Knepigt med bedömningssporter

En välkänd sanning med dressyren är att den är en bedömningssport. Det sitter personer – av kött och blod och själ med personlighet, erfarenheter, åsikter, subjektiva tankar, nätverk de är beroende av för sitt uppehälle och kära vänner – som ska utföra en ”objektiv” bedömning av något en annan människa utför på en bana. Ofta någon de själva känner, eller åtminstone känner till i form av tidigare insatser, andras tidigare bedömningar av ryttaren, ranking etc.

Bara av den här anledningen kan man ju tycka att hoppning är så mycket ”renare”. Den är enklare i sin utformning och andra människors påverkan på det utfall personen som tävlar har är i bästa fall noll, i sämsta fall ganska litet ändå. River man ett hinder, hästen vägrar hoppa ett hinder eller om man inte klarar banan på en i förväg bestämd tid utfaller ett i förväg givet antal fel. Enkelt och objektivt. På riktigt.

Att tro att människor, hur professionella de än försöker vara och anses vara, inte får med sig åtminstone en del av sin egen syn på tillvarons ting i en dömande sport är ganska naivt. En människa är en subjektiv varelse och inga policies, riktlinjer eller utbildningar kan helt sudda bort den personliga uppfattningen och den påverkan som finns på människan utifrån. Till att börja med är policies, riktlinjer och utbildningar skapade av andra människor, också de med sina ”glasögon” på, så att säga – människor som också de har en grunduppfattning om livet, trosuppfattningar (inte bara religiösa) andras liv och vad som är bra och dåligt, åsikter, tankar, erfarenheter och allt annat som hör människan till vilket givetvis skapar en viss känsla i dessa policies, riktlinjer och utbildningar. Så redan där börjar problemen. Denna info, dvs dessa policies och riklinjer, ska sedan tolkas av andra människor, som är subjekt till sin natur, och troligen kommer de i sin tur att föra vidare denna, nu tolkade, info vidare till andra och så vidare. Man inser snart att det här är rena viskleken. Har ni provat att leka den någon gång?

Så fort människor gör något och ska bedöma något blir det subjektivt. Jag tänker på det ofta när man läser om att public service ska vara ”objektiv”. Redan när man beslutar om vilka nyheter som ska presenteras i nyhetsinslag, vilka man ska granska och på vilket sett, och vilken infallsvinkel en nyhet ska ha kräver en subjektiv bedömning. Redan där försvinner objektiviteten. Utifrån dessa redaktionsbeslut ska sedan en person av kött och blod (se ovan) rapportera om något, vilket givetvis kommer färga inslaget. Hur man än gör. Det hade varit så mycket lättare, bättre för den som mottager informationen och för PS själva att konstatera att objektiv rapportering inte finns. Då hade man kunnat fokusera på det som public service också gärna nämner i sitt uppdrag – mångfald. Flera bilder från samma nyhet är ett bättre val. Då kan mottagaren av informationen se att det finns flera sidor av ett skeende (vilket det alltid gör). Låtsas man inte vara ”objektiv” utan ser man att journalister och publisister är subjektiva i sin bedömning av vad som är relevant i en nyhet, vilka fakta som ska tas med i ett inslag (man kan ju inte ta med alla fakta hela tiden) och valet av ”nyhetsvinkel” (ett poppis ord inom journalistiken som avslöjar en hel del faktiskt) och kan bilden av vad som faktiskt händer bli sannare.

Detsamma gäller bedömningssporter. Därför har man i dressyren i högre nivåer också flera domare. Men det hjälper inte riktigt dessvärre. För dressyrens elitvärld är en liten klick där alla är beroende av varandra. Den domare som går för långt ifrån den gemensamma tolkningen av vad som gäller just nu i tolkningarna av de riktlinjer som finns och vilken ryttare som är ”bra” lär de inte få många fler uppdrag. Galamiddagen efter ett championat lär bli en ganska utfrusen sådan för denna person. Människor som följer strömmen har mycket lättare att hänga med och få vara med, om man säger så. Gör man tvärtemot eller kommer med kritik av gängse bilden blir man obekväm och det skaver. Hur förklarar vi annars sådant här:

Och häri ligger ett jätteproblem för en förändring inom dressyren. För om vi vill ha en riktig förändring av vad som sker i kulisserna, måste också det som sker på scenen förändras. En urusel piaff på en falskt samlad grund SKA inte ha höga poäng, vem som än gör den och hur ”stilla” hästen än står. Men så är det idag. Och om man får samma poäng för en piaff som man fuskat sig till på ett halvår (hästen springer på stället eftersom man både gasar och bromsar samtidigt till exempel) som en som med god grund och tålmodigt arbete som tagit åratal att utveckla, så lär inte någon ryttare som vill vinna ett championat någonsin välja den långa vägen. Samma sak gäller med precis allt annat. Och omständigheter påverkar. Mycket.

Vi kan till exempel se hästar med väldigt hårt spända nosgrimmor på banorna. Ändå sägs att dessa kontrolleras. Då blir frågan – när, på vilket sätt, och av vem? Detta sker till att börja med EFTER en ritt. Det är nog ganska svårt för en funktionär att säga – nosgrimman är för hårt spänd – när speakern samtidigt basunerar ut att en person lyckas skramla till sig 87% av domarna och leder klassen. Skulle du i ärlighetens namn göra det?

Och tycker verkligen funktionären att det som jag anser är fruktansvärt hårt åtspända nosgrimmor faktiskt är det? Jag skulle vilja se ett test där man kräver två fingrar på nosryggen! Två fingrar gäller ofta vid kontrollen också – men där på sidan där näsborrarna sitter och där det är mjukare än en marsmallow… lätt att få in två fingrar där oavsett. Prova! Så då, även om man är överens om ”två fingrar” blir ju tolkningen olika och det jag säger är tight som bara den är helt ok för en annan. Exemplen är många och problemet kommer, som jag ser det, inte att kunna lösas av ridsporten själva. För det är som sagt en liten klick i eliten och de känner och tycker om varandra och vårdar sina egna karriärer och andras karriärer och tycker nog, om man ska vara ärlig, att de som vill ha en förändring är ganska jobbiga. För det utmanar deras status. Det är precis därför jag påstår och tror att det krävs yttre krafter för förändring – fotfolket inom ridsporten och allmänheten.

Och kanske något till. AI-trenden är här för att stanna. Läser artikel efter artikel om hur administrationsarbeten kommer att ändras i grunden inom bara några år, liksom sjukvården. Och så tänker jag själv att alla dessa bedömningar som människor sitter med – som blir fel pga förutfattade åsikter hos den som ska bedöma, kommer kunna utföras av AI på ett helt annorlunda sätt – kanske rent av objektivt! Borde ju kunna funka även inom bedömningssporter såsom dressyr.

Här ligger svårigheten i vem som ska spalta upp de förutsättningar som ska finnas för bedömningen, men jag tänker att AI kan lära sig om hästars beteenden (pain face, stresstecken, konfliktmarkörer etc), om biomekanik och en animerad idealbild över varje rörelse utifrån de biomekaniska förutsättningarna, etc etc, och sedan får AI läsa av hur nära man kommer idealbilden. Graden av avvikelse mot etiska regler för hästvälfärden och mot biomekanikens fysiska lagar skulle kunna graderas i %. En idag galen tanke kanske. Men varför inte? Striden skulle väl i så fall sitta i vem som får putta in de fakta AI ska ha som grund i bedömningen, men det finns faktiskt forskning att tillgå av personer som inte är ett dugg intresserade av vare sig rosetter, prispengar, försäljningar av hästar eller domarpositioner på en fyrkantig bana på ett championat. Och dessa skulle man kanske kunna enas om att de är oberoende i all fall. Vilket är bra mycket bättre. Och AI:n den skiter i vilket och följer de faktiskt direktiv de får.

Kan en fd beridare ge dressyren en ny riktning?

Det händer en hel del i svallvågorna runt Helgstrand, som är fokus i en skandal jag tidigare skrivit om här på bloggen (här och här). Samtidigt pågår träning och tävling som ”vanligt” på ridbanorna runt om i världen, även om få numera kanske vågar lägga ut bilder på olika ekipage. Risken för att kommentarsfälten överöses med kritik är överhängande och sker kontinuerligt. Det är som fördämningarna släppt och tystnadskulturen håller på att bli manglad. På gott och ont, och något som jag kommer att återkomma till i kommande inlägg.

Det finns dock en tränare som inte skäms över att visa upp sina elever under ridning. Inte alls faktiskt. Och av någon ”underlig” anledning får heller inte dessa bilder eller ens videos några negativa kommentarer. Hur kan det komma sig egentligen?

Bilder som Hausberger lägger upp på sin FB-sida.

Tränaren jag pratar om är Andreas Hausberger, en numera före detta chefsberidare på Spanska Ridskolan. (bilderna är hämtade från Facebook). Han arbetade som beridare på Spanska Ridskolan i fyrtio år, och de senaste femton åren som chefsberidare innan han plötsligt fick sparken från jobbet och fick gå på dagen. Ledningen var så arga på honom att han till och med förbjöds att ens vistas på anläggningen och informationen om hans arbete och verk försvann i ett nafs från Spanska Ridskolans hemsida.

Bilder tagna på Hausberger, hämtade från FB.

Det uppges att orsaken till det omedelbara avskedandet som skedde i mars 2023 efter hela fyrtio års tjänst berodde på ett brev som Andreas Hausberger skickade till Alfred Hudler, verksamhetschefen på anläggningen. Det var också han som skickade iväg Andreas Hausberger med buller och bång. Brevet måste ha varit sprängstoff.

För att förstå detta brev måste man ha lite bakgrund om vad som hänt på Spanska Ridskolan i Wien, denna anrika institution. Spanska Ridskolan må ha ett fantastiskt rykte, men under ett antal år har detta skamfilats på många sätt. När Podhajsky styrde och ställde över ridskolan, efter att ha räddat den under andra världskriget, fanns det ingen annan institution som bar de höga idealen om klassisk ridkonst så väl som denna Spanska Ridskola. Jag rekommenderar verkligen att läsa mitt inlägg om just Podhajsky i denna blogg. Här är länken.

Men säg det som varar för evigt. Styrningen under 2000-talet har varit allt annat än bra för vare sig ridskolan eller den tradition den är satt att förvalta. Ledande poster har allt mer tagits över av människor som kan mer om marknadsföring av flaskor än om hästar. Det har gett intryck på organisationen. Många fantastiska beridare har försvunnit, när intresset i organisationen började handla mer om pengar än om att förvalta god hästetik. För detta ändrade synsätt påverkade såklart också hur hästarna utbildades och hur deras välvärd kunde upprätthållas.

Och till slut fick även då Hausberger nog. I hans brev har han enligt uppgift kritiserat ledningen för hur höga kraven blivit på hingstarna och hur låga kraven blivit på ryttarna. Det har gjort att kvaliteten blivit undermålig, när fokus inte är på rätt saker, och att Spanska Ridskolans viktigaste resurs – fantastiskt fint tränade hästar av superba ryttare, inte längre finns kvar. Hausberger krävde Hudlers avgång, och att ett nytt system för utbildningen skapades.

Den som fick gå blev Hausberger själv, och nu menar många att Spanska Ridskolan håller på att självdö, när pengar och att det ska gå snabbt går före hästar och konst. För nu finns inga klassiska beridare som gått den långa vägen kvar alls. Så kanske är det Spanska Ridskolan som drog det kortaste strået, och världsdressyren och synen på hästar det långa?

Vi kan väl hoppas det! Som tur är hade Andreas Hausberger nämligen redan långt innan avskedandet andra uppdrag vid sidan, uppdrag han idag har som heltidsjobb istället. Redan 2015 tränade han Jessica von Bredow-Werndl, Benjamin Werndl, Sönke Rothenberger, Saneke Rothenberger and Semmieke Rothenberger, där Jessica kanske är den allra mest kända av dem. Hon är också en av de få som inte anses ”trycka” ihop sina hästar i dressyren. Inte alls faktiskt. Och hon vinner. Och vinner. Och vinner.

Bara för några dagar sedan så kom det ut en liten videosnutt på facebookgruppen ”Equestrians – it’s time to act!”, en grupp som verkligen rekommenderas om man är intresserad av bättre ridning – för hästarnas skull. Länken hittar du här: https://www.facebook.com/reel/389800653416534 (gick inte att bädda in av någon anledning?). En fantastisk piaff på en offentlig träning – allt annat än ihopknycklad trampar hästen Dalera under sig med bakbenen och dansar. Dalera ser ju till och med vilken väg hon ska ta på ridbanan! 😀

Så kommer det att bli så att den klassiska ridkonsten nu, tack vare Hausberger, kommer att ta klivet från Spanska Ridskolan till dressyrarenorna runt om i världen? Vi kan väl hoppas det. Hausberger är för närvarande den mest uppenbara länken mellan Podhajsky och dagens ryttare – och Podhajskys ideal och träningstänk är klart att föredra framför dagens genvägar. För hästarnas skull. Jag vet vem jag hejar på som 17 att vinna OS-dressyren i Paris i sommar i alla fall.

Länkar med mer läsning för dig som blir nyfiken på att veta mer:

Här har du en mycket intressant podd där Andreas Hausberger är i fokus: https://poddtoppen.se/podcast/1354890095/the-horse-podcast/andreas-hausberger-chief-rider-the-spanish-riding-school-vienna

Horse and Hound skriver om ett upprop som skedde strax efter Hausbergers avskedande där allmänheten kräver förändring inom Spanska Ridskolan för att den inte ska dö ut.

Horse Folk Magasin om hur kunskapen försvann i Spanska Ridskolan.

Helgstrandsskandalen rullar vidare

Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.

Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt

Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”

Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.

Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.

Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.

Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.

Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.

Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.

Skandal på skandal i Danmark

Skandal på skandal i Danmark

Så fint på ytan. Eller hur?

Hästvärlden är inte så trevlig som den vill påskina. Inte ens när det gäller ”stjärnorna”. Tyvärr blir den som påtalar sådant sällan trodd. ”Rider man inte i OS vet man inget om häst” – är devisen. För den som vinner priser, den har ju aldrig fel? Som om att kunna rida ett dressyrprogram på hög nivå automatiskt kommer med hästkunskap, etik och medkänsla för djuret. Skulle inte tro det.

Dessa egenskaper, som är så viktiga för de som håller djur, kommer inte alltid med förmågan att föda upp hästar heller. Som om någon som har femton barn är den enda som ser om ett barn far illa. Idiotisk logik som tyvärr får fäste i en värld där hierarkier fortfarande råder och den som inte är medlöpare åtminstone ska hålla käft.

Det här gör en del av hästvärlden till en ganska ogästvänlig plats – för människor såväl som djur.

Just nu mullrar ett åskoväder in över Danmarks hästvärld. Och det är ingen vacker syn. Först var det Helgstrand, miljardären med alla fina hästarna, som nu ska synas i ett undersökande program på nationell TV. Helgstrand med alla sina pengar och vänner försöker stoppa programmet till varje pris. Till och med till den grad att de gått till domstol för att få stopp på det. Vad som visas på filmerna lär inte vara en vacker syn. Själv säger han att ”Du måste sätta hästen på plats, annars blir de farliga, stora djur ”. Det räcker för mig – då vet jag var det är för en filur som vi pratar om. Ingen jag skulle släppa in på min gård i alla fall, helst inte någon häst alls. En sådan vet inget om häst men väldigt mycket om hur man odlar sitt ego. Tydligen ska det finnas såväl filmer som bilder på hästar som kommit från träningar med tydliga spömärken på kroppen. Så sätter man tydligen hästar på plats. Arma djur. Läs mer om det på Hippson.

Men det här visade sig bara vara en mjuk försmak av vad som komma skulle. Det finns en viss John Byrialsen som verkar i Danmark genom Viegård Stutteri och Vieland om som avlar fram ”topphästar”. På ytan är allt vackert som en dag. Men bakom fasaden döljer sig ett rent helvete för hästarna. I skrivande stund håller myndigheter på att gräva up kroppar efter hundratals djur som dött på gården.

Den här killen är inte ny för myndigheterna. Tvärtom. 2013 åkta han dit i Polen för att ha långsamt svultit och vanvårdat ett femtiotal hästar. Han flydde till Danmark. Snart började rapporterna komma från stuterierna i Danmark också och nådde myndigheterna. Som envisades med att lägga ner ärendet. TIll slut är en tuff amerikan på stuteriet för att jobba. Han filmar och tar bilder och agerar visselblåsare. Killen är Tyrell Cotant och ni kan läsa hans fb-inlägg här. Då han blev så hotad på arbetsplatsen Viegård att polisen fick hjälpa honom därifrån när han försökte påpeka ”bristerna”. Han summerar förhållandena så här:

”He has 500 sum horses he owns on 7 different farms with only 5 “employees”. They feed moldy silage to these horses only and don’t clean the stalls. there are horses with open wounds and no vet around in sight. He lets them die and doesn’t help them. I’ll let the pictures say the rest. These are only a few of the ones I have on my phone.”

DÅ äntligen tar det fart. På Sociala medier. Inte på myndigheterna. Till slut åker djurägare runt gårdarna i protest – i hästbussar. Media får fnatt. Då kliver myndigheterna in. Så dags då. Jag tar mig friheten att klippa skärmbilder av det jag sett på nätet. Är ett uns av det som sägs och skrivs om den här om dessa stuterier sant, har det här varit ett sant helvete på jorden för hästar. Och alla har vänt bort blicken – kungligheter och tävlingsfolk har handlat av det här företaget. Folk har jobbat här. Myndigheter har kollat upp saken. Inget har hänt. Hästarna lämnas åt sitt grymma öde. Och sedan visar det sig att det här är det största och allvarligaste djurskyddsbrottet i Danmarks historia. Som pågått i åratal.

Jag tappar tron på mänskligheten ibland. Men hoppet står till att det här ger ringar på vattnet, att politiker vaknar, att hästfolk vaknar och att det till slut händer något. Innan allmänheten tröttnar totalt. Jag har varnat för det förr. Risken börjar nu bli överhängande. Jag har jobbat ett helt liv för ett schysstare sätt mot hästarna. Det känns inte som man kommer en millimeter framåt. Fortfarande säger folk att ”de minsann måste bestämma över hästen”, folk ser hästarna som något man rider på och om det inte funkar som man vill är hästen tydligen inte värd ett skit. Få ser hästarna för de fantastiska djur som de är, än färre förstår och är intresserad att förstå vad de är för djur alls. Och det blundas för alltför mycket skit. Inte minst från de som är i toppen av hackordningen. Det är ju där det måste börja. Skit, men också bra saker, rinner nedåt. Och myndigheter, hobbyryttare och allt annat folk behöver sluta fjanta runt och se elitryttarna och andra sturska självlärda förståsigpåare som några halvgudar. Det räcker nu. Utan alla medlöpare skulle det här inte kunna få den omfattningen det fick. Så enkelt är det.

Ber om ursäkt för hemska bilder. Men detta är verklighet och något hästarna inte kan blunda för – de har levt det. Och inte har brytt sig. Vi måste orka se. Vi måste orka reagera. Jag lägger de värsta efter den här texten.

Det går inte att leva på gamla myter

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Ridning – till vilket pris? Del 4

Ridning – till vilket pris? Del 4

Det var inte bara mitt ungsto som tyckte jag var helt kass på det där med att förstå och ta hand om en häst. Det gjorde en av de bästa hästhanterare jag mött till dessa dagar också. Hon konstaterade fundersamt att – ”Ja, visst. Du älskar dina hästar, det gör du säkert. Men du har inte en aning om vad du håller på med.”

Men när man som jag redan var på botten blev mitt eget svar bara ”Jag fattar det. Men hur gör jag då? Vad är det jag inte ser?”.

Det var en del jag inte såg. Men även jag kunde lära mig.  Och det fanns hjälp att få – hos människor som kunde bättre, hos människor som hade erfarenhet och hos hästarna själva. Om jag orkade och ville lyssna. Det var tufft och besvärligt, för det var knappast upplyftande att brottas med alla ens egna brister. Men jag ville, och jag orkar. För det är också väldigt givande.

När man av olika anledningar fått upp ögonen insett hur mycket som finns att lära sig inom ett område så blir sig livet aldrig sig riktigt likt igen. Det blir faktiskt mycket roligare, intressantare och berikar på ett sätt som utvecklar och ger mersmak. Och jag insåg att jag inte kunde lära mig allt. Men att det också fanns hjälp inom områden jag kunde sämre. wochmicke

Nya mål kom upp i huvudet. Som att hästarna skulle VILJA de med, och att hästar inte skulle fara illa, som till exempel bli halta, bara för att jag ville rida. Att priset för ridning skulle ligga hos mig – och inte hos hästen. Att priset var tålamod, empati, självkännedom, insikt och kunskap. Och att när det gällde just dessa bitar fanns det inget pristak. Det kunde alltid investeras i lite mer kunskap, lite mer empati och lite bättre självkännedom.

Dörren till insikten om att det var det här som var det sanna i hästar och ridning  öppnade sig en gång för alla när jag ett par år senare får för mig att gå ner på ridbanan med min fux Alexander – hästen jag till en början förstört genom min egen ridning ridning. Vi är egentligen på väg ut i skogen, han och jag, barbacka och med endast repgrimma på. Men så ser jag den där ridbanan ligga där, då nästan aldrig använd. Jag vänder min eldfux nedåt ridbanan och går in på den. Undrar lite själv vad som ska hända.

Så tänker jag i mitt huvud – ”om det är som de säger, så borde det ju bara vara att fråga? ”

Så jag frågar – ”kan du tänka dig att galoppera?”. Min fux lyfter upp sin front, sätter bakbenen under sig, och dansar iväg med mig barbacka i lätt galopp. Hans svar – på en respektfull fråga.

Så frågar jag en fråga till – det är som jag inte kan låta bli.  ”Kan du tänka dig att byta galopp?”. Alex byter galopp från höger till vänster utan att blinka. Den fuxen kunde sina byten, men detta var något annat. Det var ett byte som gavs från en vän till en annan. Utan krav, utan press. Det vackraste bytet jag någonsin upplevt. Jag skrittar därifrån. Mer behövs inte. Jag ser.

Med insikterna kom också glädjen tillbaka – i Alexander på banan - 24 år gammal med favoritryttaren Nina i sadeln. att kunna vara med häst utan att det var på deras bekostnad. Ridningen på ridbanan blev ett tag, flera år faktiskt, mindre intressant. Hanteringen, förståelsen och samvaron kom först. Jag hittade tillbaka till barnet som älskade häst – för att hästar är hästar. Inte för vad de kunde göra när jag sa till dem. Så är det fortfarande. Kontakten, känslan av samvaro, att de finns där – det är det som är grejen med hästar. Egentligen.

 

Epilog: 

Alexander var min bästa vän i 22 år. De sista av resterna av den hälta han ådrog sig när han var 9 år, försvann vid 12 års ålder för att aldrig dyka upp igen.Han reds och tränalexochzolaades fram till sin 26-årsdag när han fick bli pensionär här på gården och lunka ut i skogarna när han ville. Han gick bort år 2016, 29 år gammal. Tack för att du fanns hos mig så länge! ❤ 

Det lilla ettriga ungstoet, vars största uppgift fortfarande är att sätta upp stora skyltar till sin matte för att hon ska begripa vad som gäller eller påminna henne om saker hon kanske glömt, är idag 20 år gammal och lika pigg och busig som alltid. Tack för att du finns! ❤

Hästar har inte bett om att få vara hos oss ellerwnärbild bli ridna av oss. Det är vi människor som fått för oss att det är en kul idé. Därför ligger också ansvaret helt och hållet på människan, hur samarbetet och livet tillsammans gestaltar sig. Om vi är beredda att ta det ansvaret är jag övertygad om att såväl hästar som människor kan trivas med att jobba ihop.

Tyvärr drabbas många hästar av människors okunskap, av människors prestige, frustration, rädsla, ångest, vrede och kontrollbehov – sådana motiv och egenskaper som arbetar emot hästens natur som flyktdjur. Och då är det hästarna som får betala ett högt pris.

Jag är dock övertygad om att det stora flertalet av oss som tyr oss till hästar egentligen är de där barnen som söker den oförställda lyckan i att få umgås med häst, men att något sedan lätt går snett. Jag hoppas vi kan hjälpa varandra att hitta glädjen igen, och att vi kan bygga en hästvärld baserad på kunskap och empati – för hästarnas skull men också för vår egen skull.

Min färd för bättre kunskap och större respekt för våra fyrfota vänner, både hos mig själv och andra, går vidare – genom min egen hästverksamhet, lektioner, föredrag, försäljning av boken ”Bästa Hästägaren” och genom att sprida goda exempel och hästglädje. Häng gärna med på resan.

En hel del av mina tankar och funderingar kring häst hittar ni här på bloggen. Andra saker hittar ni i min bok. Men det mest essentiella – det viktigaste – det kan liksom bara upplevas och förstås genom erfarenhet. Genom att vi umgås med dessa fantastiska djur utan krav och förväntningar. Och genom att vi orkar lyssna på vad de har att säga. De är och förblir de sanna mästarna i det där med hur en häst fungerar och vad de behöver.

#horserevolution #bästahästägaren #hästglädje #Ilovehorses

 

 

 

 

 

 

 

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Ridning – till vilket pris? Del 2

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg

Ridning – till vilket pris? del 1

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr