Sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvångkallas det på svenska. Ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker. Som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är det mentalt. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kram och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. Bara det gör att det är klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är. Så att vi hinner reagera i tid.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

 

Annonser

Sadeltvång – fysisk eller psykisk?

 

Sadeltvång är ett ord som verkar inbegripa allt mellan himmel och jord som har med svårigheter av sadling att göra. Men, det finns stora skillnader på att ha en häst som har problem med det där med sadling och en häst som faktiskt har vad som borde kallas för sadeltvång. Men oavsett är det alltid lika viktigt att tänka ett steg till för att utröna vad orsaken egenligen är.

Psykiskt

Sadlepanik uppstår av många olika anledningar. Hästen kan ha väldigt dåliga erfarenheter av att ha ryttare på ryggen eller att inridningen helt enkelt inte alls skett på hästens villkor. Om det handlar om dålig inridning känner hästen sig tvingad att ha sadel på, men har inte förstått att den inte är läskig eller farlig. Ett vanligt sätt att sadeltämja en häst på är att någon håller i hästen, eller att den är fastbunden i två rep i en stallgång. Hästens rörelsemöjligheter är starkt begränsade och den kan inte göra så mycket för att undvika sadeln. Det kan ge panikkänslor som inte ges utlopp för och hästen vänjer sig aldrig riktigt vid den där läskiga prylen som ska upp på ryggen. Till slut lägger den sig ner – sista utvägen för att undkomma det farliga.

Lätt att undvika

Egentligen är det vansinnigt lätt att undvika detta och tragiskt att veta att hästar upplever sådan skräck av en enkel sadel. Sensetising är något jag skrivit om tidigare. En människa, en häst i ett grimskaft och en sadelpad eller vojlock är en bra början. Hästen står lös och personen som tränar har grimskaftet i handen. Sadelpaden läggs på och går hästen undan är det okej. Det är bara att öva vidare tills sadelpaden inte är farlig längre. Nästa steg är exakt samma sak med sadel och sedan promenader med sadel på, sedan stigbyglar, sedan… ja ni fattar hoppas jag. Inget tvång. Hästen kan gå undan när den vill. Enklast är det att göra det som ensam människa – då går det inte att stoppa hästen, även om våra instinkter säger stopp….. Och när hästen väl står stilla och avslappnad gör den det för att den är lugn – inte för att den är tvingad.

Ridning eller skada

En häst kan också börja fatta att den blir riden efter det att sadeln läggs på. Det gör de flesta hästar, faktiskt. Dumma är de inte. Om ridningen på något sätt är förknippad med otäcka saker, så blir sadlingen lätt ett elände. Det gäller oavsett om ryttare är så elaka mot hästen, eller bara oförstående, att ridningen blir en plåga, eller om det handlar om att hästen är halt eller har ont av ridning av annan orsak. Det kan helt enkelt vara så att sadeln också är så illa anpassad att den är obehaglig, eller att ryttaren är så obalanserad att hästen tycker det är otrevligt att bära ryttaren. Veterinär, sadelutprovare och en trevlig ridtränare brukar kunna göra susen. Det kan också räcka med att vi blir lite försiktigare med att dra åt sadelgjorden och inte bara hugger tag i den och drar åt som vilken packväskas remmar som helst.

”Äkta” sadeltvång – fysiskt?

Sedan finns det faktiskt hästar som är helt korrekt inridning, älskar att ha ryttare på ryggen, har bra sadlar och som ingen hittar något fel på – som ändå har problem när sadeln läggs på. Jag har en sådan häst. Sadeltvånget har kommit efter en olycka där griffelbenet gick av (i hagen…). I sex års tid – från tre års ålder och fram tills skadan, var sadlingen aldrig några problem. Nu är hon frisk och glad och älskar allt vi hittar på men vill att jag ska ta det ruggigt försiktigt med sadeln och vid upphoppet.  

De första sex åren

Aldrig har någon tvingat denna häst till något – särskilt inte när det gäller sadlar. Hästen har alltid stått lös vid sadling, och då det är jag själv som ridit in hästen och ridit den oavbrutet under dessa sex år vet jag allt som hänt. Hon går till pallen för uppsittning självmant, står stilla vid upphopp på lös tygel och detsamma gäller för sadlingen. Det märks verkligen att hon tycker om att vara med och då hästen i nte är en dressyr- eller hoppestjärna är hon mest ett utmärkt, det allra bästa tänkbara, sällskapet ute, då hon är så mån om sin ryttare som en häst kan vara. Hon ser till att ryttaren alltid är i balans och tar ett enormt ansvar för att resan där uppe på ryggen ska vara behaglig, hur pigg hon än är.

Men även vid sitt treårstest stod hon helt balanserad och stilla och lät mig hoppa upp i ett för henne okänt ridhus – då stod hon på lång tygel. Jag fick faktiskt frågan från en vänligt sinnad person om hon skulle hålla i hästen så jag kom upp. Min kommentar var: ”om hästen inte släpper upp mig frivilligt är det ingen idé att jag rider…”

Efter skada 

Men numera får jag ta det försiktigt. Jag vet inte om det är bukmuskulaturen som är känslig, om det handlar om förkalkning i bröstbenet som vissa veterinärer föreslår, eller om det handlar om en nerv som påverkar alltihopa. ingen hittar något fel i vare sig rygg, ben eller någon annanstans som går att undersöka. Jag vet bara att det inte längre går att slänga på sadeln och hoppa upp från marken som jag kunde förr. Det låter hon mig inte göra.

Älskar att bli riden

Vad jag vet är också att hon fortfarande älskar att bli riden och går fram till pallen själv så jag har lätt att komma upp. Hon tycker det är okej med sadeln när jag tar det försiktigt och att jag hoppar upp från pallen om jag gör det i balans och utan att slarva. Är hon uppvärmd går det lättare och då blir hon inte lika sur. Det är som om det som påverkar beteendet släpper när rygg och muskulatur är uppvärmt. Men det gäller hela tiden att ta sadling och uphopp att ta det steg för steg, alltihopa. Bäst är att flanera bredvid hästen när vi värmer upp, sedan dra åt sadelgjorden och hoppa upp.

Blir sur

Hon panikar inte, hon svimmar inte. Hon blir sur och säger till. Huvet kommer farande, öronen ligger bakåt och hon stirrar på mig. ”Hörrödu”, tycks hon säga, ”var lite försiktig där – va!”. Och det är jag. För i min värld är korrekt inridna hästar också hästar som säger till när något inte stämmer. Gudarna ska veta att denna dam gör just det – säger till. Vad det än gäller, men mest när det gäller sadeln. Men när vi väl komit igång är det lika säkert uppe på ryggen som vanligt, lika ridbart, lika känsligt för vikt, skänkel och avsikt som vanligt. Helt enkelt min häst som jag känner henne och älskar henne för. Just därför är det så olyckligt att sadeltvånget finns.  

Så äkta det finns?

Det är ”äkta” sadeltvång för mig. Det är mycket synd att jag inte hittar någon forskning på det här, för det vore verkligen till hjälp för oss som har en sådan häst! Om det är någon som läser det här och vet råd om vad sadeltvång kan bero på, så är jag tacksam för input!