respekt

av

Relationer

Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?

Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.

Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.

Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.

Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.

Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.

I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?

Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.

Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.

 

 

 

 

Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?

De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.

Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.

20171112_094157-animation

Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin.  ❤

 

 

Annons
av

Leva i ett vargområde

När jag först flyttade hit och insåg att jag faktiskt bor i ett vargområde kände jag mig kanske inte så kaxig. Första rapporten kom när jag inte bott här mer än en vecka. – Du vet, det stod en varg utanför din garageport här förra veckan! Fick jag höra.

Det fanns ett föl med oss, och tänk om det hände något. Jag har ju en del av mina hästar på lösdrift och nog vart det en och annan kväll med span utför fönstret för att se om det skulle blir rabalder om en varg kom in på området. Det gjorde det aldrig.

Jo – det har det såklart gjort. Nu ljög jag lite. Men, med att hända något menar jag förstås att vi inte haft något större obehag av dem. Men visst har det funnits incidenter och visst rör de runt i grytan då och då. Första sommaren så gick det heta rykten om att det fanns tio vargar i området. De hade setts bara hundratals meter från mitt hus. Snacket gick.

I samma veva fick in en ny häst på gården. Mitt på dagen står han och gnäggar frenetiskt, och undrar vart han hamnat. Då, som på beställning, kommer en bil insladdandes (bokstavligen!) på min stallplan. Ut hoppar två damer och de verkar helt säkra på att vi blivit attackerade av varg. Jag fick mig ett gott skratt. Bara dagarna efter är jag ganska övertygad om att jag ser en varg i skogsbrynet. Min hund, då väldigt liten, skällde mot skogen och när jag tittade dit var det något som var fruktansvärt likt en varg i alla fall som smet in i skogen. Men jag kan inte vara säker.

Några år senare hörde jag talas om att en varg blivit påkörd av en lastbil här i krokarna. Vad oddsen nu är för det. Men så var det i alla fall. Dagen efter rider jag på ridbanan och ser något komma ut på vallen. Det tar en stund – men visst är det en varg! Nu är det tydligare, för den kommer rakt mot mig mitt på blanka dagen. Jag och hästen står och blänger på den och den kommer allt närmare. Till slut får jag lov att ropa på den och säga att den får vika av. Det gör den tack och lov. Jag försökte ta en bild på den då, men den var helt enkelt för långt borta, så det blev inget med den kameran jag hade då.

Sen har det varit rykten eller fakta, vad vet jag, lite då och då. Om flockar som går än hit, än dit. Och grannar som möter vargen när de är ute i skogen, och att de inte ger vika. Jag har klarat mig. Men jag såg en vacker en i somras, när jag var på väg mot stan och ridläger på Häståkeriet. Det var tidig, tidig, morgon strax innan midsommar. Och det var sådär vackert som bara Sverige kan vara i all sin prakt. Vilken morgon! Jag njöt varje sekund utmed den glest trafikerade vägen bort från gården. Jag åker över ett fält inte långt från mig och ser att det kommer något över vägen. Den skuttar på ett väldigt mjukt sätt över vägen, som om den lekte. Det såg inte ut som något jag brukar se.

Så jag saktar ner, ordentligt. SÅklart blir jag omkörd av en stressputte med tjänstebil. Hans miss – helt klart. För när jag saktar in så ser jag. Vargen har stannat på vallen bara ett tjugotal meter bort från vägen och tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. En magisk upplevelse. Nästan lika magiskt vart det bara för någon månad sedan, då vi skulle hämta vår fina Rio.

Det är jag, och Tina – vän och hovslagare – som är på färd ner från Skinnskatteberg mot Köping. Vid ett fält ser jag något röra sig. Jag frågar Tina om hon ser vad som rör sig? Men vi måste köra en bit till för att få bra utblick. Det är två vargar som leker. Vilken syn!

Det är mäktigt – det där med naturen. Riktigt mäktigt. Jag har enorm respekt för alla vilda djur, och den kraft skogen har. Jag har respekt för vargen, som en del av allt detta. Så mycket är klart. Men än så länge lever vi sida vid sida. Mina hästar verkar inte störas, eller låta sig störas. De måste sett varg både en och två gånger. Förra vintern såg jag faktiskt vargspår rakt igenom min gård i snön. Men inga staket var rivna. Inga hästar verkade må dåligt. Det verkar som om det funkar. Än så länge. Jag hoppas det varar.

 

 

av

Jerringpris som berör

Stort Grattis Peder Fredricson för att du just fått det finaste man kan få i form av utmärkelse: Jerringpriset! Det är folkets röst och du tog en historisk seger – den var historiskt otippad och historiskt stor.

Inte sedan 1990 hade röstantalet varit så stort, och aldrig har man sett på maken till överlägsenhet. Du fick detta pris trots att du inte ens nämnts i årets sportkrönika, att ingen pratat om dig på förhand. I tv-sofforna fick dina konkurrenter plats. Inte du. Men nu är det Jerringpriset vi talar om – folkets röst. Inte de så kallade proffstyckarnas röst. Det är vår röst – din och min och alla andras. Alla hade samma förutsättningar att rösta.Det är därför priset är så fint. För att vi alla kan säga vårt. Alla de andra priserna är proffsens priser att dela ut. Vi som allmänhet har ett – Jerringpriset. Så grattis Peder för det finaste priset man kan få – folkets pris!

Du fick det för din ödmjukhet och ditt slit, för din 5 år långa matchning av häst bara för att få en enda chans till en os-medalj. Du fick det för att du höll nerverna i styr och för att du inte tog ett enda felsteg på hela denna väg – fem års matchning av häst för en enda tävling. Du fick det för att du berörde så många i somras – så många unga damer och herrar som inspirerades av dig. Äldre med! Som jag, som i vilken annan sport som helst i övrigt hade fått packa ihop sportbagen, men som i denna sport alltid kan komma vidare, framåt! Som tack vare dig fortsätter kämpa.

Du är en sann förebild – din hästhantering ett föredöme värt att kopiera. Det handlar om kärlek till hästen – om respekt, ödmjukhet, hårt jobb och fokus – om 24 timmars bra omvårdnad för de djur vi kallar partners i denna så unika sport. Om att träna, träna, träna och att det lönar sig att inte ge upp. Att vi inom sporten kan få den finaste utmärkelsen av alla vid 40+ ålder och mer än så. För att det är ett livslångt lärande att lära sig om häst och lära sig att rida och vi kan alltid, alltid, alltid bli bättre. Vi som röstat vet vad som ligger bakom dina framgångar. Du har tränat ett helt liv inför just detta. Vi som röstat vet vad du talade om där på podiet när du lyckligt gråtande tog emot ditt pris – om det perfekta samarbetet med ett djur så magiskt och så kraftfullt som hästens.

Tack för att du är en så stor inspirationskälla och förebild för alla gamla och unga, män som kvinnor, som dagligen kämpar för att bli lite, lite, lite bättre inom vår sport. Vi fortsätter drömma om våra framgångar, tack vare dig, – och vet att vi alltid kan komma vidare. Och du visar att för att lyckas behöver vi visa stor respekt för vår samarbetspartner hästen – vilket gör att vi har en stor respekt för andra oavsett situation – vi behöver besitta en stor ödmjukhet inför vad vi gör och- vilket gör att vi är ödmjuka i vår inställning till det mesta här i livet – och verkligen ha kärlek till vår sport och dess viktigaste subjekt – hästen – och  vårda den och sköta om den på bästa sätt. 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.  Precis som du.

 

GRATTIS till ett välförtjänt pris!!!!

 

 

 

av

Årets viktigaste artikel?

Det skrivs väldigt mycket bra artiklar som cirkulerar på nätet just nu –  och jag läser med stort intresse. Det finns artiklar om det mesta från de bästa, mycket levererat på Hippson. En av de allra bästa på senare tid och kanske redan nu vinnaren bland artiklar under året är etologen Anna Lundbergs svar på en fråga om en aggressiv häst, skriven i den tidigare omnämnda tidningen Hippson. Anna skräder inte orden om att hästen inte KAN visa respekt (har inte mentala förmågan till det), om hur vi ska fundera kring det där med ”ledarskap” som alla verkar tala om och begära men få vet vad de menar med (eller ens om det är önskvärt), samt vår egen roll i hästens beteende. Kunde inte sagt det själv och ska faktiskt hänvisa till den här när folk inte förstår, eller ens kanske vill förstå vad jag försöker berätta om just detta (som är detsamma, men som ifrågasätts ganska ofta….).

Rekommenderar alla en noggrann läsning av hennes inlägg som du hittar här: 

av

Show me a litte respect!

…sjön Aretha Franklin. En av mina absoluta favoritlåtar. För är det inte det värdighet och livet självt handlar om. Respekt för de levande. Även andra har sjungit vackra sånger om det. Michael Jacksons låt om att respektera allt levande klingar minst lika bra.

Men respekt är ingenting som bara fås. Vi ser avarterna av det dagligen. Vi kräver respekt genom att trampa på andra. Tar plats och hävdar. Ytterligheterna är kanske gängen, så mäktiga i USA. De har blivit trampade på, och de vill ge tillbaka. För att få respekt.

Sann respekt bygger dock aldrig någonsin på att trycka tillbaka. Det bygger på att främja att förbättra och att ge. Respekterar jag dig, så kommer du troligen att respektera mig. I alla fall om det handlar om två personer som vill väl i grunden. Det fungerar fint för att etablera trovärdiga, sanna och inte minst reella relationer mellan människor. Men fungerar det med djur???

När jag väl satte detta i system även hos djur, började det hända saker. När jag respekterade att hästar är hästar, med allt vad det innebär, och att en individ är en individ fick jag en helt ny respons från mina fyrbenta vänner. Vad innebar då den respekt jag gav? I korthet följande:

– individer har uppfattningar och känslor som ska tas på allvar

– individer har behov som behöver mötas

– individer är olika

– ett liv är om inte heligt så i alla fall värt att hedras

– alla är vi samma, men på olika vis och alla behöver vi varandra för att lyckas. Jag behöver hästen som partner för att lyckas med min sport.

I praktiken

Det som hände mig när jag började respektera hästen som just häst var att jag slutade mäta dem efter min egen måttstock. HÄstar är inte som andra människor… så är det bara. Hästar är hästar och vet bäst hur en häst är. Jag kan bara gissa. Själv vet jag hur jag själv är och den förmåga jag har. Det försöker jag använda i att förstå beteenden, istället för att döma dem.

Detta ger i förlängningen en helt annan filosofi och inställning till det djur som jag valt att ha i mitt stall. Varför, är oftast min fråga. Jag tycker inte längre att hästar är dumma, att de gör fel eller att de borde veta bättre. Jag vet numera att en häst agerar efter helt andra betingelser än vad vi människor gör. När jag försöker kontrollera, blir de fyllda med spring i benen. När jag ser valet som dumt, är det det val de såg fanns. När jag tycker att de inte försöker, är det för att de inte förstår hur.

Hästens förutsättningar

Men för att klara av att vara respektfull behövs förståelse. För förståelse krävs kunskap. Kunskapen i det här fallet är – vad är en häst och vad är det som är essensen i deras värld? Deras värld är fylld av en vilja att få tillräckligt med mat, att få skydd från fara och att få överleva. För att klara det har de ett extremt väl utvecklat socialt sinne. Endast tillsammans överlever de. De är flockdjur och den viktigaste faktorn till överlevnad är förutom gruppen djurets snabbhet och reaktionsförmåga.

Utan det sociala sinnet hade vi aldrig kunnat tämja hästen.  Och med det sociala sinnet kan vi utveckla vårt samarbete långt utöver det vi trodde var möjligt. Men bara om vi respekterar att hästen är häst och inte alls som vi människor. Vi måste sluta mäta allt enligt vår egen måttstock och orka se längre än så.