Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤