hö

av

Hö eller silage, och hur fodrar man egentligen?

I många år jobbade vi järnet här på somrarna varje år för att fixa hö åt hästarna. Jösses vad vi slet. Vi fick hjälp med att slå och vända höet, men sedan var resten upp till oss. Vi balade och körde in kärra för kärra i den stora hölogen. Med över 10 hästar i stallet krävdes det stora mängder (50 ton) och varje bal vägde ca 10 kg och de skulle flyttas minst fyra gånger innan allt var klart. Balen kastades ut från balmaskinen in i en skrinda där alla balar stackades, för att sedan kastas av vid ingången till skullen och sedan lyftas upp i stora pyramider så att allt fick plats. Ja jösses. Mina armar såg ut som Karl Alfreds och för varje år var vi något färre personer som kämpade. Så då gick vi över till att blåsa upp höet med maskin istället. Det var något lättare men fortfarande så blev det väldigt många lyft och väldigt många gånger man fick lyfta höet.

Till slut tog orken slut. Vi fick hitta på något annat. Numera får det blir silagebalar. Nu slipper jag kampen på sommaren och kan stå och titta på när allt görs iordning. Och sedan slipper jag gå med vagnar och balar med hö till alla hästar hela tiden. De står ju på lösddrift så jag ställer helt enkelt ut en bal när den förra är slut med hjälp av traktorn. Vansinnigt smidigt. Och om jag räknar kostnaden för alla timmar jag själv slet med höet så blir det väldigt mycket billigare. Precis som det blir om man köper silage kontra om man köper hö. Hö är dyrt, och det har sin uppenbara anledning – tiden. Dessutom krävs väldigt mycket mer av vädret vid höskörd. Fem dagars uppehåll och torrt väder, till skillnad från silaget som klarar mycket sämre väder vid skörd och balning.

Nu har vi en ytterst duktig kille som rullar balarna så det är knappt någon som blir dålig. Tror det blev en förra året, men det var mitt fel då det gått hål på den när jag flyttade den utan att jag märkte det. Men jag kan sakna det där med hö. Det doftar så gott, isolerade bra på höskullen och kändes mer naturligt. Det höll sig bättre också, än vad balar kan göra. Och balar kan göra mig nervös, då man aldrig vet hur den kommer se ut när man öppnar den, hur hel och kompakt den än ser ut att vara. Ytterligare en grej som gjort mig nervös innan är det faktum att botulinum, listeria och andra konstiga saker kan gömma sig i silage, utan att man ser det. Ett tag var det mycket snack om att det kanske var silaget som fick flera hästar på vårkanten att utveckla wobblers disease.

Tack och lov har jag inte råkat ut för något sådant. Peppar, peppar. Vi är noga med hygienen och flyttar inte balarna mer än nödvändigt (när man flyttar balarna klämmer man ihop dem så att luften i balen trycks ut och ny luft pressas sedan in när man ställer ner den igen. Det förkortar livslängden på balen avsevärt). De flyttas en gång precis när skörden skett (inom 3 dagar ska det ske säger de bönder som kan det där, sedan ska balen silera ifred utan att luften byts ut) och sedan rakt ut i hagen eller utanför stallet där jag öppnar dem för att använda dem.

Sedan öppnar vi hela balen – bort med all plats och det där eländiga nätet. Och sedan får de stå på torr plats och om det är möjligt har jag foderhäck runt så att hästarna inte rör runt silaget så förbaskat. Det är inte alltid jag får loss de där foderhäckarna. Vintrarna nuförtiden är ju isiga som sjutton och det händer att de fryser fast. Men annars så är det smartast, för då blir det mindre spill. Jag förstår inte de där personerna som vågar har plats och nät kvar när de fodrar och bara öppnar upp en del av balen som hästarna sedan förväntas äta ur. I nätverket finns människor som förlorat sina hästar genom att de ätit av nätet som sedan lindats runt tarmar, och plast kan verkligen orsaka kolik. Tro inte på dem när de säger att hästar inte äter sådant. Det är inte sant.

Det händer att mina hästar är på rymmen. Ett par gånger har de också lyckats ta sig till uppställda silagebalar och själva öppnat dem. Då har jag varit nervös, och dessutom sett plast komma ut i bajshögarna. Så att riskera detta frivilligt rekommenderas verkligen inte och det händer att länsstyrelsen också har åsikter om det här, även om det inte står rent ut i lagen att man inte får fodra på det här sättet.

Silage är också bra för hästar som inte ska ha så mycket socker. Förr ville man gärna att en sockerkänslig häst skulle ha hö, men numera vet man bättre. Sileringen gör att sockret minskar i grässtråna så silage har i allmänhet lägre sockerhalt. Då silage innehåller mer vatten behöver hästarna heller inte fullt lika mycket vatten, vilket är ganska skönt på vintern då det kan vara lite besvärligt att få ut vatten till hagarna. Jag kör faktiskt slang året runt. Slangen ligger varmt och jag drar ut den till värmebaljor och fyller på. Det funkar bra, även om det är lite pyssligt. Det skadar dock inte att det blir några liter färre att fylla på varje gång.

Däremot är silage känsligt när det öppnats. En bal håller inte länge så det gäller att man har tillräckligt många hästar som delar på en bal för att det ska fungera. På sommaren när det är som varmast kan man känna att en bal blir varm bara på ett par dagar, och då är det inte lämpligt att fodra med längre. Ibland måste jag öppna en bal då, och eftersom jag har gott om bete blir det inte så lätt att göra sig av med den i tid. Då kan man, om man har lite armstyrka, riva upp hela balen och låta silaget torka. Man måste ha en bra plats för att sprida ut gräset på och vända det ofta. Men det funkar faktiskt bra, även om det är ett ganska tungt jobb.

Men det är inte minst när det händer som jag saknar mina småbalar lite extra. De är ju så smidiga och luktar så gott. Det känns tryggt att hantera och är lätt att portionera. Så när jag inte har så många hästar längre, så går jag nog över till det i alla fall, då mängderna som behövs blir lite mer lätthanterliga. Lite gymping på sommaren genom att lyfta höbalar och känna hödoft skadar ju inte.

Annons
av

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤

 

av

Hästen och miljön

Kanske ska avslöja det ändå – jag håller ju på att skriva en bok om det där med att hålla hästar. Jag kommer återkomma (mycket!) om det – men jag fick en väldigt bra fråga angående det – det handlar om hästen och miljön. Hur är det egentligen – vilka miljöbovar har vi att tampas med vi som håller häst(ar)?

Det blir nog en hel del om man tänker efter. En del kan vi inte hjälpa, en del kan vi påverka, även om vi kanske inte gör. Här är några funderingar kring detta. Har du fler? Återkoppla då gärna! 😀

  1. Strö och gödsel. Vi köper bara svenska produkter för strö. Det gör kanske de flesta, för det är det som är lättast att få tag på. Mer än så – vi köper lokal halm och lokalt spån. På vintern har vi pellets, då det är drygare och lättare att få till som en bra bädd. Då går det åt mindre. Vårt gödsel bildar en klassisk gödselstack på godkänd platta. Här mår snokarna utmärkt! De är annars utrotningshotade. När vi har fyllt hela plattan så kommer vi sprida ut det på egna marker så det blir god näring åt nytt hö – till våra egna hästar.
  2. Foder. Vi har lokalt hö. Enbart. Över hälften kommer från egna marken som vi ser utanför hagarna. Vi köper bara svenska tillskottsfoder – i den mån vi behöver. Jag tror vi överkonsumerar poppiga produkter från andra länders åkrar, bara för att vi tror de ska vara bättre. Det tror inte jag de är. Jag tror dessutom det är ett stort problem att vi stoppar i hästarna så mycket konstiga saker vi egentligen inte vet vad det är för något. Kan du säga vad det du ger hästen egentligen innehåller? Jag kan! 😀 Den där jäkla plasten på silagebalarna och som omger visst foder (även det som är ”Papper” innehåller mängder med plast) gör mig fullkomligt vansinnig. Skulle kunna tänka mig att kunna ta återvinningsbara emballage för tillskottsfodret. Varför finns inte det? Ensilaget är besvärligare – men plasten återvinns i alla fall för det mesta.
  3. Sadlar, träns och selar. Det här är en riktigt bov i dramat om vi inte är försiktiga. Det läder som används – var kommer det ifrån egentligen? Och har vi inte mer än vi behöver ändå, och kör på slit och släng i stallarna? Det ska vara nytt och fräscht hela tiden. Det finns få ting som kan vara så miljövidriga som läderprodukter – såväl djurhållning som bearbetning av just läder är en källa till ett enormt elände för djur, natur och oss människor. I mindre nogräknade verksamheter kan det här ställa till med ordentligt med skada. Varför är inte lädret ursprungsmärkt, och vilka alternativ finns? Vi tröstar oss med att vi har samma träns sedna tjugo år tillbaka, med några få undantag. Sadlarna är av hög kvalitet och flera av dem köpta begagnade. Vi vårdar dem ordentligt och är noga med att inte köpa på oss mer än vi behöver.
  4. Resor till och från stallarna. Ja herregud! Det här är eländigt. Vi måste ta bilen många av oss för att nå stallet. Det gäller även de som rider på ridskola. Det är ju itne klokt egentligen. Varför går inte bussarna till stallen – som av djurskyddsskäl ofta måste ligga en bit bort från stan (även av allergiskäl). Hmmmm. Vad ska vi skylla det på? Jag tror jag vet, eller rättare sagt vet att jag vet. Så nu får ni alla pusha på era lokala politiker och se till att bussen går till stallet! Basta! Vi ska inte behöva betala skjortan för att kommat till stallet. Inte naturen heller – för vi blir ofrivilliga miljöbovar bara för att vi gillar djur!
  5. Konsumtionen i allmänhet. Det är makalöst vad schabrak, täcken och andra prylar folk köper till sina hästar. De byter ut innan något är trasigt för att det är ”fel” färg, fel form eller bara för att det är för ”gammalt”. Jag är glad att jag kommit ifrån det här – på riktigt. Vi byter ut när det behövs. Försöker laga så gott vi kan (jag är urusel, eller än mer än så på att sy tyvärr, men försöker fixa ändå), och ser hellre att det är helt och rent än poppigt och ”snyggt”. Det är hästarna som är snygga, inget schabrak i världen kan få dem snyggare än vad de redan är…..

Som ni märker – det finns mycket att göra för att hålla miljöbelastningen nere. Vi här på gården kan i alla fall skryta med att vi är landskapsvårdare samtidigt – vi håller betesmarker där djur betat sedan åtminstone 1500-talet öppna. PÅ det sättet hjälper vi till att säkra upp mångfald då gamla hagmarker är hemvist åt en mängd olika växter och djur. Och det gör vi så gärna – för vi älskar när tranorna, svalorna, tofsviporna, morkullorna och alla deras andra fågelkompisar samt snokarna kommer för det betyder att våren är här på riktigt, vi njuter av att se alla de fantastiska blommor och växter som finns i vår natur  och vi vet att mångfald ger stabilitet i naturen.

 

av

En vanlig lunchfodring

 

Som alltid, vid halvfyrasnåret går jag ut och fodrar mina djur (om ingen annan gör det för att jag är någon annanstans….). Tror minsann att min entré till stallet vittnar om vart jag är på väg? 😉 

 

Om inte, så står det också på dörren…… 

Näe – inga tjejer är i lösdriften – de är på andra sidan stallet i väntan på fodringen. Dessutom tog jag in några av tjejerna i stallet, för extra mys. Däremot går jag alltid och kikar att lösdriften är hel och ren och att det finns vatten i den uppvärmda baljan. .

På eftermiddagen fodras med hö – det finns lite kvar, så det är lugnt 😀 räcker till alla hästar. 

 

 

 

Våra hästar bor i lösdrift, men tas ofta in i stallet för extra omvårdnad och för att få vila i lite lyx. Inte bara när de ska tränas. Det uppskattas! Lady ser ganska nöjd ut över tillvaron. 

Till morgon och kväll ger vi silage och på eftermiddagen ger vi hö – det går vi ut med till hagarna med blåa vagnar. Jag försökte förut att ge fri tillgång på foder, men känner att det inte fungerar. De hästar som i tidigare liv varit hungriga står och äter till vansinne tyvärr och det är inte bara något som blir dyrt ekonomiskt. Det blir lätt ohälsosamt feta också. Genom att fodra flera gånger om dagen har jag samtidigt full koll på att hästarna mår väl – eftersom jag hälsar på var och en och ser om de ser pigga och glada ut och vill ha sin mat. 

Pojkarnas lösdrift ser ok ut den med. 

Pojkarna har fått lunch och ser rätt nöjda ut. ❤ Nisse här i förgrunden är fullblod och ett matvrak – han behöver mycket energi. Därför får han komma in för fri tillgång till hö på natten och extra lusern och proteinfoder. Han får med sig någon av kompisarna – vilken varierar och för Nisse spelar det mindre roll. De är alla kompisar. 

Snacka om fin arbetsmiljö! 

I händelse av elavbrott behöver vi säkra upp att det alltid finns vatten. En tunna som fylls på med vatten är en bra garant för det. 

Vatten till hagarna går via hinkar och dunkar så här på vintern. Självklart ljummet! Då dricker hästarna bättre. På sommaren har vi slangar ut till hagarna. 

Hunden har koll på att allt är ok i stallet! 

av

Antalet som jobbar med hästar ökar!

Jordbruksverket har nu levererat en rapport de kallar för Hästhållningen i Sverige. Jag har ett svagt minne att jag svarat på en sådan här undersökning. Jag kan ha fel, men jag kan också vara en del i statistiken.

Den visar att hästnäringen växer. Ganska ordentligt faktiskt. År 2016 (rapporten kommer väl lite sent kan man tycka – det är 2018 nu och vissa grejer de tar upp skriver de är från 2017???) fanns totalt 15 000 så kallade årsarbetskrafter att fördela mellan hugade hästentusiaster inom hästnäringen. År 2010 fanns det dryga 10 000 dito. Nu säger jordbruksverket att siffrorna inte är statistiskt säkerställda – men vilken ökning skulle då krävas för att få det? Det är en 50% ökning vad jag kan förstå så i mitt tycke är det en rejäl ökning.

Och det finns massor med annan intressant info att utläsa för den som har tiden. Lite roligt är det allt att den typiske hästhållaren är en kvinna på dryga fyrtio…. Harkel. Känner mig inte alls som urtypen, jag som är så unik 😉 Två av tre hästhållare är kvinnor. Det kan förklaras av travet – där fler män verkar än kvinnor. 80 % av hästar inom travet är ägda av män, mot endast typ 12/13 % av de hästar som verkar inom ridskolor och turverksamheter.

Vi kan också se att en dryg tredjedel av ridskolorna fortfarande har spiltor till hästarna. Det kan jämföras med de 60 % år 2010. Vilken minskning! Och det är roligt att se att närmare 30 % har lösdriftssystem. Det händer saker ute i stallarna! Vanligast är dock de sedvanliga boxarna.

Utvecklingen vad gäller foder går också att avläsa i den digra rapporten. Fler ger ensilage än år 2010, jämförelseåret. Och fler ridskolor och turridningsföretag samt vi damer/herrar över 41 år ger proteintillskott – en bra sak, för här verkar vi vi dåha ersatt havren och betforn, med protein istället. Bra mycket nyttigare 😀

Och ännu en intressant sak – ju äldre man som hästägare är, desto mindre kraftfoder ger man sin häst. Framför allt är det yngre förmågor som ger sina hästar kraftfoder. Läs den gärna – du har länken i första raden.

 

av

Våra stallrutiner

Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.

Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.

Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.

En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.

Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!

Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.

Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..

Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.

Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.

Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.

Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀

Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.

 

 

av

Foderpanik

Att vintern inte släpper taget gör foderpaniken ännu större bland många hästägare i år. Med, som jag tidigare skrivit om, dåliga skördar förra året och en skral betessommar står nu många utan hö. Och det finns väldigt lite att få tag på. Priset på hö och ensilage brukar ligga runt två kronor kilot. Nu är det på sina håll uppe i tio kronor kilot! Med tanke på vad en häst äter – i snitt 300 kg per månad – kan ni snart räkna ut vad det kommer att kosta om man får betala det för att få hö nu. Och det ska rätta en bit in i juni i alla fall, innan nästa – förhoppningsvis bra mycket bättre – skörd tas in.

Det är så illa att folk köper in från Danmark. Och om de stackars älgarna, som inte heller har det så lätt, börjar äta av det lilla lager som finns, känner sig människor sig tvungna att begära skyddsjakt. Och om fodret tar slut och man inte hittar nytt? Vad gör man då? Då kan man tvingas avliva djur. Det kan med andra ord bli ett mardrömsscenario. Snälla våren – kom nu! Låt gräset växa så att djuren kan beta och får mat i magarna.

Jag tänker på alla de som bodde här i vårt karga land förr. Hur de svalt och hur deras djur dog och hur de själva dog för att skörden ibland slog fel. Hur de sökte sig till andra ställen, som USA, för att finna en framtid. Vi har kommit en bra bit på vägen från den tiden, tack och lov. Men fortfarande är vi beroende av moder natur för vår överlevnad och för våra djurs överlevnad. Fortfarande påverkar skördeåren oss. Vi är en del av allt det stora på jorden. Och så kommer det förbli.

Mer om foderbristen kan du bland annat läsa om Land Lantbruk. 

av

Fulingen socker i fodret

Socker är rena döden för hästar. Om det inte är bra för oss människor, så är det ingenting mot vad det är för hästar.

Just nu läser jag allt jag kommer över om fång, EMS och Cushings/PPID. Vår lilla tingis har ju oförklarligt blivit sämre och veterinär har kallats in. Hon står på smärtstillande då fångsymtomen var tydliga. Inte nog med det. Ena ögat blev över en natt helt igensvullet också. Något är riktigt på tok. Och nu försöker jag leta reda på vad 17 som fattas henne. PPID-testet visade negativt. Men det kan det göra i flera olika fall – bland annat om de har smärta någonstans. Och även om hon inte visade det då, kan det ha varit värre än hon avslöjade. Hästar har en tendens att gömma sina smärtor, då de är flyktdjur. De gör sånt, till elände för oss som bryr sig och försöker göra livet så bra som möjligt.

Bara ett par dagar efter testet blev hon sämre och jag fick tillkalla veterinär lite halvakut sådär. Det är tur vi har Hallstaveterinärerna som kommer och hjälper när jag står handfallen.

Nåväl. Tillbaks till sockret – detta elände som ger fång på hästar och som skadar så många hästar. I många foderblandningar är sockerhalten hög, vi ger gärna äpplen och morötter och betfor är ju en höjdare. Eller? Som sagt är hästar mer känsliga än vi vad gäller sockerhalterna i blodet och skadas fortare. På känsliga hästar räcker det med att gräset fryser på natten under frostiga timmar. Då bildas fruktan, en riktig bov i dramat. Denna sockerart klarar inte hästarna bra alls om de är känsliga. Och vips kan ett fånganfall komma.

Jag har själv undvikit socker som pesten i foderstaterna sedan början av 2000-talet. Inte har det hjälpt min Tingeling inte. Det kan vara så att det räcker med det socker som finns i vallfodret om det vill sig illa – även där finns socker och andelen socker i gräset varierar från vall till vall, från när det är skördat och vad vallen innehåller. En ren vetenskap det där, särskilt som man tror att hö är ett säkert foder så länge det luktar gott. Minns jag rätt så får man inte skörda det alltför sent, då det då bildas mer socker. Och under betet räcker det som sagt med några frostnätter, eller kraftig tillväxt och när det är under 15 grader varmt. Kort betat gräs är en luring den med, då är det bättre med högt gräs.

Har hon inte PPID, vilket vi fortfarande tror är det EMS som gäller. Det syns på hennes nacke och på fettansamlingar på ovansidan av hästen. Hon ser lite rund ut sådär i första anblicken, men det är mest päls – och så dessa fettansamlingar. Revbenen känner man med lätthet.

EMS å andra sidan är ett samlingsnamn för insulinresistens (oavsett orsak) och leder till en klart större risk för fång. Det är hästarnas svar på våra välfärdssjukdomar. Här finns mycket att göra för forskningen. Före detta feta hästar blir gärna insulinresistenta. En svensk innovation har gjort att det är lätt att kolla om de är just insulinresistenta genom att ge hästen sockerlösning på kvällen och ta blodprov på morgonen. Då får man svar på tal om vad det är.

Funderar på om det är värt det, om det visar sig att vi har fel på PPID för vår lille vän. Om det inte är PPID är det garanterat EMS. Inget foderbyte, inga konstiga kylslag eller silagebalsöppningar förorsakade denna attack som Tingis fått. Inte heller kan hon ha fått i sig något, eller hittat på något annat. Allt i hennes miljö var noga  kontrollerat före det här, då hon redan var satt under strikt uppsikt för att vi inte tyckte hon mådde så bra. Då är det ”bara” att förhålla sig till det antar jag. Även om symtomen tyder på PPID i nästan allt annat.

av

Brist på hö och ensilage drabbar hästarna

Än idag är vi helt beroende av vädret för vår vällevnad. Man kan ju tycka att det inte längre borde spela så stor roll, i denna moderna och tekniktunga värld. Men nog är det så fortfarande. Det var inte bara på 1800-talet som det blev stora problem med försörjningen av mat om skördarna slog fel. Sådant händer idag också. Kanske inte oss människor i den rika världen – vi importerar då glatt det som behövs. Men när det gäller våra djur är det här en realitet att leva med. Och frågan är om klimatförändringarna kommer göra så att fler skördar slår fler framöver?

Redan i somras kom de första rapporterna om att skördarna blivit dåliga. Särskilt vad gäller hö och ensilage till djuren. Det är svårt att importera gräs. Varje djur äter en sisådär 300 kilo så ni kan ju tänka er fraktkostnaderna om det inte går att handla in det här lokalt. Många bönder valde att minska sin besättning – det vill säga skicka djur på slakt. Köerna till slakterierna blev ganska så långa.

På hästsidan har det varit någorlunda tyst, även om man kan se ovanligt många annonser ute med hö eller ensilage köpes. Och svaren är inte många. De som har och är leverantörer säkrar sina stamkunders behov. De som är som jag som har eget (tack och lov fick vi en bra skörd!), håller stenhårt på vårt. Och de som inte är några storköpare och som inte kunnat boka in sig på tillräckligt har nu enorma problem att hitta foder som är dugligt åt hästar.

Det här är ett elände. Det går inte att vänta med att köpa in foder till djuren. De behöver lika mycket varje dag. Jag kan tänka mig att de med brist satsar på att hitta halm, men det är inte så lätt det heller. Halm och lusern kan annars kompensera brist på hö till viss del i alla fall. Men det är verkligen inte ultimat. Jag kan också tänka mig paniken när det inte finns foder att få tag på. Vad gör man till slut?

Ja – jag är otroligt glad att vi fick in en såpass bra skörd i år. Jag hoppas det räcker hela vägen in i sommaren nu. För att köpa in av andra verkar stört omöjligt. Jag skulle heller inte bli särskilt ledsen om det är så att våren kommer tidigt och det blir en bra betessäsong. Den förra var eländig – vilket i sig bidragit till bristen på foder. Det var torrt och kallt på våren – betet kom aldrig igång. Sedan var det torrt och eländigt lite till bara för att börja störtregna hela hösten när tillväxten inte sker och det blev bara lera av alltihopa. Till och med på mina sandmarker var det lerigt. Då är det illa.

Näe – nu hoppas jag på ett bättre skörde- och betesår, även om jag verkar klarat mig undan det värsta – foderbrist och betesbrist. Så har jag stora marker också, även om det inte är så intensivt växande på varje fläck så räcker det till oss som tur är. Än så länge.

Mer om bristen på hö och silage i framför allt Mellansverige men även på andra håll kan du läsa om på:

Land Lantbruk

Hippson

P4 Gotland

SVT nyheter

SVT nyheter 

Norrbottenkuriren

Vad gör hästen hela dygnet???
av

Vad gör hästen hela dygnet???

Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.

De sover kanske 3 – 4 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte heller den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar nästan alltid i fallet och hinner räta upp sig.

Att se en häst falla på det viset är en otroligt läskig sak att bevittna. Det är heller inte mindre Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.

Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?

Äter.

Äter.

Äter.

17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.

Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.

Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.

För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.

På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Då får också de flesta hästar tillräckligt med rörelse, vilket gör att det under den tiden förekommer väldigt få kolikfall.

Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.

Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror. Det här ökar också risken för kolik och andra hälsoproblem för hästen – fysiska som psykiska.

Undrar hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?

Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.

I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.

Hmmm.

Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.

För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.

Så jag fodrar.

Och fodrar

Och fodrar.

Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?

Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……

Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.

Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..

Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.

Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.