Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?
Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.
Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.
Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.
Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.
Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.
I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?
Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.
Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.
Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?
De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.
Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.
Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin. ❤
Busenkelt! 