En sann hästmänniska har hoppat av

När Drottning Elizabeth II skulle förevigas inför sitt 70:e regentår, som för övrigt inföll i år, valde hon att posera med sina två älskade hästar, två vackra fellponnyer. Och så kommer hon alltid att bli ihågkommen. Igår gick hon bort 96 år gammal. Och jag är ganska övertygad om att det var precis så hon ville ha det.

Elizabeth var en hängiven hästälskare och en enorm ambassadör för hästsporten under hela sitt liv. Själv var hon en ytterst skicklig ryttare och kom att spendera många timmar i sadeln ända till slutet. Kanske är det därför vi hästmänniskor kände en extra närhet till denna fascinerande kvinna som kom att regera i makalösa 70 år och som kom att hantera 15 stycken olika premiärministrar i sitt land.

Jag hade turen att vara i London i början av sommaren just när London firade sin drottning. Vilka parader och vilka firanden, ja vi hamnade mitt i en fantastisk folkfest! Det var drottningen tillsammans hästar och hundar på alla de sätt- hon hade egna Corgies och dessa har blivit som ett signum för drottningen. De var med överallt, dessa hundar. När Elizabeth träffade på Putin i början av 2000-talet lär hundarna börjat skälla och blev oroliga. Drottningen hade då konstaterat att hundarna var bättre på att avläsa vad en människa är för något än de flesta andra…. så rätt hon hade.

Firandet skedde precis överallt och staden var nästan dränkt i flaggor. Överallt brittiska flaggor – som vimplar, som hattar, som klänningar, som tröjor. Storleken på firandet avslöjade en älskad kvinna som så gjort mycket för sitt land och som regerat så länge att hon blivit själva sinnesbilden för det som Storbritannien står för. En kvinna som fick ett magiskt men också mycket ansvarskrävande och tufft liv – ett liv hon klarade med glans. Kanske fick hon god hjälp av sina älskade djur, som var så stor del av hennes dagliga liv.

Nu är Drottning Elizabeth II död. En epok har gått i graven och Storbritannien kommer inte bli sig riktigt likt igen. Aldrig mer. 10 dagars landssorg är utlyst – inte konstigt med tanke på det inflytande denna kvinna har haft, ett inflytande som gett ringar långt in i framtiden.

Jag tror och hoppas att hennes corgisar och hennes hästar har tagit emot henne där på andra sidan. Och att de som ännu lever kommer till rätt personer – det är jag ganska säker på då det tagits upp i hennes testamente. Elizabeth var inte riktigt damen som slarvade med något eller lät ödet bestämma vad som skulle hända.

Long live the Queen!

Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤

Heta sommardagar

Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.

Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.

Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.

Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.

Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.

Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!

Morgnar – värst och bäst

Det finns en enorm skönhet i att gå ut och pyssla med hästarna på morgnarna. Jag har alltid tyckt det var härligt, men med åren har jag också kommit att tycka att det är värsta tiden av alla. Det är oftast då man upptäcker när något är riktigt fel – en häst som skadats av att ha blivit rädd eller någon som fått kolik under natten eller drabbats av något annat otäckt. Det har hänt och sådant sätter sina spår. Så även om det är en mysig tid på morgonen (så länge man inte ska iväg på något möte och har bråttom) så är det också en väldigt stressfull tid.

För att minska risken för att chockas över att någon mår dåligt när jag kommer ut har jag för vana att kika ut genom alla fönster på morgonen medan kaffepannan puttrar. Vintertid är det ganska svårt att få se något, men på sommaren är det desto lättare. Men nu ligger istället hästarna gärna ner, och njuter av de första värmande strålarna efter gryningen. När hästar ligger ner får jag försöka kika om det verkar som om de andra som inte ligger ner är oroliga. De brukar säga till om något är fel, men inte alltid. Och så får jag fortsätta hålla koll och se om de reser sig efter en stund.

Ibland märker jag inget knasigt men blir ändå orolig när jag kommer nära. Som här till exempel – när jag närmar mig Isa. Jag är övertygad om att hon var på benen när jag såg henne tidigt på morgonen, men nu ligger hon som en sten. Jag står två och en halv meter bort kanske. Har pratat och har trampat runt. Som ni märker blir mina hästar inte så oroliga av att jag kommer precis. Idag brydde de sig inte alls. Isa märkte inte ens något. Tänderna syns och jag får stå länge och kika för att se att hon över huvud taget andas. Hon ser ju faktiskt död ut.

Men så vaknar hon till av att jag säger hej och hon gäspar. Hon knorrar lite och kliver upp, för jag går iväg med hennes kompis (den andra mörkare stenen bakom) och sträcker sådär kattlikt på sig. Sedan ruskar hon sig och går iväg – alla de tecken jag behöver för att veta att hon mår bra och bara har gjort som alla hästar behöver göra för att må bra – lagt sig ner för att få sin dagliga REM-sömn. Så nu vet jag att alla är ok, och ännu en dag i vårt egna lilla paradis har tagit sin början.

Bästa vänner

Den här tiden på året brukar det vara fullt med vårtecken. I år är det mest helgalna fåglar som kvittrar intensivt och solens strålar, vars ljus faller till ganska långt inpå kvällen, som visar att det faktiskt är en vår på gång. Det gör inte livet mindre behagligt. Snön, till skillnad från isen vi tampats med hela vintern, är mjuk och härlig och gnistrar sådär som den bara kan göra när vårsolen vräker ner över backen.

Så på morgonen hittade jag två äldre kamrater precis nära. De var nog ute efter vatten och solläge, men jag passade på att säga hej. Och ge morötter (med medicin i till Knasen). Det är två gamla gentlemän – Eos och Knasen – och de är bästa vänner sedan länge. Ser man en, vet man att den andra inte är långt borta. De är båda lika snälla och rara och helt beroende av varandra. En häst utan en bästis är lixom bara en halv häst på något vis. Det blir man varse när man lever som jag – med hästar som går tillsammans dygnet runt. Alla har de sina bästisar. Ibland har de något otalt med någon annan, och tycker och tänker massor med saker om de andra hästarna. För att få frid på gården gäller det att matcha dem i hagarna, så att alla är nöjda. Inte så lätt alltid då vissa hästar inte riktigt trivs med varandra och vissa inte är så sociala ändå. Ibland gillar häst A häst B och häst B gillar verkligen häst C. Då skulle man ju kunna tänka att dessa hästar kan gå tillsammans. Men inte alltid inte. För om häst C inte gillar häst A så blir det problem. Här har vi haft pusselläggning för att få alla nöjda. Som tur är byter vi ju väldigt sällan ut någon häst, men det händer att hästarna ”växer” ifrån varandra och då får man vara lite anpassningsbar. För om hästarna inte är nöjda med sina kompisar, så mår de inte bra, vilket leder till en mängd tråkigheter för mig som sköter om dem.

Först av allt blir jag ju ledsen. Hela grejen med att ha häst är ju att jag tycker om dem och vill dem därför väl. Sedan blir de jobbiga att hantera för de är oroliga, trötta och röriga. Eller så stänger de av lite, eftersom de inte har så kul i sitt liv. Skador är en annan sak. Hästar som inte tycker om varandra kan skada både sig själv och andra. Och stress av dåligt mående kan ge kolik. Ja – enklast är helt klart att se till att de har kompisar i hagen. Det blir så mycket trevligare då.

Allra trevligast är det är det förstås när de är vänner med mig också. Och det kan jag nog säga att de är. Vi är ju en familj allihopa som hängt ihop länge. Ibland är de lite väl gosiga bara så det är svårt att ta kort på dem.

”Bara” en häst

From time to time, people tell me,
“lighten up, it’s just a horse,”
or,”that’s a lot of money for just a horse”.
They don’t understand the distance travelled,
The time spent, or the costs involved for “just a horse.”
Some of my proudest moments have come about with “just a horse.”
Many hours have passed and my only company was “just a horse,”
But I did not once feel slighted.
Some of my saddest moments have been brought about by “just a horse,”
And in those days of darkness,
The gentle touch of “just a horse” gave me comfort
And reason to overcome the day.
If you, too, think it’s “just a horse,”
Then you will probably understand phrases like “just a friend,”
“just a sunrise,” or “just a promise.”

“Just a horse” brings into my life the very essence of friendship,
Trust, and pure unbridled joy.
“Just a horse” brings out the compassion and patience
That make me a better person.
Because of “just a horse” I will rise early,
Take long walks and look longingly to the future.
So for me and folks like me, it’s not “just a horse”
But an embodiment of all the hopes and dreams of the future,
The fond memories of the past, and the pure joy of the moment.
“Just a horse” brings out what’s good in me
And diverts my thoughts away from myself and the worries of the day.
I hope that someday they can understand that it’s not “just a horse”
But the thing that gives me humanity and keeps me from being
“just a woman.”
So the next time you hear the phrase “just a horse”
Just smile, because they “just” don’t understand.
/Brittany Fish

Nytt perspektiv, nya möjligheter

Det är nya tider nu. Ingenting blir som förr. Det kan vi, om vi vill, också göra något gott av.  Jag tar därför chansen i denna märkliga tid att avsluta en lång epok i mitt liv för någonting som ger än större mervärde – chansen för oss alla att få en riktig hästoas här på Lövslätten, powered som vanligt av mitt företag Lösa Tyglar. Välkommen till en plats där hästlivet ger lite mycket mer…. 

En epok går mot sitt slut

I 25 år har jag, och mina hästar, lärt ut det folk vill lära sig. Vi har kämpat med ryttare som vill lära sig göra snygga galoppfattningar, rida hästen i en god form, få till bra ökningar och schyssta halter. Jag och hästarna har också förmedlat kunskaper i markhantering och överallt där jag kommit på föredragit och lärt ut 101-0164_IMGom inlärningsteori, hästens väsen och god ridkunskap. Det har varit en rolig och givande tid. Åren har flugit fram och plötsligt har det gått en herrans massa år. 

Nu har något hänt. 2020 är en tid som ingen annan. Mycket har ställts upp och ner. Ingenting är som ”vanligt”. En stor kollektiv sorg, men också en stor sorg för mig personligen, har dragit över som ett tungt, tungt regnmoln över gården. I denna tid står hästarna kvar – behöver sitt, men kan också ge sitt. Och de levererar, och wilma och nisse!får mig att ta beslutet om att nu är det dags att inte återgå till ”vanligt” igen. Istället är det här chansen till sann förändring. Till det bättre. 

Hästar kan ge så mycket mer…

och jag har så mycket mer att förmedla. Om hur hästar kan ge ro och tröst i svåra tider och ge oförställd glädje och många skratt, om hur de är länken mellan människa och natur, om hur de – så olika oss – kan lära oss det vi faktiskt behöver lära oss, inte bara det vi tror att vi vill lära oss, och hur det är fantastiskt att få ge, att få alla att må bra. Det är dags för det perspektivet nu. Det förtjänar hästarna. Det förtjänar alla som vistas här och kommer till gården på besök.

Hästvardagen är det som ger mervärde

De dagar då det inte varit kurser eller lektioner har jag de senaste 20-någonting åren jag haft egna hästa20171112_094157-animationr i verksamhet gjort det som man gör som sann hästälskare – jag har vårdat hästarna dag som natt, skött hästarna och stall utifrån deras behov, tränat hästarna för att bli starka och friska och glada för ryttare som ska komma och lära sig, anpassat sadlar och utrustning, lagat hagar, bärgat hö, kånkat vatten, sett till att hästarna har bra skor på fötterna, bollat med veterinärer, sladdat ridbanor, klippt gräs, sandat isiga gator, låtit hästarna bli longerade, löshoppade, lösgjorda, på bra humör för att klara av krav från elever.

Jag har stått i hagen i isande spöregn och i skinande sol – mockat med en mule i min nacke. En mule som säger – vänskap, kel, samvaro. Frid. Hästarna i fokus. Det där som egentligen är det som handlar om att ta hand om och vara vän med en häst och vilja deras bästa. Få har sett den sidan som inte har egen häst att vårda och älska. Men det är precis den här sidan som fått mig att orka fortsätta. Samvaron, kärleken, glädjen. Den andra dimensionen.  

Upplev den sanna hästvärlden

Nu bjuder jag in er alla till att se den sidan istället, den som ger så mycket mer, den som kan lära oss om oss själva och om tillvarons mening, utan att fördunklas av prestige, krav och måsten. Jag bjuder in er till vår vardag – en vardag som handlar om hästarna väl och ve, om lek och utveckling, om samvaro vad hästarna behöver, hur deras tid är upplagd och utifrån deras perspektiv. På kuppen får ni också chansen att få ta del av vad hästar kan ge oss människor, när vi vågar gå ur oss själva och se det som faktiskt är. Jag bjuder också in er till en resa i gårdens utveckling då jag planerar att göra den här gården till en än härligare oas i tillvaron – en oas för hästar, där människor får chansen att andas och må gott.

Bo på vår hästgård!

Hos oss får du chansen att umgås med hästar på hästars vis, hjälpa dem att bygga upp muskler under sadeln och fria på banan utifrån deras egna förutsättningar oc20180428_1113213309558771248029836.jpgh behov, möjligheten att förstå vad som egentligen krävs för att förstå en häst och ha den i sin vård, och en samvaro med ett av världens mest fascinerande och fredsälskande djur. Vi gör det tillsammans – för hästarnas skull, vilket också blir för vår skull.

Vi byter således perspektiv – till hästens. Det är våra hästars väl och ve som är i fokus. Tillbaka får vi något mycket mer. Och när dagsverket är klart blir det kanske en god middag som vi hjälps åt att grilla, eller åker till något lokalt ställe i trakten, tar ett bad i poolen, eller varför inte gör en liten tur till insjöns klara vatten, eller en picnic vid den strida forsen där jag lekte som barn. Nu gör vi Lövslätten till en äkta oas för fyrbeningar och tvåbeningar!

Du kan komma över en dag, stanna en helg eller en hel vecka. Valet är ditt. Verksamheten pågår varje dag, och ingen är den andre lik. För dig som vill bo över kan du boka ett helt hus via Airbnb (2 dubbelrum, ett mindre enkelrum). Vill du ha ett rum kontaktar du enkelt mig för rumsbokning på helena@losatyglar.se, 0761 19 42 88 – adressen som också är kontakten för det ”hästiga” i tillvaron på Lövslätten.

Vi tar enbart emot ett mycket bemaj20172gränsat antal personer i taget denna Corona-vår och dito sommar av  smittskyddsskäl och förutsätter att ingen kommer hit som har det minsta symtom. Vi behöver hålla oss friska här, inte minst för hästarnas skull. Framöver kommer vi kunna vara några fler i taget, men alltid, alltid en plats där kvalitet går före kvantitet. 

Andra tränare på besök

Och visst kommer det finnas chanser att förbättra sina kunskaper i sadeln! Kurser kommer fortsätta levereras på Lövslättens banor, men då med andra instruktörer. Just nu har vi Elettra Sonedotter – Cr-tränare inbokad, på kurser jag själv tänker delta. Missa inte det! I höst och vinter planerar vi mängder med fler kurser med tränare vi tror på, som har hästarnas väl och ve och god ridning i fokus! Har du inte egen häst kan någon från vårt fyrbenta gäng bidra med den halvan av ekipaget. Du är också alltid välkommen hit med egen häst – för att ta del av en värld där hästlivet ger så mycket mer.

Välkomna!

 

 

—————- Helena och hästarna ———————

20170516_191749

Det går inte att leva på gamla myter

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

En bok betyder så mycket. Vad kan vara bättre present till sig själv eller annan hästälskare än en faktaspäckad och handfast bok om hur man tar hand om och tränar en häst på ett bra sätt, och hur man, om man vill ha en egen häst, hittar en häst som verkligen blir en livslång kamrat?

För mer information om boken se även sidan Bästa Hästägaren.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr