Få inlägg i den här bloggen har engagerat så många som mitt inlägg om den gamla hästen. Jag har fått ta del av så många fantastiska hästar här via nätet, hästar som åldrats med en matte/husse som älskar dem vid sin sida. Alla ni fantastiska människor som månar om era djur, och som ser dem som familjemedlemmar. Vilken tur för era hästar att just ni finns vid deras sida.

Häromdagen läste jag om Mac Lobell, en av världens genom tiderna bästa travhäst. Han hade gått bort – 32 år gammal. Även han väldigt älskad och ombesörjd med kärlek i många år innan döden hann ifatt honom.  32 år är en imponerande ålder för en häst som presterat på det sättet. Bra avelsgener! Eller hur!

Mitt inlägg om den gamla hästen berodde på att jag själv tyckte jag hade gamla hästar i stallet, som jag ville måna om lite extra sådär på ålderns höst. Inlägget skrevs år 2010 – alltså nästan 6 år sedan. Jösses vad tiden går. Och tror ni inte att de gamla filurerna står kvar där än. Det är tur jag valt att lyda mina egna råd – det har tydligen gjort susen. Gammelfarbror Daniel, varmblod, fyller 27 i vår. Urgamle vännen Alexander, svenskt halvblod av den bastantare modellen blir…. vågar jag skriva det?…… 29…… Själv firade jag honom duktigt när han fyllde 20….. Och visst är de ganska fräscha än, även om tänderna inte är som de ska riktigt. Men varje dag räknas i vår värld, så länge livsgnistan finns kvar och de inte har ont.

Ganska snygga är de fortfarande också, om jag får säga det själv. Ridna har de dock knappt blivit det senaste året, även om det händer att de får lunka med i skog och mark. Någon gång måste ju även en häst få pensionera sig. De verkar trivas bäst med sina kompisar i hagen och sin godismat. Huruvida min gammelfux hör eller ser så bra längre står skrivet i stjärnorna. Han hör det han vill i alla fall och ser det han behöver. Han går med sina tjejer och njuter av livet, och ser ganska så nöjd ut med livet.

Värre har det varit för min voffe…. Hon gick hastigt och mycket olustigt bort för några veckor sedan i akut leukemi vid 10,5 års ålder. En otäck historia med ett tragiskt slut. Lägger snart in ett litet inlägg om det. Hundar kommer en så otroligt nära och är vid ens sida varje minut på dagen. Särskilt gäller det en sådan som jag som är i stallet hela tiden och kan ha med mig mina fyrbenta voffevänner näst intill överallt… Det är hårt att mista sina vänner, men än så länge lever gammelgubbarna väl och verkar njuta av sina liv. Och oavsett hur långa liven blir, är det ju kvaliteten i dagarna som räknas mest, inte det antal dagar som går.