Hingstvisning på Lövsta 2018

Den 8 april var det hingstvisning på Lövsta. Vädret var bästa tänkbara och det var en fröjd att åka den långa vägen till Upplands Väsby och den fina anläggningen för att bese skönheterna. Det fanns också en hel del hästar som var intressanta. Såklart var alla hästar jättefina, men en och annan fattade jag särskilt tycke för.

Det där med vilka hingstar man tycker är bra eller mindre bra är inte enbart en poängfråga. Det är också en fråga om typ och smak. Jag föredrar de lite mer stabila som har en bra men också ”lätt” gång. En del av de hingstar man ser idag skulle jag inte kunna sitta på i traven – och hur skulle jag kunna nyttja deras förmågor då, om jag sitter och har fullt upp med att hålla mig kvar. Ett ben i varje hörn är också viktigt, så att det inte blir som att balansera på en lina för att hästen ska klara av att bära sin ryttare. Dessa hästar är jättefina och fantastiska, men inget för mig att avla på – mitt mål är stabila, hållbara och trevliga hobbyhästar på högre nivå

Därför söker jag stabilitet, att det är lätt att reglera gångarterna och att de ser stabila ut, på att hästen är ridbar och med hela tiden utan att ha för mycket nerv. Man lär sig mycket av att se hästarna live – det jag söker kan jag inte läsa mig till. Det är en känsla – skulle jag vilja rida den hästen? – som behövs. Vissa skulle jag inte våga mig upp på, andra skulle jag sälja min lilltå för att få sitta på.

En av de senare – den som blev min favorit är Lövstas Klifton 1329. Den hade allt det jag önskade i en häst – inklusive en stor dos svensk stam! Det var pricken över iet! Det enda jag egentligen inte tyckte var så kul var namnet. Eminenta Caroline Darcourt visade den här hästen med den äran och det syntes hur kul hon tyckte att det var att rida honom. Han var bred fram, såg bekväm ut (hade till och med en closecontactsadel utan särskilt stora stöd) och en härlig och positiv energi. Ja – den här blir det nog ett föl av så småningom på Lövslätten, även om det kanske inte blir i år.

St Erik blev också en favorit. Ridbar som tusen den med och alla kvaliteter jag nyss nämnde på Klifton. Så fin! Liksom Ironman, även om han var så ung….

På hoppsidan gillade jag Point Break bäst, även om jag är urusel på att bedöma hoppehästar. Men sett ur mitt perspektiv – att få en trevlig och bra ”hobbyhäst” om än av högre kvalitet, så blir gångarterna viktiga – att de  skulle kunna användas på en dressyrbana. Och att hästen är cool och trevlig. Det var denna häst.

En del av hästarna var däremot väldigt unga som visades. Det är fantastiskt att se dem och det ska bli roligt att följa deras utveckling. Men jag som vill avla på hobbynivå ska nog fundera ett varv till innan jag beslutar mig för vilken hingst jag ska ha, och jag ska definitivt inte ta en helt ny oprövad hingst då mina kunskaper om stammar och bra kombos till mina ston är obefintlig än så länge. Här finns mycket jag behöver lära mig, och mycket har hänt sedan jag senast spanade in avelsutbudet. Men roligt är det! Och mycket funderande blir det. Ska försöka ta mig iväg till Eklunda också för en hingstvisning. De har ett par intressanta som jag hoppas på lite extra. Så vi får se. Än har jag vare sig valt hingstar eller ston att betäcka (sa välja två utav fyra och det är ju hopplöst!).

 

 

Annonser

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

Kan du träna en häst korrekt?

Det är inte lätt att träna en häst. Vi behöver kunna väldigt mycket för att klara det – om hästars väsen, om oss själva och om inlärningsteori. I HorseScience – en fantastisk sida på nätet jag verkligen rekommenderar varmt, listas femton punkter som man behöver ha koll på och leva upp till för att det ska bli riktigt, riktigt bra. 15 ganska svåra, men viktiga, punkter. Hur många kan du checka av? Hur många behöver du jobba på?

How to train a horse – 15 steps according to science

 

 

Antalet som jobbar med hästar ökar!

Jordbruksverket har nu levererat en rapport de kallar för Hästhållningen i Sverige. Jag har ett svagt minne att jag svarat på en sådan här undersökning. Jag kan ha fel, men jag kan också vara en del i statistiken.

Den visar att hästnäringen växer. Ganska ordentligt faktiskt. År 2016 (rapporten kommer väl lite sent kan man tycka – det är 2018 nu och vissa grejer de tar upp skriver de är från 2017???) fanns totalt 15 000 så kallade årsarbetskrafter att fördela mellan hugade hästentusiaster inom hästnäringen. År 2010 fanns det dryga 10 000 dito. Nu säger jordbruksverket att siffrorna inte är statistiskt säkerställda – men vilken ökning skulle då krävas för att få det? Det är en 50% ökning vad jag kan förstå så i mitt tycke är det en rejäl ökning.

Och det finns massor med annan intressant info att utläsa för den som har tiden. Lite roligt är det allt att den typiske hästhållaren är en kvinna på dryga fyrtio…. Harkel. Känner mig inte alls som urtypen, jag som är så unik 😉 Två av tre hästhållare är kvinnor. Det kan förklaras av travet – där fler män verkar än kvinnor. 80 % av hästar inom travet är ägda av män, mot endast typ 12/13 % av de hästar som verkar inom ridskolor och turverksamheter.

Vi kan också se att en dryg tredjedel av ridskolorna fortfarande har spiltor till hästarna. Det kan jämföras med de 60 % år 2010. Vilken minskning! Och det är roligt att se att närmare 30 % har lösdriftssystem. Det händer saker ute i stallarna! Vanligast är dock de sedvanliga boxarna.

Utvecklingen vad gäller foder går också att avläsa i den digra rapporten. Fler ger ensilage än år 2010, jämförelseåret. Och fler ridskolor och turridningsföretag samt vi damer/herrar över 41 år ger proteintillskott – en bra sak, för här verkar vi vi dåha ersatt havren och betforn, med protein istället. Bra mycket nyttigare 😀

Och ännu en intressant sak – ju äldre man som hästägare är, desto mindre kraftfoder ger man sin häst. Framför allt är det yngre förmågor som ger sina hästar kraftfoder. Läs den gärna – du har länken i första raden.

 

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

Nu planerar vi för flera

Alla som varit på vår gård har kanske noterat att vi har en del ston. Ganska fina sådana om jag får säga det själv. Vi har också planerat in för ett fint sto till. Och nu bär det av. Det är nämligen dags att börja fundera på att ta upp lite avel igen. På ett par av dem i alla fall.

Det var några år sedan. Och här på gården har vi nog minsann saknat att ha små yrväder som får oss att skratta så där gulligt som man bara gör när man har med föl att göra. Så vi planerar ordentligt, och hoppas kunna hitta ett bra ställe för seminering av stona, kunna välja ston som ska betäckas i år, och sedan inte minst vilka hingstar som ska till för att få riktigt bra avkommor. Det har snabbt visat sig att det här gärna blir en heltidssyssla. Det är makalöst vad tid det går till att kika på hingstar, jämföra, kolla stammar, fundera. Ångra sig. Fundera igen, kolla vidare på nätet, fråga folk man tror vet bättre och mycket mycket annat.

Men om vi får som vi vill blir det fölisar 2019 på Lövslätten. Längtar redan dit, med lite bävan. Det är ju alltid en risk, även om det för det allra mesta går väldigt bra och blir väldigt roligt.

Brist på hö och ensilage drabbar hästarna

Än idag är vi helt beroende av vädret för vår vällevnad. Man kan ju tycka att det inte längre borde spela så stor roll, i denna moderna och tekniktunga värld. Men nog är det så fortfarande. Det var inte bara på 1800-talet som det blev stora problem med försörjningen av mat om skördarna slog fel. Sådant händer idag också. Kanske inte oss människor i den rika världen – vi importerar då glatt det som behövs. Men när det gäller våra djur är det här en realitet att leva med. Och frågan är om klimatförändringarna kommer göra så att fler skördar slår fler framöver?

Redan i somras kom de första rapporterna om att skördarna blivit dåliga. Särskilt vad gäller hö och ensilage till djuren. Det är svårt att importera gräs. Varje djur äter en sisådär 300 kilo så ni kan ju tänka er fraktkostnaderna om det inte går att handla in det här lokalt. Många bönder valde att minska sin besättning – det vill säga skicka djur på slakt. Köerna till slakterierna blev ganska så långa.

På hästsidan har det varit någorlunda tyst, även om man kan se ovanligt många annonser ute med hö eller ensilage köpes. Och svaren är inte många. De som har och är leverantörer säkrar sina stamkunders behov. De som är som jag som har eget (tack och lov fick vi en bra skörd!), håller stenhårt på vårt. Och de som inte är några storköpare och som inte kunnat boka in sig på tillräckligt har nu enorma problem att hitta foder som är dugligt åt hästar.

Det här är ett elände. Det går inte att vänta med att köpa in foder till djuren. De behöver lika mycket varje dag. Jag kan tänka mig att de med brist satsar på att hitta halm, men det är inte så lätt det heller. Halm och lusern kan annars kompensera brist på hö till viss del i alla fall. Men det är verkligen inte ultimat. Jag kan också tänka mig paniken när det inte finns foder att få tag på. Vad gör man till slut?

Ja – jag är otroligt glad att vi fick in en såpass bra skörd i år. Jag hoppas det räcker hela vägen in i sommaren nu. För att köpa in av andra verkar stört omöjligt. Jag skulle heller inte bli särskilt ledsen om det är så att våren kommer tidigt och det blir en bra betessäsong. Den förra var eländig – vilket i sig bidragit till bristen på foder. Det var torrt och kallt på våren – betet kom aldrig igång. Sedan var det torrt och eländigt lite till bara för att börja störtregna hela hösten när tillväxten inte sker och det blev bara lera av alltihopa. Till och med på mina sandmarker var det lerigt. Då är det illa.

Näe – nu hoppas jag på ett bättre skörde- och betesår, även om jag verkar klarat mig undan det värsta – foderbrist och betesbrist. Så har jag stora marker också, även om det inte är så intensivt växande på varje fläck så räcker det till oss som tur är. Än så länge.

Mer om bristen på hö och silage i framför allt Mellansverige men även på andra håll kan du läsa om på:

Land Lantbruk

Hippson

P4 Gotland

SVT nyheter

SVT nyheter 

Norrbottenkuriren