16 års fostran, jag hoppas det blir mycket mer

Så här i nyårstider fyller ju alla hästar år. De blir raskt och kvickt ett år äldre. När jag börjar räkna hur gamla de blir förundras jag. Vad fort tiden går! Min lille åttaårige fjording (jo han var det när jag köpte honom) fyller tjugo i år, min älskade lilla Tingeling blir arton. Och min W blir nitton. Min W, den som fostrar mig till en bättre hästmänniska. Varje dag.

Lilla W som jag kallar henne köpte jag som treåring. Jag har ridit in henne, jag har visat henne och jag har fått så många läxor av denna dam att jag inte kan räkna dem alla. Allt vi gör är på hennes villkor egentligen. Jag frågar – hon godkänner. Eller inte. I sjutton år har hon lärt mig vad hästar tycker om än det ena och än det andra. Det kallas visst att vara stoig. Jag kallar det att vara klok som en bok med mycket willpower och självbevarelsedrift.

Resan tillsammans har varit lång och många gånger krokig. Att rida in var inga problem. Att få henne tillfreds och lita på mig har varit värre. Det var tack vare henne jag började med markhantering och mitt intresse för hur hästen ser på tillvaron väcktes för hennes skull. För hon hade att berätta. Och det har hon fortfarande.

Det är hon som lärt mig att om hästen säger något, så är det bäst att lyssna. Som när hon inte ville bli sadlad och det visade sig vara ett griffelben som knäckts. Hon var inte halt, hon var bara tjurig. Och jag insåg att det var något fel. Tack och lov.

Det är hon som får mig att förstå att stress och hästar inte går ihop. Gör jag det så knyter sig allt. Då kommer vare sig sadel eller träns på den damen. Hon har lärt mig att hästar väljer själva om de vill komma in från hagen eller inte (när hon var liten fick jag sitta och vänta i många minuter på en sten innan hon kom fram och sa ok till att komma in. Försökte jag ”ta in henne” gick hon bara undan). Hon har lärt mig att man måste vara en bra partner för att ha trevligt ute själv med hästen, och oj så många roliga timmar vi haft ute hon och jag. Ensamma i skogarna, tryggare än tryggast.

Hon har också lärt mig vad samarbete kan göra. Som när mina två uteridningskamrater ”tappade hästarna” och de galopperade iväg utan kontroll i mörkret ute på landet. W var en sisådär fem, sex år och jag ville för allt i världen inte ha en rusande häst under mig. Är det något jag är rädd för så är det skenande hästar. I min tanke skrek jag ”stopp”. Och utan att jag egentligen gjorde något gick W ner i skritt och brydde sig inte alls om att de andra hästarna försvann i full karriär på vägen. Min lycka över denna häst var då total, en känsla jag inte glömmer i första taget. På W är jag trygg . Det har blivit många timmar i sadeln och bara en enda gång har jag trillat av. På 17 år. Och då var hon fyra år gammal.

Eller när hon en gång i veckan reds av den åttaåriga lilla tjejen som tyckte W var det bästa som fanns. Mamma W kallade hon henne. Tjejen nådde inte nedanför sadelkåporna, men vad gör väl det när man älskar Mamma W? W galopperade snällt runt på ridbanan och hoppade de hinder som kom i vägen för att sedan lika snällt stanna vid mig efter varje varv. Så kunde vi skratta tillsammans, klappa lilla W och så skickade jag iväg ekipaget igen. De hade lika skoj de två, det är jag övertygad om.

Men också när lilla W har kokat ihop totalt och vägrat gå på ridbanan. För den som red trodde sig veta bättre än lilla W och styrde och ställde med hårda händer och stela vader. Inte ens jag kan då få min lilla W att bli glad igen då. Eller när hon är ute med fel person i skogen och bara lugnt går hem. Vad ryttaren än gör, hur många vi än är i gänget.

Då är det bara att ställa in i stallet och ta nya tag dagen efter. Lilla W, som med kärlek och lugn, kan gå som en klocka i det mesta. Även om bytena inte sitter hundra, då tant W, som hon numera får kallas, inte bryr sig om ifall det är korsgalopp och mattes kropp blir alldeles som en s-kurva. För balans och styrka, det är något min lilla W har.

w och jag som riddare.jpg

Och det är hon som fått mig att förstå att hoppning inte är riktigt min grej. Fyraåringar ska ju hoppa en meter sägs det. Och jag försökte, men W berättade att det inte var riktigt det jag skulle hålla på med, i alla fall inte om jag blev så stressad. För hon tvekade av min stress och jag klackade till (idiot som tvingar en häst – sa W) och så gjorde hon ett sådant där fint helikoptersprång och jag flög ur sadeln.

2013-04-01 15.09.32.jpg

Vad gör då min fyraåriga lilla häst? Inte blir hon rädd och far iväg i alla fall. Som de allra flesta hästar skulle bli. Nej hon hinner vända sig om och när jag väl landar, landar jag i sadeln igen. Dessvärre hängandes över sadeln, med magen där rumpan borde vara. Som om jag höll på att kliva av. Vilket också var det min vän trodde då hon missat hela kalaset (som tur är). Men så var det ju inte. Jag hängde där över sadeln på en häst som stod blick stilla och liksom undrade vad jag höll på med och om jag skulle sluta tramsa någon gång. Och jag skrattade så jag grät. Vilken häst!

Eller som när vi stod stall där hon inte var trygg. Från att ha varit den mest lätthanterliga hästen av alla kunde jag inte ens lämna henne i stallgången för att hämta en sadel utan att hon fick fnatt. Hovslagaren hade ett himla sjå och det var näst intill farligt alltihopa. Förutom att det var W vi pratade om så hon gick aldrig över gränsen. Bara tangerade den. Folk vågade inte ta ut och in henne från hagen, och förundrades över att jag kom med mina tre hästar samtidigt i lediga snören. Ingen fattade någonting. Men så flyttade jag hem W till mig igen och lugnet återställdes. Sovandes i stallgången när jag gör iordning. Ingen brådska med någonting. Som hon lärt mig vad miljön för en häst gör, och att det finns någon som verkligen tar ansvar, och som vet hur man tar ansvar. Sånt känner en häst på sig. Det är jag övertygad om. För det säger W, och alltså är det sant. Hästar ljuger inte.

DSC_0168

Min tant W. Grattis till att du nu är 19. Alla dessa roliga historier vi har du och jag. Så många att jag inte kan dela dem alla. Jag hoppas vid min själ att du blir trettio så vi får många många fler härliga och tokroliga historier, som jag kan minnas när jag blir gammal. Tack för att du finns, och tack för att du gett mig min fina Sayo, mattes grabb nummer ett. Jag hoppas också att vi hittar en ny kompis till dig, från de bästa vänner du och jag förlorat. Vi minns dem tillsammans och går vidare in i 2018, ett år jag hoppas blir det bästa för dig någonsin. Love you!

 

 

Annonser

En legendar om djurskydd

Albert Vorn är en legendar inom hoppsporten. Han har nästan femtio års erfarenhet inom sporten, dels som internationell ryttare själv med bland annat ett OS-silver i samlingen, men också som tränare. Som det senare har han gjort avtryck, men kommer han att göra skillnad? Många av oss hoppas det, för vad han talar om är välfärden för hästarna. I det här inslaget uttalar han sig om problemet med djurskydd och hur det kommer sig att livet för hästarna inte blir bättre med tiden, snarare ibland tvärtom.

Numera kan nämligen vem som helst köpa på sig en fin häst och gå upp i klasserna. Det mesta inom ridsporten, menar han, handlar om vad ryttaren vill. Inte vad som är bra för hästen. Och det finns inget som stoppar någon helt utan kunskap om ridning och hästar att vara ute och tävla. Hör hans egna ord:

 

 

Den deprimerade hästen

Inlärd hjälplöshet och deprimerade hästar är ämnen som senaste tiden dykt upp i mitt flöde från olika håll just nu. Det är enormt viktig läsning för var och en som gillar hästar.

Det gäller bland annat dessa artiklar och inlägg:

Hästvälfärdsgruppens inlägg

Tidningen Ridsport

Då och då dyker denna information och diskussion upp, och den är lika aktuell varje gång. 2011 skrev jag om detta i den här bloggen för första gången i det här blogginlägget .  Det lär inte bli det sista – och bara igår frågade jag vad det är vi ska vinna när vi talar om att vi alltid ska få rätt gentemot hästen. Och vad vi har att förlora (tillit, förtroende, samarbetspartner, arbetsglädjen hos hästen etc). Det är en utlöpare av insikten om att hästar liksom vi människor kan bli deprimerade och vi kan drabbas av fenomenet inlärd hjälplöshet. Tyvärr finns det en enorm tröghet i systemet. Snacka går ju. När blir det verkstad på en bredare front? Än så länge verkar många tycka man är något av ett UFO när man utgår från det här enkla, och från forskarna konstaterade, faktum. En vacker dag hoppas jag det blir tvärtom. För hästarnas skull, och för vår skull.

 

 

 

 

#stoppahältan

Förutom träningen så är kunskapen om vad en häst är för något och behöver lägre än någonsin bland hästägarna. Ibland kan man tro att det är en mänsklig rättighet att ha en häst. Det är det inte. Det är en förmån som ger skyldigheter.

Det är en skyldighet att se till att hästen har det bra och att den får bete sig på ett naturligt sätt. Det innebär stora hagar med kompisar. Varje dag. Det innebär bra foder avpassat till just den hästen. Varje dag. Det innebär träning som bygger upp och inte bryter ner. Det innebär väl avpassad utrustning. Det innebär vila och återhämtning. Det innebär ett vakande öga som ser när något förändras. Det innebär också en respektfull och lugn värld där hästens väl och ve är i första rummet. Inte bara till orden. Utan till verkligheten.

Jag hoppas uppropet #stoppahältan som Agria inlett också leder till insikt om att det krävs lite kunskap för att ta hand om en häst på ett bra sätt. Eller inte bara lite förresten. Det behövs mycket kunskap. Via teori, via praktik och via att lära sig av de som redan kan. Det handlar inte bara om att rida ett pass…. det handlar om vad man gör på det passet, och på de andra 23 timmarna hästarna lever under dygnet också. Det handlar om rörelse, social tillvaro, om mental hälsa för hästen och inte minst om foder.

OM vi kunde tänka oss att vi får dessa fina djur till låns av de som finns på andra sidan regnbågsbron, då kanske vi skulle vårda dem lite mer. #welovehorses

Ridning som friskvård – omöjlig uppgift?

Vissa saker verkar helt omöjliga att få till. Det där med att ridning ska ses som friskvård till exempel. Jag vet inte hur många år som det har talats om det här. Stöder inom politiken för detta verkar också högt. Men ändå händer inget. Förr var ridsporten jämställd med till exempel golf i den här frågan, men idag räknas golf som friskvård. Men ridningen ställs utanför.

Det här är ju inte klokt egentligen. Hur många forskarrapporter, hur många reportage och hur mycket information behövs för att begripa att hästarna är något av det bästa vi kan ha omkring oss när vi behöver helas och hålla oss friska?

Nu har det återigen debatterats, bland annat på Aftonbladet men även på sociala medier.

Jag börjar ana konspirationer i kulisserna. Vem det är som står för dessa har jag ingen aning om. Men ett litet fjuttigt beslut om att få in just ridning som friskvård i listan kan inte vara raketforskning.

 

 

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.