En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

Annonser

Hur kör du människa?

Den här är bara helt klockren – tyvärr.

En häst som får en obehaglig resa lär bli svårlastad framöver. Om den inte är väldigt tuff, eller kanske lite lite korkad (så den inte kopplar att gå in i trailern med själva resan).

Klippet är inkopierat från eminenta Hippson, som så ofta kommer med bra inslag i sin webbtidning. Hästägare tillika förare är Fälttävlansryttaren och ”Bonde söker”-kändisen Pontus Hugosson

Stoppa kvarkan innan grinden

Det är kvarkatider. Igen. Tyvärr. För kvarka är stallägarens kanske värsta mardröm. Och det är något att ta på allvar. Alltför många verkar inte riktigt greppa hur smittsam denna otäcka sjukdom egentligen är. Men ta alla direktiv om hygien och att byta kläder och skor på största allvar!

Kvarka sprids nämligen väldigt väldigt lätt. Oftast uppkommer smittan i ett stall av att en häst (kanske symtomfri!) kommer in i besättningen och sedan sprider smittan. Men vi människor kan vara lika skyldiga. Kvarka kan spridas via kläder och skor. Det räcker med att klappa en häst i ett stall och sedan gå till en annan häst och klappa den, så är smittan ett faktum. Det här ställer itll med problem för alla de som är i olika stallar på en regelbunden basis. Ingen vill ju sprida en otäck smitta.

Inte nog med det. Sadlar, träns, täcken och seldon kan också sprida vidare smittan till andra hästar och stallar. Med andra ord – Kvarka sprids hur lätt som helst och symtomen är ingenting man ens önskar sin värsta ovän attråka ut för.

De första rapporterna jag fick kom om att eländet var på gång var från Norrtäljetrakten. Det var ett tag sedan, men det verkar finnas kvar. I ett av stallen bedrivs ridskola, och ni kan ju tänka er vilket avbräck i verksamheten och vilket elände för alla de som kämpar på ridskolan det blev (och då menar jag såväl hästar som människor):  Nu ser jag på denna interaktiva karta att stallar nära runtomkring mig är drabbade – Sala, Halstahammar. Så nu släpps ingen in i mina stallar med kläder eller skor som skitats ner i andra stall. Jag gör detsamma mot stallar jag besöker.

Vad är det då som vi hästägare fasar så över när det kommer till kvarka. Det första är ju att sjukdomen är så smittsam. Smittas en i stallet blir resultatet gärna att alla hästar smittas. Och då har man kanske ett tjugotal hästar i karantän (man får inte flytta hästar från och till ett stall där kvarka konstaterats). Men så är det ju förstås så att kvarkan är en så vidrig sjukdom.

SVA beskriver symtomen som följer (ordagrant):

Symtom

Klassisk symtombild för kvarka är:

  • Hög feber (>39º C) 24-48 timmar innan hosta och näsflöde uppträder.
  • Näsflöde, ofta varigt, men kan vara tunt och genomskinligt i början (kan då förväxlas med virusinfektion).
  • Svullna lymfknutor i huvud/halsregionen med bölder som kan spricka upp till exempel mellan ganascherna.
  • Förträngningar i övre luftvägarna kan orsaka sväljningssvårigheter och även missljud vid andning och i svåra sjukdomsfall även andningssvårigheter, vilket kan kräva trakeotomi.

Sjukdomen kan också förlöpa med betydligt lindrigare symtom, till exempel enbart näsflöde eller hosta utan hög feber. Äldre hästar visar ofta mildare och kortvarigare symtom än unga. Många gånger kvarstår kvarkainfektionen i hästens luftsäckar utan att några tydliga symtom ses utåt.

Några av de allvarliga följdsjukdomar som kan förekomma vid kvarka är:

  • Lunginflammation (pneumoni) och lungsäcksinflammation (pleurit).
  • ”Kastad kvarka”, spridning av bölder i kroppen, exempelvis till lungor, tarmkrös, lever, mjälte, hjärna med mera.
  • Anasarka (purpura hemorrhagica) en immunmedierad blodkärlsinflammation (vaskulit) som orsakar kraftig vätskeansamling i kroppen.
  • Immunmedierad myosit (muskelinflammation).

 

 

Ingenting man vill utsätta sin bästa fyrbenta vän för eller hur? Så gör en enkel sak när ni ska till ett annat stall än det vanliga – byt kläder och skor och flytta inte persedlar eller borstar mellan stall om det inte är absolut nödvändigt. I så fall ska det tvättas ordentligt innan. Klappa heller inte okända hästar i onödan och respektera och låt inte hästar från olika stall hälsa på varandra. Det gäller även om hästen verkar helt ok.

Och om nu kvarkan dyker upp i stallet trots allt – är det att isolera sjuka hästar omedelbart. Det går att stoppa spridningen av smitta även om den kommer in i stallmområdet. Det visasr inte minst den insats som Ulrika Wendéus gjorde för att stoppa spridningen i hennes stall. Där blev det bara en sjuk, och inga fler, trots att stallet beboddes av 60 hästar. Men det krävdes logistik och planering för att vare sig människor, hästar eller saker skulle sprida smittan. Så ta verkligen smittorisken på allvar där ute. Det är hästarna värda (och hästägarna också!).

 

 

 

Ett starkt inlägg om etik och träning

Det är starkt att gå ifrån metoder som tränare och andra förståsigpåare försöker intuta i dig. Om ditt hjärta säger att det är fel, står du ofta ganska ensam med ditt beslut. Vi människor har svårt att gå emot auktoriteter och våga göra det vi känner. Och ofta blir det en ensam väg i tron på något bättre. Det gäller inte minst om du är yngre.

Men det finns de som vågar, som tror annat och som sällar sig till skaran av de som kritiskt granskar vad de lärt och gjort, och som vågar tänka om. Det gäller inte minst Vivan Olivia, en tjugoårig före detta ponnytävlingsryttare. Hon beskriver sin vardag idag, och sin tillvaro igår, på det mest självutlämnande sätt i sin blogg. Läs den, och begrunda! Vad lär vi våra barn egentligen, och vilket pris får ”framgången” ha?

 

Uppdatering: Tyvärr var länken helknas – tack för att det uppmärksammades! Dessutom – det finfina inlägg som skrivits är borttaget – däremot är bloggen i sin helhet inspirerande. Dessutom finns det en post som anger varför inlägget tagits bort. Bloggen är fortfarande mkt läsvärd!

Vikten av en bra hovslagare….

För femton år sedan drabbades min häst av återkommande hältor. Ett av många problem i hästens liv var skoningen. Jag fick lära mig den hårda vägen att valet av hovslagare avgör om mina hästar mår bra och kan gå på sina fyra ben i balans, eller om skevheter uppstår med påföljande skador. Hovslagaren är ingen mirakelman (i mitt fall en kvinna) men jag har aldrig ångrat att jag låter över en tredjedel av den budget jag har till mina hästar gå till min hovslagare. För utan hovar i skick, har jag inga hästar. 

Jag har, efter att jag lärt mig min läxa, haft turen att få de bästa av de bästa. Fd el. aktuella utltunahovslagare när jag varit i stockholmstrakten, bästa Zeta Andersson-Lång i Skåne och min nuvarande klippa i livet – Hanna Swärd. För mig är det i och för sig viktigt att hovslagaren är utbildad och är godkänd för att de ska komma i fråga. Men det räcker inte. Jag vill också samarbeta med dem för att få mina hästar så friska jag bara kan. Jag behöver därmed någon jag känner förtroende för på ett personligt plan. Jjag vill att de ska vara engagerade, hängivna och hästkunniga. Höga krav, men de jag har haft har levererat mer än det jag har kunnat hoppas på och önska.

Ikväll, när jag flyttade min halta häst som står inne i box i väntan på utredning om en hovbensspricka (pga yttre våld), påminns jag återigen om varför jag gjort det valet. 

I onsdags gick min häst på tre ben. Idag går hon obehindrat på alla fyra. Hovis trodde inte på att röntgenplåtarna som tagits på hästen, och som inte visade någon hovbensskada, var rättvisa. Hon trodde det var ett hovbensbrott och agerade därefter. Med sin kunskap fick hon också i rena farten hästen i skick för resa till klinik i morgon. Innan var hästen så halt att det hade varit snudd på djurskyddsbrott att flytta hästen en meter. Tack Hanna – nu kör vi till Mälarkliniken och får ordning på det här!!!! 

 

 

 

Sara Algotsson + Mrs Medicott = Sant!

Det som verkade hopplöst för en vecka sedan är idag verklighet. Tack vare en eldsjäl värd namnet (Tina Lundin) och en Facebookgrupp har nu Sara Algotsson, allas vår Silver-Sara fått möjligheten att köpa loss sin Mrs Medicott, hästen hon tror kommer att bli än bättre än silverhästen Wega. Och vem vet – kanske får vi se dem i Rio år 2016.

Just nu känns det som om det spelar mindre roll. En hästtjej som jobbat hårt får behålla sin häst, och det är väl det som slagit an en sträng i hästsports-Sverige. Tänk om det var min häst, som bara skulle iväg sådär…..

Jag har följt utvecklingen, och bidragit med en liten liten del i det nu så lyckade köpet. Engagemanget har rört mig i själen, se inte minst mitt förra inlägg. Det har redan skrivits Facebook-historia tack vare det enorma genomslaget, och nu har media nappat på händelsen. förstanyheter på Sportnyheterna tillhör inte vanligtvis en ryttare. Men idag gjorde den det. För hästsporten som sådan är insamlingen en jättehit, inte bara för Sara. Uppmärksamhet, särskilt när det gäller att vi tillsammans gör något möjligt, är bästa möjliga PR för Ridsporten, PR som denna sport så väl behöver. Som tjejsport betraktat ligger sporten bedrövligtvis i skuggan vad gäller mediaskriverier.

De finns de som säger att jag borde gett min slant till något annat. Det kan givetvis sägas varje gång jag, eller någon annan, spenderar pengar på något som inte direkt kommer ”bättre behövande”. Varje gång du köper en chokladkaka eller något annat du inte verkligen måste ha för att överleva- borde du inte ge slanten till den som svälter då? Argumentet faller på sin egen orimlighet. Jag, liksom troligen de flesta andra har bidragit till insamlingen, har gjort detta för att vi brinner för hästsport. Vi brinner för att låta bra ryttare få chansen, för att ridsporten är värd att uppmärksammas och för att vi vet hur förbaskat svårt det är att bli bra inom det här området. Det är det svåraste som finns.

Så idag njuter jag av att ”vi gjorde det omöjliga möjligt”, jag tillsammans med så många tusentals andra. Vi visade att det går om man kämpar, att vi tillsammans kan skriva historia. Inte bara pengastinna miljardärer eller feta företag med sponsorkontrakt. Utan du och jag – tillsammans. Jag njuter och går alldeles snart ut till mina hästar – flera här har hamnat här för att de mått så dåligt på andra ställen att de riskerat döden dö, eller inte haft något annat hem att gå till för att de inte haft något nominellt värde att luta tillbaka mot när de inte längre kan prestera. Jag ger dem extra morötter för att insamlingen väcker upp de känslor som finns för dessa djur jag dagligen kämpar för och lever för.

Det ena ger det andra. Engagemang föder engagemang. Personer som är engagerade i en sak, engagerar sig gärna i fler ting. Mina årliga gåvor till WWF och alla de andra organisationerna, och min bakgrund som anställd inom den ideella rörelsen i många år, liksom mitt engagemang för Mrs Medicott är inte ens två sidor av ett och samma mynt. De är samma sida – en engagerad person orkar hålla fler bollar i luften än en. Personligen tycker jag istället att det är bra underligt att det är fult att tjäna pengar på att göra gott – som att jobba för rörelser som arbetar för människors, djurs och naturens väl. Det ska premieras om något! Pengar ska tydligen istället tjänas genom andra sätt (där inte lika många gynnas och fula trick verkar bra också, så länge man kommer undan med det), eller allra helst genom lottovinster kanske…..

Så ett stort Heja till Sara och Mrs Medicott! Varje gång jag ser er forsa omkring på fälttävlansbanorna kommer jag att tänka på hur mycket jag älskar mina hästar – och att vi tillsammans kan åstadkomma mirakel. Det är stärkande att vara med om och uppleva, det värmer i höstmörkret. För mig var det mer än väl spenderade slantar. Det var ett så kallat fynd! Nästa steg är kanske att rädda Totilas till Edward Gal – eller vad tycker ni? Han önskar sig visst hästen i julklapp.  Det vore något att värma sig med i januaritristessen,

Anders Darenius – en banveterinär med rätt att tycka?

Anders Darenius är med råge Sveriges mest kände banveterinär., på gott och ont Det har han blivit på grund av, eller tack vare, den oförtröttliga kamp mot det han ser som utnyttjandet av hästen – för vinsten skull.

I åratal har han arbetat som banveterinär på Mantorp. Han har gjort det han har befogenhet att göra, vilket enligt honom själv inte är mycket. Han har några sekunder på sig att avgöra om hästen kan tävla eller inte. Sedan rullar miljonspelet igång. Eftersom travhästen får ha sin checkrem på går det inte ens att se om hästen haltar.

Här är den situation som Anders och hästarna upplever enligt Norrköpings tidningar:

Med checkremmen åtdragen, är hästen så uppstramad att den inte längre kan röra sig efter den egna kroppens förutsättningar. Checkremmen gör det svårt att upptäcka om hästen är halt och ännu svårare att avgöra om den är kry.

 Hästens rörelser samspelar med huvudets. På volten är huvudena så uppstramade att de inte kan röras på ett naturligt sätt.

När betslet skär in i munnen startar smärtan en kedjereaktion. Hästarna tar betslet med tungan och drar ihop halsen. Då får de inte tillräckligt med luft och kan störta. Tränarna har löst problemet genom att binda fast tungan och låsa huvudet ännu mer. För varje skyddsreaktion från hästen, har tränarna satt in ytterligare motåtgärder.

Inte populär

Anders är inte populär på sin bana. Han har till och med fått tränare och kuskar att skriva till Jordbruksverket för att få bort honom. De tycker i brevet att han underminerar deras verksamhet och att det är förfärligt att spelare, ja till och med oinvigda, börjar fundera på hur hästarna mår egentligen.

Anders ser hästar bli galna och livsfarliga av smärtan som de upplever av alla verktyg kuskarna använder. Men det finns också hästar som blir som zombies. Enligt Anders, som jag förstår det, är det inte ett värdigt liv för en häst.

Hästar – levande djur och inte saker

Anders för en kamp för att få oss att förstå att hästen inte är ett idrottsredskap, på sin blogg och via medierna. Han försöker göra sin talad hörd i en värld där ingen lyssnar.  Han får mycket skit för det han gör och säger, rent utsagt. Men jag tror att de som håller med är fler än de som försöker argumentera bort hans observationer. Men vem bryr sig om det så länge det går att tjäna grova pengar på en vinst på travet? Anders kallar dessa pengar för blodspengar. Som jag själv brukar säga – det är ALLTID någon som betalar.

Vad ser Anders i sitt jobb

Anders skriver själv på sin webbsida om de förunderligheter han upplever. Här är några (om än vidriga) exempel:

– kuskar som drar så hårt i hästen att munslemhinnan lossnar (!)

– blåa tungor av tungbanden (vem kom på den idén). Det är tillåtet att binda hästens tunga enligt gällande djurskyddsreger.

– amputerade gomsegel för att hästen inte ska kvävas

– igensydda slidor för att luft inte ska kunna komma in. Det får tydligen stona att springa fortare. Man lämnar i och för sig ett litet hål öppet så att stoet åtminstone kan kissa.

– totalt fixerade huvuden

Vill påverka attityder

Enligt Anders behövs ett djurskydd som även tar med de etiska aspekterna av djurhållning och träning. Vi behöver kunna ställa krav på att det är orsaken som behandlas och inte enbart symtomen. Det finns mängder med travtränare som är duktiga och som verkligen älskar hästarna och vårdar dem. De borde verkligen ha chansen.

En tuff kamp

Jag kan tänka mig att det inte är lätt att få gehör för sina synpunkter i en värld där pengar (miljarder!) styr och där alla uppfyller de grundläggande metriska krav som finns för att få behålla sina hästar. Varje uppgift han lämnar synas och argumenteras emot med mängder av annan information. Och spelet och travet – det pågår som vanligt… Har ni någonsin hört talas om en kusk som stoppats för att de sliter i tygeln för hårt (så att gomseglet krossas….), eller för att hästen opererats av veterinär för saker som den inte borde behöva?