Sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvångkallas det på svenska. Ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker. Som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är det mentalt. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kram och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. Bara det gör att det är klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är. Så att vi hinner reagera i tid.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

 

Annonser

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Lämna inte hovslagaren ensam!

Hovslagaren är en av de viktigaste personerna i mitt hästägarliv. Jag måste erkänna att kostnaden för min hovslagare är den största posten i min budget för hästarna (jag är lyckligt lottad som kan ta mitt hö själv så där är det mest tid som går åt, och bundet kapital i form av maskiner och kärror och marker). Och varje gång jag betalar den feta räkningen som blir av att få tio hästar skodda alternativt verkade av min hovslagare, tänker jag stilla att det är värt varje enskilt öre. För vad vore jag utan henne? Här är varför:

– Med rätt vinklar och skor som sitter som de ska samt friska fötter minskar skaderisken för hästen vid ridning markant. Det gör ridningen trevligare (hästen har förutsättningar att jobba som det är tänkt!) och minskar kostnaden för veterinär (hältor är mycket ovanliga här 🙂 ).

– Hovslagaren ser direkt om något är på gång i benen/kroppen som inte är som de ska. Min hovslagare är som en felsökningsradar som reagerar för allt annorlunda.

– Jag lär mig massor om hur mina hästar är byggda och hur de går genom att vara med när min hovslagare jobbar. Hur belastar hästen sina fötter och är de stela någonstans?

Den sista anledningen gör också att jag är med för min egen skull när mina hästar skos. Hur skulle jag annars kunna ta del av all den information hon får till sig när hon jobbar?

Men det finns en annan, minst lika stor, anledning till att jag är noga med att vara på plats när mina hästar verkas – det är mitt ansvar att se till att mina hästar sköter sig och att hovslagaren får arbetsro och kan sköta sitt jobb så bra hon bara kan. Det är det minsta hon kan begära. För vi är ett team som jobbar ihop – för hästens bästa. Jag tränar och sköter mina hästar så bra jag kan och ansvarar för hälsan hos alla som är i mitt stall. Hon ansvarar för att hästarna är super i fötterna så att de kan sköta sitt jobb. För det är som man säger – utan hovar ingen häst.

Det är en självklar sak för mig, men tydligen inte för alla? Är hästägare så lite intresserade av hur hästens fötter ser ut att de känner att det bara är att få dojjor på som gäller? Långt tillbaks i tiden var jag naiv nog att tro att alla hovisar gjorde ett bra jobb. Det fick min häst betala för med hältor. Det var tjugo år sedan, och idag är jag alltid, alltid med – och väljer min hovslagare mycket noga. Henne vill jag inte mista för allt i världen.

Och är man så omedveten om vilken riskfylld position det är att stå dubbelvikt över en hov under hästen i långa perioder att man tycker det är hovis sak att klara biffen? Är verkligen din häst så säker att det inte kan hända något?

LÄs mer om säkerhet och arbetsmiljö för hovslagare i Hippson

Nervösa människor ger nervösa hästar

Visst påverkar våra känslor och våra intentioner hästens beteende! Det låter ganska logiskt egentligen, för vi pratar ju om samspel mellan individer, må vara att en av individerna är människa och den andra häst. Individer med hjärnkapacitet, förmåga att tolka och att påverka varandra har vi dock båda arter.

SLU har genomfört en mycket intressant studie. Undersökningen gick ut på att ta reda på om de omedvetna signaler vi skickar ut faktiskt också påverkar hästen. Och se – det gör det minsann. Det går till och med att avläsa på hjärtfrekvensen på hästen. Studien prövade sin tes både på ryttare som rider och på personer med häst vid hand. Och det roliga i det hela är att det var luringar med i spelet. Under ritten, till exempel, så sades det till ryttarna att ett paraply skulle fälldes när de red förbi. Men så hände aldrig. Trots det blev både hästar och människor märkbart stressade. Hade hästen hört vad som sades?

Chansen till det är obefintlig. RYttaren signalerade att fara var å färde, och flockdjur som hästen var trodde de på sin ryttare. Och som de flyktdjur de också är, var de beredda till snabb flykt när signalerna kom.

Studien är en viktig del i både forskning och utveckling av kunskapsbasen för samspelet mellan oss människor och hästarna. Men det är också, som en del av detta, ett mycket viktigt arbete i försöken att minska skaderisken vid hästhantering. Nu vet vi – var inte nervös elller rädd när du hanterar ett djur. Då kan du lika gärna låta blir – det är bäst för både dig och hästen.

Hela studien finns beskriven i:
The effect of a nervous human, genomfördes vid Uddertorps Naturbruksgymnasium och Färingsö ridskola och finns presenterad i sin helhet i The Veterinary Journal 181 (2009) 70-71

Ta inte med dig vardagsstressen in i stallet

Varför ska allt gå så fort i stallet?

Hästar är som vissa människor jag känt. De har ingen aaaaaaaaaning om var klockan är. Här är här och nu är nu. Och lika bra är det för en häst. För vad har de bråttom till?

Om de inte är klara mentalt, måste vi tvinga dem. Det vill säga om vi inte orkar vänta de där trettio sekunder som det tar att bli redo för det vi hittar på. Genom att tvinga dem tar vi bort deras inre vilja. Och om vi gör det alltför ofta, dödar vi deras livsglädje, den som vi vill nyttja och njuta av. Låt därför bli stress, vardagsbekymmer och problem när du går in i stallet. Det tjänar både du och hästen på. Båda får det så mycket trevligare om ni båda finns här och nu, inte bara hästen.

Livskvalitet
För ett liv med hästar det är något vi väljer själva. De väljer inte oss. Vi väljer dem. Vi gör det för det mesta för att förgylla tillvaron. Men ofta blir det bråk, tvingande och sura miner. Varför?

För att vi inte låter hästarna komma till oss, vi ger inte oss själva eller hästarna en chans att samspela så att det frambringas ljuv musik. Det är sorgligt. För det enda som behövs är lite tid.

Snabba rörelser stressar
Hästars sinnen reagerar blixtsnabbt på snabba, ivriga rörelser. De säger dem intiutivt att något ska reageras på. Med snabba rörelser stressar vi hästen och den får svårare att samarbeta med oss. Vilken urusel start på ett träningspass! Båda ska vara på bra humör och känna sig säkra för att en ritt eller en körtur ska bli bra. Ta det lite lugnt. Spring inte, vifta inte i onödan. Slappna av och andas.

Du har alltid en halv minut till
Det är lätt att få en mysigare start med sin häst. Ett mysigare slut också för den delen. För att inte tala om mitten – själva ridningen. Om hästen inte tar bettet på sekund ett. Vad gör det? Andas ett tag. Tänk på hur kul ni ska ha. Försök sedan igen. Lugnare, snällare. Det går bra mycket bättre.

Säkerhet
Säkerhet i ett stall och i ett liv tillsammans med hästar är så mycket mer än bara hjälm och väst. Vi behöver ta bort stress från hästarna. Stressen orsakar många olyckor, av många anledningar:
– stressade hästar tänker sämre, precis som vi människor. De blir således mer stirriga och då kan det hända grejer.
– stress hindra oss från att hinna se vad som egentligen händer. Hur uppfattar hästen situationen? Den varnar alltid innan den reagerar. Hinner du se det?
– stressade individer blir lättare arga. Genom att bli arga på våra hästar orsakar vi en konfliksituation. Hästar kan reagera med stress och då blir de farliga. De starkare blir till slut förbannade tillbaka. Och ingen vill vara nära en förbannad häst. Starta inte en onödig fight med dina känslor och din oförmåga att varva ner!!!!!