Täcken på?

Nu har jag hållit på och tvättat täcken i två veckorst tid, om inte lite mer ändå. Det är inte ofta vi använder dem. Och tur är väl det. För det är sannerligen inte ofta jag tvättar dem.

Jag är en sådan där knäpp hästägare som är övertygad om att de forskarna säger också är sant – att hästens päls är den bästa värmehållaren och att det slår även det bästa täcket du kan tänka dig vid kyla. Men vätan är det värre med, och vinden. Om det både blåser och regnar/snöar då åker täcken på. Lättare varianter så att hästen inte ska behöva hindras i sin rörelsefrihet. Det oroar mig nämligen – att hästarna ska bli stela i bogarna av att täcken hindrar deras naturliga gång. Det kan aldrig vara nyttigt. Det finns också alltid en risk att en häst rullar runt och fastnar i sitt täcke – antingen att det är för tight så att hästen inte kan ta i och komma upp eller att de fastnar i täcket med ett ben. Det är inte heller en sak som jag tar lätt på. Hästar ska skyddas från skador så gott det går.

Äldre hästar kan förstås behöva hjälp med att hålla värmen när kylan sätter in. Och sjuka eller riktigt smala individer. Jag är itne rätt för svett – så här klipps inga hästar. Är de i god form får de heller inte så lång päls – däremot tät. En sådan päls är oslagbart effektiv. Reser på sig när kylan sätter in så att ett luftlager skapas som håller isoleringen värre än värsta isolermaterialet.

Men nu var det verkligen dags för täckena att gås igenom och få sig en rejäl tvätt och impregnering. Skitiga täcken är än värre för hästarna då de blir tunga, stela och obekväma. En del spännen hade gått också. Jag undrar varför man måste göra så dåliga spännen nuförtiden – de där snabbstpännena fram är jättebra tills de går sönder -vilket de gör typ jämt här i mitt stall i alla fall. Annat var det förr! (jag vet att jag låter som en gammal surkärring – bjuder på det! :-D) ) Vissa av mina täcken är över tjugo år gamla. Det är lite coolt faktiskt att de kan hålla så länge. 

Vissa täcken har förstås gått sönder direkt. Inte för att de varit i dålig kvalitet, utan för att jag då haft hästar som busat med varandra och rivit sönder täckena. Då spelar det ingen roll vad man har för märke eller för kvalisort. En häst har sönder det en häst vill ha sönder. Så är det med det.

En vanlig lunchfodring

 

Som alltid, vid halvfyrasnåret går jag ut och fodrar mina djur (om ingen annan gör det för att jag är någon annanstans….). Tror minsann att min entré till stallet vittnar om vart jag är på väg? 😉 

 

Om inte, så står det också på dörren…… 

Näe – inga tjejer är i lösdriften – de är på andra sidan stallet i väntan på fodringen. Dessutom tog jag in några av tjejerna i stallet, för extra mys. Däremot går jag alltid och kikar att lösdriften är hel och ren och att det finns vatten i den uppvärmda baljan. .

På eftermiddagen fodras med hö – det finns lite kvar, så det är lugnt 😀 räcker till alla hästar. 

 

 

 

Våra hästar bor i lösdrift, men tas ofta in i stallet för extra omvårdnad och för att få vila i lite lyx. Inte bara när de ska tränas. Det uppskattas! Lady ser ganska nöjd ut över tillvaron. 

Till morgon och kväll ger vi silage och på eftermiddagen ger vi hö – det går vi ut med till hagarna med blåa vagnar. Jag försökte förut att ge fri tillgång på foder, men känner att det inte fungerar. De hästar som i tidigare liv varit hungriga står och äter till vansinne tyvärr och det är inte bara något som blir dyrt ekonomiskt. Det blir lätt ohälsosamt feta också. Genom att fodra flera gånger om dagen har jag samtidigt full koll på att hästarna mår väl – eftersom jag hälsar på var och en och ser om de ser pigga och glada ut och vill ha sin mat. 

Pojkarnas lösdrift ser ok ut den med. 

Pojkarna har fått lunch och ser rätt nöjda ut. ❤ Nisse här i förgrunden är fullblod och ett matvrak – han behöver mycket energi. Därför får han komma in för fri tillgång till hö på natten och extra lusern och proteinfoder. Han får med sig någon av kompisarna – vilken varierar och för Nisse spelar det mindre roll. De är alla kompisar. 

Snacka om fin arbetsmiljö! 

I händelse av elavbrott behöver vi säkra upp att det alltid finns vatten. En tunna som fylls på med vatten är en bra garant för det. 

Vatten till hagarna går via hinkar och dunkar så här på vintern. Självklart ljummet! Då dricker hästarna bättre. På sommaren har vi slangar ut till hagarna. 

Hunden har koll på att allt är ok i stallet! 

Hingstvisning på Lövsta 2018

Den 8 april var det hingstvisning på Lövsta. Vädret var bästa tänkbara och det var en fröjd att åka den långa vägen till Upplands Väsby och den fina anläggningen för att bese skönheterna. Det fanns också en hel del hästar som var intressanta. Såklart var alla hästar jättefina, men en och annan fattade jag särskilt tycke för.

Det där med vilka hingstar man tycker är bra eller mindre bra är inte enbart en poängfråga. Det är också en fråga om typ och smak. Jag föredrar de lite mer stabila som har en bra men också ”lätt” gång. En del av de hingstar man ser idag skulle jag inte kunna sitta på i traven – och hur skulle jag kunna nyttja deras förmågor då, om jag sitter och har fullt upp med att hålla mig kvar. Ett ben i varje hörn är också viktigt, så att det inte blir som att balansera på en lina för att hästen ska klara av att bära sin ryttare. Dessa hästar är jättefina och fantastiska, men inget för mig att avla på – mitt mål är stabila, hållbara och trevliga hobbyhästar på högre nivå

Därför söker jag stabilitet, att det är lätt att reglera gångarterna och att de ser stabila ut, på att hästen är ridbar och med hela tiden utan att ha för mycket nerv. Man lär sig mycket av att se hästarna live – det jag söker kan jag inte läsa mig till. Det är en känsla – skulle jag vilja rida den hästen? – som behövs. Vissa skulle jag inte våga mig upp på, andra skulle jag sälja min lilltå för att få sitta på.

En av de senare – den som blev min favorit är Lövstas Klifton 1329. Den hade allt det jag önskade i en häst – inklusive en stor dos svensk stam! Det var pricken över iet! Det enda jag egentligen inte tyckte var så kul var namnet. Eminenta Caroline Darcourt visade den här hästen med den äran och det syntes hur kul hon tyckte att det var att rida honom. Han var bred fram, såg bekväm ut (hade till och med en closecontactsadel utan särskilt stora stöd) och en härlig och positiv energi. Ja – den här blir det nog ett föl av så småningom på Lövslätten, även om det kanske inte blir i år.

St Erik blev också en favorit. Ridbar som tusen den med och alla kvaliteter jag nyss nämnde på Klifton. Så fin! Liksom Ironman, även om han var så ung….

På hoppsidan gillade jag Point Break bäst, även om jag är urusel på att bedöma hoppehästar. Men sett ur mitt perspektiv – att få en trevlig och bra ”hobbyhäst” om än av högre kvalitet, så blir gångarterna viktiga – att de  skulle kunna användas på en dressyrbana. Och att hästen är cool och trevlig. Det var denna häst.

En del av hästarna var däremot väldigt unga som visades. Det är fantastiskt att se dem och det ska bli roligt att följa deras utveckling. Men jag som vill avla på hobbynivå ska nog fundera ett varv till innan jag beslutar mig för vilken hingst jag ska ha, och jag ska definitivt inte ta en helt ny oprövad hingst då mina kunskaper om stammar och bra kombos till mina ston är obefintlig än så länge. Här finns mycket jag behöver lära mig, och mycket har hänt sedan jag senast spanade in avelsutbudet. Men roligt är det! Och mycket funderande blir det. Ska försöka ta mig iväg till Eklunda också för en hingstvisning. De har ett par intressanta som jag hoppas på lite extra. Så vi får se. Än har jag vare sig valt hingstar eller ston att betäcka (sa välja två utav fyra och det är ju hopplöst!).

 

 

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

Antalet som jobbar med hästar ökar!

Jordbruksverket har nu levererat en rapport de kallar för Hästhållningen i Sverige. Jag har ett svagt minne att jag svarat på en sådan här undersökning. Jag kan ha fel, men jag kan också vara en del i statistiken.

Den visar att hästnäringen växer. Ganska ordentligt faktiskt. År 2016 (rapporten kommer väl lite sent kan man tycka – det är 2018 nu och vissa grejer de tar upp skriver de är från 2017???) fanns totalt 15 000 så kallade årsarbetskrafter att fördela mellan hugade hästentusiaster inom hästnäringen. År 2010 fanns det dryga 10 000 dito. Nu säger jordbruksverket att siffrorna inte är statistiskt säkerställda – men vilken ökning skulle då krävas för att få det? Det är en 50% ökning vad jag kan förstå så i mitt tycke är det en rejäl ökning.

Och det finns massor med annan intressant info att utläsa för den som har tiden. Lite roligt är det allt att den typiske hästhållaren är en kvinna på dryga fyrtio…. Harkel. Känner mig inte alls som urtypen, jag som är så unik 😉 Två av tre hästhållare är kvinnor. Det kan förklaras av travet – där fler män verkar än kvinnor. 80 % av hästar inom travet är ägda av män, mot endast typ 12/13 % av de hästar som verkar inom ridskolor och turverksamheter.

Vi kan också se att en dryg tredjedel av ridskolorna fortfarande har spiltor till hästarna. Det kan jämföras med de 60 % år 2010. Vilken minskning! Och det är roligt att se att närmare 30 % har lösdriftssystem. Det händer saker ute i stallarna! Vanligast är dock de sedvanliga boxarna.

Utvecklingen vad gäller foder går också att avläsa i den digra rapporten. Fler ger ensilage än år 2010, jämförelseåret. Och fler ridskolor och turridningsföretag samt vi damer/herrar över 41 år ger proteintillskott – en bra sak, för här verkar vi vi dåha ersatt havren och betforn, med protein istället. Bra mycket nyttigare 😀

Och ännu en intressant sak – ju äldre man som hästägare är, desto mindre kraftfoder ger man sin häst. Framför allt är det yngre förmågor som ger sina hästar kraftfoder. Läs den gärna – du har länken i första raden.

 

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

Nu planerar vi för flera

Alla som varit på vår gård har kanske noterat att vi har en del ston. Ganska fina sådana om jag får säga det själv. Vi har också planerat in för ett fint sto till. Och nu bär det av. Det är nämligen dags att börja fundera på att ta upp lite avel igen. På ett par av dem i alla fall.

Det var några år sedan. Och här på gården har vi nog minsann saknat att ha små yrväder som får oss att skratta så där gulligt som man bara gör när man har med föl att göra. Så vi planerar ordentligt, och hoppas kunna hitta ett bra ställe för seminering av stona, kunna välja ston som ska betäckas i år, och sedan inte minst vilka hingstar som ska till för att få riktigt bra avkommor. Det har snabbt visat sig att det här gärna blir en heltidssyssla. Det är makalöst vad tid det går till att kika på hingstar, jämföra, kolla stammar, fundera. Ångra sig. Fundera igen, kolla vidare på nätet, fråga folk man tror vet bättre och mycket mycket annat.

Men om vi får som vi vill blir det fölisar 2019 på Lövslätten. Längtar redan dit, med lite bävan. Det är ju alltid en risk, även om det för det allra mesta går väldigt bra och blir väldigt roligt.

Brist på hö och ensilage drabbar hästarna

Än idag är vi helt beroende av vädret för vår vällevnad. Man kan ju tycka att det inte längre borde spela så stor roll, i denna moderna och tekniktunga värld. Men nog är det så fortfarande. Det var inte bara på 1800-talet som det blev stora problem med försörjningen av mat om skördarna slog fel. Sådant händer idag också. Kanske inte oss människor i den rika världen – vi importerar då glatt det som behövs. Men när det gäller våra djur är det här en realitet att leva med. Och frågan är om klimatförändringarna kommer göra så att fler skördar slår fler framöver?

Redan i somras kom de första rapporterna om att skördarna blivit dåliga. Särskilt vad gäller hö och ensilage till djuren. Det är svårt att importera gräs. Varje djur äter en sisådär 300 kilo så ni kan ju tänka er fraktkostnaderna om det inte går att handla in det här lokalt. Många bönder valde att minska sin besättning – det vill säga skicka djur på slakt. Köerna till slakterierna blev ganska så långa.

På hästsidan har det varit någorlunda tyst, även om man kan se ovanligt många annonser ute med hö eller ensilage köpes. Och svaren är inte många. De som har och är leverantörer säkrar sina stamkunders behov. De som är som jag som har eget (tack och lov fick vi en bra skörd!), håller stenhårt på vårt. Och de som inte är några storköpare och som inte kunnat boka in sig på tillräckligt har nu enorma problem att hitta foder som är dugligt åt hästar.

Det här är ett elände. Det går inte att vänta med att köpa in foder till djuren. De behöver lika mycket varje dag. Jag kan tänka mig att de med brist satsar på att hitta halm, men det är inte så lätt det heller. Halm och lusern kan annars kompensera brist på hö till viss del i alla fall. Men det är verkligen inte ultimat. Jag kan också tänka mig paniken när det inte finns foder att få tag på. Vad gör man till slut?

Ja – jag är otroligt glad att vi fick in en såpass bra skörd i år. Jag hoppas det räcker hela vägen in i sommaren nu. För att köpa in av andra verkar stört omöjligt. Jag skulle heller inte bli särskilt ledsen om det är så att våren kommer tidigt och det blir en bra betessäsong. Den förra var eländig – vilket i sig bidragit till bristen på foder. Det var torrt och kallt på våren – betet kom aldrig igång. Sedan var det torrt och eländigt lite till bara för att börja störtregna hela hösten när tillväxten inte sker och det blev bara lera av alltihopa. Till och med på mina sandmarker var det lerigt. Då är det illa.

Näe – nu hoppas jag på ett bättre skörde- och betesår, även om jag verkar klarat mig undan det värsta – foderbrist och betesbrist. Så har jag stora marker också, även om det inte är så intensivt växande på varje fläck så räcker det till oss som tur är. Än så länge.

Mer om bristen på hö och silage i framför allt Mellansverige men även på andra håll kan du läsa om på:

Land Lantbruk

Hippson

P4 Gotland

SVT nyheter

SVT nyheter 

Norrbottenkuriren

En andra chans – historien om Cobra

Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.

I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.

Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår.  Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).

En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.

Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.

Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.

Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?

 

 

Mer om Cobra på Horse Channel

Mer om three strike horses och kontroversen med adopterade och sålda mustanger i USA Wild Horse Education

Mer om mustangerna i USA kan du också läsa om på Live Science

Nackdelar med lösdrift

Det talas mycket om lösdrifter – det ”nya” sättet att hålla hästar på. För länge sedan var det spilta som gällde. Dessa hänger fortfarande kvar. I och för sig får man inte bygga nya om det handlar om att hästarna har det som sitt enda skydd, men så länge man bara underhåller lokalerna får spiltorna byggas. Spiltor fyller sin funktion – som uppställningsplatser. Men som boplatser för hästar är de nog lite förlegade. Nu talas det om att fasa ut dem helt, och ha övergångsregler. Det är de nya djurskyddsreglerna som föreslagits som anger detta. Vi får se om de går igenom.

Det vanligaste är boxarna. De flesta som bygger om sina stallar bygger boxar i varierande storlek. Men något som också kommer stort, och som många fler än jag har anammat är lösdrifterna. Islandsfolket kanske är fanbärare av denna trend, men många uppfödningsstall eller stall med unghästar har denna lösning också. Och så sådana som jag. Till och med vissa innovativa ridskolor har byggt enligt denna princip. De har då spiltorna att kunna ställa in de hästar som ska gå till lektionerna i, och sedan släpps de ut i lösdriften när lektionskvällen är över.

Lösdrifter anses med rätta i grunden vara allmänt toppen när det kommer till att hästen får röra sig fritt och ordentligt. Att hästarna får goda kamrater, det vill säga får sitt sociala behov tillgodosett. Skadorna och riskerna för hästarna minimeras då hästarna verkligen kan tillgodose de behov av rörelse som de har.

DSC_0020

Men jag hör en hel del kritik mot lösdrifter. Kritik som jag tycker var och en som har lösdrift också ska lyssna på. Allt är inte guld och gröna skogar bara för att man släpper ut en häst med andra hästar i en hage och ger dem alla en ligghall och en bal med hö och en vattenbalja att överleva på. Det krävs lite mer än så för att en häst ska må bra.

Till att börja med kan det vara riskfyllt på ett sätt, då hästarna inte alls hanteras på samma sätt alla gånger. Lathunden tar över. Det är lätt att låta hästarna gå lite vind för våg, ock kanske inte socialisera med dem som på ett sätt som kan vara bra, i alla fall om vi vill rida på dem och kunna hantera dem när de mår mindre bra. Jag försöker vara noga med att byta täcken, och ta in dem i boxarna varje dag om det inte är toppenväder och de är nakenfisar. För en annan nackdel är att vi inte kan se vem som är dålig i magen (eller ens om det är någon av dem – det avslöjas inte alltid), hur mycket de dricker var och en och om de får i sig tillräckligt med mat.

Det där med att fodra rätt till var och en av hästarna i en lösdrift kan också bli ett aber. Personligen undviker jag fri tillgång då jag har väldigt många olika typer av hästar i mina små lösdrifter – alltid finns ett litet kallblod som blir fet bara av att titta på maten.  Och den lyckas så klart bli bästa vän med den tunnaste av dem alla, den där hästen som behöver sjutton gånger så mycket mer mat som alla andra tillsammans. Men vänskap går i mitt stall före foderstatsanpassning. Så då blir det till att ta in den magre och ge den mat. Varje dag. 20190203_1543477115584509032407013.jpg

Den tid vi använder till att släppa ut och in och mocka en box borde istället gå till just detta – att verkligen kolla av varje enskild individ varje dag. Alla hästar har inte heller lika stor chans att få lugn och ro i en lösdrift. Kanske får de inte tillräckligt med ro i hallen, eller så får de inte äta som de behöver. Får den inte det blir den både trött och hungrig – och kanske till och med sjuk. Trots att lösdrift i sig är en bra idé. Det är en toppenidé om man frågar mig. Väl omhändertagna i en väl planerad lösdrift med stor hage till, där det också finns träd och buskar, där hästarna som går i lösdriften är goda vänner och där det finns möjlighet att ta in hästarna dagligen så är det ett supersystem. Men man måste också veta om nackdelarna och hålla extra koll på hästarna – en koll man får naturligt när de står på box.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr