John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Annonser

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

Sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvångkallas det på svenska. Ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker. Som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är det mentalt. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kram och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. Bara det gör att det är klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är. Så att vi hinner reagera i tid.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

 

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Lämna inte hovslagaren ensam!

Hovslagaren är en av de viktigaste personerna i mitt hästägarliv. Jag måste erkänna att kostnaden för min hovslagare är den största posten i min budget för hästarna (jag är lyckligt lottad som kan ta mitt hö själv så där är det mest tid som går åt, och bundet kapital i form av maskiner och kärror och marker). Och varje gång jag betalar den feta räkningen som blir av att få tio hästar skodda alternativt verkade av min hovslagare, tänker jag stilla att det är värt varje enskilt öre. För vad vore jag utan henne? Här är varför:

– Med rätt vinklar och skor som sitter som de ska samt friska fötter minskar skaderisken för hästen vid ridning markant. Det gör ridningen trevligare (hästen har förutsättningar att jobba som det är tänkt!) och minskar kostnaden för veterinär (hältor är mycket ovanliga här 🙂 ).

– Hovslagaren ser direkt om något är på gång i benen/kroppen som inte är som de ska. Min hovslagare är som en felsökningsradar som reagerar för allt annorlunda.

– Jag lär mig massor om hur mina hästar är byggda och hur de går genom att vara med när min hovslagare jobbar. Hur belastar hästen sina fötter och är de stela någonstans?

Den sista anledningen gör också att jag är med för min egen skull när mina hästar skos. Hur skulle jag annars kunna ta del av all den information hon får till sig när hon jobbar?

Men det finns en annan, minst lika stor, anledning till att jag är noga med att vara på plats när mina hästar verkas – det är mitt ansvar att se till att mina hästar sköter sig och att hovslagaren får arbetsro och kan sköta sitt jobb så bra hon bara kan. Det är det minsta hon kan begära. För vi är ett team som jobbar ihop – för hästens bästa. Jag tränar och sköter mina hästar så bra jag kan och ansvarar för hälsan hos alla som är i mitt stall. Hon ansvarar för att hästarna är super i fötterna så att de kan sköta sitt jobb. För det är som man säger – utan hovar ingen häst.

Det är en självklar sak för mig, men tydligen inte för alla? Är hästägare så lite intresserade av hur hästens fötter ser ut att de känner att det bara är att få dojjor på som gäller? Långt tillbaks i tiden var jag naiv nog att tro att alla hovisar gjorde ett bra jobb. Det fick min häst betala för med hältor. Det var tjugo år sedan, och idag är jag alltid, alltid med – och väljer min hovslagare mycket noga. Henne vill jag inte mista för allt i världen.

Och är man så omedveten om vilken riskfylld position det är att stå dubbelvikt över en hov under hästen i långa perioder att man tycker det är hovis sak att klara biffen? Är verkligen din häst så säker att det inte kan hända något?

LÄs mer om säkerhet och arbetsmiljö för hovslagare i Hippson

Nervösa människor ger nervösa hästar

Visst påverkar våra känslor och våra intentioner hästens beteende! Det låter ganska logiskt egentligen, för vi pratar ju om samspel mellan individer, må vara att en av individerna är människa och den andra häst. Individer med hjärnkapacitet, förmåga att tolka och att påverka varandra har vi dock båda arter.

SLU har genomfört en mycket intressant studie. Undersökningen gick ut på att ta reda på om de omedvetna signaler vi skickar ut faktiskt också påverkar hästen. Och se – det gör det minsann. Det går till och med att avläsa på hjärtfrekvensen på hästen. Studien prövade sin tes både på ryttare som rider och på personer med häst vid hand. Och det roliga i det hela är att det var luringar med i spelet. Under ritten, till exempel, så sades det till ryttarna att ett paraply skulle fälldes när de red förbi. Men så hände aldrig. Trots det blev både hästar och människor märkbart stressade. Hade hästen hört vad som sades?

Chansen till det är obefintlig. RYttaren signalerade att fara var å färde, och flockdjur som hästen var trodde de på sin ryttare. Och som de flyktdjur de också är, var de beredda till snabb flykt när signalerna kom.

Studien är en viktig del i både forskning och utveckling av kunskapsbasen för samspelet mellan oss människor och hästarna. Men det är också, som en del av detta, ett mycket viktigt arbete i försöken att minska skaderisken vid hästhantering. Nu vet vi – var inte nervös elller rädd när du hanterar ett djur. Då kan du lika gärna låta blir – det är bäst för både dig och hästen.

Hela studien finns beskriven i:
The effect of a nervous human, genomfördes vid Uddertorps Naturbruksgymnasium och Färingsö ridskola och finns presenterad i sin helhet i The Veterinary Journal 181 (2009) 70-71

Ta inte med dig vardagsstressen in i stallet

Varför ska allt gå så fort i stallet?

Hästar är som vissa människor jag känt. De har ingen aaaaaaaaaning om var klockan är. Här är här och nu är nu. Och lika bra är det för en häst. För vad har de bråttom till?

Om de inte är klara mentalt, måste vi tvinga dem. Det vill säga om vi inte orkar vänta de där trettio sekunder som det tar att bli redo för det vi hittar på. Genom att tvinga dem tar vi bort deras inre vilja. Och om vi gör det alltför ofta, dödar vi deras livsglädje, den som vi vill nyttja och njuta av. Låt därför bli stress, vardagsbekymmer och problem när du går in i stallet. Det tjänar både du och hästen på. Båda får det så mycket trevligare om ni båda finns här och nu, inte bara hästen.

Livskvalitet
För ett liv med hästar det är något vi väljer själva. De väljer inte oss. Vi väljer dem. Vi gör det för det mesta för att förgylla tillvaron. Men ofta blir det bråk, tvingande och sura miner. Varför?

För att vi inte låter hästarna komma till oss, vi ger inte oss själva eller hästarna en chans att samspela så att det frambringas ljuv musik. Det är sorgligt. För det enda som behövs är lite tid.

Snabba rörelser stressar
Hästars sinnen reagerar blixtsnabbt på snabba, ivriga rörelser. De säger dem intiutivt att något ska reageras på. Med snabba rörelser stressar vi hästen och den får svårare att samarbeta med oss. Vilken urusel start på ett träningspass! Båda ska vara på bra humör och känna sig säkra för att en ritt eller en körtur ska bli bra. Ta det lite lugnt. Spring inte, vifta inte i onödan. Slappna av och andas.

Du har alltid en halv minut till
Det är lätt att få en mysigare start med sin häst. Ett mysigare slut också för den delen. För att inte tala om mitten – själva ridningen. Om hästen inte tar bettet på sekund ett. Vad gör det? Andas ett tag. Tänk på hur kul ni ska ha. Försök sedan igen. Lugnare, snällare. Det går bra mycket bättre.

Säkerhet
Säkerhet i ett stall och i ett liv tillsammans med hästar är så mycket mer än bara hjälm och väst. Vi behöver ta bort stress från hästarna. Stressen orsakar många olyckor, av många anledningar:
– stressade hästar tänker sämre, precis som vi människor. De blir således mer stirriga och då kan det hända grejer.
– stress hindra oss från att hinna se vad som egentligen händer. Hur uppfattar hästen situationen? Den varnar alltid innan den reagerar. Hinner du se det?
– stressade individer blir lättare arga. Genom att bli arga på våra hästar orsakar vi en konfliksituation. Hästar kan reagera med stress och då blir de farliga. De starkare blir till slut förbannade tillbaka. Och ingen vill vara nära en förbannad häst. Starta inte en onödig fight med dina känslor och din oförmåga att varva ner!!!!!