Riktigt hundgöra senaste tiden

Rätt som det är har man fullt upp med kontakt med olika veterinärkliniker och oro för att djuren ska må bra. Det är inte lätt att få tider och hjälp då bristen på veterinärer är stor. Men det går, och tack och lov får man nästan alltid god hjälp av riktigt bra folk. Så blev det de här veckorna också.

Först var det gårdshunden Manne som fick resa till Arbogas Anicuraklinik för att få hjälp då han var hängig. Alla tester som togs visade en ytterst frisk hund. Men ändå var det något som felade. Vad vet vi inte riktigt, för nu är han bra igen i alla fall. Och vi är en erfarenhet rikare. Arboga är en riktigt trevlig klinik som följer upp och ger hjälp när vi behöver det som bäst.

Sedan var det schäfer Mollys tur. Hon hade en sedan länge inbokad tid på Ultuna. Hon har ont i ett ben och knölar jag oroade mig för. Knölarna kunde tas bort och det blev operation. Benet var det värre med – såväl ryggen som bakknäet var påverkat. Men det kommer vi också kunna hantera med mediciner, tack och lov. Och vi blev flera erfarenheter rikare och lite klokare under Mollys två besök på kliniken. Det första vi lärt oss är att det nog inte finns något proffsigare ställe än smådjurskliniken i Ultuna. Vi är trygga med att vi får den bästa vården vi kan få. Det andra är att det finns mycket trevliga naturreservat i närheten där man kan gå med sin lilla hund i väntan på att få tillbaka sin andra hund. Men vi lärde oss också att det är lång väg hem, särskilt om man mår lite segt efter en operation och man har en enormt stor tratt på huvudet.

Tratten ja – den har ställt till det så det står härliga till. Hästarna blev nämligen totalt livrädda för denna tingest, som tydligen äter hästar. Och med livrädda menar jag det bokstavligen. En boxdörr och två hagstaket har jag fått laga på grund av denna tratt. Så farlig är den. Jag har aldrig varit med om maken men den är tydligen helt paniskt farlig? Jag som trodde mina hästar var coola. Tydligen inte. Så nu har jag lärt mig det också.

Tack och lov lever vi alla trots dessa eskapader. Och alla mår finemang. Just nu i denna stund i alla fall. Och med erfarenhter om att det rätt som det är ser helt annorlunda ut, är det helt klart bäst att njuta av den stunden.

Mer om veterinärkostnader

För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.

Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.

Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.