Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

 

 

Använd kärringpallen :-D

Använd kärringpallen :-D

När jag var liten, och även ung så hoppade man upp på hästen från backen. Oavsett hur hög hästen var. Det kanske funkade för mig då. Jag var både ganska vig och stark. Så jag bokstavligen hoppade upp i sadeln. Jag kunde till och med göra indianhopp upp på min nära 170 cm höga häst. Utan sadel alls. Det var då det. Och även om jag var ganska så vig så nog hävde jag mig upp en del i sadeln när jag hoppade upp. Drog den snett och fick sedan rätta till. Det var så det var. Pallar var till för kärringar som inte kunde bättre.

Man tack och lov har man börjat uppmärksamma hur illa det verkligen kan vara för en häst, för ryttaren och för sadeln om man envisas med att hoppa upp i sadeln utan pall eller annan hjälp. Det drar nämligen inte bara sadeln snett, det drar hästens muskulatur över ryggen och vår egen ryggs muskler snett. Dessutom kan mycket hända under tiden man hoppar upp och är i obalans. Hästen reagerar mer än dubbelt så snabbt på om något händer och kan, hur tränad den än är, fara iväg. Ibland räcker med ett sidstepp så är man som blivande ryttare inte längre med i matchen och kan fastna i stigbygel och skada sig rejält. Så den som är smart, och tycker om hästar, den gör rätt i att hoppa upp från en pall. Det gör ju till och med en sådan masterman som Peder Fredricson.

Men inte nog med det. Vi ska hoppa upp på rätt sätt också. Även om vi gör det från pall. För även då kan mycket hända. Det har jag tyvärr upplevt på egen hand. Till exempel damen som jag brukade hjälpa varje gång – för att hon verkligen behövde stöd och att hålla sadeln rakt. Ibland blir det så att man behöver hjälp, även om man vill det bästa. Kroppen gör inte alltid som vi säger tyvärr. Så jag gjorde alltid som jag brukar när jag ser någon hoppa upp i sadeln. Jag ställde mig alltid på motsatt sida på hästen för att hålla emot (dra i stiglädren, så att sadeln ligger fast och jämt även under upphoppet) samtidigt som jag hade ett getöga på att hästen står still och lugnt under upphoppet. Varenda gång. tills…..

…den dagen jag pratade med en annan person utanför ridbanan på väg till denna ryttare för att erbjuda hjälp. Jag tror hon tycker det tar för lång tid så hon bestämmer sig för att hon nog ”kan själv”. Hästen står ju still och lugnt vid pallen och är inte särskilt hög. Så hon gör ett försök och kliver upp. Med tyngd i stigbygeln börjag hon häva sig uppåt. Men hon kommer inte uppåt. Sadeln vrids nedåt. Och hon faller ner mellan pall och häst, fast i stigbygeln. Hästen står som ett ljus. Men det hjälps inte. Det blir till att ringa efter ambulans och knäet är brutet på tre ställen. Det var det sista ridförsöket den damen kunde göra i sitt liv.

Så även från en pall ska vi HOPPA upp. Som om vi hade brinnande kol under foten vi satt i stigbygeln för att ta oss upp. Vi ska grabba tag i sadeln på motsatt sida så att den är stilla och i balans. Och vi ska göra det snabbt och smidigt. Men inte nog med det. Vi måste sedan sätta oss mjukt också. Hästars ryggar är känsliga ting, som vi ska vara rädda om. Klarar vi inte det ska vi ha hjälp med att hålla såväl häst som sadel still så att inget kommer i obalans.

Än viktigare är det kanske barbacka. Vissa lyfter över ena benet för att sedan hasa sig över hästen. Det är en riktigt dålig ide! För om något händer då (vilket jag upplevt flera gånger) så har man inte en chans utan dråsar i backen och riskerar både det ena och det andra. Man hoppar uppåt så att höfterna kommer så högt som möjligt och svingar sedan benet över hästen om hästen är hög och pallen inte lika hög…. med huvudet uppåt, så att tyngdpunkten hala tiden är så balanserad som möjligt ovanför hästen, om man inte klarar av indianhopp.

På mina banor och utanför stallet har jag stabila kärringpallar som man inte kan flytta omkring så lätt. Det är lättare att lära hästen stå vid pallen (och säkrare). om/spä hästen inte står vid pallen på egen hand har vi lärt den fel, eller så vill den inte blir riden av någon anledning, vilket i sin tur kan bero på att den har ont, sadeln inte pasar, ryttaren är tråkig/dum/spänd eller något annat. Då tar vi reda på orsaken och löser problemet. Så att vi har hästar som står vid pallen när vi hoppar upp (deras jobb) och att vi hoppar upp korrekt (vårt jobb).

Mer om hur felaktiga upphopp påverkar oss och hästen kan du läsa om här:

https://equusmagazine.com/management/ease-mounting-pressures-on-your-horse-8326

 

Stoppa smittan!

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

Tips – så undviker du sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvång kallas det på svenska, ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa hästar reagerar genom att de fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan. Men alla panikar de på sitt sätt och reaktionerna är ofta väldigt starka.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker – som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är sadeltvång en mental kramp. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kramp i musklerna utmed sidan och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Det har också visat sig att magsår kan ge sadeltvång (studier utförda år 2019). Så det kan vara värt att kolla upp mag- och tarmhälsan hos en häst som får tvång.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. För det är otroligt otäckt för hästen. Och ingenting som vi gör när den väl fått panik kan hjälpa den. Det är bara att vänta ut, och har definitivt inte med hur ”väluppfostrad” hästen är.

Det är därför mycket klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är under sadling, när vi hoppar upp och när vi rider den. Så att vi hinner reagera i tid. Att vi också är noga med vilken sadel vi slänger på hästens rygg, och hur hästen uppfattar vår ridning hjälper också till att undvika uppkomsten av sadeltvång.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Lämna inte hovslagaren ensam!

Hovslagaren är en av de viktigaste personerna i mitt hästägarliv. Jag måste erkänna att kostnaden för min hovslagare är den största posten i min budget för hästarna (jag är lyckligt lottad som kan ta mitt hö själv så där är det mest tid som går åt, och bundet kapital i form av maskiner och kärror och marker). Och varje gång jag betalar den feta räkningen som blir av att få tio hästar skodda alternativt verkade av min hovslagare, tänker jag stilla att det är värt varje enskilt öre. För vad vore jag utan henne? Här är varför:

– Med rätt vinklar och skor som sitter som de ska samt friska fötter minskar skaderisken för hästen vid ridning markant. Det gör ridningen trevligare (hästen har förutsättningar att jobba som det är tänkt!) och minskar kostnaden för veterinär (hältor är mycket ovanliga här 🙂 ).

– Hovslagaren ser direkt om något är på gång i benen/kroppen som inte är som de ska. Min hovslagare är som en felsökningsradar som reagerar för allt annorlunda.

– Jag lär mig massor om hur mina hästar är byggda och hur de går genom att vara med när min hovslagare jobbar. Hur belastar hästen sina fötter och är de stela någonstans?

Den sista anledningen gör också att jag är med för min egen skull när mina hästar skos. Hur skulle jag annars kunna ta del av all den information hon får till sig när hon jobbar?

Men det finns en annan, minst lika stor, anledning till att jag är noga med att vara på plats när mina hästar verkas – det är mitt ansvar att se till att mina hästar sköter sig och att hovslagaren får arbetsro och kan sköta sitt jobb så bra hon bara kan. Det är det minsta hon kan begära. För vi är ett team som jobbar ihop – för hästens bästa. Jag tränar och sköter mina hästar så bra jag kan och ansvarar för hälsan hos alla som är i mitt stall. Hon ansvarar för att hästarna är super i fötterna så att de kan sköta sitt jobb. För det är som man säger – utan hovar ingen häst.

Det är en självklar sak för mig, men tydligen inte för alla? Är hästägare så lite intresserade av hur hästens fötter ser ut att de känner att det bara är att få dojjor på som gäller? Långt tillbaks i tiden var jag naiv nog att tro att alla hovisar gjorde ett bra jobb. Det fick min häst betala för med hältor. Det var tjugo år sedan, och idag är jag alltid, alltid med – och väljer min hovslagare mycket noga. Henne vill jag inte mista för allt i världen.

Och är man så omedveten om vilken riskfylld position det är att stå dubbelvikt över en hov under hästen i långa perioder att man tycker det är hovis sak att klara biffen? Är verkligen din häst så säker att det inte kan hända något?

LÄs mer om säkerhet och arbetsmiljö för hovslagare i Hippson