Ridning – till vilket pris? Del 2

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg

Annons
Ridning – till vilket pris? del 1

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.