Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤

Mer än bara hästar

Lösa Tyglar och Lövslätten förknippas med hästar. Och hästar. Och hästar. Men nu är det andra tider på gång. Då jag av olika anledningar inte längre håller så många lektioner, eller har samma typ av verksamhet med hästar på gården längre tänkte jag att jag skulle börja med något nytt. För mig har ju hästarna alltid varit mer än bara hästar, och nu är de mest det jag ser dem som – vänner, en del av ett gårdsliv, mysigt sällskap och hagmarksentreprenörer. Så sedan en tid tillbaka har jag grottat ner mig i tanken och arbetet i att skaffa mig en äppellund. Lund och lund förresten. Det handlar om dryga en hektar stor plätt som jag håller på att fylla med äppelträd så det blir några hundra stycken.

För att få en bra start gick jag några distanskurser i äppelodlingens konst under pandemin. Sedan började jakten på äppelträd, och på ett stängsel som håller (o)djuren som äter äppelträd borta. Beställningar gjordes och sen började det gå knas. Till slut kom äppelträden, små rackare. Men det är totalbrist på äppelträd i hela Europa så jag var glad att jag fått några i alla fall. Men något staket dök aldrig upp. Vi försökte ändå. Med varierat resultat. Så jag köpte några till, eftersom de andra drabbades av både det ena och det andra. Och nu har jag lagt ner många, många timmar på att rädda det som räddas kan. Jag får också hjälp med att bygga ett riktigt snyggt och bra staket. Många av de små har faktiskt överlevt och jag spenderar stor tid på att rensa området runt äpplena från ogräs. Om inte annat så har själva grundstammen överlevt så jag kan ympa sorterna jag har på dessa och skaffa fler äpplen.

Äpplena kommer både från Finland och Litauen, och de i sin tur har hämtat sorter och utvecklat nya sorter från framför allt Ryssland. Dessa områden har liknande klimat som här på Lövslätten, vilket gör att de passar här. Det gäller nämligen att välja rätt sorter, som klarar klimatet och hinner bli klara innan vintern sätter igång. Och jag har valt en hel del sorter. Vet faktiskt inte hur många sorter det blev till slut. Men det kommer bli äppelskörd från juli till oktober och sedan kan vissa äppelsorter lagras hela vägen in i juni. Det betyder att jag kommer ha goda äpplen för leverans hela året. Rätt häftigt. Självplock kommer givetvis erbjudas!

Även om den kurs jag gick i ympning var digital och jag inte kunde testa har jag gjort några egna försök. Stammen köpte jag in och sedan klippte jag skott från andra äppelträd. Och det funkade! Coolt! Det här ska jag fortsätta med. Så vill ni ha äppelträd så är det hit ni kan vända er framöver.

Hararna kom tyvärr åt vissa av träden. Jag trodde det var helkört men tänkte jag ändå kunde vänta ett tag och se om de klarat sig ändå, trots allt. Förvånansvärt många har gjort det. Naturen är förunderlig. Här är det bara själva stammen som har överlevt, men det betyder att jag kan ympa på vilken sort jag vill bara stammen växt till sig lite till. Kanske blir det en Sandra, en Huvitus, någon kanelsort (har flera) eller varför inte ett Gubbäpple – en gammal hederlig dalasort som jag har i min vanliga trädgård. Är inne på att rädda några sorter som finns i en övergiven trädgård nära mig också. De äppelträden är inne på sista versen, men det går att rädda dem ändå. Det är bara att ta några lämpliga skott och klippa, sätta ihop, tejpa och vaxa.

Apropå mer än hästar. Ni ser säkert de små fyrbenta filurerna på bilder här och där i bloggen – mina ständiga vapendragare Manne och Molly. Manne, den lilla gårdshunden, har blivit tio år gammal. Han har hela sitt liv haft schäfrar som ”skyddsvakter”. För några år sedan gick dessvärre hans kompisar bort och Manne blev ensam. Jag tänkte det skulle vara så ett tag då jag inte riktigt orkade skaffa en till hund. Hur ersätter man en hund lixom? Men Manne blev dålig. Riktigt dålig. Han fick utslag överallt, infektioner i öronen och tappade hår och tassarna var helt rosa. Jag tog givetvis min älskade vän till veterinär och vi provade allt för att få stopp på det. Till slut fick jag nog. Jag var övertygad om att detta var psykosomatiskt – stress kan ge utslag både här och där. Så jag la ut en annons på facebook om att jag sökte en vuxen snäll schäferlufs som kompis till oss.

Vi fick napp och hittade Molly. Det kunde inte blivit bättre. Mannes alla utslag försvann i ett nafs och har inte kommit tillbaka på det över 1,5 år som Molly vart hos oss. Han fick en bodyguard igen, en kompis att räkna med och blev en trygg, glad och frisk hund. Även jag fick en bästa vän i vått och torrt. Molly vaktar vår gård, håller sig alltid nära mig, hon är snäll och go och en riktig mattegris. Som vi älskar att bli med schäfer igen, Manne och jag. Nu kan vi sova gott efter varma slitsamma dagar och veta att vi är säkra. Med Molly i huset kan inget ont hända oss.

I detta varma väder har vi jobbat till sena kvällar, då det är svalare och nog är det sådär magiskt när natten infinner sig, men solen ändå anas bortom träden. Detta kort är taget vid ettiden på natten och solen gör sig redan beredd att smyga sig uppåt. Du magiska sommar – vad du är ljuvlig. Juni är förstås väldigt arbetsam för oss med gård. Men juli väntar och då blir det mer semester, mer hästigt och mer vila. Men snart kommer det förlösande åskvädret och gör livet lite svalare. Det känns som om det är på tiden.

Morgnar – värst och bäst

Det finns en enorm skönhet i att gå ut och pyssla med hästarna på morgnarna. Jag har alltid tyckt det var härligt, men med åren har jag också kommit att tycka att det är värsta tiden av alla. Det är oftast då man upptäcker när något är riktigt fel – en häst som skadats av att ha blivit rädd eller någon som fått kolik under natten eller drabbats av något annat otäckt. Det har hänt och sådant sätter sina spår. Så även om det är en mysig tid på morgonen (så länge man inte ska iväg på något möte och har bråttom) så är det också en väldigt stressfull tid.

För att minska risken för att chockas över att någon mår dåligt när jag kommer ut har jag för vana att kika ut genom alla fönster på morgonen medan kaffepannan puttrar. Vintertid är det ganska svårt att få se något, men på sommaren är det desto lättare. Men nu ligger istället hästarna gärna ner, och njuter av de första värmande strålarna efter gryningen. När hästar ligger ner får jag försöka kika om det verkar som om de andra som inte ligger ner är oroliga. De brukar säga till om något är fel, men inte alltid. Och så får jag fortsätta hålla koll och se om de reser sig efter en stund.

Ibland märker jag inget knasigt men blir ändå orolig när jag kommer nära. Som här till exempel – när jag närmar mig Isa. Jag är övertygad om att hon var på benen när jag såg henne tidigt på morgonen, men nu ligger hon som en sten. Jag står två och en halv meter bort kanske. Har pratat och har trampat runt. Som ni märker blir mina hästar inte så oroliga av att jag kommer precis. Idag brydde de sig inte alls. Isa märkte inte ens något. Tänderna syns och jag får stå länge och kika för att se att hon över huvud taget andas. Hon ser ju faktiskt död ut.

Men så vaknar hon till av att jag säger hej och hon gäspar. Hon knorrar lite och kliver upp, för jag går iväg med hennes kompis (den andra mörkare stenen bakom) och sträcker sådär kattlikt på sig. Sedan ruskar hon sig och går iväg – alla de tecken jag behöver för att veta att hon mår bra och bara har gjort som alla hästar behöver göra för att må bra – lagt sig ner för att få sin dagliga REM-sömn. Så nu vet jag att alla är ok, och ännu en dag i vårt egna lilla paradis har tagit sin början.

En sen men efterlängtad vår

Det är så fasligt svårt att beskriva hur det känns när våren äntligen, äntligen gör entré här ute på landet i mitten av allt som växer. Det är som om det går att andas fritt igen, som om lampan tändes och som om någon dragit bort en gammal trasig gardin som skymt sikten. Det blir inte lättare med åren. Tvärtom. Och i år är våren sen som attan efter en vinter längre än någonsin. Redan första november satte kylan och vintern in, och först nu börjar det bli grönt på riktigt.

Men så mycket mer efterlängtad är denna vår ändå. Just nu är det den bästa tiden av alla, då sommaren bara anas och luften är hög och svalorna just kommit. Jag följer deras färd genom luften och blir överväldigad. Än finns inte så mycket insekter, och just därför är det den bästa tiden av allt. Hästarna njuter likaväl som jag. På morgonen ligger de som stora stenar och gassar i solen. Fåglarna kvittar så det dånar om det (jo faktiskt!), jackor glöms lite här och var på gården (måste tas av – det är för varmt!) och färgen kommer åter i ansiktet (vilken tur man kan jobba ute!). På kvällarna dröjer jag mig kvar ute. Vill inte riktigt gå in och dagen så lång så lång. Ser solen gå ner, och då har den nästan vandrat hela vägen runt mig, den missar bara några få nordliga grader.

Även hundarna blir som pånyttfödda. De skuttar och far. Molly leker i vattenspridarens vattenstrålare, Manne letar sork för allt vad tygen har. Men han hittar såklart också ett och annat att rulla sig i, och till skillnad från den allmänna, ljuvliga, vårdoften luktar han allt annat än mumma.

Och det är väl för tur att vädret, vinden, doften, solen, grönskan och ljudet förtrollar mig. FÖr det finns mycket att göra. Äppelträdgården ska fixas ordentligt – jord ska köras, det ska vattnas, träd ska planteras, staket ska byggas. Det kanske låter som en del jobb, och betänker man att gården ska bli en hektar stor och innehålla flera hundra äppelträd kanske antalet timmar som krävs bara för det här klarnar. Ridhuset ska också ha sitt, liksom stallet – varenda vägg ska målas eller oljas vilket betyder några hundratals meter vägg som ska få skydd. Sedan blir det lagom att fixa sommarhagarna. I år ska de få en rejäl uppryckning. Många av staketen är numera gamla och trötta. Så nog finns det att göra i vårt privata lilla paradis.

Tur hästarna finns som ger andrum och paus i arbetet. W ska ha sin vanliga godishink med medicin. Det blir en tid för två tanter att snacka och umgås. Vi har mycket att snacka om hon och jag.

Och när skogens egen Kung dyker upp i en hage mitt på ljusan dag (nåväl – kungens barn i alla fall) finns alltid tid att njuta och förundras. Dessa stackars åringar som helt plötsligt står utanför ett socialt sammanhang när älgkon jagat bort honom för att en ny liten telning ska få plats vid mammas sida letar sig inte helt sällan sig in på våra marker. Jag tror att det är hästarnas närvaro som lockar. Hästarna har inget emot det – det kikar lite grann men verkar se det en granne som brukar ha som vana att kika förbi då och då. Så är det nog också för hästarna träffar nog på älgarna bra mycket oftare än vad jag gör. Dessutom har de lätt att läsa av varandra. De verkar ha ganska likartade kroppsspråk.

Tid finns också för att göra fint i sadelkammare och fundera över sadlar. Det var ett tag sedan jag ägnade dem en tanke – de har funkat. Men när jag putsar inser jag att de är väldigt många. En elva tolv sadlar hänger där och behöver sin omsorg och så många behövs inte. Så vet ni någon som behöver en sadel kan jag kanske ha en som passar. Equipe, Santa Cruz och lite andra märkessadlar finns här, liksom lite enklare modeller. Tjoa till vettja – så slipper jag en att putsa i alla fall.

Det mest spännande för året är att se vad som blir av allt jag planterat. Om något alls? Jag har grävt otaliga gropar för träd i alla dess former – mängder med äppelträd, många päronträd, ett par plommonträd, en och annan bok, ek och de som jag litar mest på – fläder. I år har jag också satsat hårt på att skapa odlingar. Med tanke på matpriserna kändes det som en bra idé att nyttja de möjligheter som finns. Vi får se om jag får några gröna fingrar. Hittills har de lyst med sin frånvaro, men skam den som ger sig.

Vår på ingång

Det var mig en kall vår. Vi väntar och väntar och väntar på att tjälen ska gå ur marken så vi kan renovera och fixa till sommarhagar (och andra hagar som fått sig en törn över vintern). Det är segt. Den bistra kylan som svepte in över gården redan i november, och då det inte var snö, har satt tjälen djupt ner i backen. Det känns som om den kommer släppa lagom till midsommar.

Den enorma snömängd som kom i april har inte gjort vårpysslet lättare. Plötsligt kunde hararna ta sig en tugga av äppelträden. Sedan två… sedan blev skadorna stora. Jag hoppas de flesta klarar sig ändå, då jag försökt rädda det som räddas kan. Har fått massor med knep tack vare google och youtube och man lär sig väl med tiden hur man ska göra. Det är helt nytt det där med äppelträd, men en rolig utmaning. Snart hoppas jag vi kan bjuda in till blomsterprakt på våren/försommaren och äppelplockning på sena sommaren och hösten. Vilken resa det där med äppelträd är!

Älgarna har i alla fall börjat dyka upp, som brukligt är – ett säkert vårtecken. Mamma med två kalvar blängde på min äppelträdgård. jag undrar om det är samma mamma år efter år. men då hon alltid har två kalvar med sig och alltid gör likadant, är jag benägen att tro att det är så. De kan ju bli uppemot tjugo år gamla, så varför inte? Och det spirar också lite här och där. Träd och buskar avslöjar att de klarat den bistra vintern. För att inte tala om att fåglarna kvittrar så det står härliga till. Tranor, sädesärlor och tofsvipor är på plats sedan en tid. Såg en enda svala häromdagen, men en enda gör ju ingen sommar. Det är sedan gammalt. Hoppas fler kommer snart.

Insekterna dyker upp någon timme på kvällen. Till fullblodet Nisses förtvivlan. Snart är det spray och täcke på. Och snart, snart är landen fyllda med plantor. Mer ska i backen. Perenner, perenner, perenner. Buskar och träd. Sådant gillar jag. Men numera även sallad och kryddor, kål och betor, och lök och potatis. Hoppas jag får lite gröna fingrar till slut. Viljan finns, och jag lär mig kanske med tiden. Jag hade mer vilja med hästarna en gång i tiden än kunskap. Med viljan orkade jag inhämta kunskap och träna, träna, träna. Det gav resultat.

Ridhuset tar sig riktigt trevligt. Det är tidskrävande och pyssligt att få till botten bra. Ett halvårs jobb – rida ner underlaget och vattna, vattna vattna. Men till i höst kommer det vara riktigt fast och fint. Redan nu går det utmärkt att köra på, även om jag får sladda och harva en hel del för att det ska sitta. Liksom den här vintern kommer ridhuset vara en enorm glädje nästa vinter. Och nästa. Nu vill jag ha speglar men leveranstiden verkar lång. Får inte ens svar när jag frågar om offerter. Månne det vara som i så många andra branscher just nu? Att det helt enkelt inte går att få fram grejerna, och om man lyckas är det dyrt värre? Jag får vara glad att ridhuset hann byggas innan priserna stack för mycket i alla fall.

Uteridbanan har blivit toppenfin den också. Så innan insekterna kommer och torkan sätter vid så passar vi på att vara där en hel del. Liksom i skogen där vi kan följa alla vårens små myrsteg i sakta mak på trygga hästar. Ingen av hästarna är någon ungdom längre, men glada och pigga och lyckliga över att få ha hälsan. Jag är lika glad över det jag. Tänkte ett tag att jag skulle köpa mig någon ny ung stjärna att satsa vidare på. Men har stannat vid att det är så bra som det är. Jag har fina hästar, och har ingen driv att köpa på mig något nytt. Just nu i alla fall. Ser fram emot att sparka igång WE-banan också. Den tycker jag själv är roligast sommartid, inte minst för att det är gräs under och stora ytor att rida på.

Så vi håller igång här på gården vi medelålders och trivs ganska bra med tillvaron. Vårpyssel är något extra och jag hoppas och tror att gården kommer bli en glittrande grön dröm lagom till midsommar. Då borde väl ändå tjälen ha släppt? För senare i sommar vill vi hinna med annat, även om solceller ligger på första raden av en lång lång önskelista.

Bakslag!

Vilket bakslag på vädret! Sådana här dagar blir inte mycket annat gjort än att t hand om hästar på ett eller annat sätt.

Tur vi har såväl ridhus som stall så jka kan ge hästarna extra mys ett tag, byta täcken och ge godismat.

Det som får mest stryk är nog kroppen- det blir väldigt mycket att skotta, mocka och bara att pulsa till vatten kar och med hästar är en pärs när det drevat.

Snart kommer däremot den utlovade våren. Lagom till påsk. Känns som den kunde ha kommot lite tidigare, men den som väntar på något gott väntar ju alltid gör länge, som min lilla gårdshund brukar tycka… 🤗

En nystart på gång

En nystart på gång

Det var två år sedan jag höll min senaste lektion i ridningens konst. Nästan i alla fall. När jag gjorde det valet, valde jag också att vila på lagrarna vad gäller att tänka på hästar dygnet runt också. Det har varit en välbehövlig paus. Men nu kommer åter kraften och även om jag inte håller lektioner längre, vill jag att hästarna åter ska bli en stor del av mitt liv. Och människorna – så jag har saknat många av dem jag hade så mycket gemensamt med. Och min kunskap består, och kan byggas på. Lättast är att lägga ut insikter, tankar och funderingar igen här på bloggen – en blogg jag haft i så många år men nu låtit vara i träda alltför länge. Och nog ska gården få ryttare från när och fjärran igen, om än på ett lite annat sätt. Så häng med på nya friska tag. Nu kör vi!

En gång i tiden, för sisådär 25 år sedan, startade jag hästverksamhet. Det gjorde jag för att jag älskade hästar och för att kunna hålla eget stall. Sedan dess har verksamheten förändrats och utvecklats till att bli en stor del av mitt liv. Jag har hållit lektioner, jag har tränat hästar, skött stallet, jag har rest över hela landet och jag har jobbat alla veckans dagar alla tider. Det tar på krafterna. Även om det är vansinnigt roligt och givande många gånger är det också ett slitsamt jobb för både kropp och själ. Och till slut rann lust och ork ur kroppen och jag var tvungen att säga stopp. Hjärna och kropp tog slut.

Det där med att göra jobb av sin hobby är inte alltid en lätt sak. Risken är att glädjen i hobbyutövandet försvinner då man vill göra annat när man inte jobbar, eller att man inte har tid att njuta av det man egentligen vill göra för att så mycket annat kommer emellan. Så blev det till slut för mig. Glädjen i ridningen försvann, jag red för att jag var tvungen att hålla hästar igång för gäster. Det var alltid samma sak – lösgörande, motiverande och förfinande ridning med syfte att någon annan skulle skörda frukten. Om och om igen. Det blir till slut lite av ett ekorrhjul.

Sedan är ju hästlivet inte gjort för att vara 9-5 med lediga helger precis. Att vara tränare är att jobba när andra har ledigt. Det är helt naturligt för de allra flesta har ridning som hobby. Och hästarna behöver vård och omsorg. Varje dag oavsett.

Så det fick bli en paus. För kropp och själs skull. Där hästarna istället fick komma fram som det jag behövde – en oas i tillvaron för min (och hästarnas skull). Det skadade ju inte att flera hästar jobbat i verksamheten i många, många år och nog minsann hade gjort sig förtjänta av att få lite ledigt de med.

Så vi har gosat, vi har hängt tillsammans, vi har promenerat och bara varit – hästarna och jag. Samtidigt har jag passat på att satsa på nytt och fräscht. Nytt ridhus, renovering av stall, ny lösdrift, ny liten damm, nya odlingar på gården och nya träd. Många träd. Jag gillar träd. Äppelträd inte minst. Vi får se hur det utvecklar sig men hästarna och jag lär inte vara utan äpplen framöver i alla fall.

Nya rutiner har gjort det lättare att ta hand om hästarna och tar inte lika mycket fysisk kraft längre. Fri tillgång på grovfoder, stora uppvärmda kar för vatten under vintern och bättre lösdrifter gör att bördorna på kropp och i tid har minskat, även om det varit en del som behövt extra omsorg.

Och det nya ridhuset som vi byggt är redan värt varenda slant. Vår tant W diagnosticerades med PPID i början på sommaren efter att ha fått ett mkt otäckt och skrämmande fånganfall. Hon blir sig aldrig lik igen och hade det inte varit för ridhuset hade vi nog aldrig fått henne att överleva vintern. För fy så isigt det har varit och inte nog med att framfötterna är mer än ömma när det är hårt, lyckades den gamla damen också fläka sig så hela bakkärran skadades. Bara mjukdelar tack och lov, men nog så illa. I flera timmar om dagen fick hon njuta av att få strosa i ridhuset, med ett underlag hon bara älskade. Först försiktigt försiktigt. Hon gick lös i ridhuset – runt, runt, runt. Med målmedvetna steg. Och jag, vars kropp inte heller varit så kul att tampas med, har under tiden gjort mina träningspass. Tillsammans rörde vi på våra kroppar där ljuset flödade, vinden inte tog oss och där vi kunde njuta av mjukt och fast underlag. Vilken lycka! Vilken timing.

Och äntligen har min ridvilja kommit tillbaka. För nu behöver jag inte kämpa mot mörker, kyla och hårda underlag längre. Jag behöver inte rida för någon annans skull, utan för min och hästarnas skull. Vi kan jobba på långsamt och fint och ta den tid det tar. Det är inte dumt det inte. För trots att mina hästar blir allt äldre, finns många goda år kvar att glädjas och lära ihop. För varje dag blir det lite roligare att gå till ridhuset, eller att ta en tur ute nu när vädret äntligen börjar bli levnadsbart igen.

Och i sommar kommer vi kunna slippa regnet, och knotten. Och bjuda inte till kurser och utbildningar och inte behöva bry oss om utifall att det torrt så det dammar på ridbanan, eller att vädret ska vara som vi vill ha det. Vi kan göra som vi vill, för vi har ett ridhus. Och jag kan vara med och träna och utvecklas jag med. Livet är nog inte så dumt ändå, när jag tänker efter. Och hästarna är en stor del av livet, och så vill jag ha det framöver också.

Åh – snart ett ridhus

Nu är det snart slut på kyliga vindar, regn i motvind, snöig ridbana och knottiga kvällar. Snart så – har vi vårt ridhus på plats! Det är 50 gånger 20 meter och ljuset är tänkt att flöda in ovan den linje ni ser byggts upp här på den här bilden. Rena drömmen! Återkommer när allt är klart! 😀

Nytt perspektiv, nya möjligheter

Det är nya tider nu. Ingenting blir som förr. Det kan vi, om vi vill, också göra något gott av.  Jag tar därför chansen i denna märkliga tid att avsluta en lång epok i mitt liv för någonting som ger än större mervärde – chansen för oss alla att få en riktig hästoas här på Lövslätten, powered som vanligt av mitt företag Lösa Tyglar. Välkommen till en plats där hästlivet ger lite mycket mer…. 

En epok går mot sitt slut

I 25 år har jag, och mina hästar, lärt ut det folk vill lära sig. Vi har kämpat med ryttare som vill lära sig göra snygga galoppfattningar, rida hästen i en god form, få till bra ökningar och schyssta halter. Jag och hästarna har också förmedlat kunskaper i markhantering och överallt där jag kommit på föredragit och lärt ut 101-0164_IMGom inlärningsteori, hästens väsen och god ridkunskap. Det har varit en rolig och givande tid. Åren har flugit fram och plötsligt har det gått en herrans massa år. 

Nu har något hänt. 2020 är en tid som ingen annan. Mycket har ställts upp och ner. Ingenting är som ”vanligt”. En stor kollektiv sorg, men också en stor sorg för mig personligen, har dragit över som ett tungt, tungt regnmoln över gården. I denna tid står hästarna kvar – behöver sitt, men kan också ge sitt. Och de levererar, och wilma och nisse!får mig att ta beslutet om att nu är det dags att inte återgå till ”vanligt” igen. Istället är det här chansen till sann förändring. Till det bättre. 

Hästar kan ge så mycket mer…

och jag har så mycket mer att förmedla. Om hur hästar kan ge ro och tröst i svåra tider och ge oförställd glädje och många skratt, om hur de är länken mellan människa och natur, om hur de – så olika oss – kan lära oss det vi faktiskt behöver lära oss, inte bara det vi tror att vi vill lära oss, och hur det är fantastiskt att få ge, att få alla att må bra. Det är dags för det perspektivet nu. Det förtjänar hästarna. Det förtjänar alla som vistas här och kommer till gården på besök.

Hästvardagen är det som ger mervärde

De dagar då det inte varit kurser eller lektioner har jag de senaste 20-någonting åren jag haft egna hästa20171112_094157-animationr i verksamhet gjort det som man gör som sann hästälskare – jag har vårdat hästarna dag som natt, skött hästarna och stall utifrån deras behov, tränat hästarna för att bli starka och friska och glada för ryttare som ska komma och lära sig, anpassat sadlar och utrustning, lagat hagar, bärgat hö, kånkat vatten, sett till att hästarna har bra skor på fötterna, bollat med veterinärer, sladdat ridbanor, klippt gräs, sandat isiga gator, låtit hästarna bli longerade, löshoppade, lösgjorda, på bra humör för att klara av krav från elever.

Jag har stått i hagen i isande spöregn och i skinande sol – mockat med en mule i min nacke. En mule som säger – vänskap, kel, samvaro. Frid. Hästarna i fokus. Det där som egentligen är det som handlar om att ta hand om och vara vän med en häst och vilja deras bästa. Få har sett den sidan som inte har egen häst att vårda och älska. Men det är precis den här sidan som fått mig att orka fortsätta. Samvaron, kärleken, glädjen. Den andra dimensionen.  

Upplev den sanna hästvärlden

Nu bjuder jag in er alla till att se den sidan istället, den som ger så mycket mer, den som kan lära oss om oss själva och om tillvarons mening, utan att fördunklas av prestige, krav och måsten. Jag bjuder in er till vår vardag – en vardag som handlar om hästarna väl och ve, om lek och utveckling, om samvaro vad hästarna behöver, hur deras tid är upplagd och utifrån deras perspektiv. På kuppen får ni också chansen att få ta del av vad hästar kan ge oss människor, när vi vågar gå ur oss själva och se det som faktiskt är. Jag bjuder också in er till en resa i gårdens utveckling då jag planerar att göra den här gården till en än härligare oas i tillvaron – en oas för hästar, där människor får chansen att andas och må gott.

Bo på vår hästgård!

Hos oss får du chansen att umgås med hästar på hästars vis, hjälpa dem att bygga upp muskler under sadeln och fria på banan utifrån deras egna förutsättningar oc20180428_1113213309558771248029836.jpgh behov, möjligheten att förstå vad som egentligen krävs för att förstå en häst och ha den i sin vård, och en samvaro med ett av världens mest fascinerande och fredsälskande djur. Vi gör det tillsammans – för hästarnas skull, vilket också blir för vår skull.

Vi byter således perspektiv – till hästens. Det är våra hästars väl och ve som är i fokus. Tillbaka får vi något mycket mer. Och när dagsverket är klart blir det kanske en god middag som vi hjälps åt att grilla, eller åker till något lokalt ställe i trakten, tar ett bad i poolen, eller varför inte gör en liten tur till insjöns klara vatten, eller en picnic vid den strida forsen där jag lekte som barn. Nu gör vi Lövslätten till en äkta oas för fyrbeningar och tvåbeningar!

Du kan komma över en dag, stanna en helg eller en hel vecka. Valet är ditt. Verksamheten pågår varje dag, och ingen är den andre lik. För dig som vill bo över kan du boka ett helt hus via Airbnb (2 dubbelrum, ett mindre enkelrum). Vill du ha ett rum kontaktar du enkelt mig för rumsbokning på helena@losatyglar.se, 0761 19 42 88 – adressen som också är kontakten för det ”hästiga” i tillvaron på Lövslätten.

Vi tar enbart emot ett mycket bemaj20172gränsat antal personer i taget denna Corona-vår och dito sommar av  smittskyddsskäl och förutsätter att ingen kommer hit som har det minsta symtom. Vi behöver hålla oss friska här, inte minst för hästarnas skull. Framöver kommer vi kunna vara några fler i taget, men alltid, alltid en plats där kvalitet går före kvantitet. 

Andra tränare på besök

Och visst kommer det finnas chanser att förbättra sina kunskaper i sadeln! Kurser kommer fortsätta levereras på Lövslättens banor, men då med andra instruktörer. Just nu har vi Elettra Sonedotter – Cr-tränare inbokad, på kurser jag själv tänker delta. Missa inte det! I höst och vinter planerar vi mängder med fler kurser med tränare vi tror på, som har hästarnas väl och ve och god ridning i fokus! Har du inte egen häst kan någon från vårt fyrbenta gäng bidra med den halvan av ekipaget. Du är också alltid välkommen hit med egen häst – för att ta del av en värld där hästlivet ger så mycket mer.

Välkomna!

 

 

—————- Helena och hästarna ———————

20170516_191749

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤