hästhållning

Gårdsverksamheter inskränks pga klagande grannar
av

Gårdsverksamheter inskränks pga klagande grannar

Det är tur man inte har några grannar…. För dDet händer lite då och då. Att grannar till gårdar som driver någon form av verksamhet får för sig att klaga och till och med gå till tinget för att få rätt i sak. Det kan vara klagomål på att traktorerna och skördetröskorna körs för tidigt eller på helgen, att djur låter eller luktar eller att det blir flugor i köket.

I många fall förlorar gårdsägaren. Verksamheten begränsas på det ena eller det andra sättet. Det senaste fallet vi kunde läsa om handlade om en stallverksamhet utanför Hudiksvall. Den bedrivs på en gård utanför stadsplanerat område, det vill säga på landsbygden. De har en granne som tyckte hästarna gick för nära deras tomt, så nu har man fått minska på hagen för att undvika bråk. Det gick till domstol.

Att hästgården var där först verkar inte intressant. Det går alltså att flytta in som granne till en gård och störa sig på saker och ting och sedan få rätt, även om man visste förutsättningarna redan innan. Det här är inte ovanligt och kommer i många variationer och antalet fall blir fler och fler.

Varför har det blivit så här? Vi kan nog beskylla urbaniseringen för en del av problemet. Bor man i stan kan man ha en förskönad bild av hur livet på landet kan vara och kommer då en lantbrukare och kör igång skördetröskan klockan 7 på en söndagsmorgon på fältet bredvid ens eget hus är det många som vaknar upp abrupt. Och då klagar man. Man blir en Karen. Man förstår inte vad landsbygden handlar om – vad djurhållning egentligen innebär och vad som tarvas för att deras hälsosamma grötfrukost ska komma hela vägen från fältet till deras djupa tallrik. Det är ett stort problem. Men än större är att domarna faller till dessa Karen-personers fördel, och de får en orimligt stor påverkar på verksamheter och hotar i förlängningen en levande landsbygd.

Det här har fransmännen insett. De har samma problem. Alltfler statsfolk vill ha ett andra hem på landsbygden eller flyttar ut för att jobba på distans i tron att Bullerbyn är sanningen och allt färre människor ägnar sig åt lantbruk och djurhållning. Och alltfler som driver verksamheter ger upp i takt med att antalet klagomål från grannar ökar. Inte för att det är den enda förklaringen til att de slutar, men det hjälper inte precis till! Den här oroväckande utvecklingen försöker nu fransmännen stoppa genom en lagförändring. Sedan ett par år tillbaka finns nämligen en ny lag som ska skydda lantbrukets ljud och lukt. Det fanns en stor majoritet för förslaget och numera räknas ljud och lukter som hör lantbruket och såväl de vilda som tama djurens lukt och ljud till ett kulturarv! Det kanske vore något för Sverige.

För läser man kommentarerna till de fall som tagits upp i sociala medierna, så handlar mycket om att man kan jävlas med sina grannar på annat sätt som hämnd. Och om man vet att grannen ”alltid har rätt”, vilken relation kommer det att bli på landsbygden då och hur kommer man att kunna driva en verksamhet som kanske både låter och luktar ibland. Däribland räknas hästverksamhet. Är det så vi vill ha det. Eller kan vi göra som fransmännen – sätta ner foten och visa att en levande landsbygd är mer värd än ett tyst get-away för stadsbor som tycker de lever ett stressigt liv i stan?

Här får ni utdraget från svensk lag om just hästverksamhet (som ju är bloggens intresseområde) och som grannar kan luta sig mot om de är sura på att gården bredvid ”stör”. Skiljer sig ganska stort från det franska systemet, om man säger så.

I 2 kap. 3 § miljöbalken (MB) föreskrivs att den som bedriver en verksamhet (till exempel hästverksamhet) ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Enligt 2 kap. 6 § MB ska för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Kraven på hänsyn gäller enligt 2 kap. 7 § MB i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Med olägenhet för människors hälsa menas en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB).

Med olägenhet för hälsan enligt 9 kap. 3 § MB avses inte bara störningar som är direkt hälsofarliga utan även till exempel buller och lukt som kan påverka människors psykiska hälsa. Vid bedömningen av detta ska man utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet. Särskild hänsyn kan dock tas till människor som är allergiker, såsom hästallergiker.

Det finns inga uttryckliga bestämmelser om avstånd mellan bostäder och hästhållning. Vad som är ett rimligt avstånd måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Hästhållning måste dock i högre utsträckning accepteras i lantliga miljöer. Viss påverkan på omgivningen från hästhållningen måste alltså accepteras av grannarna i sådana miljöer.

Det är svårt för mig att avgöra huruvida hästhållningen i ert fall utgör en olägenhet för grannarnas hälsa. Svaret på frågan varierar också beroende på om området ni bor i utgör en lantlig miljö eller inte.

Även om det inte krävs tillstånd för hästverksamheten finns detmöjlighet att ansöka om tillstånd för detta (9 kap. 6 b § MB). Ges tillstånd gäller detta mot grannarna.

Annons
av

Galet vad priserna sticker – inflationen här för att stanna?

Åkte häromdagen till Granngården – ett stammisställe för en sådan som jag. Inte för att jag vräker i mina hästar specialfoder hit och dit, men en del müsli och en del betfiber, salter och mineraler går åt hur man än gör när man har tio hästar. Trots att grundfodret är vårt alldeles egna, underbara, gräs och silage. Har sett att priserna gått upp en del på våren och nu under sommaren har jag ingen lust att sitta i bil för ofta. Dels är ju bensinpriserna löjligt höga (trots att jag har en hybridbil), dels är det ljuvligt att vara på gården utan att behöva köpa massor med saker. Det gör att jag har bunkrat en del foder. Så mycket jag kan bunkra utan risk för att råttor och möss och fåglar och väta ska förstöra det.

Men som sagt, häromdagen var det dags igen. Och jag fick lite av en chock. På ett år har vissa priser stuckit med över 30%! Jag får vara glad att maskinkörningen för att ta in höet inte var dyrare än vad det var den här gången. Och jag som använder väldigt lite extrafoder och har eget silage inser snabbt att jag är lyckligt lottad, även om jag måste betala samma elpriser som alla andra. Det kommer finnas gräs kvar i hagarna till långt i september också, så fuktigt som det varit i år. Vi står oss, än så länge.

Men hur blir det med alla de där hästarna som köptes in för att folk hade tråkigt (och för mycket pengar?) under pandemin? Hur ska alla de hästarna fodras och kommer bli dumpning av dessa stackars djur nu? Tyvärr har redan katter och hundar börjat överges. Såväl katt- som hundorganisationer som gör sitt bästa för att rädda oönskade djur har överfullt. Inte lär det bli bättre av att inflationen griper som en hungrig klo runt plånboken heller. Snart får nog motsvarande för hästar det besvärligt de med – när hösten kommer och hästarna behöver stallas in (=kostar mer).

Om man blir sjuk eller livet vänds upp och ner är dessa organisationer som tar hand om djur som behöver nya hem välbehövliga. Vi kan alla hamna där. Men man tappar ju lite hoppet om människan när djur ges upp bara för att man inte fattade att de behövde tas hand om även när en pandemi är över och livet återgår till det normala, och att det kan kosta pengar med djuren. Det är så jag förstår de som tycker man behöver körkort på djur. Tanken är god. Å andra sidan kan folk veta hur mycket teori och annan bra-att-ha-kunskap som helst. Det gör dem inte till vettiga i skallen eller empatiska eller ansvarstagande för det. Det kan ingen utbildning i världen fixa dessvärre.

Ridning – till vilket pris? Del 2
av

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg

av

Under ytan anas det som verkligen är

 

Det som döljer sig under ytan kan faktiskt anas – om man kikar lite noggrannare. Hästar berättar vad de känner,  och det går att se om en häst går i bra form (på riktigt!) eller är ihoptryckt.

Det går också väldigt lätt att se på statistik hur träning varit för hästarna. I Tyskland är medellivslängden för ett halvblod 8 år, en ålder jag själv ser som precis över gränsen till unghäst! I Sverige är vanligaste anledningen till att en häst döms ut hälta av något slag. Få hästar blir halta i hagen på egen hand.

Här är ett filmklipp som visar vad som är knas på många håll, men också om att det går att göra annat:

 

Ridning är roligt – så länge det inte går ut över någon annan. Eller hur!

Det handlar inte bara om ridningen, utan det handlar om så mycket annat också – hur hästen får leva sina liv – ute i hage med kompisar med gott om grovfoder och god vård som det är tänkt, en bra hovslagare, passande utrustning med mera med mera. Mycket kan gå tokigt på vägen och det behövs en stor kunskap hos de som håller häst och rider för att allt ska bli bra för hästen.

#bästahästägaren #horserevolution

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.

 

Ta hand om gamla hästar del 2
av

Ta hand om gamla hästar del 2

Nio år har gått sedan jag skrev det inlägg som än idag är det absolut mest lästa på den här bloggen: Ta hand om en äldre häst. Vilken härlig rad kommentarer det finns på det inlägget, och titt som tätt kommer nya. Nio långa år. Sedan den tiden har flera kära gamla trotjänare gått vidare över regnbågsbron. Som jag saknar dem!

Men allt har sin tid, och minnena finns kvar. Och de som då var unga, är inte så unga längre. Jag inser att det börjar bli dags att se de som jag fortfarande i minnet anser som så unga, som de äldre hästarna på gården. W med sina tjugo år blankt, Knasen med sina 21 och så de där som inte kommer alls så långt efter. Sedan är det tack och lov ett snäpp nedåt i åldern, där de ligger på ett pärlband på 17 och nedåt. Men de kommer ju bli äldre de med, och på gården ska de stanna – vårdas och älskas. Så är det med familjemedlemmar – de har ju alltid en plats i sitt egna hem. ❤ Men den dagen den sorgen.

Nu vakar jag lite extra över dessa två. Små tecken på ålder finns, om än inte så stora. Tack och lov har de i det stora hela fått ha hälsan. W har faktiskt till och med blivit bättre på senare år, då hon drabbades av förgiftning och påföljande fotosensibilitet, en sensibilitet som höll i sig i många år. Knasen har mest fått veterinärvård när han ätit något dumt – som tre ton ekollon eller en säck havre. Så är han fjording också.

Så hur var det nu? Det gäller att hålla god vigör på de gamle. Att se till att deras tänder är så friska det bara går, att de hålls igång och får behålla muskelmassan så de inte säckar ihop. Att ge dem extra mat behövs inte än i alla fall, och rörelse får de naturligt, och så träning på det. De har gått i lösdrift i många år, och båda älskar det högt. Stallet är mest som sov- och gosplats när vädret är strunt.

Och rider det gör vi ju såklart på dessa vänner. Fattas bara annat – annars blir de runda som tunnor och musklerna försvinner. Det är bra att tänka på dock att de behöver lite mer uppvärmning än de yngre förmågorna – man brukar säga att hästen behöver lika många uppvärmningsminuter som den är gammal i år. Så tjugo minuter sisådär blir det i skritt innan vi sätter fart. Men då är allt som vanligt – om än kanske något ovigare och lite stelare än förr. Men det är det – än så länge.

Vilka av er därute har åldringar som ni vårdar? Och vilka knep och knåp använder ni för att hålla dem i gott skick? Smarta och roliga tips är till för att dela med sig – inte minst för hästarnas skull 😀

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

Ansvaret ankommer oss alla
av

Ansvaret ankommer oss alla

Vems ansvar är det att den häst du rider mår bra?

Mitt svar?

Den som rider. Men också den som ser, men inget gör. Den som tiger samtycker.

Det finns aldrig några ursäkter över huvud taget att sätta sig på ett djur man av någon anledning inte borde bära en människa. Det är den som sätter sig upp i sadeln som ansvarar för detta – oavsett om det är på en ridskola, ett turridningsställe eller på en resa. Det går inte att skylla på någon annan.

Självklart ansvarar den som håller hästarn aockså för att hästarna mår väl. Men den som väljer att hoppa upp på en sjuk, trött, felsadlad eller på annat sätt utnyttjat djur, eller sätter sig i dess vagn är den som gör det möjligt för oseriösa aktörer att fortsätta.

Om det inte fanns någon marknad för att snåla på foder, hästens välfärd, utrustning och hantering samt utbildning av hästen, skulle problemet vara minimalt. Om det inte fanns någon marknad för att överutnyttja djurens ork – och låta dem arbeta timme efter timme i obarmhärtigt väder, om och om igen, skulle djuren inte utnyttjas sådant.

Och om du inte vet hur djuren har det – avstå ridningen! Det är ingen mänsklig rättighet att få hoppa upp på vilket armt häst/mulkräk som helst bara för ens egna nöjes, eller för den delen lathets skull. Om du ser att de far illa – reagera! Skriv på sociala medier så andra vet (google, facebook, instagram, twitter – perfekta plattformar för upplysning!). Stöd organisationer som försöker för ändra till det bättre.

Här är en rapport från Santorini – grekernas ”vackraste” ö. En ö som är helt hjärtknipande för en djurvän att besöka. För upp till själva byn måste man passera hundratals arma mulor och åsnor som föses upp och ner som boskap med tunga, feta, lata turister som inte ids ta sig upp själv (det finns linbana om man inte kan ta sig upp själv!).

blob:https://www.thesun.co.uk/320f1029-cff7-40fe-8be4-a3430cf3268b

 

Det förstörde hela vistelsen för mig – och jag gjorde precis som ovan – skrev på facebook och donerade pengar till de som försöker rädda. Men om det förstörde vistelsen för mig, är det inget mot det elände dessa djur måste uppleva – varje dag. Jag kunde åka därifrån, förtränga, klappa på mina egna djur (har en tendens att sköta om dem extra väl när jag sett sådant här – det enda jag kan göra som ”förlåt”). ❤

Här kan du också hjälpa:

Help The Santorini Donkeys

Så länge vi som bryr oss inte höjer våra röster kommer eländet fortsätta. Folk begriper inte bättre – urbaniseringen har gått så långt att få verkar förstå hur ett djur uppfattar sin tillvaro. Och de ses som maskiner, åkdom, något roligt att göra på semestern. Djur är värda bättre, varenda ett av dem.

omslaget2

av

Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

av

Att kommunicera med en häst

 

Det slår mig så ofta, hur otroligt schyssta hästarna är. Om vi är schyssta mot dem.

En av mina favoritsysslor i livet är att natta hästarna. Ja, då det inte är kallt, snön inte ligger i drivor framför hövagnen och det inte regnar småspik menar jag förstås. När det är sådär lugnt och stilla som det faktiskt ganska ofta är och då jag hinner snacka lite med var och en av hästarna. För jag gillar att snacka med dem. Och jag tror att de gillar att jag snackar med dem. Som nu ikväll. Som så många andra kvällar.

Några har jag ställt in i stallet. De ska få ”godismat” och komma ut till sina lösdrifter. Andra står i hagarna och väntar snällt på sin tur att få hö. Jag lunkar runt, med bästa vännen Manne Gårdshund i hasorna. Eller någon annanstans. Det är inte alltid jag vet var han är. Men då och då dyker han upp, för lite kel. För att synas, och få bekräftelse att jag vet att han är där och att jag bryr mig. Han går privat under namnet ”finaste killen”, ”bästa kompisen”, ”den jag älskar så” och en mängd varianter på det. Han vet att det är med kärlek jag säger det, även om han kanske inte begriper orden i sig. Det behöver han inte. Han hör på tonfallet. Och vet….. att de betyder närhet, vänskap och trygghet.

Som alla andra kvällar ropar jag hej åt tjejerna. Åt killarna. Pockar på uppmärksamhet. De vet att något trevligt väntar. Jag vet det med. Jag pratar med var och en av hästarna. Förvånansvärt ofta på engelska. Jag undrar ibland varför. Kan Leslie Desmond, Perry Wood och Heuschmann ha med saken att göra kanske? Jag inspireras ju ofta av sådana som talar engelska. Och de liksom jag pratar väldigt mycket med djuren. Beautiful girl, Best friend, Love You, Champ, good boy… Men svenska funkar också bra. Och deras namn. De kan verkligen sina namn. De vet vem det är jag hämtar, för jag ropar på just den hästen med dess namn. Namn är viktiga. De ger individualitet, något unikt. Att ingen av dem är den andre lik. Och att de är sedda.

Pratar hästarna då med mig? Självklart gör det det. Ofta i det lilla, med ansiktsuttryck, reaktioner på mig och min närhet. När de kommer och vill ha kel och nästan kivas om vem som ska få uppmärksamheten, när de gnäggar till och galopperar åt mitt håll när matvagnen kommer och när de inte vill ha kel och vänder sig bort för att få äta i lugn och ro. När de kommer emot mig när jag viftar med grimman och när de vänder sig emot mig för att säga hej. NÄr de följer efter mig lösa i hagen med sänkt huvud bara för att göra mig sällskap och få hänga på när det händer något – gärna när jag ska kämpa med att laga staket eller annat. När vattnet är slut och de sparkar med hoven mot det tomma karet

Men ibland även i det stora. Drar mig till minnes alla gånger de i sin tur pockat på min uppmärksamhet. När min unga fröken W ”trillat” ut mot hagen längst bort där jag inte kunde se dem och hon inte förstod hur hon skulle komma tillbaka. Hur de andra hästarna kom forsande genom skogen och gnäggade och skrek och stirrade åt mitt håll. Jag räknade ihop dem, insåg snabbt att de var en häst kort, och spatserade ut i hagen och hittade en förvirrad häst på fel sida hagstaketet. Det var första gången de gjorde så, men verkligen inte den sista. På hur de när jag går förbi haggrinden kan komma gåendes och gnägga mot mig och blänga med sina stora milda ögon åt mitt håll. Och hur jag då kan drabbas av dåligt samvete om jag inte har möjlighet och tid att ta in dem i stallet för pyssel och god mat. Men också hur glada de blir de många gånger jag också faktiskt hinner ta in dem, borsta av dem och låta dem stå och vila upp i en box några timmar.

Det är bra att ha hästar i lösdrift och i enorma hagar. De kan då välja helt själva om de vill vara med mig eller inte. Vill de inte komma in, har jag inte en chans att ”fånga” dem. Det är då man verkligen inser att man måste ha en bra relation med sin häst Och att det då handlar om att skapa positiva upplevelser tillsammans med sina hästar, genom att tala vänligt med dem, genom att lyssna och stämma av hur hästen uppfattar saker och ting. Precis som jag ändå vill ha det.