Riktigt hundgöra senaste tiden

Rätt som det är har man fullt upp med kontakt med olika veterinärkliniker och oro för att djuren ska må bra. Det är inte lätt att få tider och hjälp då bristen på veterinärer är stor. Men det går, och tack och lov får man nästan alltid god hjälp av riktigt bra folk. Så blev det de här veckorna också.

Först var det gårdshunden Manne som fick resa till Arbogas Anicuraklinik för att få hjälp då han var hängig. Alla tester som togs visade en ytterst frisk hund. Men ändå var det något som felade. Vad vet vi inte riktigt, för nu är han bra igen i alla fall. Och vi är en erfarenhet rikare. Arboga är en riktigt trevlig klinik som följer upp och ger hjälp när vi behöver det som bäst.

Sedan var det schäfer Mollys tur. Hon hade en sedan länge inbokad tid på Ultuna. Hon har ont i ett ben och knölar jag oroade mig för. Knölarna kunde tas bort och det blev operation. Benet var det värre med – såväl ryggen som bakknäet var påverkat. Men det kommer vi också kunna hantera med mediciner, tack och lov. Och vi blev flera erfarenheter rikare och lite klokare under Mollys två besök på kliniken. Det första vi lärt oss är att det nog inte finns något proffsigare ställe än smådjurskliniken i Ultuna. Vi är trygga med att vi får den bästa vården vi kan få. Det andra är att det finns mycket trevliga naturreservat i närheten där man kan gå med sin lilla hund i väntan på att få tillbaka sin andra hund. Men vi lärde oss också att det är lång väg hem, särskilt om man mår lite segt efter en operation och man har en enormt stor tratt på huvudet.

Tratten ja – den har ställt till det så det står härliga till. Hästarna blev nämligen totalt livrädda för denna tingest, som tydligen äter hästar. Och med livrädda menar jag det bokstavligen. En boxdörr och två hagstaket har jag fått laga på grund av denna tratt. Så farlig är den. Jag har aldrig varit med om maken men den är tydligen helt paniskt farlig? Jag som trodde mina hästar var coola. Tydligen inte. Så nu har jag lärt mig det också.

Tack och lov lever vi alla trots dessa eskapader. Och alla mår finemang. Just nu i denna stund i alla fall. Och med erfarenhter om att det rätt som det är ser helt annorlunda ut, är det helt klart bäst att njuta av den stunden.

Snön är här!

Snön är här!

Så kom då plötsligt snön. Som den gör varje år. Alltid lika förvånande. Igår sa yr.no att det skulle vara regn. Men det blev värsta snötäcket. Inte för att jag tycker snö är värre än regn. Tvärtom. Det går åtminstone att ruska av sig. Värsta vädret är och förblir blåst och regn och ett par plusgrader på det. Men idag är jag glad att det är lördag. För även om hästarna går på lösdrift och har stora ligghallar att tillgå vill jag ta in dem, torka upp dem, ge dem lite godismat (läs lucern och betfiber) och se till att alla täcken är torra och hela. Det gör åtminstone mig trygg och då vet jag att allt är bra med dem. De verkar inte tycka illa vara. De som är ute verkar snarare något svartsjuka på de som för tillfället får gå in. Men ingen blir glömd, ingen blir utan. Som alltid här på Lövslätten.

 

 

Älskade gamla djur

Få inlägg i den här bloggen har engagerat så många som mitt inlägg om den gamla hästen. Jag har fått ta del av så många fantastiska hästar här via nätet, hästar som åldrats med en matte/husse som älskar dem vid sin sida. Alla ni fantastiska människor som månar om era djur, och som ser dem som familjemedlemmar. Vilken tur för era hästar att just ni finns vid deras sida.

Häromdagen läste jag om Mac Lobell, en av världens genom tiderna bästa travhäst. Han hade gått bort – 32 år gammal. Även han väldigt älskad och ombesörjd med kärlek i många år innan döden hann ifatt honom.  32 år är en imponerande ålder för en häst som presterat på det sättet. Bra avelsgener! Eller hur!

alexohelena.jpg

Mitt inlägg om den gamla hästen berodde på att jag själv tyckte jag hade gamla hästar i stallet, som jag ville måna om lite extra sådär på ålderns höst. Inlägget skrevs år 2010 – alltså nästan 6 år sedan. Jösses vad tiden går. Och tror ni inte att de gamla filurerna står kvar där än. Det är tur jag valt att lyda mina egna råd – det har tydligen gjort susen. Gammelfarbror Daniel, varmblod, fyller 27 i vår. Urgamle vännen Alexander, svenskt halvblod av den bastantare modellen blir…. vågar jag skriva det?…… 29…… Själv firade jag honom duktigt när han fyllde 20….. Och visst är de ganska fräscha än, även om tänderna inte är som de ska riktigt. Men varje dag räknas i vår värld, så länge livsgnistan finns kvar och de inte har ont.

alexaihagen.jpg

Ganska snygga är de fortfarande också, om jag får säga det själv. Ridna har de dock knappt blivit det senaste året, även om det händer att de får lunka med i skog och mark. Någon gång måste ju även en häst få pensionera sig. De verkar trivas bäst med sina kompisar i hagen och sin godismat. Huruvida min gammelfux hör eller ser så bra längre står skrivet i stjärnorna. Han hör det han vill i alla fall och ser det han behöver. Han går med sina tjejer och njuter av livet, och ser ganska så nöjd ut med livet.

Värre har det varit för min voffe…. Hon gick hastigt och mycket olustigt bort för några veckor sedan i akut leukemi vid 10,5 års ålder. En otäck historia med ett tragiskt slut. Lägger snart in ett litet inlägg om det. Hundar kommer en så otroligt nära och är vid ens sida varje minut på dagen. Särskilt gäller det en sådan som jag som är i stallet hela tiden och kan ha med mig mina fyrbenta voffevänner näst intill överallt… Det är hårt att mista sina vänner, men än så länge lever gammelgubbarna väl och verkar njuta av sina liv. Och oavsett hur långa liven blir, är det ju kvaliteten i dagarna som räknas mest, inte det antal dagar som går.