sund

Ridning – till vilket pris? del 1
av

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Annons
av

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.