Att kommunicera med en häst

 

Det slår mig så ofta, hur otroligt schyssta hästarna är. Om vi är schyssta mot dem.

En av mina favoritsysslor i livet är att natta hästarna. Ja, då det inte är kallt, snön inte ligger i drivor framför hövagnen och det inte regnar småspik menar jag förstås. När det är sådär lugnt och stilla som det faktiskt ganska ofta är och då jag hinner snacka lite med var och en av hästarna. För jag gillar att snacka med dem. Och jag tror att de gillar att jag snackar med dem. Som nu ikväll. Som så många andra kvällar.

Några har jag ställt in i stallet. De ska få ”godismat” och komma ut till sina lösdrifter. Andra står i hagarna och väntar snällt på sin tur att få hö. Jag lunkar runt, med bästa vännen Manne Gårdshund i hasorna. Eller någon annanstans. Det är inte alltid jag vet var han är. Men då och då dyker han upp, för lite kel. För att synas, och få bekräftelse att jag vet att han är där och att jag bryr mig. Han går privat under namnet ”finaste killen”, ”bästa kompisen”, ”den jag älskar så” och en mängd varianter på det. Han vet att det är med kärlek jag säger det, även om han kanske inte begriper orden i sig. Det behöver han inte. Han hör på tonfallet. Och vet….. att de betyder närhet, vänskap och trygghet.

Som alla andra kvällar ropar jag hej åt tjejerna. Åt killarna. Pockar på uppmärksamhet. De vet att något trevligt väntar. Jag vet det med. Jag pratar med var och en av hästarna. Förvånansvärt ofta på engelska. Jag undrar ibland varför. Kan Leslie Desmond, Perry Wood och Heuschmann ha med saken att göra kanske? Jag inspireras ju ofta av sådana som talar engelska. Och de liksom jag pratar väldigt mycket med djuren. Beautiful girl, Best friend, Love You, Champ, good boy… Men svenska funkar också bra. Och deras namn. De kan verkligen sina namn. De vet vem det är jag hämtar, för jag ropar på just den hästen med dess namn. Namn är viktiga. De ger individualitet, något unikt. Att ingen av dem är den andre lik. Och att de är sedda.

Pratar hästarna då med mig? Självklart gör det det. Ofta i det lilla, med ansiktsuttryck, reaktioner på mig och min närhet. När de kommer och vill ha kel och nästan kivas om vem som ska få uppmärksamheten, när de gnäggar till och galopperar åt mitt håll när matvagnen kommer och när de inte vill ha kel och vänder sig bort för att få äta i lugn och ro. När de kommer emot mig när jag viftar med grimman och när de vänder sig emot mig för att säga hej. NÄr de följer efter mig lösa i hagen med sänkt huvud bara för att göra mig sällskap och få hänga på när det händer något – gärna när jag ska kämpa med att laga staket eller annat. När vattnet är slut och de sparkar med hoven mot det tomma karet

Men ibland även i det stora. Drar mig till minnes alla gånger de i sin tur pockat på min uppmärksamhet. När min unga fröken W ”trillat” ut mot hagen längst bort där jag inte kunde se dem och hon inte förstod hur hon skulle komma tillbaka. Hur de andra hästarna kom forsande genom skogen och gnäggade och skrek och stirrade åt mitt håll. Jag räknade ihop dem, insåg snabbt att de var en häst kort, och spatserade ut i hagen och hittade en förvirrad häst på fel sida hagstaketet. Det var första gången de gjorde så, men verkligen inte den sista. På hur de när jag går förbi haggrinden kan komma gåendes och gnägga mot mig och blänga med sina stora milda ögon åt mitt håll. Och hur jag då kan drabbas av dåligt samvete om jag inte har möjlighet och tid att ta in dem i stallet för pyssel och god mat. Men också hur glada de blir de många gånger jag också faktiskt hinner ta in dem, borsta av dem och låta dem stå och vila upp i en box några timmar.

Det är bra att ha hästar i lösdrift och i enorma hagar. De kan då välja helt själva om de vill vara med mig eller inte. Vill de inte komma in, har jag inte en chans att ”fånga” dem. Det är då man verkligen inser att man måste ha en bra relation med sin häst Och att det då handlar om att skapa positiva upplevelser tillsammans med sina hästar, genom att tala vänligt med dem, genom att lyssna och stämma av hur hästen uppfattar saker och ting. Precis som jag ändå vill ha det.

 

 

 

 

Annonser

Täcken på?

Nu har jag hållit på och tvättat täcken i två veckorst tid, om inte lite mer ändå. Det är inte ofta vi använder dem. Och tur är väl det. För det är sannerligen inte ofta jag tvättar dem.

Jag är en sådan där knäpp hästägare som är övertygad om att de forskarna säger också är sant – att hästens päls är den bästa värmehållaren och att det slår även det bästa täcket du kan tänka dig vid kyla. Men vätan är det värre med, och vinden. Om det både blåser och regnar/snöar då åker täcken på. Lättare varianter så att hästen inte ska behöva hindras i sin rörelsefrihet. Det oroar mig nämligen – att hästarna ska bli stela i bogarna av att täcken hindrar deras naturliga gång. Det kan aldrig vara nyttigt. Det finns också alltid en risk att en häst rullar runt och fastnar i sitt täcke – antingen att det är för tight så att hästen inte kan ta i och komma upp eller att de fastnar i täcket med ett ben. Det är inte heller en sak som jag tar lätt på. Hästar ska skyddas från skador så gott det går.

Äldre hästar kan förstås behöva hjälp med att hålla värmen när kylan sätter in. Och sjuka eller riktigt smala individer. Jag är itne rätt för svett – så här klipps inga hästar. Är de i god form får de heller inte så lång päls – däremot tät. En sådan päls är oslagbart effektiv. Reser på sig när kylan sätter in så att ett luftlager skapas som håller isoleringen värre än värsta isolermaterialet.

Men nu var det verkligen dags för täckena att gås igenom och få sig en rejäl tvätt och impregnering. Skitiga täcken är än värre för hästarna då de blir tunga, stela och obekväma. En del spännen hade gått också. Jag undrar varför man måste göra så dåliga spännen nuförtiden – de där snabbstpännena fram är jättebra tills de går sönder -vilket de gör typ jämt här i mitt stall i alla fall. Annat var det förr! (jag vet att jag låter som en gammal surkärring – bjuder på det! :-D) ) Vissa av mina täcken är över tjugo år gamla. Det är lite coolt faktiskt att de kan hålla så länge. 

Vissa täcken har förstås gått sönder direkt. Inte för att de varit i dålig kvalitet, utan för att jag då haft hästar som busat med varandra och rivit sönder täckena. Då spelar det ingen roll vad man har för märke eller för kvalisort. En häst har sönder det en häst vill ha sönder. Så är det med det.

Naturreservatet i helvetet

Fiona Bigwoods foto.

…förlåt, Nederländernas Oostvaardersplassen menar jag. Alltså i Europa år 2018. Här går tusentals djur instängda i något som borde vara ett paradis. Men det är ett helvete. Hästar, rådjur och andra instängda stackare svälter ihjäl då maten inte räcker till när det är vinter. Och myndigheterna låter det ske, utan att stödfodra, utan att lyfta ett finger. Jag fattar inte hur personer som tar sådan här beslut, eller som har makten och som underlåter att gripa in när djur som är helt beroende av människan (de är ju instängda till att börja med!) far så illa sover om natten.

När jag ser den här videon tänker jag på alla de fantastiska bönder, jägare och inte minst hästägare som stödfodrat och hjälpt våra vilda djur (de där som lever vilt på riktigt och som åtminstone kan gå fritt och leta mat där det finns sådan utan att vara instängda) genom att stödfodra dem kontinuerligt och skjuta av djur när de mår för dåligt. Något att vara stolt över! Men det hjälper ju inte de här stackars djuren. Skulle du vilja gå till ett naturreservat där risken för att stöta på ett svältande djur är överhängande? Knappast…. fy fanken alltså….

Skriv på du med – för att få stopp på detta elände! Man blir ju arg på riktigt… https://www.thepetitionsite.com/sv/203/661/696/stop-animal-cruelty-amp-neglect-oostvaardersplassen-netherlands/?taf_id=54030851&cid=fb_na

 

 

 

 

 

 

Leva i ett vargområde

När jag först flyttade hit och insåg att jag faktiskt bor i ett vargområde kände jag mig kanske inte så kaxig. Första rapporten kom när jag inte bott här mer än en vecka. – Du vet, det stod en varg utanför din garageport här förra veckan! Fick jag höra.

Det fanns ett föl med oss, och tänk om det hände något. Jag har ju en del av mina hästar på lösdrift och nog vart det en och annan kväll med span utför fönstret för att se om det skulle blir rabalder om en varg kom in på området. Det gjorde det aldrig.

Jo – det har det såklart gjort. Nu ljög jag lite. Men, med att hända något menar jag förstås att vi inte haft något större obehag av dem. Men visst har det funnits incidenter och visst rör de runt i grytan då och då. Första sommaren så gick det heta rykten om att det fanns tio vargar i området. De hade setts bara hundratals meter från mitt hus. Snacket gick.

I samma veva fick in en ny häst på gården. Mitt på dagen står han och gnäggar frenetiskt, och undrar vart han hamnat. Då, som på beställning, kommer en bil insladdandes (bokstavligen!) på min stallplan. Ut hoppar två damer och de verkar helt säkra på att vi blivit attackerade av varg. Jag fick mig ett gott skratt. Bara dagarna efter är jag ganska övertygad om att jag ser en varg i skogsbrynet. Min hund, då väldigt liten, skällde mot skogen och när jag tittade dit var det något som var fruktansvärt likt en varg i alla fall som smet in i skogen. Men jag kan inte vara säker.

Några år senare hörde jag talas om att en varg blivit påkörd av en lastbil här i krokarna. Vad oddsen nu är för det. Men så var det i alla fall. Dagen efter rider jag på ridbanan och ser något komma ut på vallen. Det tar en stund – men visst är det en varg! Nu är det tydligare, för den kommer rakt mot mig mitt på blanka dagen. Jag och hästen står och blänger på den och den kommer allt närmare. Till slut får jag lov att ropa på den och säga att den får vika av. Det gör den tack och lov. Jag försökte ta en bild på den då, men den var helt enkelt för långt borta, så det blev inget med den kameran jag hade då.

Sen har det varit rykten eller fakta, vad vet jag, lite då och då. Om flockar som går än hit, än dit. Och grannar som möter vargen när de är ute i skogen, och att de inte ger vika. Jag har klarat mig. Men jag såg en vacker en i somras, när jag var på väg mot stan och ridläger på Häståkeriet. Det var tidig, tidig, morgon strax innan midsommar. Och det var sådär vackert som bara Sverige kan vara i all sin prakt. Vilken morgon! Jag njöt varje sekund utmed den glest trafikerade vägen bort från gården. Jag åker över ett fält inte långt från mig och ser att det kommer något över vägen. Den skuttar på ett väldigt mjukt sätt över vägen, som om den lekte. Det såg inte ut som något jag brukar se.

Så jag saktar ner, ordentligt. SÅklart blir jag omkörd av en stressputte med tjänstebil. Hans miss – helt klart. För när jag saktar in så ser jag. Vargen har stannat på vallen bara ett tjugotal meter bort från vägen och tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. En magisk upplevelse. Nästan lika magiskt vart det bara för någon månad sedan, då vi skulle hämta vår fina Rio.

Det är jag, och Tina – vän och hovslagare – som är på färd ner från Skinnskatteberg mot Köping. Vid ett fält ser jag något röra sig. Jag frågar Tina om hon ser vad som rör sig? Men vi måste köra en bit till för att få bra utblick. Det är två vargar som leker. Vilken syn!

Det är mäktigt – det där med naturen. Riktigt mäktigt. Jag har enorm respekt för alla vilda djur, och den kraft skogen har. Jag har respekt för vargen, som en del av allt detta. Så mycket är klart. Men än så länge lever vi sida vid sida. Mina hästar verkar inte störas, eller låta sig störas. De måste sett varg både en och två gånger. Förra vintern såg jag faktiskt vargspår rakt igenom min gård i snön. Men inga staket var rivna. Inga hästar verkade må dåligt. Det verkar som om det funkar. Än så länge. Jag hoppas det varar.

 

 

Mer om veterinärkostnader

För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.

Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.

Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.

 

 

Våra stallrutiner

Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.

Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.

Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.

En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.

Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!

Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.

Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..

Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.

Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.

Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.

Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀

Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.

 

 

Varför trivs inte hästen i stallet?

En häst kan trivas olika bra i olika stallar. Även om ställena till synes erbjuder i princip samma sak, kan en häst reagera oerhört olika i de olika stallarna. Det här är något jag själv erfarit på nära håll och ständigt har i åtanke. För det faktum att det är så, gör också att det är något vi människor kan göra åt problemet.

Den första gången jag märkte det hade jag inte varit hästägare länge. Min häst var en mager rackare och åt och åt och åt. Han åt mig ur huset. Ända tills jag av just orsaken att vare sig han eller jag trivdes i stallet bestämde mig för att flytta honom. Då blev han snabbt fet som en gris. Och sedan har han varit lättfödd resterande del av livet, en sisådär 22 år….

En annan gång hade jag tre hästar på lösdrift. En av dem pallade verkligen inte med livet på den gården. Det spelade ingen roll att det näst intill bara var jag som tog hand om den lilla gruppen (som jag flyttade ut ur den stora gruppen på gården för att de skulle få tillräckligt med mat och få vara i fred). Det spelade ingen roll. Denna häst, som varit så otroligt rar och lugn, blev som ett monster varenda gång jag försökte ta i henne i stallet. Det gick inte ens att hämta sadeln utan att hon försökte stegra sig och sticka ut från stallgången, och hon var allmänt mycket svår att hantera. Det var nästan så hon blev farlig när jag och min stackars hovslagare försökte få ordning på hennes fötter. Tills jag tog hem hela gänget till min gård igen. Då var hon som vanligt igen och somnade snällt i stallgången när jag gjorde iordning henne.

Men det varade ju bara tills den gång jag skulle iväg på semester. Långa, långa mail kom om min livsfarliga häst, som inte släppte in dem i lösdriften eller knappt ens lät dem fodra hästgruppen. Trodde jag skulle hitta en hysterisk häst när jag kom hem igen. Men nj då- när jag var där var hon den lugna fina tjejen igen. Snacka om säreget sto. Herre min je vad jag älskar den damen. Det är min tant det!

Hon lär mig varje dag, vilket jag nog påpekat både en och två gånger i den här bloggen. Bland annat att en häst kan trivas i ett stall, med vissa personer när det är på ett visst sätt. Men hata ett annat, snarlikt. Det kan ha med person att göra, det kan ha med rutiner, andra hästar, hagkompisar, foderrutiner etc etc. Om vi vill hästarna väl, kan vi flytta dem till annat stall eller omforma rutiner så att stallvärlden passar dem bättre.

Det kan handla om så ytterst små saker. Ett praktexempel är när jag bytte till – bättre!- vattenkoppar i mitt stall. Från sådana där tröliga med plattor man måste trycka på, till nipplar som man bara behöver nudda. De flesta hästar blev jättenöjda. Utom en. Han blev vansinnigt arg på detta. Han vägrade att använda koppen och försökte till och med sparka sönder den. Men drack ur den, det gjorde han inte, så törstig han än var. Det var bara att ställa in vattenhink och sedan sätta in den gamla koppen igen. Som nu hade fått sådant tryck att vattnet sprutade runt hästen när han drack. Men då vart han nöjd igen och livet kunde går vidare. Sicken knasig häst, men har man preferenser så har man!

Det ska sägas att de allra flesta hästar är otroligt anpassningsbara, så bara de får tid att lära sig nya rutiner så blir allt gott och bra. Men vissa är känsliga. Det visar sig tydligt, och då får man försöka hitta på saker som gör dem nöjda igen, om något blivit tokigt.

 

 

Magasinet The horse har en artikel om detta fenomen, där de beskriver en del av de problem som deras experter erfarit orsakat hästens olycka. The Horse