En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

Annonser

Hästhållning enligt veterinär och tränare Per Michanek

Jag hade tänkt att skriva ett längre inlägg om den intressanta djurskyddsprofilen, veterinären och tränaren Per Michanek. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag mest citera hur han själv beskriver sin hästhållning. Han hästar är i full träning och på Bukefalos berättar han om hur deras boende fungerar för hästarna:

så här gör vi: Hästarna bor ute, alltid. De har varsin hage på cirka 30 x 80 meter (stålrörsstaket) och ett litet hus där två hästar har varsin box som de kan nyttja efter behag. Uteklimat även i boxarna. Mellan boxarna finns en ”krubba” där de två äter ensilage tillsammans (alltid fri tillgång). De har varsin kraftfoderautomat där de får små portioner kraftfoder tio gånger per dygn. Foder behöver fyllas på cirka var tredje dag. De delar på en frostäker vattenkopp. Vi strör (utan att mocka) en gång per dag (om det behövs). Mockar med traktor två gånger om året.

Hästarna har oftast täcke. På vintern för att underlätta rykt (vi har tyvärr tung lerjord), på sommaren för att ge visst skydd mot insekter. När det är snö går de utan täcke. De vilar oftast nov-dec. När de sätts igång i januari klipper vi dem. När vi skall rida tar vi in dem i ett par ”vanliga” boxar när vi gör i ordning dem.

Fördelar:
Djurvänligt – stor frihet. De rör sig som de vill, har alltid något att göra, alltid foder, alltid sällskap, oberoende av skötsel och fodring.
Människovänligt – minimalt med arbete, vi rider i stället för att mocka och fodra. Lätt att få hästvakt när vi är borta, bara att titta till.
Hälsomässigt – aldrig sjuka (undantaget skador på galoppbanan), luftvägsproblem och kolik förekommer till exempel inte.
Blir starka och hållbara – jag kan inte påminna mig att någon av våra hästar haft en ledinflammation.
Billigt att bygga och att sköta – enkla byggnader, lättarbetat.
Tryggt – om stallet börjar brinna går hästarna ut.
Lättränade hästar – utegången ger dem en viss grundkondition.
Och så vidare….

Nackdelar:
Insekter vissa somrar – ibland funderar vi på att ha dem inne på dagarna, men hittills har det gått att ha dem kvar ute.
Trampar av sig fler skor än ”innehästar”.
Nya hästar – hästar vi köper som är vana att stå inne får ofta ont i hovarna (någon sorts lindrig fång) i början – de är väl inte vana att använda hovarna så mycket? Sedan blir dock hovarna mycket bra.
Blir skitigare och mer långhåriga än innehästar – går att avhjälpa med ryktborste och klippmaskin.
Flockbeteende – vissa hästar blir beroende av kompisar och svåra att till exempel ha inne ensamma om det skulle behövas.

Hälsningar Per”

Jag hoppas Per inte misstycker att jag kopierat ett så långt inlägg. Jag ska försöka kompensera detta genom att helt enkelt skriva om Per och hans härliga kamp för ett djurskydd värt namnet och hans framgångsrika karriär som såväl tränare som veterinär i ett kommande inlägg.