades inte ett halvt steg åt slumpen. En taskig övergång skulle obönhörligen göras om, en bra övergång skulle ALLTID premieras med berömm eller skritt på lång tygel eller trav framåt lång och låg (inte falla framåt såklart, utan korrekt).

Sönke är som sagt 25 år gammal. Oj vad det kommer bli spännande att följa honom framöver. Vi dödliga kommer ju inte i närheten av det här, men kan inspireras stort av någon so verkligen kan se och känna in varenda detalj och vet exakt hur vartenda steg ska tas på en dressyrbana. Så nu kämpar vi vidare här hemma på något lägre, men dock helt ok, nivå. Alla har inte OS-hästar i stallet. Men alla kan vi lära oss att rida så balanserat och väl vi bara kan. Och det kändes helt rätt att se Sönke ge lektioner när man väl fick chansen här i Sverige. Nästa gång han besöker oss kommer han antagligen att vara så stor att priset är det dubbla och köerna dubbelt så långa.

 

En ryttare utöver det vanliga

Ingrid Klimke, the one and only, får man väl skriva.

Här lotsar hon Franziskus, hingst född 2008, till ännu en topplacering i dressyr.

Det som är så speciellt med Ingrid Klimke – och som inte borde vara så speciellt egentligen – är att hon rider korrekt. Hästen går I form, med självbärighet, med lätthet. Och det här lär vara en av de svåraste hästar hon suttit på enligt hennes egen utsago. Kanske inte en häst för oss vanliga dödliga. Men en ryttare att inspireras av – med sitt framåttänk, sin positiva attityd och inte minst sin enorma ridkänsla.

Kanske ni sett henne oftare på fälttävlansbanorna. Hon är trots allt regerande Em-mästare i den grenen, silvermedaljör flertalet gånger i stora mästerskap inte minst nu senast och med lagguld i prissamlingen. Men nu tror jag minsann hon kommer ses på mästerskapen i dressyr också. Och jag hoppas hon vinner där också! Det är sådana som Ingrid som ger hopp om dressyrens framtid.

 

 

Därför skriver jag en bok!

Japp – nu är jag i sluttampen av det som ett tag känts som ett evighetsprojekt. Det handlar om en alldeles egen bok. Den första till råga på allt, vilket gör det än besvärligare. Men nu är den på sättning.

Men vad innehåller bokskrället då? Jo den innehåller  en hel del matnyttig information för alla som inser att de finns något mer i hästvärlden än att ”bara” sitta till häst, eller ”bara” befinna sig på kuskbocken. Det vill säga allt det där man verkligen behöver veta och kunna, men som ytterst få lär ut och än färre förstår att det faktiskt är bra att träna – precis som allt annat som man behöver lära sig. För det är ju lite konstigt ändå – att så många tränare finns som hanterar själva sittandet på ryggen och allt som ska göras då, och så finns det vissa som lär ut hur man ska hantera hästen när det kommer till problem i hanteringen eller vad man kan göra för att lära hästen trick.

Men så ytterst få lär ut vanlig sund enkel hästkunskap – sådan där som handlar om vad hästen är, hur den fungerar, vad den behöver för att må bra, hur vi kan hantera hästen på ett hästvnligt och säkert sätt, vad man behöver för utrustning – egentligen, och en miljard andra saker som har med hästlivet att göra. Här finns det ett stort glapp. Snart kan man säga – fanns.

För det är ju de här frågorna som så många ställer sig i vardagen, det som upptar så många tankar och så mycket tid hos så många. Och ändå, ändå, hittar jag knappt en text om detta. Ingen sammanhållen i alla fall.

Här finns ett behov. Det finns fler hästar än någonsin i vårt land idag, det finns färre människor med genuin djurkunskap i bagaget än någonsin idag. Det är bäddat för trubbel. Och det kan man se på alla möjliga sätt – inte minst vad gäller antalet tvister mellan köpare och säljare inom hästvärlden, och antalet konstiga frågor som folk slänger ut i sociala medier – som de får än konstigare svar på. Frågor som borde ingå i grundkunskapen om häst, sådant som man faktiskt borde ha fakta om när man väljer att hantera en häst alldeles själv, som medryttare eller som ägare.

Så jag skrev en egen bok om detta. Den är nu på sättning. Jättespännande! Jag hoppas den tas emot väl och att den får lite uppmärksamhet. Jag är nämligen övertygad om att den ger massor med svar på frågor folk har. Kanske ger det också en tankeställare om att det där med häst inte alltid är så lätt och att det är ansvarsfyllt värre – men det är också vansinnigt roligt och berikande. Och aldrig bli man fullärd.

Självklart kommer jag uppdatera hur det går med boken här – själva sättningsprocessen är som jag skrev i början igång och nu återstår lite trixande och grejande inna boken är slutgiltigt klar och ges ut – innan sommaren hoppas jag.

 

Att inte begränsa rörelsen

 

Hästen rör sig igenom kroppen på ett helt naturligt sätt när den inte har vare sig ryttare, häst, träns, inspänningar eller andra doningar på sig när den går. Kika här:

 

Inte undra på att det är svårt att rida – vi måste vara följsamma i den här rörelsen i varenda steg hästen tar så vi inte begränsar deras förmåga att använda sin kroppn är vi sitter på den. Inser också att det kanske inte är så konstigt ändå att man inte hittar en sadel som hästen är nöjd med så lätt – den kan ju hämma rörelsen lite här och där på hästen, även om den till en början ser ut att ligga bra.

Eftersom det är så svårt att rida tar många till hjälpmedel – som faktiskt begränsar denna rörelse igenom hästen (inspänningar och annat), man försöker också hålla ihop hästen med hård hand och genom att klämma med skänkeln. Det som händer är nog givet – man begränsar den naturligt rörelsen och skapar spänningar då hästen tvingas ihop till en ram istället för att hitta sin bärighet.

 

Det är du som bestämmer!

För ett par år sedan skrev jag om hur jag resonerade när jag hör orden om att vi måste visa att ”vi bestämmer”. Det är just en sådan där kommentar som får mig att bli så ledsen eftersom det handlar om att vi ska sätta oss över hästen som i sin tur ska lyda oss. Som om mina vänner hästarna försökte göra annat än att kommunicera och försöka visa sitt perspektiv på tillvaron, så gott de nu kan i denna antropocentriska värld (människorcentrerade/ som utgår från människans perspektiv). Det är dessutom ett påstående som anslår tanken om att hästar visst förstår och kan allt – och att när det inte händer det vi vill så är det hästens fel då den i princip alltid förstår och kan men bara skiter i det för att jävlas. Om man hårddrar det.

När jag gick omkring i stallet i min vanliga mak häromkvällen kom jag att tänka på det igen. Kanske föra att jag hört det ett antal gånger bara den senaste tiden, och fortfarande har svårt att tackla fenomenet. Konstaterandet kommer dessutom påfallande ofta från individer som knappt vet vad som är bak och fram på en häst, eller som åtminstone missat en hel del i den beteendeteoretiska och etologiska utbildningen inom hästeriet. Men jag kom att tänka på en annan sak också. Och det är att vi faktiskt bestämmer hur hästarna beter sig. Men inte alls på det sätt som många kanske tänker på när de säger en sådan här sak. Här är några saker som vi beslutar om som avgör hur hästarna beter sig mot oss:

  1. Hur deras liv ser ut. Den lilla detaljen….. Vi bestämmer om deras mage mår bra för att de får rätt foder i rätt mängd och på rätt tider, om deras rörelsebehov är tillgodosett och om de får sina sociala behov tillfredsställda. Det om något bestämmer också hur hästarna är – glada och lugna eller tjuriga och ledsna och stressade.
  2. Hur deras omgivande miljö är. Är det stressigt och eländigt – då lär ingen häst vara harmonisk. Erbjuder vi däremot en lugn och trevlig tillvaro så blir hästen bra mycket trevligare mot oss.
  3. Hur vi lär in saker till hästen. VI bestämmer helt vilka träningsmetoder och vilka system vi ska jobba efter. Hästen har att reagera på det vi själva väljer. Förutsätter vi att hästarna fattar vad vi menar och förmår göra det vi anser de ska göra av egen hand, eller lotsar vi dem genom livet och ger det stöd hästen behöver? Använder vi oss av straff och säger nej när det blir fel i vår värld, eller jobbar vi utifrån positiva inlärningsmetoder?
  4. Hur hästarna uppfattar oss och hur det går till i människans värld. Vi bestämmer vilka vi är i hästarnas värld. Är vi den som domderar och styr eller en trygg person att lita på. Är vi en vän eller någon som ställer till deras liv.
  5. Hur hästarna ser på träningen. Är vi roliga samarbetspartners, eller någon att frukta? Handlar människans värld om stress och tvång och bråk eller handlar människans värld om något roligt och trevligt. Är tränngen stärkande och rolig, eller ger den smärta och obehag, är dödtråkig och enahanda eller berikande och stimulerande?
  6. Vår egen mentala inställning. Hur ser vi på hästen, hur agerar vi, hur beter vi oss? Helt enkelt – vilken attityd har vi när vi gör saker och ting tillsammans med hästarna?

Det var ganska omfattande det – det vi har att bestämma över och kan styra precis som vi vill. Tänk vilket ansvar det är att vara med häst ändå!