COPT – Kvickdrag, eller bara en hostig häst?

 

COPD står för kronisk obstruktiv lungsjukdom hos häst. Förr kallade man det helt enkelt för kvickdrag, men det ska ju vara så fint nuförtiden. Så då får det blir en förkortning av en lång lång harang av ord. 😉 Nåväl, det är i alla fall en fruktad sjukdom för varje hästägare. Hästen blir hostig, snorig och mindre pigg än vanligt. Och det beror inte på att hästen har en förkylning som går över. Nej – det är värre än så. Hästen har en allergi mot det den har runt omkring sig – stallmiljön. Det an handla om en reaktion mot foder, strö eller damm.

En del av mina äldre hästar började hosta när jag flyttade ner till Skåne. Jag var djupt bekymrad och kallade in veterinär. ”Välkommen till Skåne” blev svaret. Och så fick jag råd om att absolut inte ha halm i lösdrift eller boxar, att fodra med silage istället för h (går knappt att lagar i fuktiga Skåne!) och hålla hästarna ute så mycket som möjligt. Slemlösande medicin fick jag för att ge om det blev för illa. Se tipsen fungerade. Halm är det dammigaste man kan få tag på. Det har jag erfarit förr med en häst som hostade och hostade tills den dag jag helt sonika bytte box på hästen och hästen fick torv att stå på istället. Då blev det tyst i stallet, till allas lättnad. Så oroliga vi varit. Det blev det också i mitt stall i Skåne. Tack och lov. Jag såg annars fram emot att till slut behöva ta bort hästarna om det inte blev bättre, så desperat över allt hostande var jag.

Sedan, tro det eller ej, har det hållit sig tyst hela tiden, även när vi flyttat norrut igen. Här kan vi fodra med hö – det är torrare här så det går bättre att lagra höet, men pellets får vara ströet i stallet och vissa hästar får fortfarande silage. Och tyst är det. Ingen häst hostar jämnt och regelbundet.

Jag har ofta märkt att hästarna börjar hosta lite smått och sedan blir det bara värre. Istället för som vid en förkylning där det slutar efter ett tag. Ofta hostar hästen till också om den är lite allergisk och gärna lite äldre just när man travar igång hästen under ritt. Det är en liten varning, även om man kanske inte behöver slå på alla trummor om hästen är några år. Då gäller det att det inte kommer smygande hosta mer och mer i vardagen bara. Då är det läge att agera. Långa dagar ute i hagen eller lösdrift, bra foder, byta strö är klassikerna.

Vad kan man mer göra? JO – låta bli att sopa stallgången när hästar är inne är ett mycket bra tips. Det är makalöst vad man drar upp mycket fint damm (värst är det som inte syns). Så om ni undrar när ni kommer varför höet ligger lite här och var i stallet och det kanske ser lite osopat ut. Så är det här anledningen. Vi sopar inte i vårt stall när hästar är inne, om det inte är alldeles nödvändigt.

Det gäller att göra allt för att få stopp på problemen. En hosthäst har en nedsatt prestationsförmåga och får kämpa för att få syre. Det gör också att den lätt blir överansträngd. Lungor och luftstrupe kan skadas i det långa loppet och man ser tydligt när hästen verkligen mår dåligt – då kommer den berömda kvickdragsfåran som går som en linje på nedre delen av buken. Tänk att det blir som en person med astma – varje andetag är en kamp. Så kan inte en häst behöva ha det. Tack och lov har jag inte träffat på så många hosthästar. Mer än de jag berättat om då. Och dessa fick vi ju ordning på ganska snabbt. Som tur är.

Man lär sig så länge man lever, och man lever så länge man lär sig.

 

 

 

 

Agria om kvickdrag

Annonser

Hur mycket behöver hästen röra på sig

Hästar är gjorda för rörelse. I naturlig miljö rör de sig lite hela tiden, och de tar bara ut krafterna ordentligt under korta stunder. Sedan rör de på sig i lugn mak igen. Hela deras fysik är beroende av detta. De är faktiskt några av de absolut mest fantastiska atleterna i djurvärlden, men för att allt ska fungera ordentligt måste hästens kropp vara i balans och ha god blodcirkulation. Det får man bäst genom att hästen får bete sig naturligt – dvs röra på sig mest hela tiden.

Man kan lite slarvigt se på saken som att hovarna är hästens blodpumpar som hjälper hjärtat i kroppen att få runt blodet i hela den stora kroppen. När benen belastas i rörelse kommer blodcirkulationen igång. När hästen står still har hästen mycket svårare att transportera tillbaka det blod som går ut i stora delar av kroppen, och som går via benen. Det beror på att den inte har några muskler alls i benen- de är senor och ligament och fungerar som på en marionett – senorna är trådar som styrs av muskler i själva kroppen (inte benen). Så det är hoven som måste göra detta jobb mekaniskt.

När en häst står stilla länge kan man se det här i benen på hästen. De blir ofta svullna i benen då. Det gäller särskilt gamla hästar som står väldigt stilla inne i en box. Det behöver inte betyda att hästen är dålig, utan att den stått för mycket stilla. Problemet blir ju att slaggprodukter samlas i benen och det gör inget gott.

Fenomenet med att en stor del av hästens blodströmmar går genom benen och pumpas upp via hoven. syns också vid sjukdom. Jag fick en häst som fick en rejäl infektion, en infektion som jag inte fick hjälp från av veterinärer på plats hur jag än tjatade. Trots att jag drog ut dem varannan dag (och betalade en halv förmögenhet för varje besök) fick jag inget gehör för att en häst med en sårficka skulle ha antibiotika. Det var ett typexempel på när veterinärerna gått en snabbkurs för mycket och lärt sig att de ska försöka undvika antibiotika då resistensen ökar. Sukc. Inflammationshämmande fick jag, vilket inte var till någon nytta precis.

Det slutade med att jag fick åka till veterinärklinik med en vettig veterinär på plats och hen förfärades över att jag inte fått någon antibiotika till hästen. De såg på prover att hästen var illa däran och satte hästen på ett brett antibiotikum. Fick åka mil för att hitta detta, då det var en ovanlig sort (som tur är behöver få hästar detta då de oftast får hjälp av ambulerande veterinär). Tre dagar efter medicinstarten så hittar jag en häst som har fyra stockar till ben. Hon stod på box, då hon var sjuk och hade ett infekterat sår. Åh vad jag grät. Stackars, stackars djur. Hon kunde knappt gå. Allt skit hamnade i benen när medicineringen kom och som tur var skulle vi till klinik samma dag.  Men med lugn och stilla rörelse och massage gick svullnanderna ner. Jag förlorade ridbarheten på den här hästen pga detta, men det är en annan tragisk historia. Jag lärde mig i alla fall vart problemen sätter sig när det blir obalans och sjukdom i kroppen.

Nåväl, en häst behöver röra på sig ordentligt för att få blodomloppet att fungera i kroppen i alla fall. Så mycket är klart. Den behöver också röra på sig mycket för att hålla magen igång. Ett stort problem för hästar är att magen inte alls fungerar bra när de står för stilla. Det kan leda till kolik och det kan bli riktigt farligt för hästen. Det här är något jag själv bävar för när jag behöver ställa en häst på box pga skada. Det är nämligen inte alls ovanligt att hästen då får magproblem.

Sen tillkommer ju den självklara saken att hästar som står inne hela tiden också blir stela i musklerna. Och om vi vill rida på dem, så bli det svårt för hästarna att leverera någon mjukare tillställning. I det här fallet skiljer det sig nog inte så mycket mellan människa och häst. Men hästen har alltså fler anledningar än oss till att röra på sig. Och ändå är det många hästar som står instängda i en låda mest hela tiden.

Enligt lag ska en häst få gå ut varje dag och röra på sig fritt, om veterinär inte anger annat. De ska ha möjlighet att galoppera i hagen. När denna regel kom för ett antal år sedan så vart det stor skillnad på hur man höll hästar på många håll. Men inte överallt. Regeln tolkades som att hästar behövde en trettio meter lång hage för att kunna galoppera (väldigt liten yta med andra ord). Det står inte hur länge en häst ska kunna göra det här, utom att det ska ske varje dag. Det duger alltså fint att släppa en häst lös i ridhuset i en kvart för att uppfylla kravet.

Och i min värld är det här inte okej, inte om man bryr sig om hästen som atlet eller om dess hälsa som de kännande varelser de är. I vissa fall är det svårt att tillgodose utevistelsen. Hästar på resande fot till exempel. Men i många fall är det utrymmesskäl – t ex i storstäderna, vilket inte är lika okej då det handlar om hela hästens liv, inte vid enstaka resor

Själv har jag förmånen (har sett till att ha förmånen) att mina hästar har ett antal hektar att leka på. De är ute minst tolv timmar per dag om inte vädret anger annat (och hästarna vill in trots fodringar ute), de flesta kan själva bestämma om de vill hänga i en mysig lösdrift eller vara ute, om de vill gå, stå eller ligga. För hälsans skull. För deras rätt att bestämmas skull. De är också väldigt sunda, och det var nog en fyra år sedan jag hade ett kolikliknande fall, som löste sig rätt fort ändå. (tarmvred och annat kan dyka upp hur bra man än håller sin häst, men man kan minska risken för sjukdom en del i alla fall genom att hålla en häst så att deras behov tillfredsställs).

Tack och lov visar alltfler inom eliten på den goda smaken att ha hästarna ute. De märker att hästarna presterar bättre, mår bättre, blir starkare och sundare. Som om det var någon nyhet. Än så länge blir det stora glada reaktioner på varje elitryttare som visar upp detta – som om det var något annat än sunt förnuft, och att man inte kan förvänta sig av en hästhållare på elitnivå att de tillgodoser hästens behov? Lite konstigt är det allt…..

Hur hoven som blodpump fungerar

Rörelsens påverkan på matsmältningssystemet

Tips för att undvika kolik

Vad gör hästen hela dygnet???

Vad gör hästen hela dygnet???

Hästar är inte som vi när det kommer till dygnsrytmen. Vissa delar skulle jag gärna vilja norpa av hästen – till exempel det där med att de sover kanske 3 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.

Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte minst den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar i fallet och hinner räta upp sig.  Det är otroligt läskigt att bevittna. Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.

Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?

Äter.

Äter.

Äter.

17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.

Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.

Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.

För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.

På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.

Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror.

Undrar i mitt stilla sinne hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?

Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.

I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.

Hmmm.

Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.

För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.

Så jag fodrar.

Och fodrar

Och fodrar.

Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?

Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……

Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.

Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..

Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.

Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.

 

 

 

 

Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.

 

 

Neuropati – en mardröm

En häst som kotar över, och som inte kan kontrollera sina ben och därför inte kan hålla sig upprätt. Låter det otäckt? Tänk dig då att 14 utav 17 hästar i samma stall drabbas…. Då är det en mardröm. Detta händer just här och nu – på Naturbruksgymnasiet i Rättvik. En häst har fått sätta livet till, och hur många som kommer klara sig, det vet ingen än.

Sjukdomen som drabbat gården heter polyneuropati. Det är en riktigt läskig sak som bara drabbar hästar i Norden, av någon anledning framför allt i Norge, och under vinter/våren och varför den dyker upp just här är det ingen som vet. Forskarna pratar om någon form av förgiftning, men av vad? Och varför är det inte alla hästar som drabbas?

Förlopp

Det första de flesta som har djur som drabbas märker är att hästen snubblar på ridbanan. Nästan alltid är det bakbenen som kotar över och hästen får svårt att komma tillbaka i balans. Snubblandet blir värre och värre med tiden och många hästar får otäcka sår på bakbenen till följd av detta. Till slut måste hästen i värsta fall till och med få hjälp att hålla balansen, annars blir de liggande helt och hållet. Hela kroppen påverkas av sjukdomen. I övrigt verkar hästarna må bra. De äter och dricker och verkar alerta, enligt SVA.

Yngre hästar drabbas oftare, men har ofta en mildare sjukdomsbild än äldre hästar.

 

Behandling

Det finns ingen behandling för sjukdomen, men problemen klingar av med tiden. Om hästen överlever. Dödssiffran är relativt hög för denna underliga och mystiska sjukdom. 29 % av de drabbade är siffror jag hittar, från 2013 någonting. De som överlever behöver månader på sig att återfå full styrka igen. Vissa veterinärer har försökt hjälpa hästarna återhämta sig med vitaminsprutor, men om det har någon effekt verkar osäkert.

Det händer i kroppen

Man vet vad som händer med hästarna när de drabbas av polyneuropati. Det är nervernas myelinskidor som förstörs, det vill säga det skyddande fettlagret runt själva nervcellen. Även nerven i sig kan i värsta fall skada.  Men varför vet man inte.  Vad man kan säga är att det anses komma från något i grovfodret, men vad är inte säkerställt. De stall som drabbats har samtliga, efter vad jag läst, använt silage.

Vad man däremot vet – det är att detta är en hästägares och stallägares värsta mardröm. Och jag hoppas verkligen att forskningen kommer fram till vad det kan vara.

SVA forskar flitigt på denna otäcka sjukdom. Mer om det kan du läsa här. Artikeln är från 2013 men det verkar inte som om något genombrott skett vad gäller kunskapen om sjukdomen än.

Stoppa kvarkan innan grinden

Det är kvarkatider. Igen. Tyvärr. För kvarka är stallägarens kanske värsta mardröm. Och det är något att ta på allvar. Alltför många verkar inte riktigt greppa hur smittsam denna otäcka sjukdom egentligen är. Men ta alla direktiv om hygien och att byta kläder och skor på största allvar!

Kvarka sprids nämligen väldigt väldigt lätt. Oftast uppkommer smittan i ett stall av att en häst (kanske symtomfri!) kommer in i besättningen och sedan sprider smittan. Men vi människor kan vara lika skyldiga. Kvarka kan spridas via kläder och skor. Det räcker med att klappa en häst i ett stall och sedan gå till en annan häst och klappa den, så är smittan ett faktum. Det här ställer itll med problem för alla de som är i olika stallar på en regelbunden basis. Ingen vill ju sprida en otäck smitta.

Inte nog med det. Sadlar, träns, täcken och seldon kan också sprida vidare smittan till andra hästar och stallar. Med andra ord – Kvarka sprids hur lätt som helst och symtomen är ingenting man ens önskar sin värsta ovän attråka ut för.

De första rapporterna jag fick kom om att eländet var på gång var från Norrtäljetrakten. Det var ett tag sedan, men det verkar finnas kvar. I ett av stallen bedrivs ridskola, och ni kan ju tänka er vilket avbräck i verksamheten och vilket elände för alla de som kämpar på ridskolan det blev (och då menar jag såväl hästar som människor):  Nu ser jag på denna interaktiva karta att stallar nära runtomkring mig är drabbade – Sala, Halstahammar. Så nu släpps ingen in i mina stallar med kläder eller skor som skitats ner i andra stall. Jag gör detsamma mot stallar jag besöker.

Vad är det då som vi hästägare fasar så över när det kommer till kvarka. Det första är ju att sjukdomen är så smittsam. Smittas en i stallet blir resultatet gärna att alla hästar smittas. Och då har man kanske ett tjugotal hästar i karantän (man får inte flytta hästar från och till ett stall där kvarka konstaterats). Men så är det ju förstås så att kvarkan är en så vidrig sjukdom.

SVA beskriver symtomen som följer (ordagrant):

Symtom

Klassisk symtombild för kvarka är:

  • Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.
  • Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).
  • Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.
  • Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.

Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.

Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är:

  • Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
  • ”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
  • Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen.
  • Immunmedierad myosit (muskelinflammation).

 

 

Ingenting man vill utsätta sin bästa fyrbenta vän för eller hur? Så gör en enkel sak när ni ska till ett annat stall än det vanliga – byt kläder och skor och flytta inte persedlar eller borstar mellan stall om det inte är absolut nödvändigt. I så fall ska det tvättas ordentligt innan. Klappa heller inte okända hästar i onödan och respektera och låt inte hästar från olika stall hälsa på varandra. Det gäller även om hästen verkar helt ok.

Och om nu kvarkan dyker upp i stallet trots allt – är det att isolera sjuka hästar omedelbart. Det går att stoppa spridningen av smitta även om den kommer in i stallmområdet. Det visasr inte minst den insats som Ulrika Wendéus gjorde för att stoppa spridningen i hennes stall. Där blev det bara en sjuk, och inga fler, trots att stallet beboddes av 60 hästar. Men det krävdes logistik och planering för att vare sig människor, hästar eller saker skulle sprida smittan. Så ta verkligen smittorisken på allvar där ute. Det är hästarna värda (och hästägarna också!).

 

 

 

Visst kan lösdriftshästar prestera!

…men det krävs lite engagemang. Se bara på Carl Hesters hästar – de presterar, och går ute på lösdrift…

Det har sedan länge varit legio inom ridsportsvärlden att hästar som är ute för mycket inte kan prestera. Det är rena skitsnacket. Det är det många som vetat länge. Men än fler verkar gå på myten. Varför, kan man undra, när ingen skulle komma på tanken att låsa in ens självaste Zlatan i en låda och bara ta fram honom när han skulle träna på sin fotboll…. vi människor som inte ens är i närheten av att ha samma rörelsebehov som en häst. Men myten lever, och därför finns det de som inte ens låter hästen få lite välbehövligt bete för att de ska kunna prestera på banan.

Det här är ett etiskt välfärdsproblem som varit en svår nöt för hästvärlden att brottas med. Eftersom djurskydd är en politisk fråga mer än något annat, så är det också ett problem som kvarstår. Fortfarande anses det grymt att ha ute en häst i över 16 timmar vintertid utan skydd, medan det inte finns angivet någon maxtid för att stå på box. Det står i lagen att hästar ska kunna röra sig i alla tre gångarter – fritt – varje dag. Men det står inte angivet någon minimitid som detta ska ske. Det står till och med i anvisningarna att om ingen hage finns, så  går en ridbana eller ett ridhus lika bra???? Hrmpf… säger jag… Alla hästar behöver röra sig mycket och länge och fritt, alla hästar behöver skydd – egentligen året om. Det går att fixa på många sätt, men det gäller inte bara på vintern, och stallet är inte det primära hemmet för en häst…..

Men problemet är dubbelbottnat. För det finns en annan falang – frihetsnissarna. De vill nog vara fria från ansvar. Det är billigt och enkelt att bygga lösdrifter. Så det görs. Och de ser jättefina ut. Sedan ställer vi ut en jättebal med mat åt hästarna och lite vatten. Sedan får hästarna gå där, och ha det ”bra”. Så enkelt är det inte. Hästar är avlade tamdjur och behöver mer vård och omsorg än så. De har olika behov och behöver tas om hand om, som individer. Inte som ett gäng med pållar…

Men just för att dessa knasputtrar finns, som tror att hästens alla behov uppfylls av en hall, en hög silage och lite vatten – så blir också många andra som har lösdrifter sedda som lite udda. fortfarande. De underminerar hästarnas väl och ve, eftersom de visar upp det som kan bli dåligt med att ha hästarna i en hage året runt. När jag byggde mitt första stall år 1997 var inte lösdrift att tänka på. Men idag är det vanligare, men som sagt: det är inte alla som tycker det är en toppenidé. Och tro mig, även om jag har hästar både på lösdrift och på stall, så förstår jag varför när jag ser hur vissa av lösdriftshästarna har det.

Så det finns inget svart eller vitt. Box är inte bättre än lösdrift, även om rörelse är klart bättre än stillastående. Det handlar om mer än så. Det handlar om att ta hand om hästen, träna hästen, se till att den får alla vitaminer, mineraler och allt vad det nu är i sin kropp, att de är hela och mår fint etc. etc. Kort sagt – det enkla med lösdriften är att vi inte behöver ta in och ut hästarna. Men inte mer än så. Resten behöver vi måna om minst lika mycket, om inte mer.

‘OCH – det går uppenbarligen att prestera mer än väl med en häst på lösdrift. Det bevisar OS-mästaren i lagdressyr, tillika tränaren av OS-mästarinnan i dressyr, självaste Carl Hester. Hans hästar går minsann på lösdrift. Så befriande då att det finns nytänkare – som vinner! Det är kanske på det viset vi kan få en förändring till stånd i synen på hästens rätt till utevistelse. För kan han ha sina hästar på lösdrift, nog sjuttsingen kan andra tävlingsryttare åtminstone släppa ut sina hästar några timmar tillsammans i en hage. Eller?

Läs mer om Carl Hester, hans träningsfilosofi och hans sätt att rida på:

Tidningen Ridsport