Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Annonser

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

En pumpa på ingång?

Carl Hester och Charlotte Dujardin är mästare på att ge sina hästar gulliga smeknamn. Blueberry var ju stallnamnet på världens genom tiderna bästa dressyrhäst – Valegro. Och nu när han är ”pensionerad”, i alla fall från tävlingsbanorna, har Charlotte fått en ny häst i…. PUMPKIN!

Anledningen till namnet lär vara att han är så orange och lite rund. Dessutom lär han vara väldigt, väldigt snäll. Sånt gillar vi.  😀 På tävlingsbanan heter han enligt uppgift Toretto, men ursprungsnamnet är Gio. Förvirrande? Ja så kan det vara när mästarna hittar på namn hit och dit. En anmärkningsvärd sak med denna vackra häst är att han är född i juli – den fjärde för att vara exakt, samma som USA:s Independence Day. Till råga på allt är det ett sto. Ston har blivit alltmer vanligt på dressyrbanorna, från att bara för några år sedan ha varit något av en sällsynthet. Ett undantag sedan tidigare har vi i vår egen Tinne Vilhelmson Silfvén. Hennes första häst i toppklasserna var Caprice, ett vackert mörkbrunt sto som gjorde succé och med henne var Tinnes karriär som dressyrstjärna utstakad (med hjälp av kommande hästar förstås). Caprice och Tinne fick två OS ihop. Och nu rider alltså även Charlotte ett litet sto som hon hoppas på i de högre klasserna.

Mer om Charlottes Nya häst kan du läsa om i Horse and Hound.

När man får det att stämma.

Så försvann då till slut isen och gav bra ridunderlag en dag. Sedan kom snön tillbaka – men vad gör det när snö är det bästa som finns att rida i? Nu är det full fart igen – på ryttare och på hästar. Vi har kommit in i en positiv spinn i stallet där varje ridpass verkligen bygger på det förra och där hästarna jobbar på ett mycket bra sätt. Sådant känns överallt – på hela gården. De trivs med sitt jobb och de trivs med vad vi gör och tycker det är kul. Med det kommer också ridviljan från min sida. Jag rider mycket nu, så mycket jag bara hinner. Senast igår kväll red jag vid tiotiden i kyla och snålblåst. Men det är ju så kul. Jag vill aldrig kliva av. Tur jag har många hästar att rida – jag tar slut innan alla är ridna hur jag än gör, så det är bara att rida så länge jag orkar och hinner 😀

Det som peppar mig mest är att vi får mer och mer vilja i hästarna. I höstas hade vi en liten downperiod, en av få faktiskt och tack och lov inte så lång. Men det var något som inte stämde riktigt. Trots all vår pepp och vår strävan efter att hitta glädjen i våra fyrbenta vänner ville det sig inte riktigt. Det kändes som om vi stod och stampade och till och med som om det gick åt fel håll. Då är det tufft att hålla på med hästar – när hästar som tidigare varit mer än beredvilliga att jobba och hänga med på våra upptåg inte längre riktigt vill hänga med, utan mest gör det för att de är så förbaskat snälla. Det var inte så att de inte utförde uppgifterna på banan, eller stod emot, men något knas var det som inte riktigt var roligt och det hade kommit smygande så långsamt och försynt att det plötsligt bara var där.

Det tog ett litet tag innan jag började hajja vad det var. Det gällde att gå till början av allt igen – stämma av så att hästarna verkligen hade förutsättningarna att göra ett bra jobb. Vilket alltid betyder att kolla av hälsa, utrustning och mentalt mående. Allt hänger ihop. Det blev några samtal på telefonen och det blev lite klurande, men jag hade på känn vad det var. Så jag drog in det bästa jag har – världens bästa hovslagare och tränare Hanna. Vi redde snabbt ut vad det var som felade. Och fixade problemet.

Vips hade jag åter hästar på kö i hagen – på vänt framför grinden för att få komma in och få vara med oss igen. Det vände snabbt och nu är vi verkligen på gång igen. Det känns underbart. Och det är återigen en påminnelse till mig, mina elever och förhoppningsvis andra som läser den här bloggen – om hästen inte verkar tycka det är jättekul på banan måste vi alltid fråga oss – varför. Om och om igen, tills vi hittar orsaken. Ibland är den mental och handlar om den upplevelse hästen har av oss och hur vi samarbetar med den på banan, ibland är den rent fysisk. Som i det här fallet. Det var dessutom enkelt att fixa till, med rätt hjälp. Oavsett så handlar det aldrig om ”dumma” och ”lata” hästar. Det handlar bara om att vi inte alltid förstår, men kan lära oss.

 

För att ridsporten är jämställd

Det var då fasiken vad svårt det kan vara – ridsporten är i teorin en helt jämställd sport, och som sådan något av en udda fågel i idrottssammanhang. Att den sedan av många som inte begriper bättre klassas som en tjej”sport” är något som verkligen behöver jobbas med. Det handlar då, tror jag gärna, om personer som kanske inte riktigt vet hur det går till, vad ridsport är och inbegriper och vilka förutsättningar som finns för denna så mentalt och fysiskt utvecklande idrottsgren. Det är ett problem som vi alla inom hästsporten behöver jobba med och ta på allvar.

Lite värre är det då med insatta och s.k. kunniga inom sporten som inte förstår bättre. Att skapa en innovationsdag inom hästnäringen och enbart bjuda tjejer är inte jämställt. Och det borde verkligen en i teorin jämställd sport, som också strävar efter att vara det i praktiken också, ha tänkt på. Bakom inbjudan låg Svenska Ridsportsförbundet, Hästnäringens nationella stiftelse, Travsportsförbundet mfl.

Nu verkar som tur var organisatörerna ha backat. Även killar bjuds in till denna dag, som går av stapeln den 8 mars. Men det krävdes ett blogginlägg i frågan från ryttarmamman Maria Åkerhielm, som driver initiativet ”killar som rider” för att något skulle hända. Bra jobbat Maria, men hur tänkte ni andra?

 

Mer info får du på Hippson.

Vintervila hellre än sommarvila

Det rättar ut sig med tiden….men det kommer inte av sig självt. Under vintern har vi rustat för än en fullsatt vår- sommar och höstsäsong med hästarna. Det har bytts och donats med sadlar, vi har bytt hovslagare och vi har tagit ut veterinär för tandkollar och annat smått och gott. Allt detta för att hästarna ska må så bra som möjligt och för att vi också ska kunna rida på dem utan att de ska fara fysiskt illa av det. För det krävs en del pysslande. Hästarna kan på sätt och vis säga till om något inte är bra, men det kan vara svårt att lista ut vad det är som inte är bra. Och det är ju klart bättre att fixa saker innan det går så illa att hästarna upplever obehag av sadel, hovbeslag, tänder eller annat. Rätt gjort från början, och det blir klart färre fel att tampas med.

Det är under vintern vi hinner fundera och reflektera som mest. Även planerna under året har satts och målen för varje häst. Det är mycket som det ska tänka på när vi har med hästar att göra och det gäller ibland att backa tillbaka och försöka se helheten och vilka delar det är som behöver förbättras. Och sen är alla hästar värda en längre vila också.

Det har vi gärna just under vintern. Då verkar hästarna trivas med att få ta det lugnt och se kylan och mörkret an. De får turas om att ha vila så vi som är på gården alltid har några hästar att rida på i alla fall – annars skulle ju livet bli bra tråkigt, och tänk vad jobbigt att sätta igång alla hästar samtidigt igen. Näe – några i taget får det bli, så vi har att träna på.

En längre vila ger ordentlig återhämtning och många små saker, som annars kunde blivit stora, läks ut med hjälp av tidens gång. Att det gör gott, det är de flesta tränare och alla forskare eniga om. Många väljer dock att lägga vilan på sommaren. Men då är det ju som roligast att hålla på med häst, och för vår del på Lösa Tyglar är det högsäsong då. Svårt och onödigt att ta ledigt då!

Som grädde på moset brukar hästarna vara väldigt glada i att få hänga på igen när vi sätter igång dem efter vintervilan. De verkar verkligen njuta av att få ladda om. Det är som om man boostat dem med en vitamininjektion, en varaktig sådan. De är glada att det händer något, är utvilade och fräscha. Då jag är den som själv rider till alla hästar på gården har jag ju järnkoll sen på vad hästarna behöver för att utvecklas vidare.

hubertihot

.

Förändringens tider

 

All utveckling är inte till det bättre. Såklart inte, även om vi ofta hoppas att det blir så. I den här lilla filmen jag länkar till visas till exempel Spanska Ridskolans utveckling. Den visar ett klipp från början av 1920-talet, ett lite längre klipp från 1970-talet och så ett klipp från 2015. Jag vet vilken ridning och form jag föredrar. Vilket av klippen blir du mest imponerad av – och varför?