Har du tre miljoner?

Häromdagen skrev jag om en otroligt vacker häst vars prislapp låg på fyra miljoner – antagligen också värd vartenda öre. Idag sitter jag och funderar på en offert jag fått från ett företag vad gäller ett ridhus. En tre miljoner kommer klabbet att kosta, men då blir det 22 gånger 72 meter också. Men knappast med någon champagnebar, något som jag kanske hade med i mina drömmars ridhus ändå.

Nåväl – ett ridhus i standardutförande och av god kvalitet kommer göra jobbet väl i vilket fall som helst. Nu ska jag se om jag kan få något stöd för investeringen och om det finns intressenter som vill gå in och stötta och hjälpa mitt lilla företag/ verka i ridhuset på ett eller annat sätt.

En verksamhet som jag verkligen ömmar för är vår lilla hästklubb. De går in och stöttar de barn och ungdomar som på annat sätt inte skulle kunna rida och hänga i stallet, men som ändå väldigt gärna vill. Det kan handla om en mängd olika orsaker till att de annars inte skulle få chansen. Det är sådant våra (läs mina) hästars timmar ska gå till när de inte får matte och andra elever att utvecklas och få livskvalitet.

I år satsar vi på ett projekt med att ha öppet hus.. eller hästfritids som man också kan kalla det. Det är varje tisdag middag/kväll och det kommer vara fredagsdagar hela sommarlovet. Vi satsar på att göra massor med olika roliga saker dessa kvällar och dagar. Lite blir beroende på väder – eftersom vi inte har det redan omnämnda ridhuset på plats än (det känns som en bra väg dit, men skam den som ger sig).

Det kan handla om pyssel, lära sig hästens alla delar, lära sig om foder och hur viktigt det är att hålla rent och fint, om olika hästraser, om hur hovslagaren arbetar. Det kan också handla om att fika och prata om likheter och skillnader mellan människa, häst och hund. Det kan handla om uteturer i skog och mark, få prova på enklare WE på banan eller få prova på hästagility. Eller varför inte lära sig att sadla och tränsa, smörja träns tillsammans och framför allt ha skoj ihop. Och allt detta vill vi göra helt gratis för barn och ungdomar som annars som sagt inte skulle få chansen. Som kanske inte har de där förutsättningarna som krävs för att kunna delta i lite ”större” klubbars gemenskap – oavsett vilken orsak.

Hos oss är alla lika. Hos oss betyder alla lika mycket. Hos oss ska alla få chansen, och möjligheten att känna en varm mule mot sin mjuka hand.

Mer om Lövslättens Hästklubb kan du läsa om på

http://www.hastklubben.com

https://www.facebook.com/lovslattenshk/

 

Ps- bli gärna medlem eller ge ett bidrag i dag. Det kan göra skillnad imorgon <3.

 

Annonser

Time goes by…..

…so slowly…. sjunger Madonna. Själv är jag mer inne på att tiden går så fort så fort. Nu har jag bott på Lövslätten i fyra år. Mina hästar också. Det känns som vi flyttade hit igår. Men ser jag tillbaka så ser jag vad mycket minnen jag redan har från det här stället, och hur väl vi alla rotat oss i vår lilla egna värld, här i vår egen oas. För bara tiotalet år sedan kändes fyra år som en ren evighet. Men har man roligt så går tiden fort, heter det ju. Så tiden kastar sig iväg här. Det kan bara betyda en sak….  😀

Tid är något vi alla har samma av. Vi vet när tiden började för oss i livet. Vi vet inte när det slutar. Vi vet också att vi har 24 timmar var om dygnet. Inte mer, och inte mindre. Ju äldre vi blir desto mer vet vi också att tiden gärna rinner iväg. Vi kan inte spara den. Vi kan bara använda den. Smarta individer och ambitiösa sådana försöker använda sin tid efter bästa förmåga. Andra försöker spara tid, som inte kan sparas. Eller jobbar på fel sätt med fel saker. Det gäller ibland att prioritera, och då menar jag inte bara det som vi vill göra, utan det vi behöver göra för att kunna göra det vi vill.

Tänker ganska på det där med tid. Kanske för att jag ser den som en bristvara. Jag verkar inte vara ensam. Jag tänker på att allt ska gå så fort och att allt hela tiden ska vara så mycket. Och vad jag och andra är beredda att lägga tid på, att det inte alltid är det vi borde lägga tid på. Quick fixes lockar, även om det är den långa, mödosamma, vägen som ofta ger bäst resultat. Ofta vet vi ju det, men slarvar ändå. För ack så jobbigt det är att traggla grunder, när man kan hoppas på det bästa. Eller hur? Går det så går det, verkar vi folk tycka. Och så går det som det går också.

Hur många kan med gott samvete säga att de aldrig slarvat med lastningsträningen, men ändå förväntat sig att hästen ska gå in i transporten. För att inse att det behövs tekniska attiraljer för att lyckas med bravaden (läs linor, kvastar etc). För att bara nämna ett exempel. Den tiden det tar att orka lastträna, miljöträna och träna uppsittning får man tusenfalt igen. För att inte tala om att hästen får en bra mycket bättre upplevelse i samvaron med oss än när vi slarvar och inte tagit oss tiden att sätta det som vi förväntas klara. Tänk vad tid vi ödar på att inte öva grunderna. Och vad tid vi kunde spara.

Ganska så ofta så tjänar vi på att tänka till en gång till. Vara lite noggranna och se till att vi verkligen hunnit med att göra det vi borde, innan vi sätter oss själva eller andra individer på pottan. Ofta inser vi att det krävs lite mer än vi vill erkänna. Men att öva är roligt och att låta något ta tid, som sedan ger resultat, är än roligare. När vi lyckas på riktigt.