Ponnyerna Smulan och Bella gör skillnad

 

Jag har skrivit om dem förr. Vård- och terapihundar – världens bästa vänner. Att vi inte har fler av dem, ändå. Det är lite synd, men trenden är att det blir fler och fler i alla fall. Det känns bra! Djur gör oss hela.

Men det är ju ännu coolare med ponnys, och till och med stora hästar, som kommer till vårdboenden för såväl gamla som unga. Här är några exempel. Faktiskt från Sverige också (tar de först såklart!). Terapihästar – en trend att räkna med? Hoppas det! 😀 I Fagersta finns ju en ponny som gjort skillnad. I biblioteket!

Den första artikeln handlar om vårdponnyn Bella. Hon gör skillnad på bland annat Hagelid.

Dalslänningen om Ponnyn Bella

Klippet här nedan är om en stor häst som besöker äldre i Dijon, Frankrike. Coolt med en stor häst!

 

 

Annonser

När hästen inte vill….

Så trodde jag att jag lyckats förstöra ”allt”. Min förstehäst ville plötsligt inte alls gå på banan. Skritten rakt fram gick fint och lite trav funkade det med, men sen var det stopp. Tänkte jag skulle ånga igång i galopp så kanske vi fick lite fart under fötterna. ”Nej” sa hästen, och stannade istället för att galoppera iväg, som han annars brukar göra. 

Vad skulle jag göra? Hade jag förstört allt? Så mån som jag är om den hästen, är det svårt att tro att jag faktiskt skulle ha gjort något som fått honom att sluta vilja jobba med mig. Men å andra sidan – vi vet aldrig vad hästen upplever, sådär på riktigt.

Det gick kalla kårar utmed ryggraden på mig, och hjärnan arbetade febrilt. Så kom jag på det. Kanske hade det med att han gått omkull i hagen att göra? Jag såg det inte själv, men fick meddelandet om att så skett via telefon. Det var några dar tidigare, men då jag var ute och kollade in honom precis efter det skett verkade han helt okej. Och inte haltade han heller. Inte heller nu på banan. Rakt fram gick som sagt bra, och fräsht. 

Så jag ringde ut en massör, en bekant till mig som turligtvis också finns i krokarna. Hon kom ut kollade igenom hästen och hittade två stora områden med spänningar på ena sidan. ”Hmmmm”, sa både hon och jag. Kan det ha  med att han halkat i hagen kanske? ”släpper det snabbt, är det troligtvis det”, berättade massören och satte igång att jobba. Och nog släppte det alltid. 

En veckas uteritter senare rider jag återigen in på banan för att se vad hästen nu tyckte om att gå på banan. Lite nervös, får jag lov att erkänna. Men – det sitter där igen: glädjen, energin och farten. En stor suck av lättnad, och så var det ju det där viktiga som jag påmindes om igen (för vilken tur i ordningen vet jag inte längre): 

Ingen häst ”bråkar” eller trilskas i onödan. Det finns alltid en orsak. En hästmänniskas uppgift är att hitta orsaken. Ibland tar det tid,och många försök. Ibland  hittar vi det snabbt och kan agera. Det är ju alltid det bästa. Men eftersom hästar inte kan tala med annat än hur de beter sig, så kan det vara svårt ibland. Men det är det värt, för både vår och hästarnas skull.