varning om hästen får ont

En del av den forskning som kanske är allra mest intressant för en hästälskare är den om ”pain face”. Det handlar om att hästen tar olika ansiktuttryck beroende på hur den mår. För den som är född med hästar omkring sig eller åtminstone delat många tusentals timmar tillsammans med hästar (gärna utan att hela tiden vilja få ut någonting av dem, utan mer betraktat dem som de individer de är) ser ganska så enkelt om en häst mår dåligt eller inte.

Jag har numera en ganska god förmåga att läsa av mina hästar. Tydligast kom kanske det till uttryck när min gammelfux rullat fast i hagen och av andra fått hjälp med att komma upp. Jag forsade hem så fort det bara gick, och när jag kom stod han i hagen med sina kompisar. Då jag var riktigt orolig hade jag redan på vägen ringt veterinär för hjälp. Det var bra det. Något var uppenbarligen fel. Jag tog in hästen i stallet och kunde nästan ta på hans smärta. Inte för att han visade upp en enda svullnad, inte för att han haltade, inte för att jag egentligen kunde SE vad det var. Men något var det

När veterinären väl hittade till stallet gick hon igenom hela hästen, först utan att hitta det minsta spår på skada. Men jag envisades. Det var något fel på hästen! Till slut inser vi att han har slagit i nosbenet rejält i kampen om att komma upp. Efter en dos eller två med smärtstillande så blev hästen som vanligt igen, även i uttrycket. Då tackade jag mitt stilla sinne för alla de tusentals timmar jag bara umgåtts med hästarna, betraktat dem för att jag tycke rom dem och är nyfiken på hur de har det och hur de mår. Men med okända kan jag fortfarande tycka det tar sin tid att lära sig läsa av dem ordentligt. Man måste hela tiden öva.

Nåväl – åter till forskningen. Det är inte bara jag nämligen som tycker det där med ”pain face” är intressant och viktigt. Även veterinärerna tycker det, och har utvecklat metoder för att kunna se hur hästarna mår. Men inte nog med det. Nu utvecklas en kamera som ska kunna avgöra hur hästen har det – genom att läsa av ansiktstuttrycket. Den ska tydligen användas i stallet. Se och hör här! 

Själv tycker jag minsann att den borde användas på ridbana och i ridhus. Och så skulle den kopplas till en mistlur. Så varje gång hästen upplever obehag i ridhuset eller på ridbanan som går det en tordönstöt genom ridhusarenan. Det om något borde ju få oss ryttare att lära oss att rida på ett sånt sätt att hästen inte känner obehag. Frågan är bara om någon skulle våga ha den på banan?

 

Annonser

Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.

 

 

Tips i kylan

Igår satte kylan in. Inte för att det var så mysigt innan – det har varit en del minusgrader och på det blåst. Så vi har kämpat mot kalla fötter och frusna händer och ändå ridit – för hästarna har då inte tyckt att vädret är något annat än toppen. Men nu trillade gradtalet så dant att ridningen fick pausa när mörkret sjönk ner över nejden under gårdagen.

När vi väl nattade hästar under kvällen visade termometern på -27. YR lovade en vändning under natten, men i morse när jag klev upp var det inte ett dugg varmare. Samma jäkla -27.

Under sådana omständigheter blir jag alltid lite orolig för mina hästar. Kommer de att klara kylan? Jag får samma oroskänsla varje år. Men visst gör de det. Kanske för att de är sunda och friska hästar, och för att hästar faktiskt är gjorda för att klara kallare väder än vad vi människor klarar. Jag tycker ju det är fruktansvärt kallt (även om jag alltid blir förvånad över hur bra det ändå går att trampa runt i hagarna och fixa och dona när det är så här kallt). Men de ställer bara ut sin päls rakt ut och får värsta polarjackan deluxe när vädret blir så här. Tänk om vi hade sådana möjligheter! Då skulle jag inte tycka det var fullt så jobbigt att bo i det här landet under vintern. Själv är jag lite kinkig för kylan.

Det finns en del att tänka på för att hästarna ska må så bra som möjligt dock. Jag som har två grupper på lösdrift måste inse att de kommer stå där ute i kylan, utan att få tillskottsvärme. De måste klara värmen på egen hand. Och med lite vana verkar jag ha fått in rutinerna. Mina hästar går inte på fri tillgång av foder, då en del av dem skulle bli otroligt feta. Så vi får ta till lite tricks och ändra om lite när kylan sätter in på det här sättet.

Vad gäller fodret dubblas foderransonen om det blir riktigt kallt. Hästar är som kaminer och de behöver bränsle. Så länge de kan äta ordentligt kan de kompensera väl för de minusgrader som finns i den omgivande luften. Alla hästar kommer också in i stallet ett par tre timmar sådär för att få lite extra mys och kel och de som behöver får då även lusern för att hålla hull och må bra. Det är bra med ett ordentligt stall även när man har lösdrifter. Då hinner vi också kolla upp att de verkligen mår så bra som vi hoppas.

Förutom foder är vatten en stor fråga när minusgraderna blir många. En stor hjälp är de uppvärmda vattenbyttorna. Hästar behöver dricka mycket när det är kallt, men de gillar inte kallt vatten. Även i vattenbyttorna slår jag i ljummet vatten och då kommer hästarna och dricker sig otörstiga. Veterinärer vittnar om att det blir många kolikfall när det är kallt – för att hästarna inte får i sig vatten ordentligt. Det här är ovärderlig hjälp. När det är riktigt kallt, som igår kväll och i morse ger jag dem även hinkar av ”godisvatten”. Det är uppblött lusern som jag slagit extra mycket vatten på, så att det nästan blir bara vatten, men smaken består. Det gillar hästarna och då dricker de ännu lite till.

De som behöver får täcken. Men de allra flesta som bor här på gården ser ut som rena ulltottar. De har fått en magnifik vinterpäls som står emot det mesta. Då är det bara onödigt att slänga på täcken.

Det blir en del pyssel. Jag får gå några extra rundor till hagarna, kollar och dubbelkollar. Blir något fel kan det gå snabbt. Men det finns en magi över det. Att vi klarar så skarp kyla (och att inte minst hästarna gör det), den klara luften. Stillheten som ligger över nejden när luften blir helt stilla. Det blir så tyst! Omkring mig ligger magin i naturen –  vintergatan och månen lyser upp fält och snöklädda granar så det nästan blir dagsljus, men färgerna är helt annorlunda än de brukar . Allt går i grått, blått och gnistrande vitt. Det är magiskt och jag känner mig lite liten när jag går omkring i denna sagovärld. Liten, men ändå lite stor – som en del av allt detta underbart vackra.

När allt pyssel är klart och hästarna fått det de behöver är det bara att vänta. Temperaturerna gör tvära kast den här vintern . Det har lovats mildare gradtal och jag ser redan nu att det blivit ett par grader mindre kallt. Ett magiskt ljus ligger över nejden. Det är ännu en morgon på Lövslätten. Och mina hästar och jag mår finemang. Jag drar en liten suck av lättnad. Vi överlevde den här gången också (som jag egentligen visste att vi skulle).

 

 

PPID är nya namnet för Cushings

Har sett en del annonser på nätet angående hjälp för PPID-hästar. Vad är då detta, undrade jag stilla. Har jag missat någon sjukdom som är vanligare än man tror (vilket uppges just i annonserna). Men det hade jag egentligen inte gjort. Det är Cushings som numera kallas PPID. Mer om namnet kan du läsa om på HästSverige.

Och mer om själva sjukdomen kan du läsa om här på bloggen, följ bara den här länken. Även om den skrevs 2009, är infon aktuell.

 

 

Hästar kan behöva skydd även under sommaren!

Nu är det sommar, och enligt alla regler är det helt okej att hålla hästarna ute – egentligen oavsett väder och vind. Växer gräset så är det betesperiod. Men det finns så mycket väder som på sommaren är lika knepigt som på vintern för en häst, som vintern kan vara. Hästar älskar att vara ute, och är helst det – för det mesta. Men undantag finns, även när tillgången till mat är god, hagkompisarna underbara och hagen nog så stor och kuperad. Otrevligheterna, om jag får säga så, avlöser varandra under en svensk sommar och det finns åtminstone två orsaker till varför en häst kan behöva ett skydd, även när det ser grönt och härligt ut under sommaren.

Värmen!

När värmen väl sätter in kommer flugor och de förhatliga bromsarna. Vissa hästar blir mer eller mindre knasiga av alla dessa otyg och springer sig svettiga. Vilket givetvis bara gör saken värre – svettlukten drar till sig än fler. Att då låta en häst ha tillgång till en bra ligghall, där den kan få skydd från värme och otyg till flygfän, eller ta in den på stall några timmar – det är bra djurskydd! En av mina pållar – den äldste på 25, får faktiskt rena fnatten och forsar in som ett godståg i stallet när man tar in honom en sådan dag. Kom inte och säg till mig att den hästen inte vill stå inne i ett stall då – man får inte ut han igen, utan han beter sig som en envis åsna om man försöker leda ut honom innan han vilat upp sig och dagens hetta förvandlats till kvällens svalka. Får se om beslutet att ge honom tillgång till den fina ligghallen hela sommaren räcker till för min gamle vän. Detta gör han, medan flera av de andra vistas ute i hagen i lugnan ro och inte alls tas lika hårt av bromsar och värmen. Så olika kan det vara, från individ till individ.

Regneländet

Regn dödar kanske inte en häst. Men den här sommaren har temperaturerna ibland legat på tio grader och det har regnat på tvären. Även om hästen överlever lär den bli stel som en pinne över ryggen, då den spänner sig och blir kall som attan. Tänk att rida på en sådan rygg! Flera av mina hästar har hunnit med att be om att få komma in både en och två gånger den här sommaren! Medan vissa inte bryr sig alls. Och visst får de som påtalar att de tycker vädret är eländigt också hjälp – de får komma in och torka upp, lite massage och pysslas om. Ofta somnar de sött i spånet när de får stå kvar inne några timmar. Hästar som är ömma i ryggen kan faktiskt må riktigt dåligt rent fysiskt av skitväder även under sommaren. Det är lustigt – med tio grader och blåsigt och regn i november, ja då får hästarna minsann skydd. Men inte för att det är grönt ute???

Naturligt eller inte

Det kan vara hur ”naturligt” som helst för en häst att vara ute i vilket skitväder som helst. Och de överlever säkert. Det gör jag med i regn och rusk och under tuffa förhållanden. Jag kan leva i tält och övervinna de flesta umbäranden. Men får jag välja, väljer jag min härliga säng och ett behagligare liv – trots att generna hos mig inte skiljer sig från stenåldersmänniskans. Hästarna, däremot, har avlats i årtusenden, för ett liv tillsammans med människan, och ett liv där människan erbjuder skydd mot faror och umbäranden.. Och när det nu finns möjligheten att ge hästarna ett lite enklare och bättre liv, varför inte då ge dem det? De ger allt de har till oss, de är värda lite härlig service tillbaka. Och principer – hur ädla de än må vara – såsom att hästar ”alltid” ska vara ute, får inte gå före de behov hästarna faktiskt försöker berätta för oss. Hästar är individer och vården av dem behöver anpassas till vad hästarna mår bra av, inget annat. Så ett bra vindskydd, eller möjligheten att ta in vännerna när vädret enligt dem är skunk, det är en fin tjänst att ge om det är det de behöver.

Slutavlat på Flyinge?

Läser med förvåning dagens nya artikel i Tidningen Ridsport. Tydligen är det stor risk att avelns tid är förbi på anrika Flyinge. I så fall, om jag förstår det rätt, handlar verksamheten framöver enkom om ryttar-  och hästskötarutbildning. Sorgligt. För mig har Flyinge alltid varit avelscentrum i Sverige, även om jag också insett att så inte är fallet i praktiken längre. Gamla traditioner kanske inte ska bevaras bara för att de är gamla, men nog blir det, om aveln läggs ner, lite tomt kan tyckas. Det verkar som om det bara handlar om ren och skär årsbudget numera. Att satsa framåt för framtida framgångar, längre fram än budgetåret är inte så intressant kanske. Gymnasieelever ger klirr i kassan direkt, avel är något helt annat. Det är svåra tider för uppfödare på en mättad marknad där ingen får sålt, så det kanske inte är så konstigt då att lägga ner en sådan osäker verksamhet, som avel ändock är. Men synd är det.

Dessutom blir det i så fall kanske läge att se över hästhållningen lite extra på Flyinge framöver om det istället enkom blir ett centrum för häst- och ryttarutbildning. I alla fall hagarnas beskaffenhet, något jag själv sett på nära håll. Jag har i ett och ett halvt års tid åkt förbi dagligen och sett övertäckade hästar i minimala frimärkshagar – om de ens är ute. En och en, utan sällskap. Jag har också sett en stackare gå omkull i den leriga lilla fyrkanten i skräck över en lastbil som körde på vägen precis bredvid. Den försökte nog komma undan, men halkade i eländet och föll under staketet. Att galoppera iväg i den hagen var det inte att tala om. Trodde faktiskt att regeln att hästar skulle ha möjlighet att röra sig fritt i alla gångarter under sin fria tid var införd i regelverket, och att underlaget skulle vara lämpligt. Det går kanske att uppfylla på annat sätt misstänker jag, och det går säkerligen att begära dispens. Av vissa i alla fall. Men det känns lite konstigt att ha detta som föregångsexempel för de som sedan ska ansvara för storstallarna runt om i landet…..Å andra sidan. Om aveln försvinner kanske hästarna blir färre? Då kanske frimärkshagarna kan slås ihop till lite färre och större? 🙂