Så blev det tvärstopp innan ekipaget kom till huset. Den här gången också. Ryttaren klämmer och trycker på sin häst, som backar undan. Smackningarna kommer som ett brev på posten, ryttaren lutar sig framåt. Tvingas kanske använda spöt för att komma förbi. Hästen blir rörig, ryttaren sur. Varje gång samma sak. Ända tills den dag hästen kommer med en annan ryttare, som inte förstår det där med att huset är livsfarligt. Då går hästen rakt förbi i stilla lunk.

Tio minuter innan ekipaget kommer till galoppsträckan är hästen så på tårna att den är svår att hålla. Ryttaren lutar sig framåt, spänner kroppen, tar till sig tyglarna. När galoppsträckan börjar bli nära taktar hästen, kanske till och med galopperar på snedden. Sedan är det bara fullt ös full fart framåt, tills dess att galoppsträckan tagit slut. Ända tills den dag, en ny person sitter på hästen. När hästen ökar farten på samma ställe, vid samma punkt, ungefär tio minuter innan galoppsträckan, gör ryttaren ingenting. Jaha – blev det mer skritt nu? Okej…… Och hästen knallar framåt utan att dra iväg. Eller så kortar den nya ryttaren tygeln för att hon eller han inte vet vad som är felet och försöker stanna, och kan inte hantera hästen. Så hon flyger av…..

En häst vägrar att följa med sin ryttare till ridbanan. Den vänder, stannar och trilskas. För varje dag blir det lite sämre och till slut får ryttaren ta med sig ett spö för att komma till ridbanan. Då går hästen….

Det här är bara några av de scenarion jag ser emellanåt. Förväntningar på vad som ska hända, som också blir till realitet. Tråkiga förväntningar, förväntningar både hästar och folk klarar sig mer än bra utan. Vid varje ridpass och efter varje ridpass är det viktigt att analysera – vad är det vi ger hästen för förväntningar. Egentligen? Förväntningar är något som lärs in – av oss.

Muppiga hästar?

I de här lägena har jag nog en gång för mycket fått höra att hästar testar, försöker undkomma arbete, bara trilskas och är eländiga. En propp är vad de borde få……. Allt kanske ligger i betraktarens öga. För jag ser något helt annat….. Så här ser jag det:

Vad händer?
Vid mitt första exempel har hästen lärt sig att huset betyder att de vad de än gör kommer de att bli osams med ryttaren. Huset betyder egentligen – nä nu blir det trassel med ryttaren, nu börjar vi bråka. Hjälp! Inte konstigt att hästen blir rädd och orolig.

Vid det andra exmplet skapas förväntningar om ett lika tråkigt kaos, som förstärks genom ryttaren spända sits och korta tyglar. Ryttaren säger egentligen – laddda, ladda, ladda! Dessa förväntningar är verkligen inte bra. Hästen får ingen positiv energi, utan stressar. I sin tur stressar hästen människan. Men det förstår förstås inte hästen, som bara känner den hårda handen och sitsen som samtidigt ropar – framåt!

Det tredje exemplet är ett tydligt nej från hästen. Den vet att något tråkigt kommer hända på vägen, eller på banan. Det är det den har lärt sig. Och genom att tvinga den framåt, får också hästen helt rätt…. För varje korrigering som är negativ för hästen får den givetvis helt rätt: att gå mot ridbana eller ridhus innebär en kamp med en person. Möjligtvis känner den sig heller inte trygg med personen den går med, utan försöker vända mot tryggheten, vare sig det är stallet eller om det är hagen och kompisarna.

Hur det började, vem som började och hur den ska stoppa eländet, det vet förstås inte den häst som börjar stoppa. Den försöker bara undkomma ett garanterat kommande obehag eller den otrygga tillvaron ensam. Skulle inte vi göra likadant? Kanske har en brysk ryttare ridit på hästen, kanske har hästen ont i ryggen och därför inte vill ha någon där uppe? Kanske har ungar skrikit och blivit rädda ute i skogen och hästen har inte klarat av situationen?

Inlärda förväntningar
Vi har i alla desa lägen lärt hästen att det kommer otrevligheter! Och genom vårt agerande ger vi dem rätt. Det blir ju otrevligt! Inte konstigt då att hästar trilskas med oss. Det är snarare ett under att de är så förbenat snälla. För de tar det där, och kommer oftast till oss i hagen i alla fall, låter oss sadla och följer med oss ut. Även om vi trasslar till tillvaron så dant för dem ibland.

Psykologi
Ridning och hästhantering är ren psykologi. Vi lär hästarna väldigt mycket som vi inte vet att vi lär dem. Vi tror att de gör mängder med saker för att det är ”så dessa hästar är” – bångstyriga, oroliga, trilskandes eller kaxiga. Vi kan fortsätta bråka med hästarna, och få dem att ”foga sig” om vi vill. Till slut kommer de flesta hästar att med tillräcklig kraft från en människa att ”ge sig”. Farligt nära ”learned helplessness” när vi tänker på det, inte sant? De vet att de inte kan undkomma det som de fruktat, så det låter det ske.

Se på olika sätt

Vi kan också se att nästan alla de här konstigheterna händer för att vi lär dem det. Om vi förstår det här, kan vi också skapa roliga förväntningar. Det ger oss ett val. För vi kan planera, vi kan bestämma oss för att det inte är fogade hästar vi vill ha. Istället kan vi nyttja hästens förmåga att komma ihåg förväntningar. Vi kan fundera noga på vad det är för förväntningar som finns där uppe i hästens huvud i olika situationer. Vad har vi lärt in, och är hästen frisk? Sedan kan vi ge dem positiva förväntningar. Ja, det är faktiskt lika lätt egentligen.

Vårt ansvar

Ansvaret ligger på oss. Vill vi ha med oss hästen till ribanan ska vi också se till att tillvaron där blir trevlig, behaglig och givande. Det kommer den ju ihåg, och ser kanske till och med fram emot att följa med nästa gång? Eller till ridhuset, eller ute i skog och mark, eller i transporten. Veterinären är det värre med kanske, men det går det också. Med ett självklart lugn och en stadig hand kan den mest nervöse häst låta sig undersökas och i alla fall inte uppleva besöket som något fruktansvärt. 

Fantasi

Det enda som behövs är lite fantasi, lite tänka-efter-före, lite ork att analysera läget, och en syn på hästen om att den faktiskt är en samarbetande varelse i grunden. Inget muppigt monster som försöker äta upp en och ta herraväldet så snart den får chansen. Till det måste vi också lägga vårt enorma inflytande på hästen. Det vi uttrycker med vår kropp och det vi gör mot hästen, påverkar mycket mer än vi någonsin förstår.