Det är du som bestämmer!

För ett par år sedan skrev jag om hur jag resonerade när jag hör orden om att vi måste visa att ”vi bestämmer”. Det är just en sådan där kommentar som får mig att bli så ledsen eftersom det handlar om att vi ska sätta oss över hästen som i sin tur ska lyda oss. Som om mina vänner hästarna försökte göra annat än att kommunicera och försöka visa sitt perspektiv på tillvaron, så gott de nu kan i denna antropocentriska värld (människorcentrerade/ som utgår från människans perspektiv). Det är dessutom ett påstående som anslår tanken om att hästar visst förstår och kan allt – och att när det inte händer det vi vill så är det hästens fel då den i princip alltid förstår och kan men bara skiter i det för att jävlas. Om man hårddrar det.

När jag gick omkring i stallet i min vanliga mak häromkvällen kom jag att tänka på det igen. Kanske föra att jag hört det ett antal gånger bara den senaste tiden, och fortfarande har svårt att tackla fenomenet. Konstaterandet kommer dessutom påfallande ofta från individer som knappt vet vad som är bak och fram på en häst, eller som åtminstone missat en hel del i den beteendeteoretiska och etologiska utbildningen inom hästeriet. Men jag kom att tänka på en annan sak också. Och det är att vi faktiskt bestämmer hur hästarna beter sig. Men inte alls på det sätt som många kanske tänker på när de säger en sådan här sak. Här är några saker som vi beslutar om som avgör hur hästarna beter sig mot oss:

  1. Hur deras liv ser ut. Den lilla detaljen….. Vi bestämmer om deras mage mår bra för att de får rätt foder i rätt mängd och på rätt tider, om deras rörelsebehov är tillgodosett och om de får sina sociala behov tillfredsställda. Det om något bestämmer också hur hästarna är – glada och lugna eller tjuriga och ledsna och stressade.
  2. Hur deras omgivande miljö är. Är det stressigt och eländigt – då lär ingen häst vara harmonisk. Erbjuder vi däremot en lugn och trevlig tillvaro så blir hästen bra mycket trevligare mot oss.
  3. Hur vi lär in saker till hästen. VI bestämmer helt vilka träningsmetoder och vilka system vi ska jobba efter. Hästen har att reagera på det vi själva väljer. Förutsätter vi att hästarna fattar vad vi menar och förmår göra det vi anser de ska göra av egen hand, eller lotsar vi dem genom livet och ger det stöd hästen behöver? Använder vi oss av straff och säger nej när det blir fel i vår värld, eller jobbar vi utifrån positiva inlärningsmetoder?
  4. Hur hästarna uppfattar oss och hur det går till i människans värld. Vi bestämmer vilka vi är i hästarnas värld. Är vi den som domderar och styr eller en trygg person att lita på. Är vi en vän eller någon som ställer till deras liv.
  5. Hur hästarna ser på träningen. Är vi roliga samarbetspartners, eller någon att frukta? Handlar människans värld om stress och tvång och bråk eller handlar människans värld om något roligt och trevligt. Är tränngen stärkande och rolig, eller ger den smärta och obehag, är dödtråkig och enahanda eller berikande och stimulerande?
  6. Vår egen mentala inställning. Hur ser vi på hästen, hur agerar vi, hur beter vi oss? Helt enkelt – vilken attityd har vi när vi gör saker och ting tillsammans med hästarna?

Det var ganska omfattande det – det vi har att bestämma över och kan styra precis som vi vill. Tänk vilket ansvar det är att vara med häst ändå!

 

 

Annonser

Snabbaste sättet att lära sig rida?

I min vardag möter jag många nybörjare och återvändare. De kommer i alla format, alla åldrar och alla varianter. Vissa lär sig supersnabbt och enkelt tillräckligt för att kunna ta sig ut i skog och mark. Andra får traggla i, som de själva säkert upplever det, evigheter innan de är trygga nog i sadeln för att ens våga lämna ridbanan.

Vad är då tricket som de som lär sig snabbt kanske har som andra får leta lite längre efter. Jag har funderat mycket på det här. Några saker utmärker dessa personer – inte minst i deras tankegångar.

  1. De har bra balans. Men inte nog med det. De förstår att ridning är en balanssport och fokuserar på att hitta rätt balans och följsamhet.
  2. De är prestigelösa. Om det går på tok så gör det inget. VI är på en träningsbana. Det är bara att öva på så sitter det ett tag. Dessa personer som lär sig snabbast struntar fullkomligt i hur folk tycker det ser ut – de har fullt upp med att öva, och märker det inte ens. Fel är sätt att lära sig, inte något att vara rädd för.
  3. Tilltro. Personer som lär sig att rida fort har stor tilltro på att det kommer att gå – förr eller senare. de har också tilltro till hästens förmåga och litar på att hästen fixar sin del.
  4. Envishet. Det gäller att inte ge upp när det kommer motgångar. Ridning är svårt. men alla kan lära sig om man är envis.
  5. Positiv inställning. Det viktigaste av allt. Tänk positivt! Skratta när det blir knas, ta dig själv på lagom stort ansvar, inse att alla kryper innan de går och njut av det faktum att du har mycket att lära!

 

Vill man däremot förlänga hela processen ordentligt är det bara att blanda i en stor portion sjävkritik, lite prestationsångest, en dos missnöje och en del rädsla för att misslyckas. Kritik till andra brukar funkar bra också om man vill öva riktigt riktigt länge för att kunna behärska ridning. Allra bäst är nog ändå tricket att skylla på hästen när det inte blir som det är tänkt – den vill inte, den gör inte som jag säger, den förstår inte att det är jag som bestämmer – och annat spännande som ibland verkar konstateras hos folk som knappt vet hur man tar i en tygel.

Låter jag krass? Jo – det blir nog lätt så 😉 Jag vet inte hur många gånger mina hästar och andra hästar har beskyllts för både det ena och det andra i brist på andra förklaringar över att det inte går som det är tänkt – av personer som knappt vet vad som är fram och bak på en häst. Men nog verkar de ha svaret på vems fel det är att det är svårt att lära sig rida i alla fall! Undrar om de gör samma sak när bilen inte svänger som de tänkt för att de försöker styra med pedalerna istället för ratten också? Det är så man undrar……

Lite ödmjukhet inför uppgiften och lite mer högaktining av hästarna torde inte skada hos vissa. Ännu ”roligare” är det när mina förklaringar på hur man ska göra inte fungerar för att ”personen inte kan rida”. Harkel….. det är ju det jag försöker lära ut….. 😉 på ett korrekt sätt. Jag har till och med fått frågan hur man håller balansen och svarat snällt hur man gör. Och sedan fått svaret tillbaka – men du vet ju hur du ska göra. Vi andra måste hålla balansen genom att hålla i tyglarna och klämma med knäna! Då vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen riktigt…… Personen var helt seriös. Inget skoj här inte.

Som tur är är det flesta som försöker lära sig rida inte alls så här. Tvärtom. De kämpar och gnetar och skojar och skrattar när det blir tok. De utvecklas och imponerar i sin strävan och sin glada envishet. Åh vad roligt det är ändå att träna alla dessa roliga och häftiga människor. Inte minst den där stora gruppen som känner sig osäkra och till och med är lite rädda på hästryggen. Jag beundrar deras mod – för det är dessa personer som kämpar hårdast. Och oftast blir de riktigt, riktigt duktiga. Även om det tar tid. Dt handlar om att ta det steg för steg och vara snäll mot sig själv – för att klara av nästa steg. Att bli lite nöjd med vad man klarar av. Att lära sig rida är ingen tävling i sig – det går olika fort beroende på vilka vi är och vilka förutsättningar vi har. Och det är mer än ok. Det är bara så det är. Det viktiga är väl ändå att vi lär oss rida utan att det skadar vår vän hästen? (eller oss….). För det är ju för att vi gillar häst som vi rider – eller hur?

 

 

 

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

Full fart på Lösa Tyglar

Lösa Tyglar – det är min verksamhet det. Vi går nu in på 23e året och erbjuder kurser för barn, ungdomar och vuxna.

Temat på lägren varierar – från att att ”bara” ha kul tillsammans med hästar, dressyr,

uteritter eller nybörjarhelger.

Oavsett vilken nivå du rider på finns det plats på kursen för dig – alla ridpass anpassas efter din individuella nivå och ditt mål med din ridning!

Du kan ta med dig egen häst eller rida på hästarna här på gården.

Planerade helg- och kortkurser VT2019

22-26 februari – ungdomsdagar. Kom en eller flera dagar!

15 – 17 mars – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

22 – 24 mars – Träning i Centrerad Ridning för Elettra Sonedotter
12 – 14 april – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby
22- 23 apil – Bäst Hästägaren! En teoretisk och praktisk kurs för dig som vill bli en bra hästägare!

29 april – 1 maj – Bästa Hästägaren! En teoretisk och praktisk kurs för dig som vill bli en bra hästägare!

3 – 5 maj – Träning i Centrerad Ridning för Elettra Sonedotter

10 – 12 maj – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

24 – 26 maj – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

31 maj – 2 juni – Träning i Centrerad Ridning för Elettra Sonedotter

14 – 16 juni – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

17 – 18 juni – Bästa Hästägaren! En teoretisk och praktisk kurs för dig som vill bli en bra hästägare!

Sommarkurser 2019 

v26 – läger med fokus på dressyr och markhantering, vuxenläger må – on

v27 – WE och hoppträning grund – vuxna må – to

v28 – mark, balans grunder – tema för vuxenläger må – to

v30 ungdomsläger må-to

v32 – dressyrläger må-on

 

För mer info kolla in http://www.losatyglar.se ochkontakta mig, Helena Norrby, på helena@losatyglar.se eller 0761-19 42 88. Missa inte att kolla in vår filosofi innan ni bokar – vi är mycket måna om att arbeta på ett hästvänligt sätt – för vi älskar hästar här på Lösa Tyglar! ❤

Välkomna!

Konsten att sluta leta fel

Jag märker att många ryttare och folk som är nära hästar är otroligt rädda för att göra ”fel”. Vad det nu är…. Det här är ett problem som kan ställa till det i ridningen – ordentligt. För om vi inte vågar göra fel (vad det nu som sagt är), så kan vi inte heller göra ”rätt”. Vi blir passiva – och som piloter på en hästrygg, eller som ledsagare för hästen i människans värld är det precis det vi inte ska vara. Passiva. Vi ska vara aktiva – i att visa hästen vad som blir trevligt och roligt och vad vi hade tänkt oss i en människovärld hästen har svårt att relatera till och behöver hjälp med att guidas i.

Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever i en människovärld där alla fel upmärksammas snabbt och tydligt. Minsta detalj kan få igång människan att rikta finger till varandra och säga – se där! du gör FEL! Prov där fel ska upptäckas, tester där det klankas ner på minsta lilla. Det som är rätt uppmärksammas sällan lika mycket, och om det så gör det så kräver hjärnan fler än sex uppmuntringar om att något är rätt för att vikta av en tillsägelse om att något är fel. Så fungerar psyket, och det får vi leva med. Och vi har lätt att hitta fel. Inte så konstigt. Vi lever knappast i en perfekt värld och vi är knappast perfekta människor som gör rätt hela tiden. Och tur är väl det. Vi kallar det för prestige – vi vill visa upp att vi är duktiga och att vi minsann kan. Men det enda som händer är att vi ofta slår knut på oss själva och pressar såväl oss själva och hästarna till något som inte blir bra, och vi gör det så mycket svårare än vad det borde vara.

Ofta är det också hästen som drabbas. För det är lätt att ”skylla” på en häst när det inte blir som man själv tänkt, när man satt för höga förväntningar på något och när man vill för mycket. Hästen har svårt att försvara sig, står oskyldigt där och får ta smällarna – mentalt då de känner att vi inte är nöjda och att det är otillräckligt, eller rent fysiskt för att vi rent utsagt blir dumma mot dem. Mer eller mindre. En spänd ryttare är inte roligt att ha i sadeln, än mindre en som bankar, trycker och sliter för att få ”rätt” resultat. De kan inte lösa knuten – men blir drabbade ändå.

Och vad är då rätt och fel? När det kommer till hästar blir det egentligen totalt ointressant. Hästar kan inte tänka i dessa typer av banor – det är inte hästars hjärna gjorda för. Men de kan lära sig att vi straffar dem om de inte gör något korrekt, och om de blir rädda för att göra fel blir det väldigt konstigt – och ibland till och med farligt. För om de blir rädda slutar de att tänka och så sätter enbart instinkten till- och den talar om att hästen ska frysa fast och inte röra en fena, eller att den ska springa rakt fram – bort från problemet. Inget av detta är något som vi har någon som helst glädje av – och inte hästen heller. Att vara rädd är inte roligt. Det vet alla som varit rädda någon gång (och det har väl alla? ).

Och vare sig hästen eller ryttaren lär knappast få något trevligt ut av att springa omkring och vara rädda att allt ska bli fel hela tiden. Näe fy- done that, been there, tried that. NOT DOING IT TOMORROW. Jag tänker då inte springa omkring och betala massor med pengar, lägga ner eoner av tid och kämpa i regn, rusk, lera, på is och i mörker med något där rädsla, pekfingrar visas så fort det blir en gnutta tokigt eller passivitet är det som styr min tid.

Numera bygger jag mitt hästliv och min verksamhet på att bygga på det som är bra och gott och roligt och trevligt. Rätt eller fel är inte lika intressant – för det är en värdering, en bedömning som andra gör. Farligt eller inte farligt – det är en bra värdering för mig, och trevligt eller inte trevligt.

Det är bra mycket roligare. Jag har lärt mig känna av vad jag kommer att klara av, och vad hästen kommer att klara av – så att vi kan bygga självförtroende tillsammans och ha skoj ihop. Jag har lärt mig att se det positiva och bygga på det, och att försöka är grunden i all inlärning. Shaping kallas det. I början liknar det ju nästan inte alls det där slutresultatet jag har som dröm. Men det är en början. Sedan är det bara att förbättra – ett steg i taget och bli glad över varenda liten gnutta förbättring. Jag försöker analysera vart hästen och ekipaget är i utvecklingen och inte lägga någon värdering i var man är. Man är där man är – inte där man inte är.

Och utgå från det i vidare utveckling. FÖr mig är det utvecklingen som är det roliga, det intressanta. Inte vart man börjar, eller hur långt det sedan bär. Utan hur det är i sjäva utvecklingsfasen – har vi roligt, blir hästen motiverad, blir jag motiverad, blir vi starkare och friskare, gladare och mjukare i våra pass och  lär vi oss något på vägen? Ingen är perfekt, ingen är fulländad eller färdig på något sätt. Och det har jag funnit en tjusning i. Tänk vilken tur – för hur trist hade det annars varit?

Och den dagen jag gör allting rätt och hästen gör allting rätt – den dagen slutar jag att rida. För då är jag ju klar med det. Och kan lära mig nya saker. Men det lär inte hända. Jag är själv för ickeperfekt för att det ska kunna bli så – jag är ju människa. Och jag vet och har lärt mig att om det inte blir som jag hoppats när jag rider har jag gjort något av följande:

  1. Haft för höga förväntningar
  2. Slarvat med grunderna
  3. Läst av situationen fel eller missförstått något
  4. Försökt mig på något jag inte bemästrar
  5. Inte kunnat kommunicerat ut det jag förväntat på ett bra och trevligt och trovärdigt sättsätt
  6. Inte gjort mig förstådd
  7. Inte hjälpt hästen tillräckligt att klara av det jag förväntade mig skulle fungera
  8. Inte analyserat hästen och dess situation på ett bra sätt.
  9. Inte sett eller hört det hästen försökt berätta för mig.
  10. Försökt för mycket

Och det är ok. Då har vi något att jobba på. Det är en chans att utveckla mig själv och samarbetet med min häst. Det är en möjlighet till lärdomar och klokheter, till utveckling och förbättring. Inte ett fel.

 

 

 

 

Tema 2019 – Helhetsperspektiv och en framåtgivande hand

Varje nyår brukar jag fundera ut ett tema som vi ska vara extra noga med att jobba med här på Lösa Tyglar. Och nu har jag kommit fram till årets tema – eller rättare sagt två stycken.

Det första temat handlar om helhetsperspektiv – något jag alltid jobbar med på mina egna hästar och är ytterst noga med, men som jag också ska försöka förmedla bättre till elever. För det räcker inte med en bra ridteknik från ryttaren. Om hästen ändå inte begriper för att den inte utbildats rätt, eller inte vill för att den associerar jobb med tråkigheter, eller inte kan för att den inte är stark och smidig nog, eller upplever obehag när vi rider för att sadeln inte är rätt för den hästen, eller att den är halt, eller mår dåligt pga sin livsmiljö, eller inte är skodd rätt. Ja då kan du rida hur bra du vill rent tekniskt. Det lär inte blir några magiska under på ridbanan ändå.

Det andra temat handlar om en framåtgivande hand – a forward hand som Carl Hester säger. inte bromsa. Inte bromsa. inte BROMSA! Utan att verkligen, på riktigt, kunna fånga upp den energi som kommer från bakbenen genom kroppen och fram till handen, och lotsa den energin på ett bra sätt. Inte hämma rörelsen, inte stoppa. Det här betyder förstås inte att det går fort – utan för att få ett flöde och få hästen att vara så att säga fram till handen. Det här är riktigt svårt och kräver övning – och för att ens klara av att försöka på ett bra sätt så måste sitsen fungera som den ska. Vilket i sig inte är det lättaste. Men det här är något vi ska jobba med, för det är då det verkligen händer – det där magiska när hästen dansar fram med osynliga hjälper på ett bra och sunt och för den behagligt sätt. Så det är värt jobbet!

Nu ska jag ut och rida och träna en framåtgivande hand och se till att hästarna mår toppen på alla sätt och vis, och trivs med sina liv och mig – så att det kan bli magiska under på ridbanan under året! God fortsättning önskar jag er alla – och vi ses väl snart – här hos oss eller hos dig?

Åren går – drömmarna finns kvar

Återigen går vi mot ett nytt år. Ett nytt år som jag redan fyllt med hopp, drömmar och planer. För åren må gå, drömmar gå i kras, hästar förloras och sörjas. Ändå finns drömmarna kvar – ibland gamla som inte blivit av än, men också nya som  handlar om framtiden.

Jag kommer inte sakna 2018. Inte alls. Trots de fantastiska läger vi haft, alla otroliga människor jag träffat, allt som jag lyckats förändra och påverka. Förlusterna har varit för stora, kampen för svår för att kunna glädjas på riktigt åt framgångar. Nu vill jag bokstavligen bli av med det här jävla skitåret (ursäkta uttrycket) för att ge plats åt ett nytt och fräscht.

Vad kommer 2019 bära med sig? Förhoppningsvis det goda från detta året och lite till – vad gäller läger, utveckling och verksamhet. Vi satsar på våra kurser, och lägger till några till. Kurser i att äga häst ska det bli – för en hel bok är ju snart klar! Det blir spännande värre och roligt. Mycket vad gäller hästlivet handlar ju om annat – annat än det där med ridning. För det är den lilla biten när allt kommer omkring.

En ny byggnad planeras på gården och ska ge plats för mer möjligheter. Även ett ridhus, om jordbruksverket masar sig ur velandet och i alla fall ger ett svar på min ansökan om stöd för detta. Och så planeras faktiskt ett par föl också! Men jag inser ju att sälja inte är min grej, så att sälja några föl går nog fetbort. Det får bli den kommande generationen på gården istället. Och de ska vara två . ❤

Bloggandet kommer utvecklas vidare och arbetet för ett mer etiskt och kunskapsbaserat hästliv för alla – det finns så mycket att göra för hästarnas välfärd och jag vill vara med och hjälpa till att sprida kunskap och engagera mig – för hästarnas skull.

Sen vet man aldrig – kanske det blir lite resor ut till tävlingsbanorna också. Jag brukar säga det, sedan hinns det inte med. Men någon gång är det väl dags att slå slag i saken och göra det – om inte annat så för min egen skull. Vi får väl se vad det lider – är man som jag är det inte lätt att känna sig startklar – jag är ju aldrig nöjd, vill alltid få till det lite bättre innan jag tycker jag är klar.

Så nog finns det planer för nästa år. Och hopp. Och glädje i hoppet, glädje i allt det vi har och att jag har så omåttligt fina hästar (läs arbetskamrater) i stallet som jag älskar att jobba med, vill utveckla vidare och prioritera.

Vill ni så är ni mer än välkomna på färden – här på bloggen, i nätverk för bättre välfärd, i stallarna eller på hästryggen. Heja 2019 – nu kör vi!