Jag skulle kunna berätta tonvis av knasiga historier om min Cajsa. Om hur hon kom på inkallning från 600 meters avstånd utan att blinka, hur hon lärde sig fem olika språk av barnen som kom och hälsade på gården, hur hon fick så många barn att inte vara hundrädda, hur hon kom bärande som liten valp på en glödlampa i munnen – vilket fynd! – utan att den kom till minsta skada, hur hon och Musse schnauzer smet när jag sov middag och hade partaj i byn, bara för att vara tillbaka lagom tills jag vaknade igen.

Jag skulle kunna berätta om hur hon älskade att skratta med hela sig när jag busade med henne, hur hon alltid pratade. hennes härliga min när hon fick simma och bada, hur hon visade mig de vilda djuren – inte jagade – utan visade mig var de var så vi båda kunde njuta av synen, hur jag alltid visste att hon var vid min sida och aldrig skulle vika så jag behövde aldrig ha ett koppel.  Förutom den gången hon sprang efter husses bil i tron över att få åka med och kom bort i byn nere i Skåne. Vilken skräck! Vi letade i timmar och går till slut till byns coola lilla restaurang för att äta en bit innan vi letar vidare. Där, precis utanför köket, står en man och pratar med personalen. De tittar alla upp och säger – där är de! Mannen har hittat Cajsa Tofflan och jag gråter av lycka över att hon är tillbaka. Tofflan förresten – det namnet fick hon för att hon toffade fram, såsom schäfrar gör.

Jag skulle kunna berätta om när hon fick tag på minken och dödade den i ett kick, och hur lätt hon hade för möten med människor såväl som hundar. Hon styrde upp dem alla. Ingen fick vara annat än snäll när hon var i farten. Då sa hon till. Och gick man till låtsatsattack mot henne eller någon annan, då stoppade hon en effektivt! Utan att bli minsta aggressiv, bara på lek. Hennes mentala styrka var så mycket större än min, liksom hennes mod. Aldrig att hon lät sig bli provocerad, aldrig att hon lät sig pressas. Hon lyssnade alltid på dem hon älskade, och berättade alltid vad hon ville. Och hon var min bästa vän.

Men det jag saknar mest är att känna henne vid min sida, att  kunna luta mig över min Cajsa, borra in hela mitt ansikte i hennes lejonman, klia henne under magen och bara känna närheten till ett så klokt och vackert djur. Jag saknar att inte snubbla över henne när jag ska gå och lägga mig och hon har lagt sig precis bredvid min säng, jag saknar att inte kunna ta ner fötterna från soffbordet för att det ligger en Cajsa Tofflan precis där jag ska sätta mina fötter. Hon var en rackare på att vara i vägen för mig, så att jag inte missade henne. Som om jag någonsin skulle! Jag saknar hennes frenetiska skall som hördes vida omkring när hon hörde min bil rulla upp på gården när jag varit borta, hennes tokfnatt när jag stiger ut ur bilen. Och jag saknar att inte ha någon som förstår precis allt, utan att jag behöver säga något eller göra något alls, en som lägger sig nära när jag är nere och busar när jag är på G.

Hon var klok min Tofflan, klok som en bok. Cajsa var speciell och min trygghet.

Det har varit en ära att få ha dig Toffi. 3800 dagar av friska härliga dagar fick jag ha dig här. Du är och förblir mattes stolthet. Jag ångrar inte en dag, inte en minut som gått med dig. Jag vet att du hade ett bra liv. Du var aldrig ensam och du var alltid fri. Ingen styrde över dig, ingen behövde någonsin. Du kunde påverka ditt liv, för du gjorde dig hörd och vi lyssnade.. Du var alltid trygg i din familj och fick allt de du behövde och ville ha – god mat, massor med bus, goda vänner och tonvis med kärlek och kel. Varje dag…. Det är min lycka i min sorg – att jag förgyllde ditt liv lika mycket som du förgyllde mitt.

Vi ses i Nangiala min älskade vän. Glöm inte att ta hand om virrpannan Musse Schnauzer och ge mamma massor med pussar.  ❤ Jag hoppas min mamma, också hon en ängel, tar hand om mina fina änglahundar tills jag träffar dem båda igen. Det vet jag att hon gör, hon älskar ju fina djur.