Tips – så undviker du sadeltvång

Coldbacked kallas de på engelska. Sadeltvång kallas det på svenska, ett syndrom som gör att hästar krampar under sadeln. Vissa hästar reagerar genom att de fryser till is, andra blir riktiga rodeohästar (gissa vad remmarna runt magen är på rodeohästar och rodeotjurar? Självklart för att plocka fram just sadeltvång…). Och andra är lite mitemellan. Men alla panikar de på sitt sätt och reaktionerna är ofta väldigt starka.

En del hästar har det ibland. Andra hästar har alltid detta problem, eller näst intill i alla fall.

Orsaken kan vara en triljon olika saker – som vanligt när det kommer till hästar. Men en sak är säker – det har med utrustning och ridning att göra i alla fall. För utan sadel och utan ryttare är hästen helt ok.

För vissa hästar är sadeltvång en mental kramp. De spänner sig när sadeln kommer på och sedan får de till slut kramp i musklerna utmed sidan och blir till katapulter. Då hjälper det oftast med att en enda ryttare hanterar hästen och att den tillsammans med hästen jobbar fram ett uppvärmningssätt som passar hästen så att den slappnar av. Det hjälper också ibland att rida ofta, snällt och behagligt och att göra övningar så att hästen lär sig att slappna av genom vissa övningar. Dessa övningar görs då innan upphopp i sadeln och sedan går det fint att rida på hästen.

För andra hästar är det fysiskt. Sadeln kanske passar illa och bommen trycker ner på deras känsliga rygg. En del av dessa hästar panikar bara när de ska fatta galopp (då krävs att de tar i och de måste spänna ut sin bröstmuskulatur vilket gör att trycket ökar och då blir det för mycket för hästen som också samtidigt har en del energi). Andra har ansträngda muskler där sadel eller sadelgjord sitter och när de trycks till får hästen panik. Åter andra har ryggproblem som gör att det gör hiskeligt ont att få en sadel och inte minst en klunsig ryttare på ryggen.

Det har också visat sig att magsår kan ge sadeltvång (studier utförda år 2019). Så det kan vara värt att kolla upp mag- och tarmhälsan hos en häst som får tvång.

Oavsett vad, så är just sadeltvång en presumtivt mycket farligt fenomen. Dels kan ryttaren råka väldigt illa ut. Dels kan hästen bli illa skadad och om inte annat koppla sadel och ridning till något verkligt otäckt. För det är otroligt otäckt för hästen. Och ingenting som vi gör när den väl fått panik kan hjälpa den. Det är bara att vänta ut, och har definitivt inte med hur ”väluppfostrad” hästen är.

Det är därför mycket klokt att lära sig läsa av sin häst och känna efter hur avspänd den är under sadling, när vi hoppar upp och när vi rider den. Så att vi hinner reagera i tid. Att vi också är noga med vilken sadel vi slänger på hästens rygg, och hur hästen uppfattar vår ridning hjälper också till att undvika uppkomsten av sadeltvång.

https://www.yourhorse.co.uk/advice/questions-and-answers/article/why-is-my-horse-cold-backed

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

När man får det att stämma.

Så försvann då till slut isen och gav bra ridunderlag en dag. Sedan kom snön tillbaka – men vad gör det när snö är det bästa som finns att rida i? Nu är det full fart igen – på ryttare och på hästar. Vi har kommit in i en positiv spinn i stallet där varje ridpass verkligen bygger på det förra och där hästarna jobbar på ett mycket bra sätt. Sådant känns överallt – på hela gården. De trivs med sitt jobb och de trivs med vad vi gör och tycker det är kul. Med det kommer också ridviljan från min sida. Jag rider mycket nu, så mycket jag bara hinner. Senast igår kväll red jag vid tiotiden i kyla och snålblåst. Men det är ju så kul. Jag vill aldrig kliva av. Tur jag har många hästar att rida – jag tar slut innan alla är ridna hur jag än gör, så det är bara att rida så länge jag orkar och hinner 😀

Det som peppar mig mest är att vi får mer och mer vilja i hästarna. I höstas hade vi en liten downperiod, en av få faktiskt och tack och lov inte så lång. Men det var något som inte stämde riktigt. Trots all vår pepp och vår strävan efter att hitta glädjen i våra fyrbenta vänner ville det sig inte riktigt. Det kändes som om vi stod och stampade och till och med som om det gick åt fel håll. Då är det tufft att hålla på med hästar – när hästar som tidigare varit mer än beredvilliga att jobba och hänga med på våra upptåg inte längre riktigt vill hänga med, utan mest gör det för att de är så förbaskat snälla. Det var inte så att de inte utförde uppgifterna på banan, eller stod emot, men något knas var det som inte riktigt var roligt och det hade kommit smygande så långsamt och försynt att det plötsligt bara var där.

Det tog ett litet tag innan jag började hajja vad det var. Det gällde att gå till början av allt igen – stämma av så att hästarna verkligen hade förutsättningarna att göra ett bra jobb. Vilket alltid betyder att kolla av hälsa, utrustning och mentalt mående. Allt hänger ihop. Det blev några samtal på telefonen och det blev lite klurande, men jag hade på känn vad det var. Så jag drog in det bästa jag har – världens bästa hovslagare och tränare Hanna. Vi redde snabbt ut vad det var som felade. Och fixade problemet.

Vips hade jag åter hästar på kö i hagen – på vänt framför grinden för att få komma in och få vara med oss igen. Det vände snabbt och nu är vi verkligen på gång igen. Det känns underbart. Och det är återigen en påminnelse till mig, mina elever och förhoppningsvis andra som läser den här bloggen – om hästen inte verkar tycka det är jättekul på banan måste vi alltid fråga oss – varför. Om och om igen, tills vi hittar orsaken. Ibland är den mental och handlar om den upplevelse hästen har av oss och hur vi samarbetar med den på banan, ibland är den rent fysisk. Som i det här fallet. Det var dessutom enkelt att fixa till, med rätt hjälp. Oavsett så handlar det aldrig om ”dumma” och ”lata” hästar. Det handlar bara om att vi inte alltid förstår, men kan lära oss.

 

Neuropati – en mardröm

En häst som kotar över, och som inte kan kontrollera sina ben och därför inte kan hålla sig upprätt. Låter det otäckt? Tänk dig då att 14 utav 17 hästar i samma stall drabbas…. Då är det en mardröm. Detta händer just här och nu – på Naturbruksgymnasiet i Rättvik. En häst har fått sätta livet till, och hur många som kommer klara sig, det vet ingen än.

Sjukdomen som drabbat gården heter polyneuropati. Det är en riktigt läskig sak som bara drabbar hästar i Norden, av någon anledning framför allt i Norge, och under vinter/våren och varför den dyker upp just här är det ingen som vet. Forskarna pratar om någon form av förgiftning, men av vad? Och varför är det inte alla hästar som drabbas?

Förlopp

Det första de flesta som har djur som drabbas märker är att hästen snubblar på ridbanan. Nästan alltid är det bakbenen som kotar över och hästen får svårt att komma tillbaka i balans. Snubblandet blir värre och värre med tiden och många hästar får otäcka sår på bakbenen till följd av detta. Till slut måste hästen i värsta fall till och med få hjälp att hålla balansen, annars blir de liggande helt och hållet. Hela kroppen påverkas av sjukdomen. I övrigt verkar hästarna må bra. De äter och dricker och verkar alerta, enligt SVA.

Yngre hästar drabbas oftare, men har ofta en mildare sjukdomsbild än äldre hästar.

 

Behandling

Det finns ingen behandling för sjukdomen, men problemen klingar av med tiden. Om hästen överlever. Dödssiffran är relativt hög för denna underliga och mystiska sjukdom. 29 % av de drabbade är siffror jag hittar, från 2013 någonting. De som överlever behöver månader på sig att återfå full styrka igen. Vissa veterinärer har försökt hjälpa hästarna återhämta sig med vitaminsprutor, men om det har någon effekt verkar osäkert.

Det händer i kroppen

Man vet vad som händer med hästarna när de drabbas av polyneuropati. Det är nervernas myelinskidor som förstörs, det vill säga det skyddande fettlagret runt själva nervcellen. Även nerven i sig kan i värsta fall skada.  Men varför vet man inte.  Vad man kan säga är att det anses komma från något i grovfodret, men vad är inte säkerställt. De stall som drabbats har samtliga, efter vad jag läst, använt silage.

Vad man däremot vet – det är att detta är en hästägares och stallägares värsta mardröm. Och jag hoppas verkligen att forskningen kommer fram till vad det kan vara.

SVA forskar flitigt på denna otäcka sjukdom. Mer om det kan du läsa här. Artikeln är från 2013 men det verkar inte som om något genombrott skett vad gäller kunskapen om sjukdomen än.

När hästen inte vill….

Så trodde jag att jag lyckats förstöra ”allt”. Min förstehäst ville plötsligt inte alls gå på banan. Skritten rakt fram gick fint och lite trav funkade det med, men sen var det stopp. Tänkte jag skulle ånga igång i galopp så kanske vi fick lite fart under fötterna. ”Nej” sa hästen, och stannade istället för att galoppera iväg, som han annars brukar göra. 

Vad skulle jag göra? Hade jag förstört allt? Så mån som jag är om den hästen, är det svårt att tro att jag faktiskt skulle ha gjort något som fått honom att sluta vilja jobba med mig. Men å andra sidan – vi vet aldrig vad hästen upplever, sådär på riktigt.

Det gick kalla kårar utmed ryggraden på mig, och hjärnan arbetade febrilt. Så kom jag på det. Kanske hade det med att han gått omkull i hagen att göra? Jag såg det inte själv, men fick meddelandet om att så skett via telefon. Det var några dar tidigare, men då jag var ute och kollade in honom precis efter det skett verkade han helt okej. Och inte haltade han heller. Inte heller nu på banan. Rakt fram gick som sagt bra, och fräsht. 

Så jag ringde ut en massör, en bekant till mig som turligtvis också finns i krokarna. Hon kom ut kollade igenom hästen och hittade två stora områden med spänningar på ena sidan. ”Hmmmm”, sa både hon och jag. Kan det ha  med att han halkat i hagen kanske? ”släpper det snabbt, är det troligtvis det”, berättade massören och satte igång att jobba. Och nog släppte det alltid. 

En veckas uteritter senare rider jag återigen in på banan för att se vad hästen nu tyckte om att gå på banan. Lite nervös, får jag lov att erkänna. Men – det sitter där igen: glädjen, energin och farten. En stor suck av lättnad, och så var det ju det där viktiga som jag påmindes om igen (för vilken tur i ordningen vet jag inte längre): 

Ingen häst ”bråkar” eller trilskas i onödan. Det finns alltid en orsak. En hästmänniskas uppgift är att hitta orsaken. Ibland tar det tid,och många försök. Ibland  hittar vi det snabbt och kan agera. Det är ju alltid det bästa. Men eftersom hästar inte kan tala med annat än hur de beter sig, så kan det vara svårt ibland. Men det är det värt, för både vår och hästarnas skull. 

 

 

 

Behandla orsaken till stereotypa beteenden

Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.

Krubbitning ses som en allvarlig ovana

Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.

Smittar inte!

Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.

Isolering

Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.

Krubbitare får inte kolik

Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.

Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.

Att hämma symtomen förvärrar stressen!

Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.

Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.

Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser.  Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?

Svårt problem att lösa

Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.

Ger skador?

Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.

Hur undvika stereotypa beteenden

Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.

Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.

Hur få bort redan existerande ovanor

Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.

En mirakelkur enligt marknadsförarna. ”ökar bara stressen än värre”, enligt forskarna

Bra att veta

Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.

Läs mer

Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.

omslaget2

Cushings hos häst (PPID)

ppid.jpg

PPID, eller som det förr benämndes – Cushings syndrom,  är ett hormonstörning som kan dyka upp hos människor, hundar och hästar. Det är främst äldre individer som drabbas. Hos hästar är det vanligast att problemet dyker upp vid 17 års ålder eller senare.

PPID hos häst
Cushings handlar om en ämnesomsättningsstörning och är därför en sjukdom att verkligen ta på allvar. Det kan däremot vara svårt att se att hästen har PPID  inte minst på grund av att syndromet utvecklas långsamt och att det kan vara svårt att avgöra om andra orsaker ligger bakom. Det är inte helt ovanligt att PPID förväxlas med EMS till exempel, en annan ämnesomsättningsstörning. Här kan du läsa om skillnaden.

Vanliga symptom vid Cushings:
– fång
– hästen fäller ingen päls efter vintern
– hästens fäll är långhårig men matt och gärna lockig
– hästen drabbas viktnedgång trots full aptit och bra foder
– Fettansamlingar på halsen och ovanför ögonen (i groparna)
– hästens vikt förändras. Den kan antingen förlora i vikt (muskler) alternativt bli fet.
– ökad törst och aptit
– ökad urinering och hästen svettas lättare
– hömage
– dålig ryggmuskulatur
– sämre immunsystem – vilket ger upphov till fler infektioner än hos en frisk häst

Orsak
Orsaken till PPID är att hypofysen av är ur balans. Det påverkar mängden kortisol i blodet. Kortisoltillskottet blir överdrivet och halterna därför onormalt höga. Orsaken till det är i sin tur att produktionen av dopamin är stört och inte längre fungerar som det ska.

Undersökningar visar att det är vanligt att Cushings orsakas av en tumör. Tumören sitter då oftast i själva hypofysen men kan även sitta i binjuren. Även yttre slag och genetiska faktorer kan ge upphov till syndromet. Eftersom orsakerna liksom symtomen kan variera i det oändliga, har tillståndet begreppet syndrom, och inte sjukdom.

Cushings’s kan leda till insulinresistens. Det ställer än högre krav på behandling av hästen.

Ställa diagnos
För att ställa diagnos på Cushings krävs ett test av hästen. Då injiceras kortison. Därefter undersöks om kroppens egen produktion av kusinen kortisol automatiskt sänks av tillskotten. Hos en frisk häst gör den det, men hos en häst med Cushings fortsätter hypofysen signalera för produktion av kortisol. Det går även att undersöka hästen via urinprov.

Livslång medicinering
En obehandlad Cushing’s leder till förtida död. Men tack vare modern forskning är Cushing’s inte längre livshotande, även om hästar med Cushing’s inte alltid blir fullt så gamla som sina friska kamrater. Det går att medicinera så att ämnesomsättningen blir bättre, precis som man gör vid diabetes. Men det går inte att bota sjukdomen. Sjukdomen är degenerativ, och blir alltså sämre med åren vilket leder till att medicinen ofta måste ställas om.
Den bästa medicinen lär bygga på en serotoninblockerare som ges dagligen resten av livet. En annan vanlig medicin är en dopaminmedicin som faktiskt tagits fram till Parkinsonsjuka. Medicinen säljs under namnet Pergolid. Denna medicin ges en gång om dagen.

Numera är det inte särskilt dyrt att medicinera med Pergolid. Det kostar ett antal hundralappar i månaden, men med tanke på hur dyrt det ändå är att ha häst, är det här en kostnad var och en som har en egen häst borde kunna betala för att hålla sin häst vid god vigör. Det finns biverkningar, men de brukar sällan vara svåra. Däremot är det tyvärr inte alla hästar som svarar bra på behandlingen, även om de flesta gör det.

Foder till en häst med PPID
Det är också extremt viktigt att hästen får en god foderstat som hjälper till att hålla sockerbalans och ämnesomsättning i balans. Det minskar symtomen och risken för fång. Fången kan annars bli slutet för hästen. Fodret får gärna vara E- och C-vitaminrikt och vara en GI-låg kost utan socker. Hö är den sanna grunden och gärna i många portioner om dagen för att hålla blodnivåerna så jämna som möjligt.

Det sägs att munkpeppar kan visa på goda effekter. Munkpeppar är en ört som växer runt medelhavet och som påverkar hormonbalansen i kroppen. Det används vanligtvis som ”lugnande” för ston som får stora humörsvängningar och hingstar. Det är dock omtvistat om det ger en effekt på Cushing’s. Forskning pågår dock i ämnet och vissa menar att munkpeppar tvärtom kan förvärra symtomen.

Vård av häst med PPID
En häst som har Cushing’s behöver vårdas extra noga. Tänderna och hovarna behöver kollas med jämna mellanrum så att hästen har en sund mun och inte utvecklar fång. Det är också viktgt att klippa hästen om den får problem med pälsen. Den naturliga pälssättningen är gärna ur spel och med en tjock päls under sommaren är det svårt för hästen att få i sig tillräckligt med vätska. En av symtomen är just att den också dricker mycket och svettas mer, och med en lång päls blir vätskehalten omöjlig att hålla med en varm och tjock päls.

Med tiden kan också hästens nedsatta immunsystem påverka allmänhälsan. Svåra inflammationer från små löjliga sår, svamp och andra hälsoproblem är ofta ett biresultat av den dåliga ämnesomsättningen. Det gäller därför att vårda en sådan häst lite extra noga i alla avseenden.

Personliga erfarenheter

Jag har personligen upplevt PPID på två hästar. En var helt uppenbar, med en häst som fick långa hår och återkommande hovbölder. Hon föll ur i musklerna, men blev istället bukig. På denna häst orsakade sjukdomen indirekt hennes död, då hon inte kunde behandlas med kortison vid en skada, något som gjorde att alternativen till behandling blev alltför få. Vi fick låta henne gå, men hon kunde leva med PPID i fem år med den hälsan då den aldrig utvecklades fullt u. Just detta kunde vi hålla i schack. Den andra hästen hade troligen PPID. Här hjälpte ingen behandling. Vad vi än gjorde höll fången i sig och vi fick skicka även henne till änglarna. Det är alltid individuellt hur sjukdomen utvecklas sig och hur svår den är att bemästra och mildra symtomen på. Så mitt varmaste råd till alla som misstänker att en häst kan ha PPID – ring veterinären och be om att hen tar tester på hästen!

Mer information går bland annat att få på:
http://www.laminitis.org/cushings.html
http://www.thehorse.com (sök på cushing’s – det finns ett antal artiklar här).

 

omslaget2

Vad orsakar shivers hos hästar?

Shivers är ett syndrom hos hästar som varit känt sedan länge. Fenomenet är vanligt hos körhästar men har också rapporterats hos ridhästar som halvblod, varmblod och quarterhästar. Däremot är det sällan som ponnier får shivers.

Syndromet
Symtomen för shivers är att hästar darrar i bakbenen och att de gärna håller bakbenen höjda och böjda. Shivers kan uppträda när som helst. Darrningar uppträder också ofta när svansen lyfts och att lårmusklerna darrar. De klassiska symtomen uppträder som ofrivilliga spasmer i bakpartiet. Symtomen visas gärna när man försöker backa en häst, eller vid skoning, särskilt när sömmarna slås i. En häst med shivers kan också uppvisa symtom när den blir stressad eller exhalterad eller när den står på ett halt underlag. .

Orsaken är neurologisk men varför det uppkommer vet inte forskarna. Vissa utvecklar syndromet redan som ettåringar, medan andra hästar utvecklar shivers senare i livet. Med tiden blir shivers allt värre, coh de flesta hästar med sjukdomen förlorar muskulatur i bakdelen. Det finns teorier om att neurologiska skador, genetiska orsaker, infektioner och trauman kan få shivers att uppstå, men än ås länge är forskningen i sin linda. Antagligen kan en rad olika orsaker ligga bakom, och det kan skilja sig mellan häst och häst. Det spekuleras även i ämnesomsättningsdefekter. I ett fall av shivers på en åring kunde veterinären konstatera att hästen hade mycket låga värden av kolhydrater i musklerna. Men orsaken till det är ännu inte utrett.

Behandling
Shivers är mycket svårbehandlat och det finns inget botemedel. Vila brukar rekommenderas, men hästen återfår nästan alltid symtomen efter vilan. Istället rekommenderar alltfler att inte ställa av en häst med shivers. De har svårt att återfå muskelmassan i bakdelen och därför kan det vara klokt att hålla igång hästen regelbundet. Ett tips kan vara att svänga mycket, så att bakkärran stärks.

En foderstat med låga halter av kolhydrater och en hög fetthalt har också föreslagits, med tanke på att ämnesomsättningen verkar rubbad. Det har visat sig minska symtomen hos en hel del hästar, även om de inte blir helt bra. E-vitamin, särskild i naturlig form och inte i syntetitsk form, och selen kan också ha en positiv inverkan på symptomen. Massage och akupunktur är två mer praktiska behandlingar som kan ge mildare symtom.

Anlita alltid en veterinär!

Eftersom shivers uppträder på olika sätt på olika hästar, och kan ha olika bakgrund är det inte alla hästar som svarar p behandlingarna. Det gäller att i samråd med veterinär pröva sig fram vad som kan hjälpa den enskilda hästen. Det kan finnas andra problem som också behöver undersökas – som dessutom orsakar de syndrom som tolkas som shivers. Sjukdomen som då ligger bakom kan i bästa fall botas och då försvinner de shivers-liknande symtomen. För allt som ser ut som shivers är inte shivers.

Om det visar sig att hästen verkligen har shivers är prognosen för hästens framtida karriär grå. Om musklerna förtvinar alltför mycket kan hästen till slut behöva tas bort. Det gäller även hästar som inte blir hjälpta av en behandling och som har tydliga problem med sina symtom.